En svår fråga.

När jag satt hos journalisten så kläckte han en fråga som jag inte var beredd på, men som jag ändå borde varit. Man har ju funderat på den frågan hela livet, jag har 26 år bakom mig, där frågan alltid har varit aktuell.

Men det gjorde inte det lättare att svara, även om frågan inte har något fel svar.

Frågan är lika svår för mig att svara, som en fråga ställd på På Spåret - vart är vi på väg?


Ja, vart är jag på väg? För det var ungefär så frågan var ställd, eller i rättare sagt - är det detta du vill göra med ditt liv? Kanske något omformulerat, men innebörden i frågan är densamma.

Jag vill nog inte vara den personen som är fast hela livet i en och samma position, och jag velar ofta fram och tillbaka vart jag vill.
  Med lanseringen som kommer nu i Mars av mitt koncept, så är det ännu ett steg ut på okänd mark. En mark som jag vill utforska, även om jag kanske inte vill stanna kvar på den platsen hela livet.

Livet kan jag tänka på som en karta, där man måste resa för att se hur de olika ställena ser ut. Ungefär som ett spel, kartan visar bara de platser man har varit - medan man får utforska vidare för att få bort det svarta på kartan. Hänger ni med?

Ena dagen vill jag kanske jobba med människor, andra dagar med min koncept. Nästa gång kanske jag vill jobba med att sätta kakel, jobba ideellt i Afrika, flyga ett plan eller varför inte bestiga Kebenikaise?

Varför ska man nöja med sig med lite - när man kan få en sån mycket större bit av kakan?
  Det handlar mest om att ta för sig, att våga ta för sig av livet. Att inte kapa av sina chanser i en trygghetsbubbla.

Ibland går saker åt helvete som man försöker med, men det är inte ett misslyckande eftersom du ändå tog chansen och vågade. Man har blivit en erfarenhet rikare även om det inte gick hela vägen.

För att ge ett svar på frågan vad jag vill göra med mitt liv är att jag vill göra ALLT med mitt liv - inte bara något.

Karriärsbyte?

Jag har alltid hittat mig själv närmast i vårdyrket, nära människor. Jag kan ofta känna igen mig i människors livshistorier, och har lätt för att känna empati.
  Men jag tror också att det är mitt fall tyvärr, att jag bryr mig för mycket.

Jag blir känslomässigt tömd när jag jobbar med människor, eftersom jag lägger hela min själ i personerna jag träffar.


Jag har ändå läst fordonstekniska och till plattsättare, men aldrig arbetat som det. Som frågan är, skulle jag bli lika tömd där?

  Nu känner jag väl kanske att det var lite väl längesen jag läste till bilmekaniker för att arbeta som det, och att min rygg inte skulle palla av att jobba som plattsättare heller.

Att kakla är annars jättekul, speciellt när man får greja själv och kombinera färger och mönster.

Vad ska jag satsa på, vad ska jag bli när jag bli stor?

Jag satt och tänkte på det igår, och när jag tänkte utanför ramarna, borstade bort snön som hade snöat in mig, så kom jag fram till att jag ska jobba med någonting helt annat än med människor.
  Visst "ska sådana som jag" kanske jobba inom vården, för det har jag hört tusentals gånger. Men skulle sådana som jag jobba inom vården, så skulle personerna i fråga gå under.

Nu är jag inne på att läsa logistik och verksamhetsutveckling, så jag ska ringa på måndag och se om den kör igång till hösten på yrkeshögskolan.
Funderar också på att ta lastbilskörkort, det var ju en dröm när jag var yngre.

Det är nog dax att tänka outside the box. Det man tror man är ämnad till, kanske inte alls överensstämmer med vad man egentligen orkar.  Inte så, men jag är ganska mättad med närkontakter - jag behöver distans. Jobba med människor indirekt istället för direkt.

Ibland vore..

Ibland vore allt mycket bättre om det bara kunde vara som det en gång var.

Jag vet inte om jag gillar den nya situationen, men just nu känns det som jag vill kräkas på allt.

Förändringar är nödvändiga såklart, men att man inte behöver gilla dom är ett faktum som blivit klart för mig.

Mycket bra har hänt, och det har öppnat många dörrar, men jag skulle nog gärna hellre stått bakom den förra dörren. Det var mycket bättre, även om den nya vägen fram är mer positiv för framtiden.

Jag längtar efter en lång semester, med hela familjen. Sol och bad och bara massa skoj..

Världen utanför.

Man kan se världen som en blomma, som en blomma som inte har slagit ut än.

Man är förväntansfull vad som finns där inne, man kan ha fått en smygtitt någon gång, men blivit utslängd till världen utanför igen.

Man önskar så mycket att blomman bara kunde slå ut, och att livets glans speglades även mot mig.

Jag hade länge levt utanför den här blomman, men den började öppna sig när jag fick Julia och sen när jag träffade Mattias. Men frustrationen fanns ändå där, att jag inte kunde få se allt, uppleva det de flesta andra människor gör.

Jag beskrev ofta mitt utanförskap som att jag svävade i rymden, fast i en låda som någon hade spikat igen. I lådan fanns ett hål, så att jag kunde tjuvtitta på jorden flera ljusår bort.

Det var inte längesen jag förstod att man var tvungen att våga vattna den mer, inte vara rädd att övervattna den. Att släppa in ljuset, för att se den växa.
  Jag har varit en ganska usel trädgårdsmästare, men jag tror jag har fått ett hum om hur man sköter om den där blomman, så att den förblir öppen och inte sluter sig igen.

Allt handlar om tålamod och mod, modet att ta för sig det man egentligen längst inne i sig själv vet att man förtjänar. För ingen förtjänar att stå utanför livet, för livet är till för varenda människa.

Man kan dock förvänta sig att ibland så faller inte regnet lika ofta, det blir perioder där man får kämpa extra hårt för att överleva, men det kommer alltid en dag då det vänder.

Det finns olika stadium av välbefinnande, och två av dom innehåller lugnhet, harmoni och nyskapelse, medan dom andra två rutorna innehåller lite mer kaos och osäkerhet. Det är precis så som livet ska vara, upp och ner.
  Hade livet varit en rak linje, så hade varken sorg eller lycka funnits. För utan sorg - kan man inte känna lycka.


Det handlar inte heller om vem som har mest, för avundsjuka är någonting fult och någonting osäkert. Alla väljer att vattna sin blomma med det dom tror är viktigt, det betyder ju inte att din blomma behöver detsamma för att må bra.
  Fyll det med det du känner fungerar bäst, ibland behöver man prova sig själv. Men sluta aldrig våga, för då kan det hända att du hamnar längre ifrån det liv du är värd att leva.

Att våga växa.

Del två av utbildningen var klar idag, min personlig assistentutbildning som ACA anordnade ute på Hällsnäs.

Vi har tagit upp många ämnen, och jag känner att jag lärt känna mig själv på nytt igen. Jag är verkligen inte densamma som jag var för ett tag sedan, jag har utvecklats väldigt mycket sen förra sommaren.


Jag hade längtat till den här delen av utbildningen, samtidigt som det var med vemod som jag satte mig i bilen på måndagsmorgonen. Detta var dagen D, det var sista delen av min resa genom mig själv.. Vad skulle jag lära mig, och vart skulle jag hamna?

När jag kom till Sollebrunn och hämtade upp Josef, så flödade mina tankar till annat. Vi pratade om mitt förra arbetsställe, där en person skulle komma att ge mig en erfarenhet rikare.
  Vi pratade om vilka förväntningar vi hade, vad som hade hänt sen sist och vad vi lämnade bakom oss medan vi åkte på vägen till tågstationen i Alingås.

Där hämtade vi upp Andreas, en kille vi lärde känna under första delen. Första anblicken gav en blyg kille, men som ändå var på samma våglängd. Humorn fanns hos honom, och jag trivdes bra i hans sällskap.
  Efter Andreas skulle vi hämta upp Adam, en vän som känns som den äldsta, en nyvunnen vän som jag är glad över att ha träffat.

Ni förstår, Adam är en vän som alla borde ha. Han tar inget, utan ger så mycket positiv energi så som en bra vän ska göra. Behöver han ta tid av mig, vädra tankar, så vet han att jag finns här, och vise versa.

Vi alla åkte mot samma mål med samma, höga förväntningar på kursen.
  Det var med glädje vi sedan steg ur bilen efter en humorspäckad färd mot Hällsnäs.

Dom första vi såg var Gunilla, en dam på 62 år men som var full med ungdomlig energi. Och Lars, boende i Ed med norsk brytning efter många års arbetande med ekonomi i Norge.

Sen såg man Natahlie, Ida, Malin, Anja, Jan och chefen själv - Anki. Senare med andan i halsen kom Christoffer som hade betalat 700 spänn i taxikostnad för att komma sent. (Pinsamt om jag glömt någon nu.)

Vi åt frukost innan vi började, och sedan när vi satte oss i stolarna så kändes det bekvämt. Vi är som en familj, en väldigt märklig familj med tanke på att de flesta av oss bara träffats två gånger.

Natahlie tyckte som jag, att det inte spelade någon roll vem man hamnade bredvid, utan man kände sig bekväm och trygg med vem som helst inne i rummet.

För att inte glömma någon, måste jag också ta upp Pia, den underbara terapeuten som gav mig en resa genom mig själv. Hon öppnade allas sinnen, och vi drog nytta av varandra och delade erfarenheter med varandra.

Vi pratade om bland annat konflikthantering, sorg, stress, värderingar och wellness.

Jag pratade mer än vad jag trodde, även om förra gången gjorde så jag släppte spärrarna och släppte dessa okända, kända människorna inpå livet.
  Jag berättade min historia, min uppväxt med mobbning, social fobi och diverse andra saker som har hänt som har format just mig.

När vi skulle gå och äta lunch, så kommer Jan fram till mig. Hakan var nere vid knäna, och han hade en viss blick i ögonen. Han sa något till mig, som gjorde mig varm i hela kroppen, samt lite generad. Han sa;
" Är du hobbypolitiker? Du kan verkligen tala, och du har väldigt bra ordförråd. Man kan aldrig tro att du haft svårt att prata inför folk, och jag är imponerad. Du är himla duktig, och modig."
Efter några timmar delgav han mig sin historia, och det är märkligt hur lika man är. Även om man har olika förutsättningar i livet, levt annorlunda och att det kanske skiljer 30 år emellan, så finns det någonting som alltid binder samman en.

Strax efter, så kom Patricia fram, hon jobbar på ACA. Har aldrig träffat henne tidigare, så hon kom fram och hälsade på mig. Hon tog mig i hand, log och sa "Vad kul att få träffa dig! Jag har hört mycket om dig."'Jag blev väldigt ställd och hon fortsatte " "Peter" har pratat mycket om dig, han är helt lyrisk över dig. Och han säger, att den där Emma är en riktig stjärna. Du ska veta Emma, att han tycker om dig jättemycket".

Jag blev ännu mer ställd, eftersom jag inte ens har träffat honom, även om han är fader till min brukare.
Generad blev jag i alla fall, och jag sög åt mig som en svamp och självförtroendet fick en påfyllnad.

Utöver all bra kritik jag fick där nere, så fick jag äran att träffa människor som kommer att påverka mitt liv. Min rumskompis som jag fick, Ida, gav mig mycket och nytt perspektiv på ett visst tillstånd.
  Jag och hon pratade väldigt mycket om våra liv, så det hon vet om mig, mina känslor och det jag har varit med om, det är nog mer än vad jag delat med någon annan.

Vikten att inte lägga in sina egna värderingar i någon annans känslor är viktigt för att personen som öppnar sig inte ska känna sig knivhuggen i det sår hon öppnar upp. Kom ihåg det, ni har ingenting att göra i, och ingenting att säga till om, om någon annans känsla - för det är den personens upplevelse.

Förutom kursen, helt okej mat och den perfekta kursgruppen så spenderas en tid i badtunnan vid vattnet, där det även låg en bastu som besöktes och isvaken som vi doppade oss i.

Vad har jag lärt mig av utbildningen jag fått, vad tar jag med mig?
Hur ska jag summera och sätta ord på allting?

Jag har fått ett helt nytt perspektiv, och varje gång jag lämnade konferensrummet, så kände jag mig nästan lite helig och lite lättare. Ryggsäcken som fyllts med åren, har långsamt börjat packas ur.

Min man tog bort bördan från mitt spruckna hjärta, läkte det, tog bort tyngden från mina axlar. Gav mig ett liv som jag inte trodde att jag skulle få uppleva,
den här kursen gav mitt liv ett plus i kanten. Jag är så tacksam som fått uppleva..

Tänk vad totalt fyra dagar kan ge en om man bara gör sig mottaglig..
Jag har fått många nya bekanta, ett par nya vänner och ett helt nytt sätt att tänka.

 Jag har vågat växa, och nu tänker jag inte sluta, för vem vet vart man kan komma om man fortsätter utforska? Livet är härligt.

Tack ACA, tack alla kursdeltagare och tack terapeuten Pia.
  

Välkommen till Holland

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa
- till Italien.
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland." "Holland?!?" säger du.
"Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.
" Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.
Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...
och upptäcker att Holland har väderkvarnar...
och Holland har tulpaner.
Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga
"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

Fuck you fuckface

Att livet skulle flyta på var ju bara ett stort jävla skämt..
Livet spelar ett fult jävla spel, där det alltid vinner och skrattar och spottar en i ansiktet varje gång.
Ändå så bryter man ihop och kommer igen, spelar ett tag till, tills livet hoppar fram och skriker ; det trodde du allt!!! In your face, fuckface.

Visst kan man träffa på motgångar, men att få motgångar som är livsavgörande varje jävla gång är orättvis.

Borde inte någon annan jävel få detta, som förtjänar det? För så vitt jag vet, så har jag inte gjort någon illa..

Jag tappar lusten och viljan att ens försöka skaffa mig ett jobb, det funkar ju ändå inte i slutet...

Att sakna någon..

Jag saknar dig så mycket så att jag har ont i magen,
jag längtar efter dig så jag knappt kan hålla tårarna borta.

Jag älskar dig så innerligt mycket, och det var inte förrän jag träffade dig som jag förstod vad innebörden av kärlek var

Jag är så lycklig tillsammans med dig, så att jag inte behöver någonting annat. Allt materiellt är oviktigt, för du gör mig hel.

Jag minns första gången vi träffades, hur allt annat försvann och jag bara såg dina vackra ögon. Hur jag tappade andan, och hur du flyttade in i mitt hjärta.

Ingen annan man är så vacker och perfekt som dig, ingen annan kan fånga mitt intresse. Jag har haft turen att få träffa dig, och jag har fått äran att gifta mig med dig.

Vi la löften att vara varandra trogna och älska varandra till döden skiljer oss åt, men även när den försöker sära på oss - så ska jag hålla mig fast vid dig in i nästa liv.
  För jag kan aldrig leva ett liv utan dig, varken detta eller nästa.

Försvinner du efter Dödens dag, så ska jag hitta dig.

Du och våra barn är det finaste som finns i världen, och ni är vad livet handlar om - familj.

Varje andetag jag tar utan din närvaro, fylls luften med en saknad. Jag kan inte leva utan dig..

Måhända att jag nu låter besatt av dig, men det är just vad jag är. Besatt och beroende.. Du är mitt hjärtas drog.

Mattias, innan jag träffade dig levde jag inte. Du gav mig livet..

Jag kommer alltid att vara din.