Vart är jag på väg?

Känslan av ensamhet tränger sig på, barnaspråket är det man talar flytande. Saknaden av gemenskap gör sig påmind, och dagen görs på rutin.

Vakna, städa, laga mat, tvätta, gapa på barnen, grubbla, laga mat och sova.

Hur klarar människor att vara borta från varandra nästan varje vaken timme om dygnet?

Jag saknar att få vara nära min man oftare än några få timmar om veckan, jag känner mig borttappad och osäker på mig själv.

Blir det någon vändning, eller kommer livet fortsätta på samma, tråkiga och ödsliga stig?

Ångesten kryper mig närmare, och snart är jag fallen för denna hypnos. Barnen är strax lagda, och jag är då ensam igen...
Jag och min tvätt, min disk, min dammsugare och mina tusen tankar..

Vart är jag på väg - eller står jag bara still?