Idag stod jag framför en klass som läser socialpsykiatri och som ska ut i arbetslivet. Deras första termin klampade jag in,
sorterade ut alla tegelstenar från min ryggsäck,
blottade alla min kort.
Föreläsningen gick bra, elverna var intresserade och hade fokus på det jag sa hela tiden.
Jag var arg, jag var ledsen, jag var glad och jag var optimistiskt.
Alla känslor var blottade,
precis som det ska vara när man pratar om något så känslosamt.
Jag lät grupperna diskutera om vad som är friskt och vad som är sjukt,
vi staplade upp och hade handuppräckning.
Ungefär 90 procent av klassen hade känt ångest, varit deprimerade och hade känt som många gör som lider av psykisk ohälsa.
Ingen räckte upp handen på om dom kände glädje hela tiden. Ingen såg sig ha allt.
Dom hade fötterna på jorden när jag frågade om hur många som lider eller kände någon som lider av psykisk ohälsa.
Många trodde att det var högt över 90%, när sanningen ligger på 75% av befolkningen.
Älskar dessa elever på högskolan väst, vilken insikt! Vilken öppenhet.
Efter avslutat diskussion så ville jag framföra att vi alla är mer eller mindre dumma i huvudet, om man ska gå på samhällets normer eftersom vi nästan var närma 100% som hade lidit eller lider av psykisk ohälsa.
Det blev mycket allvar men också mycket skratt.
En bra föreläsning helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar