Runt, runt. Som en karusell man vill hoppa av - men som aldrig slutar snurra.
Man vill sluta ögonen, slappna av och bara svimma av.
Man vill vakna upp, utan att någon brytt sig om att man tuppat av.
Resa sig upp, och gå vidare.
Man vill stänga av ljuden runt omkring, släcka lampor och sitta tyst i mörkret. Bli omfamnad. Man vill inte argumentera om varför man mår som man gör, beskriva hur det är när världen är i rotation.
Man vill bara sitta helt stilla i tryggt förvar och veta att man inte kan falla längre ner.
Jag vill inte höra att det blir bättre, för det kan likväl vara en lögn. Ångesten och paniken kanske alltid lurar bakom min rygg.
Jag kanske behöver acceptera närvaron. Och då behöver jag stabilitet, slippa oroa mig för att ensam stå där när jag väl ramlar ner och slår mig hårt.
Vill också veta att när ångesten tar över hjärta och hjärna, att jag kan släppa allt och veta att jag inte behöver hålla kontrollen över vad som händer, utan ha vetskap om att det faktiskt finns någon där som gör det.
Jag har min underbara man och en bra vän som är min trygghet, men jag tror att bara jag själv nu måste få acceptera mig själv, att jag är som det heter supersenestive, ja, det finns faktiskt något som heter så.
Men en sak är klar, att när ångesten väl kryper sig på och paniken fäller krokben på en - så är man svagare än aldrig förr. Man vänjer sig aldrig vid en attack, och man kan inte prata sig ur den själv. Man dör inte, även om det känns som man är nära varje gång. Psyket är en konstig makt som besitter en, undrar om man någonsin kan lära sig kontrollera den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar