Who am I?

Frågorna dunkar i huvudet, tankarna snubblar över sig själva.
Min man frågar vad jag tänker på, och jag får inte ut ett enda ord.

Tankarna har täppt till, och ångesten slingrar sig genom hela kroppen. Påminner mig om hur värdelös jag är.

Jag vrider mig i obehag, ångesten knyter sig hårdare kring min kropp. Den sitter som en tvångströja över hela kroppen.

Vad tänker jag på?

Man tänker inte, man känner. Känslorna svallar över, och man blir rädd. Man känner inte igen sig själv längre, och andetagen blir snabba och flyktiga.

Vad är det som skrämt en? Det enkla svaret är - mig själv, jag skrämmer mig själv.

Jag känner inte igen mig själv, nu när jag är som mest levande så känner jag döden närmare än någonsin.

Jag önskar att jag bara kunde svimma av, slippa känna för en gångs skull.

VEM FAN ÄR JAG?

Ångesten dränker mig nästan, och allt som kommer ut är en explosion av osammanhängande ord, meningar som beskriver vad jag tänker på.

Jag tycker synd om dig, som får stå ut med mig. Jag tänker på hur värdelös jag är, och hur synd det är om just dig som måste vara stark nog för oss båda.

Jag känner för att banka huvudet i väggen, för att kanske, få ut liiite av den förbannade ångesten som kom från ingenstans.

Jag är inte psyko, förrän det har bevisats.
Men jag är bipolär med långvarig ångestsyndrom och lite till, men jag är INTE min sjukdom - även om den är en del av mig.

Att vara ständigt glad är inte verklighet, det är en fasad som byggs upp och som kommer rasera hårt och dammigt till marken.

Bättre att vara på lagom marknivå, även om jag är lite under - för då faller man inte så långt när det väl skiter sig

Fast ibland, önskar jag även trots risken att falla långt - att jag kunde få känna lite ständig lycka. För det är rätt tråkigt att vara nergrävd, medan alla andra lever.