Känner mig bättre.

Att jag lider av ångestproblematik, tvångssyndrom och djup depression är ingenting jag kommer undan, men idag har jag en mycket bättre dag än här om dagen.

Mitt huvud har varit fullt med tankar och ångest, upplevde till och med nästan en panikångestattack men som jag kunde avleda i tid.

Jag provade att hoppa in på jobbet, har inte varit där sen Augusti förra året. För några veckor sen gav det mig grov ångest att tänka på jobbet och att ens jobba. Igår kändes det bra, jag var efterlängtad och saknad. Jag fick mycket creed för att jag visst är väldigt bra på mitt jobb från en sköterska - det värmde.

På jobbet igår så kunde jag fokusera och släppa alla tankar, jag kunde få in i min fantastiska yrkesroll och finnas där för mina patienter och för mina fantastiska arbetskamrater. Dom är verkligen helt underbara.

Anledningen varför jag slutar i vården är att jag var nära att bli utbränd och att jag hade stressutslag och sen att min man jobbar helger och kvällar, så det går inte ihop när man har familj och när vården kräver kvälls- och helgarbete.

När jag tänker på skolan så bringar det ångest, där behöver jag vara mig själv och att sitta i klassrummet ger min mer eller mindre panik. Jag har svårt att komma igen och att lyssna, då jag hellre sitter med händerna framför öronen för att ljudet blir för högt. Det blir en inre stress som blir svårhanterlig.

Mina föreläsningar fungerar också bra, det är en rehabilitering. Där får jag rannsaka mig själv och förhoppningsvis påverkar jag någon och peppar någon att ta sig framåt. Det har jag dock fått på svart och vitt, vilket är fantastiskt. Det stärker mig verkligen. Sen att jag blir extremt trött och utmattad efteråt gör mig ingenting.

Jag är mer praktiskt lagd, så är det. Där jag får använda mina händer och tvingas fokusera. Hela mitt hjärta finns på arbetsplatsen när jag väl är där och jag brinner för jobbet. I skolmiljö har det aldrig fungerat. Antar att det har att göra med att jag blev mobbad, utfryst och inte fått någon hjälp under hela min skolgång. Mina panikångestattacker var också som värst när jag läste på komvux, till undersköterska. Tillsammans med panikångesten hade jag ätstörningar och hade svårt att ta lugnande medicin, så jag satt ofta och grät på toaletten i skolan.

Trots alla svårigheter, så är det värt att kämpa sig framåt. Att ta dom där tunga stegen framåt. Först måste man komma till insikt, acceptera och stärka sig själv lite innan man klampar vidare. Inte helt lätt, men man ska ge sig fan på att man faktiskt kan komma vidare.

Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva känslan av lycka, av glädje. Att jag alltid skulle vara deprimerad och känna mig värdelös och oälskad. Om jag kan ta mig vidare - så kan Du också det. Tvivla aldrig på dig själv, du har rätt till ditt liv och leva det efter dina värderingar.

Älska människorna runt omkring dig, döm inte. För dom har också en historia bakom sig som har format dom.

Massa kärlek till er idag. Jag hoppas ni kan strunta i vädret ute och ändå känna solsken inom Dig.

Kram!

Lugnet lägger sig

När huvudet är fullt
och kroppen är matt
så fungerar ingenting
inte ens hjärtat vet vad det vill

När sömnen är en väg ut från helvetet,
så ska man lägga sig ned i sängen
och försöka vila bort det som gör ont

En dålig dag kan alla ha,
men man måste hitta orken att
hitta tillbaka till glädjen igen

Man får slåss med näbbar och klor
man får ärr och man blir sårad
det gör ont ett tag

Men man går vidare, men lär sig
och man försöker hitta genvägar
så man inte hamnar i en fallgrop igen

Igår var en skitdag, det var den verkligen. Jag minns inte när jag grät så mycket som igår, när jag var så trött psykiskt som igår. När min man kom hem på kvällen från jobbet så vände väldigt mycket, jag hade redan lagt mig vid halv åtta.

Han kom upp och pussade, kramade och klappade på mig. Han la sig bredvid mig och bara fanns. Han är guld den där mannen.

Jag sov oroligt dock i natt, det gör man efter en urladdning av depression och ångest.
Vaknade tidigt, gick ut med hunden, och gick och la mig igen. Min man gick upp med barnen och följde dom till skolan. Jag gick inte upp förrän halv nio på morgonen.. Det händer aldrig.

Man måste bestämma sig efter dagar som varit svåra, att man måste fortsätta framåt. Hitta andra delmål i livet att sträva mot. Man kan inte lägga sig platt och förbli den där våta fläcken, utan man är värd mer än så.

Jag ska jobba imorgon, för första gången sen Augusti förra året. Jag brukar få massa ångest när jag bokar upp mig på jobb, men jag tror att det är det jag behöver nu. Bli min arbetsroll, ta min plats på avdelning 53 för en dag, för att tvingas fokusera på någon annan än mig - mina patienter.

Det är konstigt det här med utmattning, den har många ansikten..

Efter i morgon ska jag bestämma mig, jag ska sätta upp ett delmål och jag ska nå det.

Vilket delmål är ditt för ett bättre mående?

FAAN!

Note to my self: Ge fan i att engagera dig

Ja, jag har en dålig dag. När jag inte trodde att det kunde bli sämre, så blev det faktiskt det.
Den resan jag hade laddat upp för i morgon, som hade förberett och lagt ner min själ i. Den resan som gjorde mig glad och där jag kände mig viktigt - den blev inställd...
Jag blev bortprioriterad och personen jag skulle träffa hade fått förhinder.

Jag ska inte engagera mig, jag ska inte lägga ner mitt liv i det som berör mig. Det slutar ju aldrig väl och tar bara massa energi. Jag borde ge upp, lägga mig platt och bara vara. Vara en fläck.

Jag orkar inte fler motgångar nu. Vad är nästa steg i min framtid, ännu mera ingenting?

Jag har kämpat så jävla väl i mina 28 år och kommer ingenstans. Jag har pluggat och åter pluggar för att få jobb. Jag har jobbat som timanställd i 10 år utan att fått en fast anställning. Jag har engagerat mig och blivit bortglömd.

När är det min tid? Jag känner att det har varit lite väl kämpigt nu det sista.

Branden i fjol, bilfan som går sönder om och om igen, sjukdom efter sjukdom, diskmaskinen gick sönder, tvättmaskinen och dammsugaren likaså. Väntar 3 operationer i år och jag är bara trasig. Som en bil som väntas på att skrotas.



Ge mig lite framtids tro nu hörrni.

Jag är också mänsklig!

Vad är mänsklighet?
Vad är normalt?
Vart ifrån kommer idealet?

Jag var född till att leva, leva på mitt eget sätt och inte efter någon annans regler. Vem bestämde att man var tvungen att vandra på samma tråkiga väg som alla andra?

Vems påfund var det att likna någon annan?


Varför bygga upp en stor fasad, mura och putsa, när man har någonting på insidan som är så mycket viktigare och vackrare att visa än en ful, grå fasad?


Idag har jag varit tvungen att prioritera. Jag åkte till skolan i morse, inställd på en muntlig tenta. Jag väntade i en halvtimme och ingen lärare dök upp. Det visade sig att det inte var idag tentan var, utan den 26:e Februari. Där föll hela jag, min energibank tömdes.

Det var meningen att jag skulle på möte i Mariestad efteråt, men jag blev så trött så jag var tvungen att åka hem och dra täcket över huvudet. Där låg jag i flera timmar innan jag var tvungen att gå ut och gå med jycken. När jag kom in från promenaden så kom en välbekant känsla upp, en början på en panikångestattack.

Som tur var så kunde jag mota bort den, gå fort in och fixa någonting att äta och sätta mig vid datorn för att inte låta ångesten dra ner mig.

Vad är egentligen mänskligt, vem bestämmer det? Kroppen är full med känslor, ibland är det lite svårt för hjärnan att bestämma vilken känsla som man ska känna just nu. I mitt huvud blir det ofta krockar och ingenting stämmer överens. Jag antar att det är det som gör människan unik, alla känslor och hur man reagerar på dom och sen agerar.

Mänsklighet är att falla, att gråta, att skratta, att tillåta sig att vara och acceptera sig själv. Man ska inte klanka ner sig själv, vilket jag gjorde i morse när jag pratade med min man när jag var på väg hem från skolan. Jag dömde ut mig själv som "helt slut i huvudet", jag var verkligen trött på mig själv - att jag var den människan jag var.

Efter lite perspektiv så kom jag väl fram till att "att vara slut" inte innebär någonting negativt egentligen. Jag är slut, helt slut i huvudet. Mina alla tankar som bullrar runt där inne gör mig slut.
Tänk dig att stå i en matsal, full med elever som pratar och skrattar och bara låter. Så är det i mitt huvud - hela tiden! Så det är inte så att jag inte är okoncentrerad, för jag försöker så in i helvete att vara fokuserad och höra vad människor säger, men alla gånger kan inte mitt huvud processa orden.

Det kan vara den enklaste mening, men just då är mitt huvud så trött att den inte klarar av att behandla den meningen eller den frågan som ställs även om jag någon annan dag egentligen hade klarat av att svara på den.

Inuti mig är det katastrof just nu, jag försöker komma på ett sätt att leva med den jag är. Det är väldigt svårt, då jag inte har energi att komma på hur jag ska gå vidare och leva med allting som snurrar i huvudet. Men jag ska framåt, det ska jag ju absolut!

Vissa dagar är sämre än andra, så är det ju. En dag blir det bättre, en dag blir det sämre igen. Det är en karusell som jag måste lära mig att kliva av i farten ibland.

Ingen kunde se min insida förr, för ingen frågade och ingen bad mig att dra upp rullgardinen så man kunde se den verkliga mig. För egentligen har jag varit redo länge att falla ned i gråt och berätta om allting som har hänt och vad som har präglat mig. På något sätt så kom jag fram till för ett tag sen att jag inte längre orkade och det öppnade upp möjligheter och öppenhet till människor. Dom bad inte om att se det, jag blottade mig ändå. Dom som kunde ta det och ville stanna kvar fick göra det, resten gick iväg.

Jag är stark, inte för att jag kan bära mig själv upp trots det tunga lasten på mina axlar, utan för att jag vågar öppna upp mig och vågar känna det jag känner.

Alla har rätt till att känna det dom känner, utan att jämföra sig med andra människor och tro att dom har det värre. Man är sig själv närmast.

Så idag kommer jag att konstatera, det är en skitjobbig dag. Vi tar nya tag imorgon..

Ge aldrig upp.

Det händer mängder just nu!

För 1,5 månad sen blev jag sjukskriven från skolan, jag klarade inte av surret längre eller pressen att befinna mig i klassrummet. Det blev för mycket och jag blev utmattad. Jag kom på mig själv att sitta och hålla för öronen i skolan för att jag inte mäktade med.

Sen började jag stanna hemma, tog ställning och beslöt mig för att vara hemma. Successivt började jag må bättre psykiskt men då tog kroppen ut sin rätt eftersom jag hade hållit allt inom mig. Jag blev jättesjuk. Jag hade extrem halsont hela december, och nu i januari också. Jag fick en stor inflammation i min spottkörtel som på senare nu i januari har blivit till en sten i körtelgången. Ska på ultraljud för detta, någon gång - inom en månad.

Om mindre än en månad har jag också fått tid till bukoperationen där dom ska sy ihop mina magmuskler som har gått isär. Något nervöst inför det också.

Sen var jag hos ortopeden idag. Fick reda för ett tag sen att mitt korsband var naggat och av på ett ställe och det förklarade min smärta. Dom ville inte göra någonting eftersom man oftast klarar sig utan korsband.

Idag fick jag träffa en specialist som berättade att mitt korsband var helt utslitet och trasigt. Vi började då prata om att operera knät och byta ut korsbandet. Först ska vi börja med en mindre operation för att verkligen se hur kasst det ser ut inuti. Så jag har 2-3 operationer att göra detta år - inom en snar framtid också. Samtidigt har jag skolan att fokusera på och sen är den praktiken som man ska ut på.. Om man hittar en praktikplats..

Förutom ortopeden idag så höll jag en föreläsning på Högskolan Väst idag. Pratade om psykisk ohälsa, precis som förra gången, utifrån mig själv. Det var en supermysig och engagerad klass som lyssnade på det jag sa. Man får så mycket energi av att föreläsa för engagerade studenter, så jag kommer leva på det här ett tag.


Just nu idag, ska jag ta det lugnt. Jag är uttömd på energi, så en varm dusch och varm choklad efter att mina underbara små älsklingar har lagt sig blir aktuellt. Gubben kommer hem vid 22.00 och jag längtar så galet mycket efter honom, min underbara man..

Tänk vad mycket man har att vara lycklig för, små ting runtomkring som man borde värdesätta högre och tänka på mer och reflektera över.

Ta hand om er.

Suck!

Hur ska man säkerställa säkerheten för våra barn på skolgården, när lunchrasten har tagit vid och när barnen flockas i hundratals ute på gården?

Hur ska man göra alla synliga, så ingenting händer? Behövs fler resurser, skulle det räcka?

Jag är orolig, på riktigt, att det snart kommer hända någonting fruktansvärt på skolgården här.

Min dotter har inte bara blivit slagen, upptryckt mot en tegelvägg. Retad och mobbad, utan även fasthållen av ett rep så hon fick märken i ansiktet och började blöda näsblod. Det är lågstadiet vi pratar om, där barn redan gör sånt här mot varandra. Andra klass, dom är åtta år...

Varför, varför blir hon detta? Är det för att hon har svårt att säga R, eller är det för att hon vågar vara sig själv och inte som alla andra? Är det för att hon inte vågar säga ifrån, varför?

Barn är inte elaka säger man - barn är elaka om dom inte får tillsägelser. Dom är inte bara ärliga, utan ouppfostrade. Föräldrar är för slappa idag, dom ska hinna göra andra saker. Så som att träna, gå på dieter, pilla på mobilen och träffa väninnor och vänner. NÄR ska familjen hinnas med, när ska man fokusera på barnen?

Det hjälper inte att låta barnen åka på roligheter och släppa dom fria där - lek för guds skull med barnen. VAR MED DOM AKTIVT!

Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen någonstans.. Jag har anmält till skolan och högre upp, där ingen säger att skolan har gjort någonting fel. Handlingsplan, tillfälligt men ingen lösning.


Ska jag behöva flytta min dotter till en annan kommun, skulle det bli bättre då?
Jag vet verkligen inte, vad fan ska man göra?

Jag har svårt att förstå, men tiden är Nu.

Jag har så svårt att förstå,

för livet har alltid varit min fiende

Nu har jag lärt mig att man ska hålla sin fiende närmast

än vänner och det har vände väl livet till min fördel

Livet ligger nu framför mig,

inte i vägen

Det är mitt liv,

livet ska göra det jag säger åt det att göra

Nu är livet fullt med möjligheter

och det enda hindret är jag

Med min familj i ryggen

dom vänner jag har

så är ingenting omöjligt

Twitter har varit en del

som har gjort mig mindre ensam

med mina egenheter och specialitéer

där har jag funnit likasinnade

som gör mer än vad dom tror

Jag har kapat gamla band,

energin är inte där än

men jag har fått vänner som faktiskt frågar hur det är,

hur jag mår

Louise med sin karl och Maria,

tack för att ni finns

och tack ni andra som ger mig styrka

Jag ska inte förändra världen,

jag ska förändra mig och mitt öde

det som var så mörkt förut

när jag låg där i rännstenen

och inte trodde att jag var värd skit

Föreläsningen är ett kall, en utmaning

som gör att jag rannsakar mig själv och som ger min glädje

mina erfarenheter smärtar inte lika mycket längre

Mobbare och ni som tryckt ner mig och andra,

dra åt helvete. Ni kanske inte vet vad ni har gjort,

men jag vet att ni aldrig kommer bli större människor

än jag, än dom som växt upp under ständigt hat

Jag lever och jag andas, nästintill fritt

Flytta på er, för här kommer jag.

En kass dag

Idag är en kass dag där jag känner av min djupa depression trots medicinerna jag tar som ska förhindra att det bubblar upp.

Sådana här dagar får man ha om dom inte är dominerade var dag..

Idag skickade jag ungarna till skolan, för jag var säker på att det var den åttonde idag. Jag är helt veckovill, och jag har ju inte direkt brytt mig om dagarna över jul..

Jag hade planerat dagen in i minsta detalj, barnen skulle vara vara i skolan och på dagis. Jag skulle sitta hemma och plugga järnet inför morgondagens tenta. Denna tentan är väldigt viktig för mig, då jag inte har kunnat närvara på en enda lektion och vi inte har någon studielitteratur att läsa i..

Stillhet och tystnad är det jag behövde idag för att motivera mig att faktiskt lära och läsa.. Allting föll ju, ungarna och gubben kom tillbaka och sa att jag hade sett fel - att det var imorgon skolan körde igång.. Muttrade lite och tänkte att gubben faktiskt kunde ta lite ansvar och kolla upp själv när skolorna kör igång och inte bara lita på att jag kollar upp allting alla gånger.

No hard feelings ändå, men allting raserade. Jag började storgråta, kände mig värdelös och kände hur allting bara föll, längre och längre ner. Försök att plugga med tre ungar hemma som gillar att bråka och käbbla fungera inte. Nu när motivationen försvann så kan jag inte läsa en rad på pp som läraren har gjort utan att glömma vad jag läst.

Tårarna har jag precis torkat bort och sörjer i en ljummen kopp kaffe. Telefonen har jag lagt åt sidan, men datorn ger mig tillgång till det jag hade haft på telefonen, så det går ju åt skogen. Jag sitter lixom och bloggar och twittrar nu, men det spelar ingen roll. Jag har ingen disciplin kvar. Det gäller att allting går som jag har planerat det i huvudet, jag har ju lagt mina dagar så som jag måste ha dom och nu när det försvann och rubbades så låser jag mig i huvudet och det går inte att låsa upp, nyckel är lixom bortkastad och det spelar ingen roll vad någon säger till mig, eller vad jag själv säger till mig.

Tänk om jag bara hade kunnat ha ett jobb istället, där jag kan fokusera på arbetsuppgifter. Det hade fungerat väldigt mycket bättre för mig. Jag älskar att jobba, speciellt med någonting jag brinner för. Jag har sökt ett jobb på Svenska Åkeriföretaget som tilltalar mig på alla sätt och vis - det hade varit ett drömjobb för mig. Arbeta med frågor som är väldigt viktiga för hela samhället, där jag står bakom alla deras värderingar.

Jag har skickat mail efter mail för att fråga hur rekryteringsprocessen går, nu har jag fått svar att den påbörjas nu så dom skulle höra av sig så fort det var klart. Vad är min chans? Ptja, det är frågan. Man får väl leva på hoppet.

Tillbaka till skolan och morgondagens tenta, på något vis får jag försöka hitta den jävla nyckeln och låsa upp mig förbannade, envisa huvud som jävlas med mig. Jag behöver verkligen plugga transportekonomin. Får väl ge mig själv en morot, att om jag pluggar fram till lunch så åker jag och hittar på någonting med barnen nån timme innan jag åter dyker in i skolans värld igen. Så slipper jag känna mig som världens sämsta mamma som skäller på barnen att dom får hålla sig på ovanvåningen och spela tvspel och Ipad, eller leka tyst.. Detta är väl första gången jag har bett dom om detta på 8 år, men man känner sig usel ändå när det väl kommer den dagen då dom faktiskt behöva hålla sams och vara tysta..

Blä för skolan just nu, ge mig ett jobb. Jag lovar, ni kan inte få en bättre anställd än mig.

Att gå vidare

Att gå vidare med ärr som känns, som alltid kommer att finnas hur hårt man än försöker förtränga dom är en konst som är svår att lära sig.

Alla har inte det inom sig, men det är någonting man kan lära. Inte själv, utan med hjälp av någon annan - en utomstående. Bristen på bra psykiatriker är dock stor och det är inte alltid lätt att hitta förtroendet för någonting vilket är väldigt svårt för mig, speciellt när det kommer till manliga psykiatriker.

Jag har alltid haft svårt att lita på män, jag har alltid varit förvirrad och alltid trott att dom vill någonting ont. Antagligen är det pga. alla övergrepp under tonåren.

Eftersom jag bråkade väldigt mycket med min far, så hade jag inte mycket till en fadersgestalt att se upp till. Det har jag dock idag, jag har en jättebra relation till min far. Han är världsbäst och gör allt för oss barn. Att se honom lycklig värmer mitt hjärta, ännu mer när han har accepterat sin barndom som var allt annat är godtagbar.

Min mor har jag också en god kontakt med idag, hon gör mig glad och stöttar mig. Jag vet att jag alltid kan ringa henne om det är någonting, även om jag inte får dom svar jag vill ha så känns det alltid bra att prata med henne. Det får mig att påminnas om när jag var liten och kröp upp i hennes knä i soffan. Vi systrar byttes alltid om att sitt där när vi tittade på tv på kvällen.

Eftersom jag har minnesproblematik kommer jag inte ihåg mycket från min tonår, kan vara alkoholen eller så förtränger mitt huvud fortfarande allt smärtsamt som jag gick igenom.

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle stå här jag gör idag, jag trodde aldrig att jag skulle bli tillräckligt bra att kunna se världen med andra ögon än de mest utmattade ögon med dimmig syn. Jag påbörjade en resa för många år sedan som nu har tagit en sväng. Jag går tillbaka på gången jag en gång gick på, men jag stannar inte för att hamna i helvetet igen, utan jag passerar för att uppleva och acceptera det som har hänt. När jag väl kommer fram, så kommer jag vika av till livets motorväg. Jag kommer svänga in på någon ficka då och då för att ta en paus, för det behöver man.

Man tänker alldeles för mycket "tänk om" i en negativ form, istället "tänk om jag gör det här, vad spännande det kan bli och vad bra det kan bli". Sen behöver man komma till utförandestadiet där man faktiskt tar tag. Först får man sätta delmål där man pausar och tänker till och faktiskt berömmer sig själv att man faktiskt tog steget att våga.

Det enda som står framför succé är ens egna tvekan och ens skeptiska sida som säger "tänk om jag inte klarar det".

Man måste ibland misslyckas för att vinna, men är det verkligen ett misslyckande att man tog steget framåt istället för att tveka? För mig är det vinst att våga ta sig framåt istället för att stanna kvar i en bekvämlighetszon.

Livet är till för alla och det är ens egna, våga ta steget och leva. Det handlar inte om att överleva, utan som sagt att faktiskt leva. Det är helt annat.


"Livet, det är till för mig och dig".

En dag i taget

Nu har det gått många dagar där jag har fått vara ifred och bara tänka. Även om barnen har varit hemma över jul och ångesten och stressen har varit hög så har jag ändå fått "varva ned". Jag har alltid haft tentat i bakhuvudet men jag har inte känt mig stressad.

Några tråkigheter att hänt dock det senaste. Hunden blev akut sjuk, några veterinärbesök senare bestämdes det att en operation är nödvändig. Diskmaskinen tog sina sista andetag och dammsugaren brann. Jag skar mig rejält i tummen och har väl skurit av någon nerv, eftersom jag går mestadels av dagen med strömmande värk i den.

Jag har varit sjuk i ca fyra veckor nu och är inte frisk än. Jag tar det som ett tecken på att min kropp har gått i försvarsläge länge nu, så när jag accepterade jag inte orkade med vardagen så släpptes allting fritt i min kropp som har legat i dvala och väntat på rätt tillfälle att slå sig fria.

Den fysiska smärtan är härligare än ångest, den är verklig och går att ta på och bedöva med alvedon och ipren. Det är skönt att slippa ta till attarax och andra tillfälliga läkemedel som bara gör en väck och mer ångestladdad.

Jag tappar inte hår länge, i alla fall inte mer än normalt. Mina stressutslag har börjat ge med sig och jag börjar återigen se ett hopp för framtiden som var väldigt mörk förut.

Jag har börjat acceptera vissa egenheter med mig själv och erkänt för mig själv att jag inte klarar av allting och att jag är känslig för intryck och ljud och behöver stillhet.

Jag har för första gången någonsin känt en lust till att läsa och har kunnat läsa igenom ett bok och AVSLUTAT den.

Jag har haft svårt att avsluta saker, jag påbörjar dom gärna men får för mycket ångest för att slutföra det jag har startat upp..

Någon annat är att jag har hittat orken att faktiskt ta ur disken och sätta igång en diskmaskin. Att dammsuga och skrubba golvet. Vändningen kom väl mer efter att jag kastade ut julen, när det var över.

Mattias var ledig i två veckor, han fick dock vabba två dagar då jag hade problem med yrsel och var så utmattad så jag inte orkade eller klarade av någonting.

Jag räknade på hur många "verkliga" skoldagar det var kvar innan praktiken kör igång, det är 25 stycken. Jag kommer nog inte närvara på många, om än någon. Examen sker i Maj och jag hoppas jag klarar av tentorna som kommer så jag slipper omtentor som tar mycket energi. Någonting som har ändrats är att jag faktiskt pluggar på inför tentorna, inte bara dagen innan.

Jag har också fått förståndet till mig att även om jag mår bra nu, så kan jag inte köra igång igen som vanligt, för då åker jag dit igen snabbt som tusan. Jag måste få ta det lugnt, även om det är svårt för mig. Jag blir väldigt impulsiv när jag mår bättre, vilket ofta leder mig i fördärv.

Det enda positiva som jag har gjort impulsivt, det är att starta projektet SE MIG, som inte ledde till en förening, men som gjorde att jag växte och som drev mig vidare till att bli föreläsare.

Jag som har svårt att prata framför folk gör det utan minsta bekymmer fram ett klass som faktiskt är där för att lyssna på mig, för att ta del av min uppväxt och min problematik. Om mitt alkoholmissbruk, om våldtäkten, om panikångest, social fobi, mobbning, misshandel osv.

Jag är inte modig som delar med mig, jag älskar öppenhet. Att dela med mig gör att jag rannsakar mig själv och får mig att bottna och acceptera allt som hände och det som är nu.

Någon måste öppna sig, skapa acceptens och ge verktyg till dom som ska ut i arbetslivet - eller till dom som redan är det. Jag får mycket ut av detta, lika mycket som förhoppningsvis dom som lyssnar får.

Av det som skedde sist vid föreläsningen i November, så har jag insett att jag aldrig var ensam när jag växte upp. Att många är i det jag var i nu i dags, och att många redan har varit där och gått igenom samma resa.

Jag vill att andra ska veta att ingen är ensam och att det finns hjälp att få. Att det är värt att kämpa för sin rätt i samhället, att man är värdig livet och vad det har att erbjuda.

Jag älskar alla, jag känner inget hat längre. Det är dom som gjort mig illa som är fördärvade och saknar empati, det är egentligen mer synd om dom som saknar förståndet än vad det är om mig.

Det var sannerligen ett helvete att växa upp, men det har tagit mig hit. Jag vill skapa en bro som tar andra över helvetet.

Jag är lycklig nu, trots alla ärr inombords och med mina egenheter. Ångesten kramar ibland, men jag har kommit ut och vågar ta emot stöd.

Inte har jag många vänner, det har jag inte. Umgås sällan med många, men jag känner mig rätt stark ändå. Jag har ju min familj.