Jag vill så mycket, men min hjärna har ett RAM-minne som en PC från 1990. Det går inte spela Far Cry på en dator med såpass lite RAM som det var på den tiden - även om viljan finns.
Gårdagen började galet bra, kom till Håkantorps Ägg där jag har extraknäckt ett tag nu. Jag är så otroligt tacksam över att jag fått komma dit och jobba, för arbetsgruppen helt underbar. Så dagen flöt på precis som den brukar och allting var bra tills jag slutade.
Jag skulle på arbetsintervju, jag var inte direkt nervös innan. Men plötsligt satt jag där, framför tre personer som skulle granska mig, som antingen skulle ge mig godkänt eller ickegodkänt. Jag gillar inte att spela allan, låtsas om som jag är någonting jag inte är. Så jag spelade på mig-själv-kortet, för jag tror att det gör mycket mer. Ödmjukhet och inte säga att man har mer i bagaget än vad man faktiskt har när det kommer till erfarenheter och kunskap.
Till slut stod jag och två andra transportplanerare och snackade hockey, såklart höll dom på fel lag, men dom var helt okej ändå!
Efteråt åkte jag hem till det fantastiska paret Anneli och Nancy ute i Elling. Dom gör om gården till en Grön Arena (vilket jag hoppas att det blir). Gick runt i ladugården som ska bli en konferanssal tillsammans med en mötesplats på lika villkor.
Vi gick in och Anneli skulle glänsa lite genom att bränna bröd i ugnen, men det var gott ändå! ;-)
Drack kaffe, åt smörgåsarna och pratade högt och lågt om allting och ingenting.
Vi gick sedan upp på Annelis kontor och planerade aktiviteter som vi vill genomföra. Steg ett är att marknadsföra och genomför evenemanget "Hur når vi hälsa och lär oss acceptera våra och andras funktionssätt".
Sedan fick jag åka hem för att käka en räkmacka med mannen i mitt liv och blega på urusel fotboll.
På vägen hem var jag helt slutpumpad av energi, min hjärna la av och jag mådde piss.
Jag var trött, så trött. Hjärntrötthet tillsammans med fysisk utmattning är ingen höjdare. Hade haft en panikattack tidigare på dagen, så den låg väl och gottade till sig antar jag.
Alla intryck, press och händelser gjorde så hjärnan inte pallade med. Kom hem vid kvart i nio, tittade en stund på den fruktansvärda och pinsamma matchen mellan Österrike och Sverige.
Gick upp och la mig i en olustig kostym, alltså kroppen full med oro och ångest.
Vaknade då och då på natten. Drömde jobbiga drömmar. Sen ringde klockan, bara att gå upp. Planerade att komma något tidigare till jobbet idag, men min kropp protesterade. Jag vaknade nämligen upp med världens knävärk. Det har aldrig blivit bra efter operationen, så även om viljan fanns att åka iväg så protesterade knät. Kunde knappt ta mig ned för trappan.
Ångesten svällde över som en våg, en tsunami av känslor. Hela kroppen kändes bortdomnad, det enda som höll mig kvar på jorden var knäsmärtan.
Fick svälja min vilja att åka iväg till jobbet, messa till en person på jobbet. Efteråt fick jag ta en naproxen och attarax för att klara av att slappna av och släcka olustighetskänslan ett tag.
Blev helt däckad av medicinerna. Huvudet blev tungt, men ångesten höll sig väck och knäsmärtan hade minskat något.
Låg där ett par timmar, sen kom jag ned till min underbara man som satt och byggde tågbana med minstingen. Jag log inombords, tänk vilken tur man har haft ändå, att få skapa en familj. Att ha skapat tre barn och vara gift. Jag har en egen familj, en lycka som ingen ångest eller motgång kan ta bort från mig.
Staplade fram, satte mig i fåtöljen bakom dom och såg på. Nöjd över att ångesten hade minskat, att knät inte värkte speciellt mycket tack vare smärtstillande.
Nu sitter jag här i soffan, barnen är i skolan och på förskolan. Jag återhämtar mig från min plötsliga psykiska förkylning och från min fysiska smärta.
Egentligen hade jag viljat gå ut och gå en långpromenad, andas in den frisk höstluften. Men just nu får jag acceptera att jag är begränsad. Nu får jag försöka göra någonting annat, som jag kan göra.
Så här är det att leva med ett annat funktionssätt,
så här är det att leva ett vanligt liv.
Det går upp och ner, för mig händer det bara lite oftare och innehåller lite loopar.
Men att vara någon annan utan det jag har,
det vill jag inte. För jag har allt, plus lite extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar