Hur mår du? Hur mår jag?

Hur jag mår, det är en komplex fråga som har flera svar.
Det är bra, det är inte så bra. Det är skit, det är toppen och det är åt helvete. Typ alltihop samtidigt. Jag kan inte bestämma mig, eftersom mina tankar är det som styr mitt mående. Ena sekunden kan jag vara på topp, sen stupar jag ner.

Jag kan vara skitglad över en sak ena dagen, för att sedan ligga och skaka av ångest senare på kvällen eller vara förlamad av ångest dagen efter över samma sak.

Jag är helt upp och ner och på avian.

Jag är nog lite allt möjligt, utan bokstavskombinationer eller med dom. Det säger ju ingenting ändå, men rätt medicinering vore ju rätt trevligt.

Jag känner igen dragen lite sen jag anordnade den där demonstrationen i Lidköping för 3 år sedan. Då hade jag någon energi som gjorde att jag anordnade demonstration och namninsamling. Jag bodde i tidningar, tv och på radion.
Under denna tid stupade jag.


Jag känner att jag kanske har gjort det misstaget igen, engagerat mig och inte sparat på energin. Jag startade mitt företag, fan, det är någonting jag har velat göra LÄNGE, men aldrig tagit steget. Nu står jag här, ett telefonsamtal bort från att ringa psykiatrin för att mäkta med livet.

Sen tror jag inte att mitt telefonsamtal gör någon nytta för mig i alla fall. Att komma intill och få komma på besök på psykiatrin krävs, ptja, jag vet inte vad som krävs. Men mer än vad jag har.

Mer än ångestsyndrom, djup depression, OCD och lite annat smått och gott.

Om jag tjatar så kanske jag kan få en telefontid om nån vecka. Så kanske jag kan få lite mer tabletter utskrivna.

Man släcker inte elden för att man gömmer den, utan man måste släcka den på rätt sätt. Mediciner kan hjälpa, men man måste släcka lågan så det bara glöder så man kan börja arbeta sig framåt. Ett samtal, öga mot öga. Kanske inte bara ett samtal, utan kanske flera. Väldigt många på ett ungefär, på en höft.

Jag har varit på psykiatrin 5-6 gånger, jag har fått träffa en psykiatriker två gånger av dessa. Ungefär en halvtimme vardera.

Undrar om man kan skräddarsy ett liv för mig, eller om jag kommer fortsätta pusha mig för att sedan åter gå in i väggen och stupa ner hårt?

Jag vill mer än vad jag orkar, det är frustrerande. Antar att jag behöver en paus, samtidigt som livet måste fortsätta där man inte har råd att ta en paus.