Vimmelbilder från tentafest.

Bakfylleångest och nyponsoppa

Taggad var jag inför gårkvällen, jag skulle ut med klassen. Bowling och mat hägrade, men helt plötsligt så klämdes en förfest in hos en klasskamrat. Den började redan klockan 17.00, då bowlingen skulle köra igång vid sju.

Ett par, tre glas med vin dracks upp innan taxin kom för att köra oss ner. Redan där började det balla ur, vad fan hände? Vart jag redan onykter - på det lilla?
  Man ska ha i åtanke att jag är ute ungefär 1-2 gånger per år, och är inte direkt glad i alkohol. Så det var väl en chock för min kropp.

Kan ju säga att kvällen fortlöpte i samma spår, en öl slank ner också. Sen var det lixom kört.. Fjortisfyllan och ångesten satte sin prägel på kvällen, som blev väldigt kortvarig. Men hur som haver, jag har ju i alla fall lite kort som bevisar att man hade kul!

Jag tror jag träffade käglorna en gång på hela bowlingtimmar, och en vagt minne ser att det blev en strike den gången. Antar att även fyllekärringar kan träffa rätt ;-)

Jag hörde även något bortibak att det var planen, det här om att supas under bordet.

Måste ju ändå medge, att även om kvällen blev kort och intensiv, att jag har fantastiska klasskamrater med många bra, olika personligheter, som på något sätt stämmer överens ändå med alla.



Hur som haver, vatten och nyponsoppa är rätt underskattat, och jag kommer säkert skratta åt detta lite längre fram.
  Antar att alla måste ha en fjortisfylla i vuxna livet också, för att påminna en om att det är jäkligt gött att  vara långt ifrån den åldern.

Nästan lite gött faktiskt, att vara 3 år från 30 än tre år kvar till 20. Sen om visheten kommer med åldern, det får tiden utvisa.

Psykiskt funktionshinder och att vara mamma

Nej, mina barn far inte illa för att jag är bipolär
  För jag får styrkan att vara ödmjuk mot livet.

Nej, mina barn far inte illa för att jag är deprimerad,
för mina barn bär upp mig och ger mig livsglädje

Nej, jag är inte en dålig mamma för att jag inte alltid mäktar med,
för att jag har ett funktionshinder

För ett hinder har aldrig stoppat mig,
och det gör inte heller det här

När jag har en topp,
så tar jag mina barn dit, och visar dom vad som finns bakom horisonten
visar att livet kan levas även med tårar i ögonen i bland.

Jag är inte kass, jag skadar inte mina barn för att jag visar känslor,
jag lär dom att man inte är svag bara för att man är ledsen

Att visa att man är ledsen,
är lika nyttigt som att visa att man är glad.

Men folk är så väldigt pigga på att anklaga,
istället för att se vad som själva gör

En funktionsnedsättning är inte avgörande hur man är som förälder,
men skamkänslorna finns där ändå, för att man fick (o)lyckan att få denna diagnos
  för fortfarande än i dag, så finns ingen kunskap i samhället hur detta fungerar

..det som kallas osynligt.

Ett samtal med öppenpsykiatrin i Lidköping.

Jag har väntat, och väntat, och väntat.
  Psykiatrin suger, och jag trodde det bara var det mänskliga faktorn som utgjorde vården - inte systemet den ligger i.

I augusti fick jag en tid för att få mediciner som skulle hjälpa mig, missade besöket. Fick en ny tid i september, men det besöket avbokades av läkaren och skulle flyttas fram - till november.

I november blåstes besöket också av, då läkaren blivit långtidssjukskriven och dom skulle återkomma med ny tid.

Nu har jag haft många toppar och dalar, mest en lång dal. I början av januari kändes allt fantastiskt bra, och jag återvände till skolan med en ny inställning.
  I bakhuvudet så knackade tankarna på, att jag måste besöka en psykiatriker igen för att påbörja en ny handlingsplan och få eventuella mediciner för att slippa dala.

I dag hamnade jag i en ny svacka, slog undan benen för mig. Och jag ligger här på backen och krälar, kan verkligen inte resa mig upp.

Tog mod och ringde till vuxenpsykiatrin i Lidköping, där en tant svarar. Jag berättar att jag vill boka en tid igen hos min förra psykiatriker, men jag har glömt hennes namn.
  Varav tanten skrattar högt i telefonen, och ställer undrandes frågan "Kommer du inte ens ihåg vad hon heter?"

Denna människa jobbar med psykiskt nedsatta människor, det är sjukt och rentav äckligt att hon sitter där och svarar i telefon, där vem som helst kan ringa - som är ostabilare än mig

Hon skulle sätta upp mig i väntlistan igen för ett besök hos en ny psykiatriker, och om jag behövde medicin så skulle jag ringa rådgivningen.
 Är det såhär man bemöter folk? Och Fredrik Reinfeldt säger att dom har ett fungerade system att få människor i arbete?

Ska vi med en nedsatt förmåga, rådgivas via telefon? Ska en person där, skriva ut tabletter åt en person?

Det är ju rent åt helvete. Till och med jag vet att man helst inte ska påbörja en tablettbehandling utan att samtala med en psykiatriker, då man kan reagera och få massa biverkningar så som självmordstankar, självskadebeteende m.m.

Se bara vad som hände med min förra medicin, där blodet börja klumpa sig och jag fick blåmärken över allt. Vem hade koll på detta, ingen!

Psykvården skulle behöva skrotas och byggas upp igen, men full insyn och med andra ögon. Vi är inte djur, vi är människor. Kanske inte med ett fysiskt handikapp som hälta eller diabetes - utan med någonting osynligt som är mer smärtsamt än någonting annat.

Det här blev ju fel

Det här skulle inte hända,

jag skulle inte tillbaka hit

Jag skulle inte längre kunna se mig själv själv som en okänd människa i spegeln mitt emot

Jag skulle inte hamna här nere igen, skulle inte längre känna vid ångesten eller någonsin igen känna mig deprimerad

Vem är jag, vem bestämmer? Vem har rättigheterna att dra ner mig igen, nu när allt var bra. 

Jag var på gång, jag var glad. Men antagligen var det för bra, och eftersom jag lärt mig att när något är bra så slutar det med att allt går åt helvete, så visste jag att detta var vad som väntade

Var det bilfan som var den utlösande faktorn, en sån skitsak?

Nu kommer det var väldigt lätt för människor att döma mig för min svaghet. Men det jag har lärt mig också, är att dessa veka människor kan dra åt helvete, ni är inte värda eller har några rättigheter att släcka min livsgnista. 

Låt mig va. Jag återhämtar mig, för att komma tillbaka några dagar i lycka innan det är dags igen för tredje rundan. 

Fan.

Vi blir äldre - men sjukhusen växer inte.

Jag läste precis en artikel om en kvinna vars mormor låg på sjukhuset för palliativ vård, och hittades i ett litet förråd, så som hon kallade det.
  Hennes kroppstemperatur ska ha varit 34 grader, och hade varit täckt av smutsiga handdukar då allt annat var slut i skåpen.

Logistiken på sjukhusen är försvinnande dålig, och att kläder, filtar m.m är slut över helgen är ingen överraskning - och det är ingen skillnad om du kommer till ett stort eller litet sjukhus.

En person ska få dö i frid, i ett enkelrum som är varmt och ombonat, inte i ett kalt behandlingsrum eller i ett förråd. Vi blir äldre, men sjukhusen behåller samma vårdplatser som innan.

Vår generation kommer växa ur sjukhusen, då dåvarande redan har gjort det. Och vad görs? Ingenting.
  Vi lägger pengar på att sänka skatter för att finansiera välfärdslandet vi lever i, vi ska göra det billigare att äta skräpmat och för att ge mer pengar till de som redan har.

Hade vi höjt skatten, för att kunna bygga ut sjukhusen, stärka elevhälsan i låg ålder, bygga ut infrastrukturen och satsa på att människor kommer ut i arbete efter avslutat skolgång - så hade det stabiliserats.

Nu för tiden sjukskrivs skrämmande många personer under 30 år för livet, dom förtidspensioneras som det faktiskt heter, för psykisk ohälsa.
  Hjärtinfarkter och stroke ökar lavinartat, och sängarna tar slut.

När jag jobbade i förra veckan, hade vi helt slut på sängar men patienterna fortsatte att strömma in. Det fanns inte en enda säng på hela sjukhuset, så man fick gå längst in, och lite till, för att få tag i en så kallad "katastrofsäng", som egentligen inte fås tas ut om det inte är katastrofläge.

Patienter dör i väntrummen, i korridorerna och efter felbehandling pga. tidsbrist.
  Det satsas allt för lite på vården!

Vem som helst kan bli sjuk, till och med styrande regering och andra politiker som inte gör detta till en hjärtefråga!

Privatförsäkringar är inte lösningen, utan om varje människa skulle lägga dom pengarna i skatt istället för på privata sjukförsäkringar så skulle vi ha en betydligt bättre vård.

Sverige är inte ett snålt land, som skulle vägra att betala 50-100 kr mer i månaden för att säkra välfärden, utan tvärtom. Men politiker är för fega för att våga!

För att återkoppla igen till artikeln i Aftonbladet, om den multisjuka kvinnan som behandlades i ett förråd - det är inte ovanligt. Snart kommer vi ha stapelplatser, loftsängar så att säga för att få plats med fler patienter.

Vi vårdar just nu i varenda vrå, patienternas säkerhet elimineras. Personalens arbetsmiljö är obefintlig, och ergonomi är ingenting att tänka på.

Vad ska hända innan någon vågar agera, på riktigt. Inte bara göra det till en fråga - utan verkligen agera och göra sak av frågan.

Min resa: Uppdatering.

Idag fick jag lappen i brevlådan, den jag hade väntat på. Första steget mot operation.

Ringde idag och fick en tid inbokad för bedömning. Vid kvinnans fråga från telefonen, om jag kunde tänka mig privat vård, så kändes det lite märkligt eftersom man inte vet vad man kan ha för förväntningar eller hur allt går till.
  Jag frågade om det inte fanns på NÄL, hon sa att det visst fanns det, men antagligen måste jag få vänta ännu längre då det är brist på kirurger.

Därför samarbetar dom med privata kliniker, för att kunna fånga upp patienterna och inte lagra dom på hög.

Så i april så kommer jag få åka ner i Göteborg, till en klinik för bedömning inför operation av mitt bukväggssbråck, så som hon kallade det.

Nu vet man lite mer vilken tidsram man har att förhålla sig till, och förhoppningsvis blir operation innan sommaren!

En ruskigt bra dag, med massa snö, en hel förmiddag ledig tillsammans med min älskade man och två av barnen.
  Sen som grädde på moset - ännu mer snö!

Efter en dal - kommer en topp.

Det här är det svåra, den jobbiga balansen i det hela. Från att vara grymt deprimerad, till att inte ha några känningar av vara på väg att bryta ihop.

I dag hade jag en del ångest, men jag kände att jag kunde styra undan den kliande ångesten innan den fick fäste. Dessa bra dagar orkar jag att göra det.

Jag håller ju fortfarande på att lära känna mig själv,
lära känna min kropp och dess uttryck av ångest.

Jag har lärt mig att jag är väldigt känslig för vissa förändringar, rutinstörningar och intryck. Jag får även ångest av att samtala med människor, om mig själv, då jag tycker att jag tar alldeles för mycket plats och att det jag säger, egentligen är helt ointressant och menlöst. Att jag är knäpp helt enkelt.

Men...
Jag har så mycket positivt på gång nu, så jag antar att det är det som sporrar mitt humör att hålla sig uppe.

Jag har praktiken som kör igång den 27 Januari och jag inväntar remissen från kirurgen angående operation. Efter operationen kommer jag kunna köra igång med träningen igen, och bli pigg igen!
  Till sommaren är det bara ett år kvar av utbildningen, sen hoppas jag att jag inte kommer behöva sitta i skolbänken igen. Nu satsar jag på ett bra, välbetalt jobb. Utan intriger och känslomässiga möten.


2014 kommer bli ett kanonår - nästa blir ännu bättre.
  Allting löser sig, ibland tar det bara lite längre tid.. Si sådär 27 år.

Broccolisoppa

Världens godaste broccolisoppa, grundreceptet är hämtat från Anna Skipper. Men efter viss justering, så blev den ännu godare. :-)

1-2 gula lökar
400 g broccoli, fryst går bra
2,5 dl matlagningsgrädde KELDA
7 dl vatten
1 msk curry
2 hönsbuljongtärningar, eller flytande
2 tskSambal oelek

Hacka löcken och fräs i olja i en kastrull, tillsammans med curry och 2 tsk sambal oelek.
  Häll sedan i broccoli och låt fräsa med i ett par minuter.

Häll över grädde, vatten och lägg i två stycken hönsbuljongtärningar (eller två msk flytande fond).

Låt koka i ca 10 minuter, vill du ha en mustigare soppa så red av med mjöl som är vispad i lite vatten.
Mixa sedan soppan med en stavmixer till önskad konsistens.

Den smutsiga sanningen om vården.

Man ska inte dra alla vårdenheter eller människor över en kant, men eftersom jag har jobbat så många år och inom olika enheter så har man märkt att viss vårdpersonal även faller för den mänskliga faktorn - man vill ha medömkan och uppmärksamhet.
  Man vill ha bekräftelse att personen inne på 15-rummet är jävligt jobbig, för personen är dement och rör till det väldigt. Han drar ut sonden hela tiden, och man måste bädda otaligt många gånger varje dag.

Jag vet inte varför, men det är väl som sagt den mänskliga faktorn. För många arbetar professionellt, men faller just här när man ska samtala runt fikabordet.

"Jag vågade inte ringa, vill inte störa er i onödan" säger en patient
"Du stör inte, vi är här för att arbeta. Så ring på klockan när du behöver hjälp" säger vårdgivaren

I många fall så så menar vårdgivaren tvärtom - ring inte i onödan, vi har egentligen inte tid att komma och fylla på ditt glas med vatten eller hjälpa dig på toaletten, för vi har en patient på 18 som är mycket vårdkrävande.

Jag tror att om man la mer resurser inom vården, på att utöka bemanningsgraden på undersköterskor så skulle man inte känna att man behöver söka bekräftelsen över hur jobbigt det är, eller hur jobbig en patient är.

Dementa patienter som läggs in, ska tas om hand om på ett speciellt sätt. En dement människa behöver struktur och behöver stabilitet, oftast fås detta i hemmet, och när denna hamnar på sjukhus så kan personligheten ändras.
  Personen kan t.e.x. bli mer förvirrad än vanlig, orolig, sänkt AT (allmäntillstånd) eller kanske till och med bli aggressiv.

Ibland när jag sitter runt ett fikabord (är på många olika ställen, och tänker inte heller precisera vart detta uppkommer) , och hör hur många samtalar om vissa patienter, att dom är jobbiga, så känner jag får att ställa mig upp och fråga vad fan dom håller på med.
  Det finns någonting som kallas sekretess, moral och att vara professionellt - och alla punkter faller dom på.

Hade det varit EN person som hade gjort så här, så hade jag ju gett en känga, men när det är så vanligt förekommande så blir man så matt och undrandes hur fan man ska gå tillväga.

Nu tänker jag som sagt inte punktmarkera vart detta förekommer, eftersom man som sagt inte ska dra alla över en kant. Det finns stjärnor i vården som förtjänar all heder i världen, som ger så mycket av sig själva och som gör rätt, så dom vill jag inte dra med i min kritik.
  Men det finns många, och det finns nog på varenda avdelning, som ömkar sig i sin arbetssituation och tar ut det över patienter som behöver lite extra omsorg.
  För det här är ju för fan inget jävla hotell.

Uppladdning.

Efter en ganska lugn dag, så börjar jag ladda upp inför nattjobbet på MAVA.
  Hade behövt sova några timmar innan, men det är inte lätt med tre barn hemma, så natten får ticka sig fram med viljestryka och envishet. :-)
I morgon är i alla fall äntligen maken ledig, så att jag får sova ut några timmar innan vardagens tas om hand om.

I morgon kör skolan igång för stora tjejen, och min skola kör igång på onsdag med två studiebesök. Ett på DHL och ett på Schenker. På fredagen rivstartar vi med en tenta! Första av två tentor innan praktikstarten den 27 Januari.

Känns som man borde sitta på eftermiddagen i morgon och kolla igenom vad som ska tentas av på fredag, så man klarar den. Det har varit så flummigt sen december i kursen, så jag känner att jag inte riktigt har koll.

Just nu känner jag mig inte jättemotiverad till att börja skolan redan på onsdag, tror "ledigheten" har gjort mig tröttare än vad jag var innan. Något jag ser fram mot med nervositet är praktiken, det som känns nervöst är att kunskapen ställs på sin spets och man får se med verkliga ögon hur verksamheten ser ut.
  Vissa krav ställs på mig, som jag ska kunna, som jag känner mig osäker på om jag verkligen kan. Jag vill ju göra bra ifrån mig, så jag eventuellt kan bli aktuell för sommarjobb där..

Något annat jag är nervös för är arbetstiderna, nu måste man börja gå upp tidigare och arbeta längre - och fler dagar. Det kommer att bli en del långa dagar för barnen, och det har man väl lite dåligt samvete för, men jag antar att det är ganska vanligt ändå med långa dagar för många barn.

Det tidigaste dom behöver börja är visserligen 08.15, men dom kommer inte hämtas förrän 17.30. Det är ju hem, gå ut med hunden, laga mat och lägga barnen och sen själv däcka i soffan i väntan på att maken kommer hem..

Aja, nog med funderingar. Det blir bra, det ska bli intressant.

Nu ska jag se vart barnen hittar på för spex.

 

Funderingar.

Det känns ganska overkligt, det här med operationen. Man blickar tillbaka över den tid som gått till spillo, all den skam man har känt och all den smärta man har behövt utstå - i onödan.
  Man har varit på tre olika sjukhus, och ingen har spekulerat vidare i varför jag har ont.

En gång ville man sätta in läkare, psykolog och sjukgymnast samtidigt, då man såg min smärta som psykisk. Att jag var dum i huvudet, och framkallade detta själv.
  Och det var inte den enda gången jag beskylldes för min psykiska ohälsa för att framkalla smärta.

"Det är klart, att när man är spänd som du så sätter det sig i musklerna och gör ont". Detta sa ett läkare till mig för inte allt för länge sedan.

Det är inte konstigt att jag är spänd, och får inflammation i musklerna när jag helt och hållet saknar en fungerande bukmuskelatur. Kroppen måste ju kompensera med andra muskeldelar i kroppen.

Det är klart man lider av psykisk ohälsa när man bli intalad att man är dum i huvudet och framkallar smärtan själv. Jag blev skickad till psykolog för att utreda varför jag mår dåligt, vidare till vuxenpsykiatrin i Vara för att sedan bli remitterad för att bli insatt på antidepressiva i Lidköping.

Hur många tramodol, deflofenak, naproxen, citodon m.m har jag ätit i onödan?
  Hur mycket har jag förstört min kropp med dessa läkemedel, för att vården missade det uppenbara?

När jag fick konstaterat 2012, att jag hade diskbråck i ryggen, så lättade allt då jag trodde att det var därför jag hade haft så ont. Men när 2 ortopedläkare berättade för mig att det inte var diskbråcket som var problemet, och att dom inte kunde operera så blev man släpad ner till botten av flaskan igen.
  Vad var då problemet om inte det? Nä, det brydde sig dom inte om att leta vidare på.

Ska man anmäla alla missar, och vem ska man i så fall anmäla? Få upprättelse för 6 års smärta.


Sen är det ju inte bara bukmuskelaturen som orsakar all smärta, utan jag har ett ostabilt bäcken också. Som till visso sitter sammankopplade med bukuskelaturen. Och jag har ju inte kunna träna upp bäckenet just på grund av smärtproblematiken.

Jag längtar, och hoppas på att det verkligen inte blir några problem med kontakten med kirurgen på NÄL. Det orkar jag inte med.

Söndag är faktiskt en vilodag.

Idag kommer jag antagligen vara en hemsk förälder, fast enligt mig så behöver barnen lite egentid och få göra precis det dom vill - även om det innebär stillasittande.

  Att aktivera sig fysiskt hela tiden hör inte till 2000-talet, och på min tid när jag växte upp så fanns redan då tvspel som tog upp mycket tid för mig.

Om man bränner kalorier genom att sitta stilla och titta på film, så bränner man nog tamigfan kalorier genom att spela tvspel, och med det menar jag att barn lever sig in extremt mycket i tvspel, barn och jag (fråga min man). 

Jag hade gärna tagit med mig barnen för att bada, men då innebär det att jag själv ska se efter tre barn i ett badhus (kaos). Varav en endast är någorlunda simkunnig. Det har ju gått tidigare, fast barnen har fått begränsa sig genom att vara där jag och Wilma är - i bebissektionen. 

  Hade badet varit öppet här i Grästorp, vilket jag tycker att det är konstigt att det inte är en söndag när alla är lediga (alla, förutom vi i vården och dom i handels), så hade jag övervägt faktiskt att åka och bada.

Kan kanske ut och göra kottfigurer i den blöta skogen, för har man bra kläder finns inga begränsningar. Eller? 

Jag tror jag avstår dessa besvärliga dilemman och gör dagens höjdpunkt till att vänta på att diskmaskinen blir klar, så jag kan plocka ur den.

  Kanske skulle baka, så det blir mer rullians på den. Fast då behöver jag hjälp till att äta upp fikat, välkommen!

Långsamma lördag.

Idag står klockan still, och ingenting händer. Barnen sitter och målar, och en av dom sover middag. Jag väntar på att tvätten ska bli klar så jag kan hänga upp tvätt i alla fall.

Kan ju ta och baka, men då blir det massa disk. Vilket känns onödigt att belasta diskbänken med.

Satt igår och googlade lite efter bilder på hur operationen kan hjälpa mig, hittade ingenting direkt. Finns en bild på hur det ser ut nu, med de delade magmusklerna i alla fall. Lite läskigt att veta att det finns en öppen passage. Man blir ju lite extra sårbar vid ett slag i magen då.

Egentligen ska det se ut såhär

Ett tips för dig som vill testa om du själv vill testa om du lider av detta tillstånd, det är ju väldigt vanligt efter en förlossning, men för det mesta går det ihop själv.

Lägg dig på magen, gör en halv situp och stanna i det läget. Ta dina fingrar vid naveln och testa att stoppa in dom in i magen. Man känner kanterna väldigt väl på magmusklerna om det skulle vara så att du har delade magmuskler.

Vad jag har förstått det som så är det relativt vanligt att man får in 1 finger i bredd - men inte mer. Man kan testa att träna ihop det, med hjälp av att träna de inre magmusklerna. Ett exempel är plankan, eller varför inte prova ett hjul?
 Crunches och situps är ett big no no!


Jag försökte länge att träna både mage och rygg, vilket inte resulterade i någon bättring, och jag mådde extremt dåligt när jag tränade rygg och mage, och innan jag själv upptäckte att mina magmuskler var delade så gjorde jag en hel del chrunces, och situps vid box, vilket kan förvärra tillståndet.

Längtar en hel del till besöket hos kirurgen, för att fastställa operationsdatum. Efter det kommer jag längta otåligt till operation, sen kommer man vara sjukskriven några veckor. Men efter det, så ska jag rehabiliteras och både buk, rygg och bäcken ska stabiliseras. SEN ska jag köra hårt och börja träna igen, bli frisk och energisk igen!

2014 lär bli ett kick-ass-år! :-) Den har börjat lovligt i alla fall.

Min resa har börjat.

Min resa började egentligen för 8 år sedan, men så långt behöver vi inte gå.
2008 fick jag mitt andra barn, och det var där problemen började.

Efter förlossningen, så tappade jag känsel kring blåsan och jag kände inte längre när jag behövde gå på toaletten, utan fick börja klocka. Det var inte så att jag kissade på mig, utan det var så att jag fick redigt ont i magen om jag glömde av att gå på toaletten.

Gick till läkare efter läkare, ingen tog det på allvar - utan det viftades bort.

2011, då väntade jag mitt tredje barn. Jag fick ett diskbråck tre månader innan BF och var i princip orörlig. Sov inte på 5 månader, och jag fick åka rullstol det sista.
  Jag blev lovat igångsättning gång på gång, men ingenting hände - förrän en vecka innan  BF. Då fick jag komma in för en igångsättning.

Jag åkte in många gånger pga. magsmärtor, en gång blev jag inlagd och fick injektioner in i vad dom trodde var en bristning i buken. Längre än så kom dom inte, utan jag blev utskriven dagen efter med lite tabletter.

Tabletter var också någonting jag i fick i mängden sommaren 2012, då jag började jobba på sjukhuset. Hade sådana smärtor, vad man trodde berodde på diskbråcket. Men jag fick höra gång på gång att smärtorna inte berodde på diskbråcket - utan någonting annat. Var till och med hos en neurolog för att utesluta sjukdom.

Jag har gråtit många tårar när jag inte kunnat jobba pga. smärtorna, jag har behövt begränsat mig och jag har varit trött. Jag har inte kunnat djupandas, och jag har haft konstant smärta upptill i magen och nertill i magen.

Jag kan inte skratta utan att må riktigt illa och få brännande ont i magen, och jag har alltid spända muskel för att jag ska behöva kompensera mitt handikapp.

Jag har trott att jag vart helt dum i huvudet, pga. alla gånger jag behövt söka för ospecifik smärta. Jag har inte ens kunnat rehabliteras hos sjukgymnast för att det gjort så ont.
  Sist gång kunde jag inte gå på två veckor utan att ha citodon i kroppen.

MEN INGEN, det är det som gör mig så förbannad, INGEN, har tagit mig på allvar eller utrett saken varför jag har så ont.

Jag har ju varit rätt aktiv, gymmat och så. Försökt komma igång med löpningen och så, men har alltid behövt ta ett steg tillbaka pga. smärta.
  Men det var då, förra året först, som jag började fundera i egna banor.

Jag stötte på detta på internet, det här med delad bukmuskelatur. Jag hade ju sett att det buktade ut i magen, och att jag inte orkade någonting när jag tränade just mage eller rygg.

Man kunde testa sig själv om man hade detta, delad muskulatur genom att ligga på mage och spänna upp överkroppen och stoppa in två fingrar i mitten av magen.

Mycket riktigt, jag hade delatd magmuskelatur - jag kunde få in hela näven på längden och 3-4 fingrar i bredd.

Först idag så tog jag mig modet att ringa till läkaren, fick till mig en akuttid på VC. Han trodde jag var där pga. diskbråcket, men jag berättade vad jag trodde all smärta berodde på och sa att jag har ett hål in i magen, då tog han mig på allvar. Jag fick lägga mig ner, och han mätte hålet till 10 cm på längden, från under naveln enda upp till nedersta revbenet.
  Han blev lite överrumplad, och sa
- Du har ett stort bukbråck på en decimeter!

Han blev förvånad, lite arg, över hur vården kunde ha missat detta. Eftersom jag hade varit hos så många olika läkare.

Han skulle skriva en remiss direkt till kirurgen på NÄL för ett ställningstagande till en bukoperation!
  Där, ungefär där, ville jag börja gråta. Allting släppte, och det kändes så skönt.

Han lovade att jag skulle få en operation, men skulle dom om förmodan krångla på NÄL, så skulle han puscha på dom så att jag får igenom detta här.

JAG ska få en fungerande kropp. Kan ni tänka er?
  Många år av smärta kanske är över om några månader?

Det här med alkohol

Det här med alkohol rör upp känslor, även för mig. Jag förstår inte varför man måste fira in allting med alkohol, och varför man gör det framför barnen.
  Vad ger man för signaler till barnen, när man drar fram flaskan och tömmer den bara för att det är "helg"?

Ett glas vin på kvällen när barnen har lagt sig, eller ett glas vin till maten är väl ingen större sak, då man begränsar sig och lär barnen att allting ska intas med måtta.

Men när man öppnar ölburk efter ölburk, eller tar fram och tömmer både vinflaska och spritflaskan när man har ansvar för barn är verkligen inte okej.
  Ansvarslöst tycker jag, och helt onödigt. Kan man inte ha roligt utan sprit, så kanske man borde börja tänka över sin livssituation.

Att vara förälder menas inte att man ska lämna allting av sig själv bakom en, och bara fokusera på barnet. Men man måste ha skaffa förståelse att det finns viktigare saker nu att bry sig om än en själv.

Egotrippat och dumt, faktiskt. Tänk om barnets båda föräldrar dricker, och någonting händer så barnet behöver in till sjukhuset. Ska man behöva ringa ambulans för att man inte är kapabel till att köra, för att man intog lite för mycket alkohol?
  Tänk att inte vara nykter nog att kanske ens se barnets behov.

Om man ser till julafton, så dricker många föräldrar i stora sällskap, barnen leker i skymundan och känner sig obekväma för att de vuxna inte beter sig som vanligt.. Julafton ÄR till för barnen, och är en dag som man borde kunna komma ihåg som en fin, och bra dag. En dag där man riktar in sig på barnen, för jag tror knappast vuxna längtar lika mycket efter tomten som barnen..

Det är tragiskt, att vuxna människor inte har mer ansvarskänsla är så, att man inte kan motstå den där spriten.

Många barns dagar blir förstörda tack vare alkoholen, och jag hoppas att fler vaknar upp och inser att barnen är viktigare än hubben till maten.