Det pågår en verklighet där utanför, men ångesten låter mig inte vara delaktig.
Den håller sitt järngrepp, det är knappt så att tårarna hittar vägen ut.
Jag ser världen från ett fågelperspektiv, men varje gång jag försöker dyka in i livet krockar jag likt en fågel mot ett fönster.
Jag förstår inte varför jag inte kan komma in, jag har väl lika stor rätt som alla andra.
Jag sätter mig ner, låter alla miljoner tankar husera inuti mig. För det är inte någon idé att försöka fokusera på en, för det har jag ingen energi till.
Försöker om och om igen att hitta fotfäste, men jag ramlar bara omkull. Hur länge orkar man kämpa mot dessa hjärnspöken, hur länge orkar man att leva i ett utanförskap?
Som tur är jag fäst med dig, och även om vi lever i olika verkligheter så är kärleken på riktigt - och vi med.
Du är mitt centrum i livet, och i dig håller jag fast. Fastkedjad försöker ångesten dra mig åt ett annat håll, men du är stark nog att hålla mig kvar.
Även om det brister ibland, och gnisslar i kedjan, så fångar du upp mig och placerar mig nära dig.
Du är verkligen oumbärlig för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar