Tänk om livet kunde ge oss mer tid

Tänk om,
tänk om livet vore enklare.

Tänk om en depression kunde läka ut,
helt ut.

Tänk om ångestsyndrom
kunde försvinna,
och bara vara borta för alltid.

Tänk om tiden,
kunde ge oss lite mer tid,
vi som förlorar tiden
och förlorar oss i ångest och depression.

Vi förlorar så mycket,
förlorar tid,
vi förlorar tid att få leva
leva lyckliga,
leva problemfria
leva helt enkelt, bara leva.

Vi ger så mycket,
mycket av oss själva,
mycket känslor,
mycket av livet tar också
vår energi.

Inte bara människor,
utan allt omkring.
Intryck, känslor, ljus, ljud
och omgivningen i sig.

Det är orättvist,
att tiden inte ger oss mer tid,
bara för att leva,
för att kunna andas
det där djupa andetaget
som har fastnat i ett ångesttillstånd.

Att leva i en sjukskrivning

Att leva i en sjukskrivning på grund av en fysisk åkomma leder ofta till försämrat psykiskt välmående. Speciellt drabbad är man om man redan har en depression bakom sig eftersom den gärna träder fram redan efter en dags sjukskrivning.

Jag har varit sjukskriven i två veckor nu, med kronisk smärta som gör att jag inte kan sova hela nätter eller klarar av det basala utan smärta, så som borsta tänderna på barnen, laga mat, plocka ur och i diskmaskinen eller hänga tvätt. Att dammsuga förvärrar också den kroniska smärta, så som läkaren kallar det.

Jag vet att när jag mådde som sämst för några år sedan, så bad jag om att bli fysisk sjuk eftersom mitt psykiska välmående var körd i botten, jag ville känna en fysisk smärta som var "riktig". Ni som lever under panikångest eller annat besvärligt tillstånd kan säkert reflektera till detta.

Många startar sitt självskadebeteende genom att försöka lätta på sin ångest. Jag är för rädd för smärta, och jag skulle aldrig kunna självskada mig fysiskt.

Självskadat mig psykiskt har jag gjort, och det har satt ärr inombords. Mitt alkoholmissbruk var ett självskadebeteende som även kan visa sig fysiskt.

Det finns flera anledningar till varför sjukskrivningen för fysiska åkommor leder till psykiska besvär, bland annat är det att man tappar den sociala kontakt som man är van vid på jobbet, man tappar även sina rutiner som man har sedan tidigare. Man blir rastlös, vilket leder till en inre stress som i sin tur kan leda till en depression och ett ångesttillstånd.

Att gå sjukskriven för länge är inget som är rekommenderat, för ju fortare man kan komma igång att ordna rutiner kring sig desto lättare blir det att komma tillbaka i arbete.
Jag har svårt att motivera mig till att göra någonting, dels för rastlöshetens skull, dels för att mina rutiner är försvunna men främst för att jag inte vet hur det är att inte göra någonting alls.

Jag har inga vidare intresse. Ut och gå fungerar inte så bra, då min axel inte orkar bära upp min arm tillräcklig länge.

Jag har ingen jag kan socialisera mig med, vilket leder till ett utanförskap.


Mina barn är i skolan och på förskolan om dagarna, vilket gör att jag hellre går och lägger mig än att sitta och fundera och skaka ångestladdat på benen för att jag har en inre panik i att inte göra något.

Jag är matt av smärtan, jag är matt av depressionen och jag är matt på att vara begränsad. Jag är trött, kan sova på dagen i omgångar - men kan inte sova på natten. Det är en dålig vana.
Men även om jag håller mig vaken hela dagarna när barnen är hemma, så sover jag likt förbannad inte på natten.

Undrar hur man ska komma ur spiralen, kommer jag inte göra det förrän min axel är helt läkt eller kommer jag någonsin fungera fullt ut?

Det är lättare att gå in i väggen om man inte tar det försiktigt efter en sjukskrivning,
så ett steg i taget antar jag när och om jag väl kommer tillbaka innan min anställning tar slut.

En förlorad identitet

Jag är född till att utveckla, att skapa konst med händerna. Att glädja andra, att få kärlek och att ge kärlek.

Jag har vuxit upp för att kunna säga "jag älskar dig", jag har också fått förmågan att kunna säga "förlåt" - för det lärde man sig som barn.

När man föds så blir man en egen individ, man hittar på vägen en egen vilja, den som säger åt en vilket håll man vill gå. Vilka färger man gillar, vilka smaker som man älskar.

Ingen är född till att hata, alla är födda med en nyfikenhet. Det handlar inte om religion, det handlar inte om hudfärg. Det handlar inte vilket funktionssätt man besitter,
utan vad föräldrarna har för värderingar och vilka utav dom som föräldrarna lägger i barnens händer.

Barns ögon är inte fördomsfulla - dom har en öppenhet mot världen.

Föräldrar behöver inte formulera sina värderingar i ord, utan barn märker - barn ser och dom känner, mycket mer än vad man tror.

Omvärlden formar, familjen och vänner formar ens identitet. Den som bör vara densamma, men som blir snedvriden av alla intryck och alla måsten. Vi ska vara superhjältar, vi ska tycka som alla andra eller helt tvärtemot.

Vi förlorar oss själva och vår identitet i samhället som är fullt med brus, bland scrollningarna på telefonen och i media.  Vi håller på att förlora våra barn i utbyte av en telefon - av en maskin som var skapad från början att kunna hålla kontakt med våra nära via röstmeddelande.

Vi strävar inte längre efter att utvecklas, att skapa konst med händerna. Vi har svårt att balansera om vi ska älska oss själva eller andra, vi kan inte längre göra både och.

Vi vågar inte längre säga "jag älskar dig" för att vi har svårt för att säga "förlåt".

Vi förlorar vår egna vilja, för att följa andras. Den egna vägen grusades över för längesen, och få hittar tillbaka. Många samlas på motorvägen för att springa framåt, för att ta sig fort från punkt A till B - men missar alla rastplatser på vägen för att stanna upp och hinna andas.


Vi har förlorat oss själva för att vi inte orkar hitta vår egna identitet.

Vi behöver stanna upp, vi behöver inte springa på motorvägen fram. Livet går så fort ändå. Stanna på rastplatsen, ta upp kompasset. Lita på dig själv, lita på kompasset. För i kompasset vilar viljan, nyfikenheten och konsten att skapa ett eget liv.


Ställ dig frågan, vad är viktigast - att leva långsamt eller spring fort.