Känslan av att blivit mobbad försvinner inte bara för man blir vuxen.

Jag läste på Aftonbladet om en kille som blev mobbad under sin skoltid, och han skulle aldrig förlåta dom.
Och där handlar det inte om att vara långsynt, utan att när man blir mobbad så sätter det sig i själen som ett djupt sår som kanske aldrig läker.

Att frysa ut någon, säga glåpord är att berätta att den personen inte duger - och heller aldrig kommer att göra det.

"Jag önskar att rädslan för funktionshinder minskar".

När jag läste den drogs jag tillbaka till 1980-talet då de som bott på anstalter började slussas ut till olika boenden eller för den delen - direkt ut i samhället. Man kan inte tro att vi lever på 2000 talet, när människor fortfarande lever på 80-talet, där alla fördomar om funktionshindrade borde följt med ut och sjunkit till botten.

Olikheter kommer alltid att finnas, och bra är väl det. Jag hade inte velat vara som Du, och jag tror inte att du skulle vilja vara som mig heller.

Att VÅGA vara sig själv är unikt och modigt, att vara en i mängden är fegt och kräver mer energi, då man måste spela någon man egentligen inte är.

Men det här med mobbning, varför, är människor så rädda för något som inte liknar en själv? Som inte har samma förutsättningar?

Att jag själv blev mobbad under skoltiden har dock gett mig något som ingen annan kan få som flutit igenom livet - empati.
Men jag kommer heller aldrig förlåta de svåra åren som man fick gå igenom, som tagit så många år att bygga upp igen. Men jag kommer heller inte döma, för oftast är mobbaren svagare än offret.

Empati.