vaknar upp, hastigt en natt. Det är mörkt i rummet och klockan är strax efter ett. Andetagen som är man är van att känna, känns inte. Hela kroppen är spänd - HJÄLP, jag kan inte andas.
Försöker att känna efter ännu mer, säger till mig själv, idiot, klart du kan andas. Du lever ju.
Samtidigt säger den andra delen av mig, Herr Ångest - ja, men hur länge kommer du göra det till?
Jag vänder mig om, känner hur tyngden i bröstet kramar om allt hårdare. Jag börjar känna paniken och det mörka rummet börjar snurra. Jag vänder mig oroligt till andra sidan i tro och hopp om att ångesten inte ska följa med, utan stanna på andra siodan.
Kroppen är stel som en pinne, fingrarna håller i täcket och dom sysslar frenetiskt med täcket i tro om att kroppen ska glömma av att den är i en fiendes grepp.
Kommer jag dö nu, är det såhär det känns?
Även om man varit med förr, man vet att man inte dör, man vet att det är en panikångestattack så är tanken svagare än psyket. Man kan inte bryta tankemönstret när man är mitt inne i sin djupaste dödsångest.
Bredvid ligger underbara älskade, sover gott och andetagen är lugna. Jag tänker, lycko dig, som slipper tänka och räkna varje andetag. Som kan förlita dig på din kropp, att den sköter det den ska göra.
Med en viss avundsjuka vrider jag mig igen, men inser att det inte är någon idé. Det här natten har ångesten vunnit, och jag sätter mig upp.
Tar mitt förnuft till fånga när oxascanden hjälpt en del, tänker på vad psykologen sa när jag var där, den där gången för länge sedan.
"Tillåt dig att gråta, det är det kroppen behöver".
I samma veva som han sa det, tittade han på mig och föreslog gruppterapi. Jag skrattade inombords, och konstaterade att jag aldrig skulle sätta mig i en sal med människor och prata om mina problem med min panikångest.
Jag gillar egentligen inte människor, eller är det så att dom inte gillar mig? En osäkerhet dyker upp, och jag känner mig snabbt obekväm i tanken att ens sätta min fot i ett sånt rum.
- Hej, jag heter Emma. Och jag missbrukar ångest och panikattacker.
Nä, jag säger till psykologen att jag ska tänka på saken. Jag vill inte verka tvär, för då kanske han tycker jag är dum och inte vill förändra mitt beteende.
När man har levt med social fobi halva livet, så är man inte sugen på att öppna upp sina problem hos massa okända människor.
Egentligen känner jag mig obekväm hos psykologen också, och jag hör knappt vad han säger då han ber mig tänka på vart ångesten har sin rot någonstans inuti mig.
Mina tankar hinner lösa av varandra innan dom är färdigtänkta, och därför kan jag upplevas som lite disträ.
Det blir ett luddigt inlägg det här, men oftast måste jag bryta ångesten genom att skriva av mig. Det är min terapi när inget annat finns tillgängligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar