Hur förändra värden?

Jag är inne i en disskution där jag möter en part som inte alls håller med mig, och det gör mig väldigt irriterad. Såklart är min åsikt den rätta, för den är den mest humana av våra åsikter. ;-)

Det handlar i alla fall om hur man ska sätta ned foten i vården, stoppa besparingar inom personal och hur vi markerar bäst vårt behov och visar hur hög arbetsbelastning vi har.


Denna person menar på att vi ska gå, och lämna arbetet åt våra kollegor, trots att det är en risk för patientsäkerheten. Och samma person hävdar att vi ska stämpla ut när klockan slagit att det är dags att sluta.

VI KAN INTE markera på det sättet. Det är människor vi arbetar med, och det är inte på det sätt vi markerar bäst. Vi måste gå ihop i personalen, hämta andan och våga möta våra chefer och politiker. Göra rösten hörd, utan att riskera patientsäkerheten.

Visst, en efter en kommer gå i väggen innan vi når fram. Men oftast är det så i krig, någon stupar - men det betyder inte förlut när man väl segrat.

Allt handlar om att våga, och att orka. Gör man inte någonting - så är man en del av problemet.

Supernyttig paj

Jag gjorde müsli hör om dagen som jag bestämde mig att göra paj på idag.:-)

Jag hade i :

Havregryn
Solrosfrön
Pumpakärnor
Linfrön
Psylliumfrön
Mandel
Kanel
Flytande honung
Vaniljsocker
Smör

Rör allt i en matberedare, ta mängden efter hur stor paj du vill göra. :-)

Häll i form, blanda i hallon och riv ett par rutor 80% mörk choklad. Skicka in i ugnen i ca 15-20 min i 200 grader.

Ät med gott samvete. Mina barn åt det till och med! Det ni. :-)

Känslan av att blivit mobbad försvinner inte bara för man blir vuxen.

Jag läste på Aftonbladet om en kille som blev mobbad under sin skoltid, och han skulle aldrig förlåta dom.
Och där handlar det inte om att vara långsynt, utan att när man blir mobbad så sätter det sig i själen som ett djupt sår som kanske aldrig läker.

Att frysa ut någon, säga glåpord är att berätta att den personen inte duger - och heller aldrig kommer att göra det.

"Jag önskar att rädslan för funktionshinder minskar".

När jag läste den drogs jag tillbaka till 1980-talet då de som bott på anstalter började slussas ut till olika boenden eller för den delen - direkt ut i samhället. Man kan inte tro att vi lever på 2000 talet, när människor fortfarande lever på 80-talet, där alla fördomar om funktionshindrade borde följt med ut och sjunkit till botten.

Olikheter kommer alltid att finnas, och bra är väl det. Jag hade inte velat vara som Du, och jag tror inte att du skulle vilja vara som mig heller.

Att VÅGA vara sig själv är unikt och modigt, att vara en i mängden är fegt och kräver mer energi, då man måste spela någon man egentligen inte är.

Men det här med mobbning, varför, är människor så rädda för något som inte liknar en själv? Som inte har samma förutsättningar?

Att jag själv blev mobbad under skoltiden har dock gett mig något som ingen annan kan få som flutit igenom livet - empati.
Men jag kommer heller aldrig förlåta de svåra åren som man fick gå igenom, som tagit så många år att bygga upp igen. Men jag kommer heller inte döma, för oftast är mobbaren svagare än offret.

Empati.

Att träna

Att träna ska vara roligt, och att träna ska inte vara ett jobbigt ont.

Att träna ska vara lika självklart som att gå och skita. Det är samma som med dieter, man sätter alltid för höga mål, och det är oftast där det faller.

Att ha för höga krav på sig själv gör en trött, och att vara trött gör en stressad. Och hur bra mår kroppen av stress?

Det är viktigare att hitta glädjen att träna, innan man sätter upp målen man har. Det gör det lättare att hålla målet nära.

Istället för dieter, håll bara en sund kost och ät med täta intervaller. Förbjud dig inte att inte äta vissa saker, dra ner på det i början.

Sänk alltså kraven, det är så man lyckas bäst. I alla fall jag..

Jag hade en startvikt vid 75 kg, och nu väger jag 58 kg. Så alla kan!

Resultaten blir viktigare med tiden, men man kan inte tvinga sig på en hobby. Har man inte motivationen från början, så blir det jäkligt svårt.
Det gäller lite jävlar annamna, och alla är vi nybörjare i början. Och kom ihåg, Rom byggdes inte på en dag.

Värdelös

Min kropp är värdelös. Den håller inte för något. Känner att jag hade velat byta med någon.

Det jag älskar att göra, träna, kan jag likväl lägga på hyllan.

Ont som fan nere vid svanken, anstränger jag mig så domnar benet bitvis bort.

Jag är le på situationen.. Så jävla le

Ångesten kramar hårt.

vaknar upp, hastigt en natt. Det är mörkt i rummet och klockan är strax efter ett. Andetagen som är man är van att känna, känns inte. Hela kroppen är spänd - HJÄLP, jag kan inte andas.
  Försöker att känna efter ännu mer, säger till mig själv, idiot, klart du kan andas. Du lever ju.

Samtidigt säger den andra delen av mig, Herr Ångest - ja, men hur länge kommer du göra det till?

Jag vänder mig om, känner hur tyngden i bröstet kramar om allt hårdare. Jag börjar känna paniken och det mörka rummet börjar snurra. Jag vänder mig oroligt till andra sidan i tro och hopp om att ångesten inte ska följa med, utan stanna på andra siodan.

Kroppen är stel som en pinne, fingrarna håller i täcket och dom sysslar frenetiskt med täcket i tro om att kroppen ska glömma av att den är i en fiendes grepp.

Kommer jag dö nu, är det såhär det känns?

Även om man varit med förr, man vet att man inte dör, man vet att det är en panikångestattack så är tanken svagare än psyket. Man kan inte bryta tankemönstret när man är mitt inne i sin djupaste dödsångest.

Bredvid ligger underbara älskade, sover gott och andetagen är lugna. Jag tänker, lycko dig, som slipper tänka och räkna varje andetag. Som kan förlita dig på din kropp, att den sköter det den ska göra.

Med en viss avundsjuka vrider jag mig igen, men inser att det inte är någon idé. Det här natten har ångesten vunnit, och jag sätter mig upp.
  Tar mitt förnuft till fånga när oxascanden hjälpt en del, tänker på vad psykologen sa när jag var där, den där gången för länge sedan.
 "Tillåt dig att gråta, det är det kroppen behöver".

I samma veva som han sa det, tittade han på mig och föreslog gruppterapi. Jag skrattade inombords, och konstaterade att jag aldrig skulle sätta mig i en sal med människor och prata om mina problem med min panikångest.
  Jag gillar egentligen inte människor, eller är det så att dom inte gillar mig? En osäkerhet dyker upp, och jag känner mig snabbt obekväm i tanken att ens sätta min fot i ett sånt rum.
- Hej, jag heter Emma. Och jag missbrukar ångest och panikattacker.

Nä, jag säger till psykologen att jag ska tänka på saken. Jag vill inte verka tvär, för då kanske han tycker jag är dum och inte vill förändra mitt beteende.

När man har levt med social fobi halva livet, så är man inte sugen på att öppna upp sina problem hos massa okända människor. 

Egentligen känner jag mig obekväm hos psykologen också, och jag hör knappt vad han säger då han ber mig tänka på vart ångesten har sin rot någonstans inuti mig.
  Mina tankar hinner lösa av varandra innan dom är färdigtänkta, och därför kan jag upplevas som lite disträ.

Det blir ett luddigt inlägg det här, men oftast måste jag bryta ångesten genom att skriva av mig. Det är min terapi när inget annat finns tillgängligt.

This day sucks, not my life.

Runt, runt. Som en karusell man vill hoppa av - men som aldrig slutar snurra.
Man vill sluta ögonen, slappna av och bara svimma av.
Man vill vakna upp, utan att någon brytt sig om att man tuppat av.
Resa sig upp, och gå vidare.

Man vill stänga av ljuden runt omkring, släcka lampor och sitta tyst i mörkret. Bli omfamnad. Man vill inte argumentera om varför man mår som man gör, beskriva hur det är när världen är i rotation.
Man vill bara sitta helt stilla i tryggt förvar och veta att man inte kan falla längre ner.

Jag vill inte höra att det blir bättre, för det kan likväl vara en lögn. Ångesten och paniken kanske alltid lurar bakom min rygg.
Jag kanske behöver acceptera närvaron. Och då behöver jag stabilitet, slippa oroa mig för att ensam stå där när jag väl ramlar ner och slår mig hårt.

Vill också veta att när ångesten tar över hjärta och hjärna, att jag kan släppa allt och veta att jag inte behöver hålla kontrollen över vad som händer, utan ha vetskap om att det faktiskt finns någon där som gör det.

Jag har min underbara man och en bra vän som är min trygghet, men jag tror att bara jag själv nu måste få acceptera mig själv, att jag är som det heter supersenestive, ja, det finns faktiskt något som heter så.

Men en sak är klar, att när ångesten väl kryper sig på och paniken fäller krokben på en - så är man svagare än aldrig förr. Man vänjer sig aldrig vid en attack, och man kan inte prata sig ur den själv. Man dör inte, även om det känns som man är nära varje gång. Psyket är en konstig makt som besitter en, undrar om man någonsin kan lära sig kontrollera den?

När jag blir stor.

När jag var liten ville jag bli massa saker. Men något som var säkert var att jag skulle hjälpa andra.
Antingen som hjärnkirurg eller som veterinär.

Nu blev jag varken eller, jag blev undersköterska, 2/3 delar fordonsmekaniker och en del plattsättare som saknar sin lärlingsutbildning.

Jag blev den som stod i ett hörn, ville inte bli hörd eller sedd - men som ville göra nytta.

Jag var också den som hade panikångest, social fobi och den som blev ordförande för SSU Grästorp när jag var 15 år.

Sen blev jag den som fick barn vid 19 år och två veckor. Vilket vände världen ännu mer upp och ner, men som samtidigt drog mig ned till verkligheten och som gjorde att världen blev ljusare.

Jag kom ihåg en annan dröm jag hade när jag var liten, att bli journalist eller krönikör.
När jag gick i lågstadiet startade jag en skoltidning, jag drev en egen tidning som tredje-klassare. Skolbladet hette det, och jag gjorde en marknadsundersökning om vilken smaksatt mjölk som var godast. Tävlade i Skara, men kom inte direkt etta. Men fick ett diplom och en brevlåda att hänga upp i skolkorridoren!

Så förra året, när jag fick frågan att skriva en krönika för lokalblaskan, så blev jag lycklig.

Jag hade utvecklats som människa, jag hade precis genomfört en demonstration med tusentals bakom mig och fixat en insamling med över 30.000 namn på.
Tänka sig, jag, jag som helst gömde mig under täcket som barn.

Nu som vuxen, så vill jag fortfarande förändra. Jag vill driva eget och göra nytta. Men jag hittar inte startgropen, men skottet är väl inte skjutet än antar jag?

Var sak har sin tid sägs det, men jag vill att den tiden ska vara nu! 2013, det ska bli ett händelsens år!


Så säg mig, vart börjar jag hugga i?