Min resa har börjat.

Min resa började egentligen för 8 år sedan, men så långt behöver vi inte gå.
2008 fick jag mitt andra barn, och det var där problemen började.

Efter förlossningen, så tappade jag känsel kring blåsan och jag kände inte längre när jag behövde gå på toaletten, utan fick börja klocka. Det var inte så att jag kissade på mig, utan det var så att jag fick redigt ont i magen om jag glömde av att gå på toaletten.

Gick till läkare efter läkare, ingen tog det på allvar - utan det viftades bort.

2011, då väntade jag mitt tredje barn. Jag fick ett diskbråck tre månader innan BF och var i princip orörlig. Sov inte på 5 månader, och jag fick åka rullstol det sista.
  Jag blev lovat igångsättning gång på gång, men ingenting hände - förrän en vecka innan  BF. Då fick jag komma in för en igångsättning.

Jag åkte in många gånger pga. magsmärtor, en gång blev jag inlagd och fick injektioner in i vad dom trodde var en bristning i buken. Längre än så kom dom inte, utan jag blev utskriven dagen efter med lite tabletter.

Tabletter var också någonting jag i fick i mängden sommaren 2012, då jag började jobba på sjukhuset. Hade sådana smärtor, vad man trodde berodde på diskbråcket. Men jag fick höra gång på gång att smärtorna inte berodde på diskbråcket - utan någonting annat. Var till och med hos en neurolog för att utesluta sjukdom.

Jag har gråtit många tårar när jag inte kunnat jobba pga. smärtorna, jag har behövt begränsat mig och jag har varit trött. Jag har inte kunnat djupandas, och jag har haft konstant smärta upptill i magen och nertill i magen.

Jag kan inte skratta utan att må riktigt illa och få brännande ont i magen, och jag har alltid spända muskel för att jag ska behöva kompensera mitt handikapp.

Jag har trott att jag vart helt dum i huvudet, pga. alla gånger jag behövt söka för ospecifik smärta. Jag har inte ens kunnat rehabliteras hos sjukgymnast för att det gjort så ont.
  Sist gång kunde jag inte gå på två veckor utan att ha citodon i kroppen.

MEN INGEN, det är det som gör mig så förbannad, INGEN, har tagit mig på allvar eller utrett saken varför jag har så ont.

Jag har ju varit rätt aktiv, gymmat och så. Försökt komma igång med löpningen och så, men har alltid behövt ta ett steg tillbaka pga. smärta.
  Men det var då, förra året först, som jag började fundera i egna banor.

Jag stötte på detta på internet, det här med delad bukmuskelatur. Jag hade ju sett att det buktade ut i magen, och att jag inte orkade någonting när jag tränade just mage eller rygg.

Man kunde testa sig själv om man hade detta, delad muskulatur genom att ligga på mage och spänna upp överkroppen och stoppa in två fingrar i mitten av magen.

Mycket riktigt, jag hade delatd magmuskelatur - jag kunde få in hela näven på längden och 3-4 fingrar i bredd.

Först idag så tog jag mig modet att ringa till läkaren, fick till mig en akuttid på VC. Han trodde jag var där pga. diskbråcket, men jag berättade vad jag trodde all smärta berodde på och sa att jag har ett hål in i magen, då tog han mig på allvar. Jag fick lägga mig ner, och han mätte hålet till 10 cm på längden, från under naveln enda upp till nedersta revbenet.
  Han blev lite överrumplad, och sa
- Du har ett stort bukbråck på en decimeter!

Han blev förvånad, lite arg, över hur vården kunde ha missat detta. Eftersom jag hade varit hos så många olika läkare.

Han skulle skriva en remiss direkt till kirurgen på NÄL för ett ställningstagande till en bukoperation!
  Där, ungefär där, ville jag börja gråta. Allting släppte, och det kändes så skönt.

Han lovade att jag skulle få en operation, men skulle dom om förmodan krångla på NÄL, så skulle han puscha på dom så att jag får igenom detta här.

JAG ska få en fungerande kropp. Kan ni tänka er?
  Många år av smärta kanske är över om några månader?