När jag var liten ville jag bli massa saker. Men något som var säkert var att jag skulle hjälpa andra.
Antingen som hjärnkirurg eller som veterinär.
Nu blev jag varken eller, jag blev undersköterska, 2/3 delar fordonsmekaniker och en del plattsättare som saknar sin lärlingsutbildning.
Jag blev den som stod i ett hörn, ville inte bli hörd eller sedd - men som ville göra nytta.
Jag var också den som hade panikångest, social fobi och den som blev ordförande för SSU Grästorp när jag var 15 år.
Sen blev jag den som fick barn vid 19 år och två veckor. Vilket vände världen ännu mer upp och ner, men som samtidigt drog mig ned till verkligheten och som gjorde att världen blev ljusare.
Jag kom ihåg en annan dröm jag hade när jag var liten, att bli journalist eller krönikör.
När jag gick i lågstadiet startade jag en skoltidning, jag drev en egen tidning som tredje-klassare. Skolbladet hette det, och jag gjorde en marknadsundersökning om vilken smaksatt mjölk som var godast. Tävlade i Skara, men kom inte direkt etta. Men fick ett diplom och en brevlåda att hänga upp i skolkorridoren!
Så förra året, när jag fick frågan att skriva en krönika för lokalblaskan, så blev jag lycklig.
Jag hade utvecklats som människa, jag hade precis genomfört en demonstration med tusentals bakom mig och fixat en insamling med över 30.000 namn på.
Tänka sig, jag, jag som helst gömde mig under täcket som barn.
Nu som vuxen, så vill jag fortfarande förändra. Jag vill driva eget och göra nytta. Men jag hittar inte startgropen, men skottet är väl inte skjutet än antar jag?
Var sak har sin tid sägs det, men jag vill att den tiden ska vara nu! 2013, det ska bli ett händelsens år!
Så säg mig, vart börjar jag hugga i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar