Jag är inne i en disskution där jag möter en part som inte alls håller med mig, och det gör mig väldigt irriterad. Såklart är min åsikt den rätta, för den är den mest humana av våra åsikter. ;-)
Det handlar i alla fall om hur man ska sätta ned foten i vården, stoppa besparingar inom personal och hur vi markerar bäst vårt behov och visar hur hög arbetsbelastning vi har.
Denna person menar på att vi ska gå, och lämna arbetet åt våra kollegor, trots att det är en risk för patientsäkerheten. Och samma person hävdar att vi ska stämpla ut när klockan slagit att det är dags att sluta.
VI KAN INTE markera på det sättet. Det är människor vi arbetar med, och det är inte på det sätt vi markerar bäst. Vi måste gå ihop i personalen, hämta andan och våga möta våra chefer och politiker. Göra rösten hörd, utan att riskera patientsäkerheten.
Visst, en efter en kommer gå i väggen innan vi når fram. Men oftast är det så i krig, någon stupar - men det betyder inte förlut när man väl segrat.
Allt handlar om att våga, och att orka. Gör man inte någonting - så är man en del av problemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar