Vad är framgång?

Vad är framgång?

Är det enbart karriär? Kan framgång bara mötas med verkligheten, så som i arbete?


Framgång kan vara känslomässigt, att man tar sig någonstans och rör sig framåt. Att man inte längre står stilla, utan att man med små steg tar sig fram. Tar man stora steg, missar man ibland möjligheterna som finns mittemellan stegen.

När man tar stora steg är risken också att man vrickar foten och faller ned, hårt och smärtsamt. Därför är det bättre att ta små steg, för då är det lättare att hitta balansen om man är påväg att ramla.

Skulle man ändå ramla omkull, så blir fallet inte lika hårt.

När man har en topp med energi, inombords, då vill man väldigt mycket. Man ska förändra och man ska leva livet. När man sedan dalar igen, blir man fråntagen allt det där man precis börjat bygga upp.

För mig håller jag igång, när jag är uppe på toppen, några dagar för att sedan falla ned igen. Kanske inte lika djupt alla gånger, utan bara till insikt att jag inte borde skynda på, kanske skynda långsamt, men inte ha bråttom att ta sig framåt.


För mig har framgång aldrig handlat om att landa känslomässigt stabilt, att acceptera att jag inte klarar av allting som jag skulle vilja. Utan jag har kört på, och kört slut på mig själv. Mått dåligt och beklagat mig över allt jag inte har kunnat - istället för att fokusera på det jag FAKTISKT kan göra.

Jag är inte som alla andra, det har jag länge vetat och accepterat. Men ändå, så har jag viljat ta mig någonstans dit jag inte vill egentligen eller mäktar med.

Jag har läst till många olika saker, utmanat mig själv. Börjat klättra för att övervinna rädsla, jag har börjat föreläsa för att få bättre självkänsla och få nå ut med allt det jag har varit med om.

Utmaning är ingenting fel i sig, men man måste först stanna upp och tänka på saker man egentligen vill och inte bara någonting som man måste. För måsten är någonting man sätter upp själv, oftast.

"Jag måste städa nu", varför behöver jag? Kan jag inte vänta tills imorgon? Vad gör det om dammråttorna snart attackerar mig under soffan, jag behöver inte krypa där. Jag kan ta upp fötterna i soffan istället och dra filten över mig och dricka te.

PRIORITERA dina måsten. Sätt delmål. Utan delmål så kan man inte nå sitt mål. Det blir en väldigt svår balansgång att nå ett mål direkt, för sträckan är lång.

När jag funderade vidare, om det här med alla saker man inte kan. Dom saker man kan då? Dom saker man har möjlighet till?

Jag har dragit en parallell med löpning. Jag har ett dåligt knä sen 15 år tillbaka, jag kan inte springa eller jogga. Jag kan inte stå på ett löpband eller på en crosstrainer. Det har varit deppigt att inte kunna det "alla andra kan". Men finns det bara dom alternativen? Man måste tänka outside the box.

Jag började spåna, för röra mig vill jag. Det mår jag bra av. Att utmana mig på det sättet, det mår jag också bra av. Så jag införskaffade mig ett par inlines och stavar. Och gissa om det gick bra?
DET GICK SKITBRA! Mitt alternativ fungerade, och jag behövde inte längre fokusera på vad jag inte kunde göra - utan glädjas av det jag helt plötsligt kunde göra.

Sätt inga hinder, mura in upp en vägg utan att sätta en dörr i väggen.


Ibland kommer jag må skit och ångesten kommer krama om mig rejält. Ångesten kommer krama ur varje energidroppe ur mig, men det ska inte vara något nederlag. Det är ju därför jag föreläser, för att få en acceptans kring psykisk ohälsa. Därför måste jag acceptera mig själv när jag mår dåligt och att det är okej, annars vore det dubbelmoraliskt.

Må bra, må dåligt. Jämför dig aldrig med någon annan, för du kommer aldrig kunna vara någon annan, men då kan ta chansen och våga vara dig själv.

Kram på er!