Jag har väntat, och väntat, och väntat.
Psykiatrin suger, och jag trodde det bara var det mänskliga faktorn som utgjorde vården - inte systemet den ligger i.
I augusti fick jag en tid för att få mediciner som skulle hjälpa mig, missade besöket. Fick en ny tid i september, men det besöket avbokades av läkaren och skulle flyttas fram - till november.
I november blåstes besöket också av, då läkaren blivit långtidssjukskriven och dom skulle återkomma med ny tid.
Nu har jag haft många toppar och dalar, mest en lång dal. I början av januari kändes allt fantastiskt bra, och jag återvände till skolan med en ny inställning.
I bakhuvudet så knackade tankarna på, att jag måste besöka en psykiatriker igen för att påbörja en ny handlingsplan och få eventuella mediciner för att slippa dala.
I dag hamnade jag i en ny svacka, slog undan benen för mig. Och jag ligger här på backen och krälar, kan verkligen inte resa mig upp.
Tog mod och ringde till vuxenpsykiatrin i Lidköping, där en tant svarar. Jag berättar att jag vill boka en tid igen hos min förra psykiatriker, men jag har glömt hennes namn.
Varav tanten skrattar högt i telefonen, och ställer undrandes frågan "Kommer du inte ens ihåg vad hon heter?"
Denna människa jobbar med psykiskt nedsatta människor, det är sjukt och rentav äckligt att hon sitter där och svarar i telefon, där vem som helst kan ringa - som är ostabilare än mig
Hon skulle sätta upp mig i väntlistan igen för ett besök hos en ny psykiatriker, och om jag behövde medicin så skulle jag ringa rådgivningen.
Är det såhär man bemöter folk? Och Fredrik Reinfeldt säger att dom har ett fungerade system att få människor i arbete?
Ska vi med en nedsatt förmåga, rådgivas via telefon? Ska en person där, skriva ut tabletter åt en person?
Det är ju rent åt helvete. Till och med jag vet att man helst inte ska påbörja en tablettbehandling utan att samtala med en psykiatriker, då man kan reagera och få massa biverkningar så som självmordstankar, självskadebeteende m.m.
Se bara vad som hände med min förra medicin, där blodet börja klumpa sig och jag fick blåmärken över allt. Vem hade koll på detta, ingen!
Psykvården skulle behöva skrotas och byggas upp igen, men full insyn och med andra ögon. Vi är inte djur, vi är människor. Kanske inte med ett fysiskt handikapp som hälta eller diabetes - utan med någonting osynligt som är mer smärtsamt än någonting annat.
Känner igen det, det är jobbigt nog att bara inse att man kanske behöver träffa någon och få hjälp (oavsett på vilket plan) är något av det jobbigaste jag gjort!
SvaraRaderaOch att faktiskt ringa och boka tid? Att erkänna att man inte har alla svar/orkar bära allt längre? Ännu värre!
Och att sedan GÅ DIT!? PEST!
Och jag har sedan första gången jag träffade den jag pratar med inte hört hans namn igen, det känns jättedumt, så pinsamt och löjligt och jag vågar inte fråga för nu har vi setts ett par ggr.
Kanske var så att det va längesedan du var där men jag hade så många tankar och så mycket kaos i huvudet att det inte fastnade...
Säger inte att jag har det värre än dig eller att vi ens ligger nära samma nivå...men att bli utskrattad i telefon vill man väl aldrig? Och på ett ställe där bemötande är ALLT? Fy fan vad dåligt...
Men det finns goda människor också även om dom gömmer sig och är svår att se ibland :)
Massa kramar på dig! Hoppas av hela mitt hjärta att du får ett ljust 2014!
Som du beskriver det, det är kaos i ens huvud när man inte mår bra, och det man hör bara rinner av en. Namn är ingenting som fastnar hos mig just nu, eftersom jag har 1000 tankar samtidigt. "Jag tänker för fort" är en annan term. :-)
SvaraRaderaMan behöver inte jämföra sina problem, för man är sig själv närmast, så är det ju. Alla har sina problem, och alla upplever dom olika och olika starkt, och man ska låta sig själv känna det man känner - inte stänga inne det.
Tack för ditt inlägg, och jag önskar dig en jättebra dag - och fortsättning på året med såklart! Kram