Att vara jag.

Tänk vad bra och enkelt det är att bara vara jag.
  En enkel människa som är så svår att förstå sig på.

Som alltid vandrat på egen väg, medan andra har tagit motorvägen med tusentals andra som inte vågat sig in på en avfart för att göra en egen resa.

En person som utan GPS tar sig an världen, som inte tittar i kartan som alla andra. Den som inte planerar sin resa, utan tar varje väggupp som kommer.
  Som kan krocka med en och annan trottoarkant på en återvändsgränd, men som alltid fixar att vända om och hittar en annan väg att ta.

Tänk ja, vad bra det är att bara vara jag. Som inte behöver anpassa sig efter någon annan, som vågar att vara den jag är. Den som inte följer modet, och den som faktiskt vågar vara udda.
  Den som accepterar, och den som inte dras tillbaka av någon annan.

Ja, vad enkelt det är. Att kunna tänka för sig själv, prata för sig själv inte vara den som behöver spela över eller behöva vara någon annan med en annan människa.

Den som inte försöker imponera med saker och ting, utan bara den som blir glad över det man har och inte sörjer det man inte har.

Underbart det är, att inte famla runt i olika lögner, slippa komma ihåg vad man sa, och till vem man sa det.

Jag är ändå förundrad över varför många inte väljer samma väg, varför inte alla är bekväma. En person som är en själv lik, är mer betydelsefull än 10 oärliga och osäkra människor.

Det är så mycket roligare att bara får vara sig själv, göra saker man själv tycker om, slippa imponera och känna tryggheten - att faller jag, så finns det en som tar emot mig.

En vän behöver inte alltid hålla med en, utan kan vara ifrågasättande om valet verkligen är rätt. Även om man ändå väljer en annan väg. så är en bra vän den som litar på att man fixar det ändå.

Ja, tänk, om alla kunde vara sig själva - vad många jämlikar man skulle ha!

Vänd världen rätt

Sociala medier har spårat ut, och många företag fiskar likes på facebook för att dom ska donera till behövande.
Libresse skulle donera 10 lektioner till barn som inte kunde stava om man gillade deras sida..
Det finns ju inte viktigare saker än att kunna stava, så som våld, förföljelse, svält och barn som inte har någon trygghet eller föräldrar?

Ett simpelt PR-trick, som inte många föll för. Att man ska tvingas trycka på en knapp på Facebook för att någon ska donera något.

Man säger att en treåring lever i en egobubbla, jag tror aldrig man kommer ur den. Hela mänskligheten lever i en bubbla, en bubbla som är livsfarlig att ta sig ur.

Man är sig själv närmast, men är man mer betydelsefull än någon annan för det?

Så trött på människor som bara tänker och inte gör något. Att ge lite av sig själv kostar inte, utan tvärtom. Att ge sig själv till någon gör en rik inombords!

Vänd världen rätt, sluta tänk "tänk om",
För det är oftast där man fastnar i det som borde blivit ett agerande.

Olyckskorp

Jag är en olyckskorp, kan inte hålla mig ifrån skador och diverse.

Nyss var jag inlagd med buksmärta, och idag skulle jag åka tefat och åkte rakt in i en isbumling med ryggen före.

Blev liggande på marken och kunde inte röra mig. Maken fick ringa ambulans, och jag fick åka snabbt in med massa smärtlindring i kroppen.

Inget är brutet iaf. Men det gör så förbannat jävla ont, så jag vet inte vart jag ska ta vägen..

Nu inväntar jag svar om när jag kan åka hem, det blir idag iaf. Kan knappt gå, har bara förflyttat mig med vemod från säng till rullstol.

Jag har bestämt mig för att 2013 ska bli ett skadefritt år, är rätt le på det här nu..

De jullösa

Jul är en dag av alla på året, en dag som borde vara speciell och minnesvärd.
En dag där man ska glädjas att få vara tillsammans, en dag att minnas.

Ändå gör det ont i mitt hjärta att alla inte få den gemenskap som man borde få just den dagen.

Föräldrar som i sin egobubbla som tömmer snaps eter snaps. Dom som glömmer att dom ger barnen mardrömmar istället för bra minnen.

Det äkta paret som bråkar pga. för mycket alkohol, framför barnen som sitter med magknip.

Eller de hemlösa som får snön som det varmaste sällskap. Som inte får mat i magen.

Mina tankar går också till alla vardagshjältar, poliser, brandmän, vårdfolk mfl. som finns där som en säkerhet.

Hade jag kunnat, hade jag tagit hand om alla och gett dom det som borde få vara självklart - en trygg gemenskap och mat i magen.

Cirkus Emma

Rubriken säger allt.
Året har varit speciellt, och jag längtar efter nytt år och nya möjligheter.
Glad ska den vara som får vara frisk.

Fingrarna räcker inte ens till alla de gånger jag varit i kontakt med sjukvården.

Året började med motivation, jag fick jobb på sjukhuset och Mattias var föräldraledig/arbetslös.
I maj började allt krångla, jag fick konstaterat diskbråck x 2. Blev inneliggande på mitt egna jobb. Jag kunde knappt gå och hade konstant ont.

Det bättrade på sig allt eftersom, men nu stod snart arbetslösheten på trappan för min del med. Efter säkert 100 ansökningar, så blev fallet så att både jag och Mattias fick vara lediga ihop.
Mattias blev uppringd av Amiga, fick ett jobb. Wow, var känslan. Äntligen..
Fast jobb och heltid.
Lönen visade sig vara på a-kassenivå, och han hade inte råd att jobba.

Vi hamnade i depression, men sen kom vändningen! Mattias blev erbjuden att annat jobb. Denna gången var det seriöst, om ändå det bara gällde 3 månader. Vi skulle klara julen.

Jag blev också erbjuden jobb, och började i mitten av oktober. Vilken lycka!

Det dröjde inte länge innan jag gick totalt in i väggen. Det var i samma veva som Amigo blev jättesjuk.. Snart skulle hans vård kosta ca 60.000 kr.

Många resor och massa oro senare så slutade jag på jobbet. Situationen var ohållbar.

Ekonomin var körd i bott, och Mattias skulle snart bli av med jobbet. Veterinärutgifter staplades och julen kändes inget kul.

Återigen kom en överraskning, Mattias hade fått fast jobb på Ikea från februari. Jag hade inget annat jobb, men man skulle glädjas åt Mattias.

Som ett bakslag blev jag sjuk, fick åka ambulans in med kraftig magvärk.
Blev inneliggande, och fick injektion med bedövningsmedel i magen.

Igår fick jag åka tillbaka med smärtan, och idag sitter jag hemma och undrar om jag någonsin ska slippa äta mediciner och slippa sjukhusbesök.

Mattias gör sin sista dag på jobbet, och ikväll ska man orka hitta julglädjen och pynta granen.

Livet är en fest med världens värsta baksmälla.

Det är inte vi, utan dom som ser skillnader.

Hela cirkusen med pepparkaksgubbar, svarta dockor och judar på Kalle, gör en aning irriterad.
Jag tror inte att det är någon, förutom dom som har bestämt att det skulle vara fördomar som har tänkt på den stereotypa, svarta dockan i Kalle som en nazisymbol.

Diskussionerna kring vad som är förolämpningar mot ett folk har blivit överdrivna, och det är lika bra att vi stänger ner allt vad tv heter om vi måste hitta likheter och kränkningar i allt.

Jag skulle vilja veta hur många mörkhyade personer som kände sig kränkt av ett barnprogram, hur många blonda som är rasande för den blonda dockan och hur många judar som rustar sig för ett tredje världskrig för den stereotypa figuren i Kalle.

Har vi inte större problem i världen än såhär, alltså renodlade I-landsproblem. Ja, typ som svält, naturkatastrofer, mord, fattigdom, mobbning, sjukdomar M.fl?

I Sverige är man så rädd att kränka, så att det blir motsatt effekt istället.
Men så är det, här i landet lagom - ska man vara lagom fördomsfull.

Luciafirande

Att släppa taget.

Ibland behöver man släppa taget om någonting som kan ses som ett ankare, eller för den delen - något som håller en fast på jorden för att kunna må bra.

Man hittar inte alltid sin plats i det man söker, eller i det man trodde. Ibland kan man inte förändra någonting som egentligen skulle behöva förändras, då situationen kan vara så hårt förankrat från börjat att förändring inte ens finns på kartan.

 Jag är en person som försöker se möjligheter, som försöker in till det sista. Oftast går jag med ont i magen, går rakt in i vägen, återhämtar mig och kommer igen när det är något speciellt jag kämpar för.
 Jag ger aldrig upp, men jag har lärt mig av mina tidigare misstag.

Den dagen jag gick in i väggen totalt, när min panikångest kom att styra min vardag, den dagen lärde jag mig att jag aldrig ska ta det sista klivet. Aldrig utmana mig helt och hållet, aldrig driva det såpass långt så att jag hamnar i helveteshålet igen.
  Ibland får man också helt enkelt acceptera att det inte längre går, att även om man faller ner en bit igen - så skulle fallet bli längre ifall man fortsatte på samma väg.

Under en tid så har jag känt mig som en total idiot, att allt var mitt fel, även om jag någonstans inuti tvekade. Jag lät mina tankar ta över verkligheten och förnuftet, och jag lät EN person trycka ned mig, även när jag ville den och en annan deras bästa.

Det fanns en tid där jag skulle svälja allt, inte säga ifrån, utan bara köra på. Det var den dagen väggen överraskade mig. Den långa rehabiliteringen, all den tid jag fick ägna för att våga mig utanför dörren, bokstavligen alltså, det är inte värt att gå dit igen och börja om, för det var den VÄRSTA perioden i mitt liv.
  Jag är inte bra än, men jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag måste göra även om alla runt omkring inte förstår. Men det är inte dom som måste förstå heller, det är jag som måste förstå varför jag gör mina val.

Man är sig själv närmast, och hälsan är den som håller en på benen. Den fysiska hälsan är inte alltid den viktigaste, för mår man inte bra psykiskt så fungerar man inte även om man har två ben och två armar.

Jag kommer sakna det jag lämnat bakom mig nu, alla dessa människor som kom att påverka mig denna korta stund. Den kurs jag fick äran att ta del av, som gav mig ett nytt livsperspektiv. Jag önskar att jag kunde fortsätta, men det går inte. Min väg tar slut här, dags att hitta en annan..
  Men jag är glad, jag har någon att vandra den med - min man, min underbara man, och mina barn. Vi alla vandrar åt samma håll, och vi kommer nog hitta några återvändsgränder mot målet, men man får aldrig glömma att en väg, den tar aldrig slut..

Dagens bästa

En person till en hästtjej:
- vilken fin kiwi du rider på.


Tjejen hade blivit apsur, och hade skrivit ett inlägg, ett gravallvarligt, om att hästar visst finns och att dom inte är någon frukt.


Jag är lättroad, och tycker detta är skitkul!

Ang. hästar finns inte.

Mycket prat om att inte hästar finns, utan att dom är en frukt - som inte heller den finns.
Kan vi inte göra detsamma med SD?
SD finns inte, dom är nötter som inte heller finns.!

Bara en idé!

Ordbajseri och baktalare

Jag hade gärna spytt galla här över alla som pratar bakom ens rygg, berätta hur lågt ner dom är i utvecklingskurvan, hur dom kan kyssa mitt arsle medan dom ändå är där bak.

MEN, jag tycker synd om dom att deras liv är så förbannat tråkiga, så att dom måste ta del av mitt och ifrågasätta det.

Har pratat om detta tidigare, energitjuvar ska inte ha någon plats i ens liv, för dom gör inte tankarna rättvisa.
Som jag skrev nedan, ger man en tanke energi så växer den - ger man tanken rätt även när den är fel, så blir den verklig.

Jag sträcker lite på mig, stampar bort ångesten - för ångesten valde mig, inte tvärtom. Dags att klippa den navelsträngen, JAG förtjänar bättre.

God natt.

Egobubblan borde spräckas

Mycket är felvridet är i världen. Barn och vuxna svälter och blir utsatta för övergrepp.
I andra delar sover någon med himlen som tak, även när regn och snö faller.

En del begravs för tidigt pga naturkatastrofer, och en del dör pga sjukdom.

Vi har så mycket att vara tacksamma för, men låter världen gå under när en liten sak rubbar balansen. Det är så lätt att leva i en egen bubbla, och förvänta sig att andra hugger i.
Många undrar, vad gör en person för skillnad i det stora hela.

Men ofta är det en person som startar något litet, som byggs på och som sen kan komma att förändra mycket.
Tänk om vi inte hade haft engagerade forskare, då hade vi fortfarande dött många år innan vårt bäst-föredatum.

Så jag tycker att man ska sluta tänka I dom banorna, för en person kan göra mycket - och många människor kan göra underverk.

Bakgrundsmänniskor.

Bakgrundsmänniskor är dom människorna som står baktill, dom som fångar upp en när man faller. Dom som lindrar den hårda stöten, som faktiskt alltid finns där.
 Dom är personerna som har klarat tillitsövningen, och den man alltid litar på - men aldrig tar förgivet.

Bakgrundsmänniskor, dom människorna är orättvist behandlade. För det är oftast dom som bara ger, utan att ta något tillbaka. Dom som aldrig begär ett tack, utan bara finns där.

Som skuggor är dom, utan att irritera. Dom bara hänger med, accepterar läget. Dom man glömmer tacka, för att dom alltid finns där - men som aldrig stör eller gör en förnär.

Dessa människor är värda mer än att vara bakgrundsmänniskor, dessa människor borde föras upp till dagens ljus och hyllas.
  Utan dom så skulle många människor falla ner till marken, och tyvärr tar allt för många människor dessa förgivet.

Många tar vänskap förgivet, men det är en relation som man måste vårdas lika väl som ett relation med en partner. Att giva och taga, att ställa frågan hur det är, eller att bara säga tack för att du finns är en grundpelare och en bra väg för en god vänskap.

En del kanske trivs med att säga hej någon gång i månaden, och visst kan det vara så att det fungerar, men när man ramlar ihop vill man gärna ha någon där, och det kanske inte alltid dessa personer gör. Och om dom gör det, trots att vänskapen inte är mer än ett hej i månaden - vårda denna person väl! Den förtjänar mer.

Oftast är den som ger, den som behöver ta. Bakgrundsmänniskan bär oftast på mer empati och livserfarenhet än de flesta, och behöver också höra frågan om hur allt står till.

Sen finns det många människor som borde hyllas, de som gör att samhället går runt. Jag talar om alla arbetare och eldsjälar.. De som bygger broar i snöstorm, dom som har jour på natten och som har störd nattsömn för att kunna hjälpa någon annan.
  Den personen som ger sig själv, för att kunna få en annan människa att gå vidare i livet.

Vi borde tacka oftare än vad vi klagar, vi borde också uppskatta mer än vad man tänker på sig själv - för utan dom där bakgrundsmänniskorna är man inte mycket, man är ensam..

Så tack alla ni, ni som bryr er om andra. Det krävs inte mycket av en själv, för att ge en annan hoppet om ett bättre liv, eller en bättre vardag. Man får så mycket tillbaka när man bara vågar att bry sig..

Tyck synd om mig en stund

Ja, nu tycker jag att vi har en tjckasyndomemmaminut..

Igår var den värsta dagen på länge, och när det inte kunde bli värre trodde man, så vaknade man upp med ett svullet öga som rinner och kliar. Tack för den...

Och inte nog med det, så ska jag bråka med barnen med påklädning i 45 minuter för att gå ut i minus 15 och rasta hunden..

Livet leker, sannerligen..

Fika med Adam!

Bästa vännen Adam och jag sitter och pratar om allt och inget. Det är ovärderligt att ha en sån vän som man kan prata strunt med utan att lägga någon tyngd i orden. :-)

Matkoma!

Varför gör man så, äter tills man är övermätt?
Maten var god, den åt jag lagom av. Men sen åt jag efterrätt och nu vill jag spy!

Jag kommer rulla ut härifrån. :-)

Men jag rekommenderar restaurangen Mangiamo i Alingsås, ni måste testa dera daimkladdkaka!

Ensamma nätter

Jag längtar tillbaka till vardagen, så den var då..
Där jag alltid gick och la mig bredvid min man, vaknade på morgonen bredvid honom..
Antingen åkte man till jobbet på morgonen, eller så var man hemma tills kvällsjobbet började.

Men man visste, att man alltid somnade på kvällen i sin egna säng, bredvid sin man.. Man kunde höra barnens andetag, och känna lugnet lägga sig tillsammans med mörkret.

Nu när vi båda har nattjobb, börjar ångesten ta vid. Jag saknar det som var innan, samtidigt som man är glad över att ha ett jobb..

Det man tog för givet, spolade verkligheten bort. Man ska ALDRIG ta något för givet fick man lära sig av det. Man ska uppskatta det som är här och nu. Och allt det oviktiga, det som snor energi, ska man bara tränga bort.

Det är samma med människor. Märker man att dom bara tar utan att ge något tillbaka, och när dom bara lägger saker på ens axlar - så ska man bara kasta tillbaka skiten, sträcka på sig och övertala sig själv att man är värd så mycket mer än så!

Och med detta ville jag bara säga att livet inte alltid blir som man tänkt sig, och att man ska uppskatta livet när det faktiskt är... helt ok, för man kommer snart fram till att när livet var ok, så var det i själva verket helt perfekt!

Frukost på ljungblads.

Slutade jobbet nu vid nio, och har handledning klockan 11.30.
Det är lagom kul, när man är sjuk och är i en främmande stad.

Det jag känner till är Ljungblads, det var där vi köpte vår bröllopstårta.

Sitter med en nygjord fralla, juice och kaffe. Min hals uppskattar det varma idag. :-)

Jag har varit mer vaken än sovandes i natt, och imorse hade jag knappt någon röst.
Kanske lika bra att känna på en vaken natt då jag ska jobba natten till måndag nu på söndag på sjukhuset. Längtar dit, och det är alltid lika kul att komma dit. Tror aldrig att jag har känt att det har varit jobbigt att gå upp för att åka och jobba där. :-)

Tur man har en snäll lillasyster som ställer upp som barnvakt på natten, så både jag och min gubbe kan jobba! Guld värt.

Natten kom idag med

Ligger vaken på jobbet, och hostan håller mig vaken. Tillsammans med bilarna utanför ger dom inte natten sin rättvisa.
På natten ska tystnaden lägga sig, lampor släckas och man ska ligga och lyssna på det man annars aldrig hör - tystnaden av ingenting.

Den där känslan som uppstår när det blir strömavbrott är obetalbar.

Mörkret är som en stor tavla, där ingenting med färg kan fastna.
Det är meningen att fantasierna ska dra linjerna, och att det är dom som ska ge en meningsfullhet i mörkret.

När tavlan sen är full, så ska den suddas ut och man ska fortsätta in i drömmarnas värld.

Men just nu, så stör hostan min koncentration. Så mitt estetiska handlag får vänta tills senare, om än alls. :-)

God natt allihopa!

Bara en notis!

Bara för att man har kompisar som är av det motsatta könet, så betyder det inte att man vill ha sex med dom.
Detta verkar dock vara ett vanligt missförstånd, antagligen är dessa människor väldigt osäkra i sig själva och sina förhållande. :-)

Själv är jag grymt svartsjuk, och skulle min man umgås med det kvinnliga könet, så hade jag varit en av dom som sitter med den fördomen. ;-)

Då var det snart jul igen.

Långt ifrån alla barn ser fram emot december månad. För många barn ser verkligheten hårdare och kallare ut än för vissa.

December månad präglas av fattigdom, där många föräldrar försöker pussla ihop ekonomin.
Julhandel i affärerna existerar inte i schemat, och många blir hårlösa av att inte ekonomin går ihop.

Avsaknaden av julpyssel, godistillverkning, tända ljus och tomtegröt dagen innan är nog inte det värsta för dessa barn som aldrig fått uppleva julen från dens rättvisa sida.

Trots ekonomiska svårigheter, där barn som saknar utstyrsel till luciatåget, och istället får ta på sig svart tshirt med bruna manchesterbyxor och låtsas vara en bränd pepparkaka, så gläds barnen åt när föräldrarna håller sig nyktra på julafton.

De barn som upplevt föräldrarna onyktra på julafton, önskar sig nog inget mer i julklapp än att föräldrarna håller spritflaskan inlåst.

Julafton är till för barnen, inte en chans för föräldrarna att supa till.

Ge barnen sin jultomte, så har du gett dom bra minnen att föra med sig in till vuxenlivet.
Det handlar inte om antal julklappar, för det är familjekänslan och myset som man kommer ihåg som bäst - speciellt när man väl själv blivit förälder.

John Blund

John Blund borde få sparken, kväll efter kväll kommer han sent till jobbet.

Vid några tillfällen kommer han inte alls. Han är en lurig en..

Synd att man inte kan sparka honom, man är ju så beroende av honom..

Titeln.

Titeln And Karma Fuck Us All, den fick jag i den mest jävligaste stunden i en av mina tankespiraler.
  Men det stämmer verkligen, för jag tycker att jag har gjort många bra saker och förtjänar lite medvind i livet. Men vad får jag? En sjuk hund, massa extrautgifter, en skada i nacken och följden av detta är - ekonomisk obalans.

Det är väl också nu som man inte ska låta tankarna ta över det som är positivt i livet som jag har skrivit innan. Alltså, inte ge mer näring åt de negativa tankarna utan fokusera på det som är positivt.
 Men vet ni, ibland är det så jävla skönt att bara bryta ihop. Och ibland kanske det är det som behövs, och kanske det enda sättet att segra över det negativa. Typ,
 - "fuck you, in your face. Ni kan inte segra över mig".

Hamna på botten, rakt ner i helvetet, smaka på det bittra, sparkas av satan och bli spottad i ansiktet av Djävulen.
  Jag menar, hur längre ner kan man sjunka då, när man genomgått Djävulens tortyr, hans prövning?

Visst kan det alltid bli värre, men dit ner går inte ens Djävulen, och dit ner tänker jag inte heller gå. För då kommer jag aldrig upp igen.



Tänk alla dessa världsliga problem, som att det luktar äckligt i omklädningsrummet, att pistolen som hör till Duck Hunter inte träffar rätt och att man inte hittar köttfärsen i köttfärsåsen i skolmatsalen.
  Eller att det är trångt i bussen, så att man måste sitta bredvid något - vilket inte är tillåtet i Sverige då alla personer har en enorm sfär kring sig.

Tänk om man istället kunde glädjas åt alla de små tingen, istället för att klaga på alla de som egentligen inte är några problem.

I landet lagom, så ska man klaga lagom mycket och på oväsentligheter. För då är man lite sådär lagom nära gränsen på sammanbrott, alltså inte så långt ner till botten.

Och med detta ville jag säga, att det är 35 dagar kvar till jul. Jag lovar, det stod på IKEA i Bäckebol.

Tack alla ni som..

Höstmörkret ligger tätt,
tillsammans med dimman på marken.

Frosten skimrar och speglar sig tillsammans med
stjärnorna på himlen.

Tankarna känns lika enorma som
rymden, och tankekedjan känns
lika oändlig.

När en livskris infaller,
så försvinner alla måsten och man
ser livet från ett annat perspektiv.

Konstigt att det ska till en kris,
för att man ska kunna se klart.

Alla saker som var vitktiga,
fallerar likt ett korthus i blåsten.

Dom nära och kära,
blir ännu närmre.

En god vän, blir till en pelare
som man inte kan vara utan.

Så länge jag har min vän,
så länge jag har min familj
och mina anhöriga,
så kan inte ens den kraftigaste storm fälla mig.

Tack alla ni som är med och stöttar mig
genom detta, ni är guld värda.

Domen.

Var precis hos veterinären och hämtade Amigo. Dom hade försökt hela dagen att få honom att äta, vilket inte hade fungerat..
Dom hade vätskat upp honom i alla fall och gett honom medel för att inte kräkas.. Fick med oss hundmat hem som vi ska testa.
  Har han inte börjat äta senast imorgon kväll, så måste vi direkt in till Blå stjärnans djursjukhus på onsdag.. Där vill dom att dom ska göra ultraljud mage, gastroskopi, biopsi och vätska upp honom. Sen kommer man till den roligaste biten, ringa och prata ekonomi.. Så sjukt tråkigt och jobbigt att behöva prata ekonomi när ett djur behöver vård.. :-(

Summan slutar väl runt 20.000 :- , som tur är har vi ju en försäkring.. Men hittar dom någonting, en sjukdom eller en behandling som kostar massa pengar, så blir frågan om avlivning uppförd ur mörkret..

Livet är inte rättvist, och alldeles för kort i vissa avseenden..

Fullt upp.

Idag är det fullt upp. Barnen skulle lämnas av på dagis och skola. När vi väl hade lämnat av alla, så kom vi på att J. skulle ha med sig skridskor idag, så i full fart fick vi åka hem och hämta dom för att sedan köra tillbaka till skolan. Klockan var då kring nio, och kvart över nio hade vi en tid hos veterinären med Amigo.

Amigo är vår tvåårig hund, han är en phalene. Han har varit sjuk i några veckor nu, och det ville inte bli bra. Så vi hade fått en tid till idag hos veterinären, där dom valde att behålla honom när vi väl kom in..

Fick åkt hem, in i affären en snabbis. Sen kom min systerson vid tjugo i elva, v skulle passa honom en stund medan hans pappa lämnade av lillen på dagis. Leo har prickikorvsjukan, så därför fick han komma och hälsa på oss en sväng. :-)
  Vi byggde lite med lego, läs JAG och Mattias. ;)

Efteråt hade vi planerat ett träningspass, det skulle bli intensivt eftersom vi skulle hämta Julia 12.10. Väl där så återkom min nackvärk med utstrålning i armar och ner mellan skulderna.
  När jag jobbade i lördags, så hände en olycka som gjorde att min nacke slungas bak och kraftigt fram igen. Så igår började jag få ont, och igårkväll hade jag svårt att sitta upp i soffan, så jag fick ta en stark tablett och lägga mig ned för att få bort det strålande.

När M. höll på att träna, fick jag ringt till vårdcentralen, som såklart inte hann ta emot mig. Så jag ringde till 1177, som i sin tur ringde till ortopedjouren i lidköping. Doktorn där sa att det inte var deras sak, utan att VC borde ta emot mig och remittera mig till röntgen, som han såg som en nödvändighet eftersom man måste utesluta en skelettskada.

Så slutsumman blev i alla fall att jag ska återkomma till 1177 efter 16.00, för att få en tid till jourcentralen i Lidköping.. SUCK! Det hade gått så mycket lättare och snabbare om dom bara kunde tagit emot mig på VC och skrivit en remiss till röntgen, som dessutom har dropin-tid.

Well, jag vet ju vad jag ska göra ikväll i alla fall då... Får ta med mig en bok, och hoppas på att jag inte hinner läsa ut den innan det är min tur. :-)

Förutom eländet med hunden och nacken så flyter allt bra. Trivs fin på jobbet, har verkligen världens bästa arbetskamrater, och en väldigt bra chef.
  Har fått en ny vän, som har liknande intressen som mig. Jättekul är det! Så vi ska börja klättra ihop i Göteborg, och ska försöka ta grönt kort snart så vi kan åka dit och klättra själva utan instruktör :-)

Beställde ett par snygga klätterskor igår (om man nu kan tycka att klätterskor är snygga). Hehe

Nu ska jag lägga mig i soffan och kurera mig tills veterinären hör av sig, så vi får komma och hämta Amigo. Får hoppas allt är bra med honom, och att han snart återhämtar sig. Dom trodde ju ev. att han hade en foderallergi, han hade även förhöjda levervärden.


Ha en bra dag alla!

Hur ska någon annan gilla dig om du själv inte gör det?

Återigen, man är sig själv närmast. Gillar man inte sig själv, så är det väldigt svårt för andra att se ditt verkliga ja och gilla dig för den du är. Man kan mynta ordspråket "Bättre att bli hatad, än älskad för någon som man inte är".

Sen fokuserar man sig allt för mycket på utsidan, utsidan som bara är ett skal, någonting för ögat att beskåda. Märkligt ändå, eftersom går man inte ihop personlighetsmässigt - så är det svårt att umgås? Lite knepigt vore det om man bara umgicks för att man var snygg. :-)

 Min far sa idag "Tänk om man kunde vara som ett litet barn, bara släppa någonting när det blir tråkigt och finna något annat intressant lika fort". 

Ja, tänk om man kunde släppa allt det tråkiga och gå vidare med sitt liv för att hitta någonting annat intressant, något annat positivt. Tänk om man alltid kunde vara lika lättroade som barn, vilka små, världsliga problem det skulle finnas i detta såkallade I-landet.

Något annat jag kom och tänka på när jag såg bilden om att gilla sig själv, det är också alla dessa bilder som kommer ut på internet när någon lyckats banta. Att "Haha, se på mig nu, nu är jag också smal - fuck you!"
Vad ger det egentligen för bild när människor bantar ner sig, för att bli lika smala som dem som mobbade?

Utsidan är inte allt, och visst kan man vara hälsosam även om man har några kilon kring magen likt volanger. Se på tjejen på SATS-reklamen som blev hårt kritiserad av en kändis som egentligen inte borde få ha något utrymme i media.
  Hon hade i alla fall tränat i 13 år, var inte pinnsmal med h ade både den psykiska och fysiska hälsan med sig.

Jag har lite häng här och var, och lite tigerränder efter graviditeten. So what?
. Mycket roligare att leva, när man inte behöver tänka ut ursäkter om varför man ser ut eller varför man är som man är. Jag lixom bara blev sån här, och dom som umgås med mig uppskattar det också. 

 För att summera, älska dig själv, acceptera dig själv - för ingen lär göra det om inte du heller gör det.

Även om.

Även om dygnet hade fler timmar, så hade man fyllt dom med saker som är nödvändiga.
  Saker som är nödvändiga, behöver inte alltid vara det. Utan det är bara en lista med olika sysslor som vi har satt upp.

Det kan vara allt från städning, bäddning av sängar och diverse småpyssel. Oftast är det bara dit energin räcker, kanske bara halvvägs. Speciellt när man är småbarnsförälder och energin ska räcka till att hålla isär bråkande barn och låta hjärnan ta in all skrik som kan uppstå.

Det viktigaste när man är småbarnsförälder borde istället för pedantisk städning, vara att umgås med barnen. Att faktiskt se dom och deras behov. Mår inte barnen bra, mår inte heller föräldrarna bra.
  Sen säger jag inte att man ska släppa städningen och allt var det innebär heller, utan att man för över positiv energi till barnen just den dagen som det ska städas. Barnen kanske av ren slump vill vara delaktig i städningen, och inte sitta stilla och titta på film eller kanske bråka med varandra.

Delaktighet, det är något viktigt och som varje människa måste vara med i. Det kan vara delaktighet i olika aktiviteter eller delaktighet i någonting som man känner en samhörighet i


Negativ energi, det är överförbart, precis som en förkylningsvirus. Det sprids blixtsnabbt, och kan överföras till människor som är utanför ens personliga sfär. Man kanske inte alltid uppfattar den på längre sikt, men ju närmare man kommer desto farligare blir det.
  Jag tror också att sfären blir större ju mer negativ man är, och risken att slukas av detta är ganska stor om man är i närheten.

Säg att en vårdpersonal är på dåligt humör, så märker man redan att stämningen i rummet som denne kommer in i blir obekväm. Hade däremot personen kommit in med ett leende på läpparna, så hade situationen blivit annorlunda.

När jag körde bil på väg hem en dag, och hade kommit till rondellen i Nossebro, så var det vägarbete framför mig. Jag kände mig lite irriterad över att framkomligheten inte var bra, men så tittade farbrorn på mig som höll på med vägarbetet och gav till ett leende, och det leende fastnade direkt på mig. Där flög min irritation iväg, och dagen blev genast bättre.
  Summan sumarum, det krävs inte mycket för att den positiva energin ska träda över det negativa.

När jag var på utbildning i dagarna, så pratade vi väldigt mycket om värderingar och tankesätt, även förhållningssätt. Vi pratade också väldigt mycket om tankens kraft, och jag tog till mig det väldigt bra. Även om det är lätt att ibland snubbla över sina egna bestämda ord, och hamna i en negativ spiral igen, så låter jag mig själv tänka efter före.
  När en tanke kommer upp som inte är så bra, så ska man inte ger den mer kraft för att föröka sig och bli större än vad tanken egentligen är.
  En tanke kan bara vara en tanke, som lätt släpps efter ca 30-60 sekunder om man själv tillåter sig det, men ger man tanken kraft så blir den till en känsla som både kan bli obehaglig - eller för den delen behaglig.
Så man får välja sina strider med hjärnan ibland, och fokusera på - Vad vill JAG känna, och är den här tanken värd att mata?

I det här blogginlägget blir det bara en massa osammanhängande texter, men det är skönt att skriva av sig. Och oftast när jag läser igenom det jag skrivit, så får jag en "a-ha-upplevelse", och jag får en chans att läsa dom tankar som kommit upp när jag har skrivit.


I det här blogginlägget tänkte jag lägga in massa klagande ord, men jag vet inte, jag vill inte förmedla detta till er. Jag ville istället skriva om tankens kraft, och hur man kan bearbeta den och vända det negativa till det positiva.
  Som en gammal klyscha - mitt oboyglas är fortfarande halvfullt! YES!

Gå in i dig själv, känn vart känslan sitter. Känns den besvärlig, acceptera den och ta ett djupt andetag och fråga dig själv - stämmer tanken verkligen med verkligheten? Ge den inte mer näring, utan gå vidare till nästa tanke. Rensa dig själv, det behövs inte alltid  till en äcklig detoxkur för det - bara lite självinsikt.


Du är dig själv närmast, ta hand om dig.