This man

Denna mannen, han gör så jag kliver upp om morgonen.

Denna mannen, är vad kärlek handlar om.

Han må vara envis som en åsna, men har en häck som Beckham.

Han är min man, mitt allt - mitt liv. Snart har han varit en del av mitt liv i 7 år <3

Hur fan orkar du?

Dagen börjar likt alla andra, precis som alla andra.
  Den enda som skiljer sig är mitt humör, min känsla och hur världen ser ut från mina ögon.

Jag känner genast att denna dagen kommer att innehålla ingenting annat än ångest.

Jag stiger upp likt en zombie, sitter och drar runt skeden i min frukosttallrik. Smakar väl på maten innan jag sväljer den.

Jag tittar upp emellanåt, men ser ingenting med känslor - bara tomhet.

Jag säger åt min man att jag måste gå upp och hämta andan, det tar bara ett par andetag när jag lagt mig ner i sängen innan tårarna börjar fyllas i ögonen..

Jag har ingen aning om vad jag gråter för, har ingenting att gråta för - men ändå gör jag det.
  Jag har inte heller någonting att vara ledsen över - men ändå är jag ledsen.

Min man kommer efter en lång stund, och sätter sig bredvid. Jag frågar undrandes hur fan han orkar med mig, när inte ens jag gör det.
  Jag svär över mig själv, för att jag är som jag är. Jag ställer frågan rakt ut, utan att förvänta mig ett svar.

Ändå vill jag veta, varför är jag sån här. Varför är jag ledsen, när jag egentligen borde vara glad. Varför ligger jag och gråter, förbannar mig över mig själv.
 Jag ligger verkligen och hatar mig själv, och då menar jag verkligen H A T A R.

Jag frågar min man igen, hur han orkar med mig, när jag är så dum i huvudet, som är sån här. Störd och totalt värdelös, men det jag känner är skam, skamkänslor som känns enda ner i tårna.

Jag ligger och skäms över den jag är, över att min man får ta hand om mig, över att jag drar ner honom i mitt fördärv - i min grävda grop - min grav.

Jag skäms att han får sätta sitt liv på paus när min nedgångar går lika nedåt som under finanskrisen.
  Jag skäms över att han får stå till svars för min svartsjuka, men det enda känner är ren kärlek till denna man som får bära denna enorma ryggsäck åt mig.

När jag sedan vänder min sorg och egenhat, till elaka kommentarer för att jag inte kan kontrollera min sorg - så vänder han på klacken och går. Vilket får mig ännu mer skamsen, och då brister det. Jag kan inte längre andas, jag måste ta mig ut - göra någonting, försvinna. Jag kan inte finnas här hemma, om jag får honom att hata mig över den jag är.

Jag försöker springa ner i smyg, ta på min jackan och skorna. Grabbar nycklarna och ska vända fötterna mot dörren, där det tar stopp.

Ett dörrstopp av mänsklig sort, nu har jag skrämt upp min man..
  Jag förstår inte varför, jag vill bara ut - ha luft, jag kan ju inte andas här inne!

Men han står där likt en vägg, jag får inte lämna huset. Efter en stund så tar han av mig jackan, och jag får följa med till soffan.
  Väl där känner jag hur preparatet börjar fungera som jag tog tidigare, jag får huvudvärk och börjar bli trött.

Jag gråter inte många tårar innan huvudvärken och tröttheten slår till, men då återgår jag till min vanliga sinnesstämning, där ångesten talar i mitt ställe.
  Hur fan kan jag få skiten ur kroppen, finns det någon som kan driva ut denna känsla?

Det stående frågan är fortfarande, hur fan orkar du med mig, när inte ens jag gör det?
  Hur orkar du vara stark nog, att hålla oss båda över ytan när jag håller på att drunkna?

Även när det är bra.

Även när dagarna är bra,
solen lyser och molnen är bortdragna

När fåglarna sjunger, och när
barnen springer på vägar utan grus

När snön är bortsmält,
och när man vaknar av solen som
lyser igenom gardinerna

När dagen börjar med ett leende,
som brister ut i skratt,
när alla är eniga
om att livet är skönt

Så finns där bak i huvudet, att livet,
ja, det är skört.

Det man tar för givet,
det lilla, lilla,
kan ta ifrån en som hastigast.

Man glömmer av att vara uppmärksam
på vad livet ger, varje dag.

Människan är för upptagen av mål
och visioner, att framtiden är det dom
lever i - istället för nuet.

Barnen lever här och nu, växer varje dag,
utvecklas och utforskar varje sten.

Vart tog den tiden vägen, när man tog vara
på det som fanns, och uppskattade det man hade,
och inte sörjde det man inte har?

Även när dagen är bra, så undrar jag hur det vore
att tillåta sig att vara barn igen - bara för en dag.

Utnyttja livet, se solen, se figurer i molnen,
fantisera och göra det man borde göra - leva.

Hallå där ute, finns det någon.. som mig?

Hallå, där ute. Finns det någon mer, som mig?

Som sitter innanför fyra väggar, men längar ut?
  Ut till solen, vara lycklig - le mot livet.

Var nöjd och tillfreds med vad livet ger.
  Inte ha en hög ribba, utan bara var glad och glädjas åt det man har - och inte sörja det man inte har?

Hallå, där ute.
Finns det någon mer, som har ångesten som närmaste vän. Den man vandrar hand i hand med genom livet. En vän man känner för väl, men egentligen inte alls.

Den man är rädd för, för man aldrig vet vad den kan hitta på.
  Den man önskar man kunde bryta med, men som inte går.

Finns det någon mer, som vill övervinna rädslan - och trotsa det mörker som sköljer över en, som kan knyta upp den knyt i bröstet som ångesten ger?

H j ä l p, är ett svårt ord, för man vill vara stark. Men stark är inte ensam - stark är man tillsammans.

Finns det någon mer, som lurar sig själv, och som tror att den är lycklig? Finns det någon mer som tror att man är ärligheten, men som ljuger så djävulskt för sig själv?

Jag m å r  inte bra, men mår lite bättre tillsammans med min själskamrat - min man, mitt allt. Han och mina barn, min värld - mitt hjärta, ja, den del som inte är trasig då.

Måste börja bygga upp ruinerna efter mig, bygga upp en nytt Jag - ett sant jag. En jag som jag trivs med, och där ångesten inte är min vän - utan bara en bekant.

Go away, devil.

Ångesten knyter sig i magen,
runt hjärtat och runt tankarna.

Jag kan inte knyta upp den hårda knut,
som tankarna har knytit fast mig i.

Jag försöker andas, men känner mig aldrig
nöjd med andetagen.

Dom är flyktiga och inte tillräckliga.
Jag försöker kippa lite till.

Jag känner för att springa, springa
fort och iväg någonstans under solen.

Men vardagslivet håller mig fast,
i de rutiner som är uppsatta.

Jag känner för att lyfta tungt,
pressa ut varje droppe av ångesten.

Trådarna, som knuten består av lyfter upp mig,
långt upp. Jag tappar markkontakten, men
försöker ivrigt sparka mig fri.

Jag vill landa, och stå kvar. På mina ben.
Jag vill inte vara en marionettdocka längre,
där ångesten styr mitt liv.

Jag vill vara fri, andas andetag som ger mig
tillräckligt med syre.

Jag vill leva det liv som jag förtjänar,
jag vill slå mig fri..

Jag ska bara försöka hitta den lösa änden,
den som knuten kan dras upp med.

Det hade varit enklare om ångesten hade
varit färglagd, så jag visste vilket tråd jag skulle dra i.

Let me go, let me be free.

Döden

När döden knackar på, så kommer den oftast väldigt olägligt.
Den lämnar kvar känslor av saknad och ångest.

Den lämnar kvar magont och litervis med tårar.

En rädsla och en händelse som man inte kan förstå sig på.
Man var ju mitt i uppförsbacken som kallas livet, och nu stannade livet ett tag.

Vad händer nu, när klockan ändå tickar på?

Sorgsen sköljs över som en våg, och man vet varken upp eller ner.
Man önskar bara att solen kan tränga igenom den tjocka dimman som döden lämnade efter sig.

Man önskar också att livet kunde visa upp ett facit på hur man tar sig vidare.

Vännen min, tiden läker alla sår. Även om ärren kommer att kännas, så kommer livet bli lättare.

Man måste dock gå igenom många faser innan man kan börja med en nystart, ta dig tid och gå igenom alla - även de som är extremt jobbiga.

Jag finns med i alla faser. Jag finns här om du behöver en hand som drar dig upp, och drar dig vidare. Glöm inte det..

Vad kallade du mig?! Bipolär?

Vad kallade du mig, biplolär?

  Är det någonting elakt? Förolämpade du mig precis.. eller?

Nästa fråga ställdes, har du dina uppåtdagar - där du är extra glad? Och en följdfråga, har du neråtdagar, där du är väldigt nere?
  Hur var din uppväxt, har du varit gungig i humöret?

Har du haft någon nära i familjen som varit nere?

Hm, ptja.. Jo, min mamma har sagt att jag alltid varit jobbig i humöret. Att jag varit mycket arg och deppig, men samtidigt haft riktiga uppåtdagar där jag är på toppen av världen.

Om någon har varit nere i min familj? Tja, inte mer än alla andra.. Eller, har dom det? Jo, men det kanske dom har varit. Ärligt talat, så kanske JAG är biplolär.

Vad händer nu, kommer jag vara någon annan? Vem kommer vilja ha en person som är biplolär, som både är uppåt och neråt, och som aldrig är stabil?
  Eller blir jag en person som alla andra, som uppskattar livet lagom mycket - hela tiden, om jag får rätt medicinering?

Är JAG ett psykfall?

Kommer jag kunna ha ett arbete som jag trivs med, där jag kan ge lagom mycket av mig själv - och inte hela?
  VEM är jag, förutom den sjukdom jag kanske har?

Nu för tiden är väl psykisk ohälsa mer accepterat, och jag har väl i ärlighetens namn alltid varit bipolär - antar jag, om jag nu har detta. Det får vuxenpsykiatrin i Lidköping bestämma med alla deras tester.
  Så vad är annorlunda, förutom min blivande diagnos, som min läkare var säker på att jag hade?

Är jag kass som förälder, är jag kass som arbetstagare - är jag till last för samhället, för att jag är den jag är?

Är jag längre oförutsägbar? Nej, det är jag väl kanske inte längre. Förut har jag inte kunnat skylla på någonting, nu kan jag säga som det är - jag har en diagnos som gör att jag är sån här, jag är inte lat, jag klarar bara inte av vissa saker.


Visste ni, att 1 person på 100 har diagnosen, här i lilla Grästorp blir det 60 stycken. Vart finns dom, med denna dolda sjukdom?


Kommer jag för första gången i livet, att vara det samhället kallar normal?

To be continued.