När jag kom ut, började prata om mig själv, så har jag känt en otrolig lättnad. Jag är äntligen ärlig mot mig själv och mot alla andra. Den bördan man bar länge och väl, har jag lagt åt sidan.
Jag bär ändå på känslor, jag bär på min identitet. Det är ingen sjukdom, det är jag, bara jag. Utan eller med diagnos så är det ingenting man ska ursäkta sig för.
Man är inte svag om man bär på psykisk ohälsa, man är stark. Starkare än många andra, ännu starkare är man när man vågar prata om det - vågar dela med sig.
Man bär på en tung ryggsäck hela tiden, man har murat in sig i ett litet rum. Avskärmat från verkligheten, där ute där man borde leva - men inte vågar. Ljuset kan inte komma in om man inte börjar hacka ner dom tunga stenarna som man byggt upp. Kan man få en glimt av ljuset, så ska man fortsätta riva tills ljuset når hela kroppen.
Tvätta bort sminket, räta på dig och öppna ögonen. Därute finns kärlek i mängder, man måste bara våga se och våga ta för sig. Människor kommer det alltid att finnas med fördomar, som inte har gått igenom det man själv har gjort. Det är deras problem, deras fördomar är baserad på rädsla och okunskap.
Man har trampat i lera hela vägen, man har letat efter en väg som ska leda en rätt, där man inte behöver fastna efter varje steg. Där livet inte blir en kamp att ta sig fram, många gånger faller man ner i leran. Det tar tid att resa sig, det kan vara segt och man behöver ibland en hand för att dra sig upp. Man orkar gå ett tag till, men utan hjälp utifrån så kan resan bli onödigt lång. Går man bara tillräckligt länge så kan man komma till en grusväg och tillslut hamnar man på en jämn asfaltsväg.
När man har kommit dit, spring utav helvete. Spring så fort så fartvinden känns. Spring tills du inte orkar springa mer, stanna upp och andas den friska luften. Kolla dig omkring och känn stoltheten att du har tagit dig såpass långt som du faktiskt har gjort.
Det är INGENTING fel på dig, du är inte din diagnos. Ta diagnosen rätt, som en förklaring varför du känner som du gör - analysera inte mer.
Det känns som någonting börjar hända med samhället, att det blir mer accepterat att prata om. Den här ohälsan, som var fjärde svensk hamnar i. Ångestladdade tillstånd som gör att sjukskrivningarna ökar.
Du är aldrig ensam, du är unik och du är bäst så som du är - inte som någon annan vill.
När jag hamnade i missbruk när jag var 13 år, så var det inte ett aktivt beslut. Det var så jag trodde att man skulle umgås med människor eftersom jag var rädda för dom i nyktert tillstånd. Om jag klarar det, så känns det som vem som helst klarar att ta sig dit jag är idag - mig själv.
För mig kändes det omöjligt att känna mig älskad, att visa mig för folk eller att komma någonstans i världen. Jag har nu kommit in på min fjärde utbildning och jag har blivit högt uppsatt som politiker. Jag ska FÖRELÄSA framför folk, det är jäkligt nervöst - MEN man ska utmana sina rädslor, det är det bästa sättet att bli av med dom.
Jag hoppas att ni finner orken och modet att ta er framåt, ni förtjänar som alla andra att vara lyckliga.
