Biverkningar

Kroppen rycker, man får ofrivilliga rörelser och man stammar. Fy fan... Det här är inget kul :-( obehagligt och jobbigt... 2 veckor är gångna med medicinerna, bara 6 veckor innan full effekt.. Hoppas skakningarna och stamningen försvinner...

En rubrik.

Jag måste bara berätta om någonting revolutionerade för mig. Som alla vet, så har jag haft ett socialt jobb och jag antar att det har fungerat eftersom jag har gått in i en roll. Jag har alltid gett 100% och jag älskar att ta hand om människor, men någonting jag aldrig har orkat är att bry mig om människors bloggar.

Jag har aldrig fastnat, har inte orkat ta till mig det dom har skrivit. Det kan väl kanske ha med att göra att jag aldrig har gillat att läsa, då jag inte kan fokusera mig på texten jag läser. Men hur som haver, på senaste har jag googlat runt på olika sidor för bipolära och med de som har ångestsyndrom och jag har funnit därigenom en blogg som jag har börjat följa. En person vars blogginlägg liknar mina, hans tankar och ord reflekterar mina egna.

När man går i en bubbla är man ensammast i världen, och man tror inte att någon annan fungerar likadant som en själv. Jag läser hans blogg, går in en gång varje dag och tar till mig det han skriver. Jag känner en samhörighet som jag inte känt innan, och jag känner mig inte längre ensam. Vissa steg har han tagit som jag inte tagit än, och tvärtom.

Många dörrar öppnar sig numera, och det känns som ett kliv in i verkligheten framöver kan bli verklig. Först, när jag började med dessa nya tabletter var jag orolig - rent av rädd att leva i en annan verklighet än den jag levde i, men nu när jag börjar fungera något bättre så ser jag fram emot vad livet kan ge mig.
Förut har jag behövt mina ramar att leva i, och allt annat som gick utanför gjorde mig extremt trött.

Såklart är vissa dagar, ungefär 25 av 30 dagar i en månad jobbig. Kvällarna och morgonen är värst, mitt på dagen har jag inte tid till så mycket funderingar så det kan ju påverka mitt tankemönster. Fast det såklart, skolmiljön är skitsvår. Det kan bli stimmigt och mycket ljud, och det gör mig ofokuserad och då flyr jag in i min egen lilla värld där alla tankar trängs och försöker spela ut varandra för att få plats i mitt överfulla huvud.

Vad som är i mitt huvud just nu är allt som har med praktiken och göra, den gör mig trött, sen har jag min första revision att ta tag i på måndag. Ska göra en revision åt LO-facket i Vara. Jag är rädd att jag kommer må så dåligt på söndag att jag inte kommer kunna genomföra den, för jag vet att söndagsångesten fortfarande tar plats hos mig, och sen inte bara ångesten. Jag har ingen erfarenhet av revisioner, jag är en simpel kassör i ett parti vars utgifter är lika många som månaderna på ett år.

Usch nä, nu ska jag och min trötthet dunka huvudet i bordet.

Vardagen är åter kommen.

Varje söndag är en kamp, för i morgon är det måndag. Och det hör till, att helgen tar slut och måndagen kommer igen. Jag antar att alla känner måndagsångest, men för mig är den återkommande vardagen extra problematisk - utan att söka efter "vad synd det är om dig"-empati.

Att komma tillbaka efter en helg, skapar en extra knut i magen. Och jag har varit väldigt lättirritabel idag i humöret, men kommer bara måndagen igång så är snart veckan slut.. Jag vet hur viktigt det sociala för mig är, men ibland vill man bara vara, slippa alla måsten och bara ligga under täcket och bara få läka lite för sig själv..

Jag ska ringa till öppenpsykiatrin i morgon och prata lite om mina biverkningar, jag är något förvånad över att jag inte fick en tid hos en psykiatriker medan jag provar ut en ny medicin. Nästa besök skulle bli i April, då medicinen ska börja ge hel effekt. Med tanke på den ångestproblematik jag har, och vilken fas jag är inne nu så behöver jag extra stöd.

Jag har ändå, trots mitt låga humör, fått gjort en del. Försöker få annat att tänka på, men det känns när man försöker trycka undan någonting, att det läcker ut från något hål ändå..
  Det är lönlöst att försöka dölja att man mår dåligt, för det syns mer än vad man tror. Det har jag börjat förstå.. Jag har heller inte energin att försöka trycka undan någonting och låtsas vara på gott humör. Är trött nog ändå, och det kallas hjärntrötthet, och tyvärr kommer jag aldrig komma ifrån den tröttheten. Jag får bara helt enkelt lära mig att leva med den, och acceptera att jag behöver vila ibland när jag varit utsatt för många intryck..


Kvällen har varit bättre, har ätit pizza och tittat på en relativt dålig skräckfilm där budgeten antagligen var lägre än The Blair Witch Projekt. Men det var en skön avkoppling, och nyttig. Det är rätt skönt att inte behöva använda hjärnan till någonting annat än att lista ut nästa scen på en film som är förutsägbar.
  Vanligtvis har jag ju 1000 tankar på lager som slåss om att få plats i huvudet på mig, men när jag kan fokusera så gör jag det - och det är just när jag tittar på film som jag kan fokusera, eller när jag tittar på någon spännande hockeymatch.

Men som sagt, i morgon är det måndag och inga ursäkter får komma i vägen. Jag ska till praktiken, jag ska genomlida den dagen (låter som jag inte trivs alls, men så är inte fallet). Ni som vet hur det fungerar inuti mitt huvud förstår problematiken. ;-)

Ha en bra måndag hörrni, och sov gott!

Yrkesval..

Är det en arbetsskada, eller är det ett intresse som faktiskt bör fullföljas? Länge har jag jobbat inom vården, och det är både tungt och roligt. Jag var rädd att det inte skulle vara utvecklande nog, så jag sökte mig en utbildning inom ett annat område.
Det var väl inte den enda anledning till varför jag sökte utbildning, jag var psykiskt trött och jobbet var tungt i sig. Lönen är inte okej, men jag älskar att jobba med människor. Man får vara med om så mycket, och man får vara en del i den svåraste stund hos en människa, vara med och styrka denna.

Jag vet inte om jag har hamnat fel på praktikplatsen, för att sitta och vända papper var inte det jag hade hoppats på. Ingångslönen på det företaget är sämre än vad jag har för lön i vården, och i vården kan jag arbeta mig upp i och med OB-tillägg.

Intriger är någonting jag varit trött på också inom vården, och jag trodde att det handlade om att dom var slutkörda i peronalstyrkan som gjorde att alla pratar skit om alla. Men det är intriger tamigfan överallt, och alla är slutkörda på arbetsmarknaden.
Det är besparing efter besparing, och alla sitter och vänder kronan för att det ska vara så billigt som möjligt. Tummar man på kvalitén, så får man väl ta det. Får man fler från personalstyrkan att gå in i väggen, det tar dom då. Allt löses väl med bemmaningspersonal som kan gå när som helst?


Jag blir uppspelt när det händer någonting, när man får arbeta aktivt med ett problem. Och jag har bara stött på det inom vården, inte än på min praktik som lyfter mitt intresse direkt.


Så jag funderar på vart jag hör hemma, jag gillar ju inte arbetstiderna inom vården, jag gillar inte den låga lönen och jag gillar inte tyngden och skitpratet. MEN, jag älskar att arbeta nära människorna - alltså patienterna. En del fina arbetskollegor finns det ju inom vården, men det finns riktiga stolpskott med.

Jag gillar att få vara en del i någon annans liv, som är ganska avgörande. Ett bemötande är A och O, och omvårdnaden är lika viktig den. Jag vill vara den, som är där och fixar att detta blir bra..
MEN, jag vet inte om jag är för svag i psyket för att klara av att jobba inom vården en längre period, och då kanske jag passar bättre på ett kontor?

Vilken dag!

Vilken dag, vilken långsam och lång dag.

Den började vid fem i morse, då Jacob kommer in till oss och knappt kan andas. Han var jättevarm, så det var bara att ta på sig kläder och fara in med honom till akuten. Väl där inne så undrade dom vad vi gjorde där inne, vi kunde ju väntat till vårdcentralen hade öppnat istället för att störa dom i det kommande skiftbytet. Men vi fick i alla fall komma in på ett rum, men där fick vi reda på att vi inte kommer få träffa läkare, utan bli omdirigerade till barnmottagningen när det öppnar klockan åtta.. Klockan var då kvart i sex, och det ville man inte höra..

Febern hade stigit när vi hade kommit in, trots alvdeon.. Hans andning var bättre, men han lät bra skruttig och var trött. Klockan 07.40 gick vi bort till barnmottagningen, för dom tyckte inte att vi skulle sitta och hänga hos dom. Så det var bara att traska iväg, och klockan åtta fick vi komma in på ett rum. Sen fick vi inte träffa en läkare förrän 09.30, eftersom dagläkaren var sjuk så dom fick vänta på bakjouren.. Och vilken bakjour, han var nog tappad någonstans där bak.

Han tittade på Jacob, ville ha en high five och friskstämpla honom. Han kollade i halsen, och visade vad stora mandlar han hade. Sen stängde han munnen och skickade iväg oss hem...
Väl hemma så gick han upp och la sig i min och Mattias säng, drog ner rullgardinerna då han inte klarade av ljuset, och han klarade inte av ljudet från Wilma.

Klockan tickade på, och vid ett ringde jag VC då Jacob inte fick i sig så mycket. Han hade druckit ett glas vatten och en festis på 18 timmar, och med hög feber är inte det en bra kombo.
Dom ringde upp, och ville ha in oss direkt, men eftersom jag var ensam hemma och Wilma sov middag, så fick vi ta en tid vid halv fyra. Så när Julia kom hem från skolan, så var det nästan direkt iväg till mamma för att släppa av henne och Wilma där och åka ner till vårdcentralen.

Jacob var då alldeles blek i ansiktet, hade tempat upp till 40 grader och bara hängde. Han lyssnade och konstaterade att det inte satt i lungorna, han tittade i halsen och sa att mandlarna såg väldigt stora ut och att CRP och ett halsprov måste tas. Samt att han måste få alvedon att få ned febern - vilket jag har gett honom hela dagen utan att febern går ner.... Proverna kom i alla fall tillbaka, och det visade på bakteriell halsfluss som behövdes medicineras. Så alla andningsbesvär uppkommer p.g.a. att mandlarna är så svullna och trycker neråt.

En fråga blev ju hur fan läkaren på NÄL kunde missat det här, varför tog inte han några prover?? Då hade man ju sluppit hela resan med vårdcentralen med..

När vi väl kom hem från VC och fått hämtat upp de andra två, så har Jacob legat där uppe och tittat på film, nedbäddad.. Så synd om barnen när dom är sjuka, man är så maktlös och det finns ingenting att göra, mer än att ge moderlig kärlek då i form av kramar, pussar, klappar och mat och glass på bricka i sängen.

Nu är barnen lagda i alla fall, och jag och mattias får bevaka så att Jacob inte börjar snarka hemskt mycket och att han inte får andningsuppehåll på grund av storleken på mandlarna.

Men tills dess, så ska jag avnjuta soffläge - jag och min huvudvärk.

Alla förtjänar att må bra.

Alla förtjänar att må bra, inifrån djupet. Man ska inte nöja sig med att må okej, för man är värd så mycket mer än så.

För att må bra, så måste man acceptera sig inifrån och ut. Inte spackla på ett leende, för det är intetsägande och ger ingenting. Det skapar bara en falsk bild, och dessa människor faller oftast hårdare än de som vågar visa att man inte alltid är okej.

Jag har länge levt okej, och levt som om det vore en kamp att leva. Levt efter filosofin "tar jag mig bara igenom denna dagen, så kommer det bli bättre".
  Det är precis som att leva efter tron att det är jävligt nu, och även om jag är passiv i mitt liv - så blir det bättre, någonstans, men jag vet inte hur.

Dagen ska inte vara en kamp, en kamp för att överleva. För då stängs så många möjligheter, och man missar det som kallas livet. Och varför ska man få vara utanför livet, när alla andra lever det?
Vad gör en till en person som gillar att sitta i mörkret?

Jag gillar egentligen inte mörkret, men jag gillar inte heller att ta för mig. Jag har gillat att vara någonstans mittemellan, blundat mig igenom livet och hoppats på bättre dagar, önskat att jag vore någon annan än den jag är. Önskat att livet gett mig andra förutsättningar.


Hade jag vetat om min diagnos tidigare, så hade jag kunnat då den hjälp jag hade behövt i skolan. Jag hade inte behövt må dåligt över att vara Jag, utan jag hade fått en helt annan förståelse för hur jag fungerar.

Att försöka hitta sig själv i vuxna livet är inte helt lätt, man har många bollar i luften och samhället är inte förlåtande och givmild med tid.
  Det tillkommer så många måsten som tar all tid som man behöver för att hitta sig själv - för att läka.

Att acceptera sig själv och sina egenskaper är lärande och ett känslomässigt kaos.

Ska jag behöva acceptera att jag inte klarar av höga ljud, människor i stora grupper?
  Ska jag behöva acceptera att må dåligt i perioder och inte ha någon anledning för det?

Ska jag behöva vara ständigt trött, och ska jag behöva mer sömn för att orka med en vardag?
  Till sist, SKA jag behöva äta mediciner för att orka med att vara JAG?

Sen återkommer jag till verkligheten när jag tänkt ett tag, och inser att det inte är bara när det kommer till psykisk ohälsa som man behöver medicinering för att klara av vardagen.

Diabetiker, hjärtsjuka, de med fysisk smärta, cancersjuka osv. Varför ska man då behöva må dåligt för att äta tabletter för att hjärnan ska fungera?

Babbel

Vägen till ett bättre mående är inte lätt, men det är värt att gå igenom helvetet antar jag för att få en dräglig vardag.

Biverkningarna är många av tabletterna jag fick för en vecka sen, men ångesten har i alla fall hållit sig borta ett tag. Det är bara nedstämdheten som varit jobbig, men ändå hanterbar. Det är bara att gråta och sen så känns det bättre.

Här om dagen kom skakningarna som biverkningar, och jag kunde inte somna förrän efter midnatt. Det är inte så lätt att ligga och skaka i sängen och somna precis. Efter den timman med skakningar, så var jag jättetrött. Dagen efter när jag befann mig på praktiken så vart det något kämpigt.

Jag har kommit på någonting jag kommer sakna med att dala, det är mina stunder här på bloggen. Jag skriver mest när jag är nere i en dal, och det är min ventil - att skriva. Men jag hoppas att jag kan skriva mer positiva saker än hur jobbig ångesten är. Men eftersom ångesten har varit en del av mig i så många år, så blir det säkert ett tomrum i kroppen. Förhoppningsvis kan jag fylla den med det jag länge velat ha - ren glädje som håller i sig längre än någon dag.

Säkert är det lite placebo, eller så har jag kommit till insikt, med hjälp av tabletterna, om vad jag tycker är viktigt att prioritera. När tabletterna inte gör mig jätteirriterad, ledsen eller trött, så finner jag mig själv. Den där med lite tålamod i alla fall, och den där känslan ni vet - när man blir plötsligt blir glad över att komma på att man egentligen har hela världen framför sig och att man egentligen inte behöver mer. Jag har min familj, ett fåtal - men ändå värdefulla vänner. Bekanta finns i massor, antagligen är det inte helt fel i huvudet på mig när jag lyckats ha så många omkring mig.

Jag är ju faktiskt inte ensam.



Eller ja, något fel i huvudet är det ju på mig. Man kan läsa om bipolär sjukdom på denna sida, och om man vill stödja forskningen så kan man ge en gåva för att få forskningen att gå framåt så man kan få fram effektivare behandlingar för oss som är lite.. annorlunda. Men vem säger att annorlunda är fel - egentligen? Men en lättnad i vardagen vore inte fel. :-)

Ett inre kaos

Ångesten är den som kramat mig hårdast genom livet, en vän jag haft en hatkärlek till. Den jag har kommit närmast, och den jag känt väl.

Nu känner jag inte ångest, utan de senaste veckorna har jag gått i ett sorgemoln, och det känns inte som det kommer en lättnad än på ett tag.. 

Jag är inte svag, jag är inte heller stark - här i mitt inre kaos. 

Jag måste lära mig att bemästra detta, acceptera mina tårar och att jag inte mår okej just nu.. Men det är lättare sagt än gjort när man har den vardag man har.. 

Mitt inre kaos och jag orkar inte just nu..

Dagen då jag kom ut ur garderoben.

I bloggen har jag varit öppen om det mesta rörande min diagnos som bipolär, vilket är enklare än att berätta det i verkligheten för människor.

Men i dag berättade jag för min handledare på praktiken - utan att bryta ihop. Det var en fantastisk känsla!

Jag har kommit fram till att ett första steg att bli fri från ångesten är att acceptera mina brister, för att kunna bygga upp mig stark inifrån.
  Och för att göra det, så måste människor i min omgivning förstå hur utbrett det här är. Speciellt nu när jag kommit till en ny arbetsplats som gör mig extremt ångestladdad och jättetrött. Alla människor orkar eller vågar inte ta i det, och då har jag bett om ärlighet och distans.
  Jag orkar inte mer än nödvändigt, och lägger hellre min energi på de som orkar vara där och stötta mig och hejar på mig i mina dalar - och som även är där och drar ner mig på jorden i mina toppar. Som kanske till och med är där, håller för mina öron och är mina ögon när jag varken orkar eller vill se och höra mer från omgivningen.


Inom vården har det gått bra att arbeta, eftersom då är man inte där personligen - utan man är en yrkesroll. Vilket har gjort det väldigt lätt för mig att infinna mig i den positionen.
 Men när man kommer till där jag är i dag, på skeppningsavdelningen, så sitter vi fyra väldigt tätt ihop och jag är inte längre en yrkesroll, utan där spelar personligheten in väldigt mycket. Och när man är osäker på sig själv som person och inte riktigt vet vem man är, eller accepterat HUR man är, så blir det väldigt påfrestande för psyket.


Igår var jag på vuxenpsykiatriska mottagningen, på ett besök som jag väntat på sen augusti förra året. Då fick jag min diagnos på papper, sen att jag har fler diagnoser som byggs på det är oväsentligt, då både jag och hon vet hur jag fungerar och vad jag klarar, respektive inte klarar av.

Tänkte lista upp lite, på saker jag funderat på och som jag har konstaterat hos mig. Vissa egenskaper som jag besitter, och nu tar jag upp det som gör mig till den jag är - och är en förklaring varför jag inte alltid orkar eller varför jag beter mig som jag gör.

Det jag inte klarar av är när det blir stimmigt, högljutt, för mycket folk omkring mig. Jag klarar inte av att koncentrera mig i långa stunder, klarar knappt av att ha spotify på för att jag får ångest över låtvalen. Så därför åker radion på på bilen, då jag slipper göra ett aktivt val.

Jag kan inte ha på vindrutetorkaren på bilen om ingen annan har det, eftersom det skapar för mycket ångest. Så jag brukar alltid vänta med att sätta på den tills bilen i mötande riktning åkt förbi. Regnar det mycket, så har jag såklart på den. Men att bara ta bort lite stänk på rutan, det fixar jag inte.

Jag klankar ner på mig själv väldigt mycket, det är ett tvångsmässigt beteende som jag försöker ändra på. För några år sedan hade jag ätstörningar som höll i sig från hösten 2007 fram till någon gång 2012, vilket var ett tvångsbeteende hos mig. Detta har jag i stor utsträckning kommit ifrån.

Det låser sig ofta för mig, och då är jag svår att nå. Jag kan bli arg, frustrerad, ledsen och okontaktbar. Det bästa är att låta mig vara ett tag, för att sedan återkomma med mycket kärlek. Min man har börjat lära sig den här baletten.
  Hur gärna jag än vill bryta mig ur dom kedjorna, så går det inte. Det är en spärr som sitter jäkligt hårt.

Hypokondri har jag levt med i många år, antagligen byggdes den upp genom åren p.g.a släktsjukdomen vi har. Sen har man haft många turer med barnen, bland annat när Julia höll på att stryka med i kikhosta när hon var 6 månader, och när det tog 3,5 år att få Jacobs diagnos.
  Så det kanske är ganska normalt att man tänker en extra gång på vad man kan ha för sjukdomar, antagligen har jag haft dom alla - de flesta har otroligt nog självläkt.

Jag har haft socialfobi, den har jag arbetat hårt med. Och idag mår jag mycket bättre, men vissa dagar när jag sovit sämre och mår fysiskt dåligt så kan det bli jobbigt att umgås med människor. Och jag antar att en del av mina vänner, de få jag har, har fått känna av att jag inte alltid orkat och ibland dragit mig för att höra av mig. Det finns de som förstår och accepterar mig för det, men säkert inte alla. Vilket jag har förståelse för, eftersom det måste vara påfrestande att ha en vän som "sviker en", vilket egentligen inte är med avsikt.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg så finns de personer som dömer personer med psykisk ohälsa väldigt hårt, men jag anser att det baseras på rädsla och okunskap. Dessa människor som inte kommit längre i utvecklingen bör snarast åka tillbaka till början av 1900-talet.

Jag kommer inte längre bry mig om vad någon tycker, utan jag kommer bara ägna mig åt folk som hjälper till att bygga upp mig - som hjälper mig att hitta mig själv.
  Och innebär det att jag mister några, så spelar det ingen roll. Min familj är egentligen allt jag behöver, men det vore trevligt om det fanns några kvar hos mig eftersom jag lärt känna så många, nya, otroliga människor på senaste.

Men nu är det dags att läka, skrapa ihop resterna av en trasig ungdom och gå vidare. Men som ni alla vet som läser min blogg, så kommer jag falla ihop och då kommer inte lika positiva inlägg. Men vad vore livet utan toppar och dalar? Antagligen lika innehållslöst som en tom kakburk.

Ha en bra helg.

Skillnaden i vården.

Även om det bara skiljer fem mil mellan sjukhusen, så skiljer sig kompetensen och viljan att ta emot patienter som söker.

I söndags åkte jag in till akuten för smärta i buk och blödningar. Läkaren kollade, hittade ingenting. Kunde inte förklara smärtan, och inte heller varför det blödde.
Han skrev ut medicin som ska ta och ta bort blödningarna.

Jag ringde i tisdags till mottagningen och frågade hur länge det skulle ta för medicinerna att fungera, då jag fortfarande blödde och hade ont i buken.
  Hon sa att om det inte hade gått över tills på torsdag, så skulle jag höra av mig igen på morgonen så att man skulle boka in ett besök.

Ringde i morse, som jag blev tillsagd om det inte hade gått över. Hon som svarade sa att det inte fanns dokumenterat att jag hade ringt i tisdags, men hon skulle fråga en läkare om dom skulle ta in mig.
  Enligt honom ska jag fortsätta med tabletterna, äta ipren och prata med vårdcentralen - som förövrigt inte är rustade med den utrustningen som behövs för en gynundersökning!

Vart tog det vägen att jag måste boka ett besök torsdag morgon om det inte hade blivit helt bra?

Ville i alla fall titta upp det här, så jag ringde till lidköpings mottagning. Hon sa att Trollhättan borde fortsätta titta upp mig, eftersom smärtan tyder på att någonting inte är som det ska - samt att jag fortfarande blöder trots medicineringen.
  Men dom ville ju inte riktigt ta i det, då NÄL hade påbörjat detta. Men NÄL tar inte emot mig...

Så jag skulle ringa till NÄL och få till mig ett besök, vilket dom redan har sagt nej till...
  Men skulle dom neka, så skulle jag ringa tillbaka till lidköping så hon ev. kunde boka ett besök - fast 9 mil bort i Skövde.. Suck.....


Man ska fan orka att vara sjuk, då man behöver kämpa för att få reda på varför man mår dåligt.. Orättvist, verkligen.

Tankar

Tankar om det mesta,
om livet och dess orättvisor.

Tankar om en själv,
om andra,
om barnen
och om allt annat.

Skitsaker som inte ska sopas under mattan, utan brännas upp och användas som fjärrvärme.
  För alla tankar om skitsaker som jag tänker, kan nog värma hela jordens befolkning.

Jag är väl egentligen inte arg, jag är ledsen och förtvivlad.
  Över mig själv, över andra, över val och över sjukdomar.

Över tiden som aldrig borde ta slut på ett dygn när alla måsten finns,
  över klockan som inte stannar när man behöver all den där tiden som mest.

Tankar som sprids genom kroppen som en ilska över att inte hinna med det där som kallas kvalitetstid.


Jag känner saknad, jag gråter, jag är arg, förtvivlad, otröstlig, glad, lycklig, fundersam, orkeslös, trött, och ganska slutkörd. Antar att man blir det när man känner såhär samtidigt.

Jag är arg över bajs som inte är normalt, jag är förtvivlad över att min koncentration är tappad sen många, många år tillbaka. Jag är otröstlig för att det händer så mycket som drar ner en, jag är lycklig som har den underbara familj som jag har. Jag är fundersam över livet, och dess val jag gjort och gör.
  Jag är trött, och jag är orkeslös för att jag känner såhär och inte bara kan få låtas vara, bara lite, vara i fred.

Jag är trött på fördomsfulla människor, jag är trött på att känna mig skygg. Jag är trött på att för det mesta hata mig själv, och jag hatar känslan ångest.
  Jag vill vara lika värdefull som alla andra - jag vill i alla fall känna mig det.

Jag vill aldrig göra fel, för jag har gjort så många felsteg nu så jag anser mig fyllt min kvot.

Karma existerar inte, för jag har inte gjort illa hela jorden. Kanske bara någon enstaka - som antagligen förtjänade det till 100.

Jag är trött på människor som ska påpeka vad som är rätt och fel, just för mig, för alla - för dig.
  Alla lever inte enligt en norm, vi lever efter våra egna normer - så länge det inte skadar någon annan, så ser jag inte det som något fel.

Vara mig själv är lätt, för jag orkar inte spela någon annan. Och varför skulle man vilja vara som någon annan? Då tappar man ju allt som är unikt hos en själv.

Visst är det pissjobbigt att pendla mellan lycka och sorg, hopplöshet och ångest, men jag vill ändå inte  byta bort det - för då hade jag inte varit där jag är idag - med mina barn och min underbara man.

Från gråt till skratt, till ångest till livsglädje.

Dagen har varit blandat, i från att sitta och äta med familjen och vara glad, till att sitta i bilen och gråta, till att komma till jobbet och känna mig instabil till att sitta på eftermiddagen och känna glädje över gemenskapen.

Det är såhär att vara bipolär, förutom att det brukar bli mer utdraget över dagarna, men idag är en dagen efter, och då får det vara såhär instensivt.

Har inte riktigt kunnat fokuserat på jobbet, blandade ihop lite papper, men upptäckte i alla fall felet innan det skeppades.
  Efter att min handledare hade gått, så fick jag berättat för en annan kollega om hur jag mådde. Hon visade stor förståelse, och det kändes skönt.


När jag åkte hem hade jag inställningen att nu ska det hem och bara råmysas med barnen, men sen kom måstena till mig att man ska handla, man ska städa, laga mat och landa. Och plötsligt är klockan kvart i sju, och man ska läsa godnatt-saga och man ska lägga barnen för natten.
  Dom var lagda vid halv åtta, efter lite om och men.

Nu borde jag ta hand om köket, och städa och fixa diskmaskinen och hänga upp tvätt. Men jag finner ingen ork, så jag tänker inte bry mig. Jag tänker blunda, inte ursäkta mig, utan bara befinna mig där jag är nu.

Har ju fått på svart och vitt att man inte ska hålla gråt och sådant inuti sig, eftersom det resulterar i panikångest.


Jag längtar till helgen, då är min man ledig och vi kan bara få njuta av varandra, av barnen och bara få vara. Inga måsten.

Efter nästa helg är han ledig tre helger i rad, vilket innebär mycket tid ihop. Det gör mig lycklig, han är min medicin. Han gör att jag är piggare och orkar med vardagen bättre.

Den 13 Februari är det första besöket hos psykiatrikern sen augusti förra året, vilket känns skönt. Blir inte samma person, och jag tror det underlättar med tanke på min ångest.
  Men precis som en skjorta, så måste psykiatrikern vara figursydd för mig och mina besvär. Annars kommer besöken att utebli, så det är svårt att få ihop, men jag hoppas det fungerar denna gången.


Det är tidskrävande och energikrävande att vara som jag, men ibland känner jag att det är värt det, att få vara sådan här. Att inte vara som alla andra, att inte ens kunna vara som andra hjälper mig att acceptera att bara få vara mig själv.

Man ska inte göra en diagnos värre än vad det behöver vara, sen att en del människor har problem med att ta i det är inte mitt problem - utan som sagt deras.

Idag har man gått från gråt till skratt, till ångest till livsglädje.. Kvällen slutas med trötthet, precis som det borde.. En helt vanlig dag, egentligen.
 

Det är så märkligt.

Det är så märkligt hur mänsklig och nära till livet man blir när någon går bort, när någon lämnar detta liv bakom sig och går vidare.

Jag hade en vän, under högstadiet och under gymnasiet som gjorde mitt liv mindre ensamt. Som umgicks med mig, trots att andra tvekade över att ens vara i närheten av mig.
  En person, som man senare glömde kvar någonstans efter att man gick in i det vuxna livet.

Man växer ifrån varandra, men betydelsen för att personen fanns där under de svåraste åren i livet försvinner inte.

Jag har inte umgåtts med personen i fråga sen jag var 19 år, men man har ju talats vid när man setts.
  Man har ju svurit lite över valen denne gjort, men eftersom man kände denne såpass bra under tonåren, så vet man ju varför denne gjorde valen som den gjorde.



Det är konstigt, att det ska krävas en död för att man ska inse hur mycket värt allt man har i livet är. Att det man gått igenom, kanske har varit en bagatell i jämförelse med hur andra har haft det.
  Men det är klart, man är sig själv närmast, och sina plågor är också sina egna och de man känner av.


En förtidig bortgång, men för en annan som tror på ett annat liv efter döden så antar jag att denne har det bättre där än här.


Vila i frid.

Det här med övervikt och hetsträning.

Jag tycker ju väldigt mycket, ganska ofta. Så jag måste tycka till om det här också.


Man tittar på olika sidor som erbjuder olika program för att gå ned, och det visas bilder på människor som gått ner halva sin vikt och mår så mycket bättre nu. Visst, fine. Klart man mår bättre när man väger 75 istället för 150 kg.
  Benstommen mår bättre när den inte belastat, risken för diabetes och andra krämpor minskas. MEN, man kan få diabetes som smal, man kan få en hjärtattack och en stroke när man är smal med.

Man kan få krämpor, så som diskbråck och smärtproblematik när man är smal också.

En annan viktig faktor i detta är att om inte psyket är bra, så mår inte heller kroppen bra fysiskt och man hetstränar. Vilket kan resultera i att vågen visar samma som när man började träna, eller att man rent av börjar gå upp.

Sen alla andra negativa effekter som stress har, så som trötthet, yrsel, koncentrationssvårigheter och aptitlöshet är bara en till sak som tynger ryggsäcken.

Om man istället har en sund relation till mat och träning, tillåter sig att äta onyttigt ibland och bara accepterar sig själv och sin kropp, så kommer man ha lättare att få en hälsosammare kropp - även om man har lite fläsk på magen.

Även om rutorna inte infinner sig på magen, mammamagen är kvar, man har lite mer rumpa och kanske inte så fasta lår, så är man fortfarande hälsosammare än de som hetstränar och väljer bort stora delar av livet.

Att vara "fit" innebär inte fasta muskler, det handlar som sagt om en hälsosam inställning till livet, till mat, till sig själv och till träningen.

Sen finns det perioder i livet där träningen och kosten släpar efter, och då behöver man kanske ta det lugn och lyssna på kroppen för att sedan komma igen med träningen försiktigt.
  Man ska aldrig börja träna hårt om man har haft en paus, det kan skada kroppen. Kroppen behöver vilodagar, och vid varje tung gympass sänks immunförsvaret och man kan få en rejäl förkylning - vilket innebär ett bakslag om man fått motivationen igen för att träna.

Lyssna på kroppen, börja försiktigt - börja lagom. Välj inte bort livet, ta hand om det istället.

Inget för den känslige, men för den mest rutinerade föräldern som varit med om allt!

Idag var en vanlig dag, den skulle löpa på som vanligt tänkte jag.
  Men sen började jag planera i huvudet att jag skulle dra iväg med tre barn till ICA Maxi och storhandla. Den började resan.

Kom till stan väldigt smidigt, hämtade en bilvagn för att förenkla handlingen.
Träffade på en klasskamrat, blev väldigt glad av att se henne. Hon betyder mycket för mig, även om vi inte känt varandra länge. Pratade en stund, och konstaterade båda två att vi längtade tillbaka till skolan.

När vi kom på in Maxi konstaterade jag snabbt att det här inte skulle bli enkelt. Vem tusan gjorde dessa bilvagnar som inte går att köra utan att ta in för kung och fosterland?

Hur som haver, vi kom därifrån levande och barnen var snälla. Fick för mig att vi skulle gå och köpa nya vantar till Jacob, då han har lyckats slarvat bort två par. Gick in till kappahl, hittade jättefina vantar från FIX som var vattentäta och så vidare. Kände att det började lukta någonting, kollade på Wilma och tog en snabbkik i hennes blöja. Japp, hon hade gjort någonting som behövdes byta.

Betalade vantarna och diverse, och gick till bilen för att lämna påsen och för att hämta blöja och våtservetter. Sprang in på sibahuset för att byta blöja. Toaletten med "skötbordet" var upptagen jättelänge, och att vänta med tre hyperaktiva barn är ett äventyr.

När vi väl kom in på toaletten, och jag skulle påbörja ett blöjbyte, så ser jag att byxorna var smutsiga. Men trodde det var efter mosbrickan förut.
  Men när jag drog av brallorna, så konstaterade jag snabbt att det inte var senap som var utspridd över ben, rygg, i blöjan och överallt..
PANIK uppstod när jag kom på att jag hade glömt extrakläder hemma till Wilmis.. VAD GÖR JAG NU? Vart skulle jag börja, tvättlapparna skulle inte räcka till.

Jag fick dra av tröja och linne och strumpor, torka bort det värsta, och sen sätta henne i handfatet. Ta mängder med tvål och badade henne i handfatet. Efter detta, fick jag ta ner henne på golvet och ta massa papper och torka torrt henne. Satte på blöjan, och stötte på nästa problem. Vad skulle hon ha på sig??

Jag fick ta hennes tröja, trä ärmarna över benen och knyta fast luvan och linningen på byxan, ta ett litet snöre och knyta fast. Fick ta Julias fleecetröja och hänga över armarna och springa fort till H&M med barnen för att köpa nya brallor.

Drog av lappen efter jag hade betalt byxorna, sprang till omklädningsrummet och bytte om på henne. Jacob frågade "Mammmmma, vad gööööör du??" Antar att jag kunde misstas som en tjuv, som kom ut med nya kläder på tösen. MEN, ja.. Snabbt ut från affären, sprang till hissen med en arg Wilma och fick  stoppa till då jag märkte att alla barn inte var med. Wilma arg som ett bi, sprattlade uppe i famnen, fick hänga med på ett varv runt övervåningen för att hitta den tredje medlemmen i klanen Larsson.

När vi väl var samlade, och vi kom till hissen, så gick dörrarna igen och hissen började tjuta som fan. Trodde vi skulle bröta ner i golvet..

Efter ett tag så kom vi till bilen, men vi hade ett sista stopp. Vi skulle in på rusta och köpa tapeter till Jacobs rum. När jag hade packat ner allt, och skulle vända mig om för att ta ner markeringstejp då vi även ska måla hans rum, så var både Wilma och Jacob borta.. Blev att springa runt hela Rusta för att hitta dom.. Kul...

När vi kom hem, så infann sig ett lugn.. Och nu tänker jag inte göra mer idag mer än att hänga i soffan och moffa godis.

Trevlig helg.