Ta ingenting för givet.

Man ska inte ta morgondagen för givet,
man ska inte ta någon eller något för givet.

Man ska älska utan gränser och
man ska inte döma sånt man inte vet någonting om,
eller som man inte har med att göra.

Man ska vara trogen mot dom som älskar en,
man ska inte vända kappan till och låta
kappan blåsa av.

Det man har förlorat kan man aldrig få tillbaka,
snedsteg är såklart mänskliga,
men ett sårat hjärta kan inte alltid läka om det en gång blivit skadat.

Var noga med vad du säger,
för nästa dag kan personen vara borta,
och du kommer sitta kvar med ångest,
ångest över det du sa och ångest över det du inte kan ta tillbaka

Ingen vet vad morgondagen ger, eller för den delen tar.
Lev inte dagen som om den vore den sista,
lev dagen som den kommer och gläds åt det som finns,
sörj inte över det du inte har, för det stjäl dyrbar tid.

Allt du behöver finns framför dig, håll hårt i det.
Ingenting varar för evigt om man inte uppskattar det,
för om någon eller något försvinner och man har uppskattat den/dom/det,
så finns alltid minnena kvar - långt in i hjärtat och det kan ingen ta ifrån en.

Minns det som har varit, le åt det som var bra - men tillåt dig även att gråta över
det du saknar och det som en gång varit. Genom att göra det, så håller du minnena
vid liv och en dag kan du le åt dom minnena med helt andra tårar i ögonen.

Att gråta är lika viktig som att skratta.

En person kan liknas som en vacker blomma.

Även om man inte har sett blomman mer än på avstånd, så har man ändå fått beskrivit för sig av andra hur vacker blomman är, hur gott den luktar, hur fin den är och hur mycket värme som
just den blomman sprider. Det räcker gott för att känslorna om blomman ska få ta plats
och gro inombords.

Det kommer en dag då bladen vissnar, för den saknar näring för att gro och blomma. Blomman kanske inte kommer finnas kvar i den form som den en gång varit, men i minnet kommer den alltid vara densamma och lika fin.


Sörj det du mist, men gläds också åt det som finns kvar.

Jag vill höra dig andas

"Jag vill höra dig andas, lätt och bekymmersfritt.

Jag vill bära din tyngd på mina axlar, för just dig orkar jag bära med mig,

bara jag får höra dig andas.

Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. 

Jag visste att jag älskade innan jag kunde se dig, innan jag kunde röra dig.

När jag fick vetskapen om att du fanns, kände mig aldrig ensam.

Jag kände dig och din värme. Din kärlek värmde min kropp,

och mitt hjärta delades med ditt.

Du satte dina spår ju mer vi umgicks, ju längre tiden gick,

desto större blev ärren. Dom är till för att minnas,

att ingen har varit närmare än vad någon annan någonsin har varit,

och dom är till för att påminna mig att ytliga ärr är ingenting att bry sig om,

om något gott har kommit från dom.

Du är mitt barn,

jag hörde dig ta ditt första andetag, jag hörde ditt första skrik.

Du värmde inte längre upp mig enbart inifrån - utan utifrån också.

Du var varm, du var blöt och du var skrynklig. Du andades ikapp med mig,

du tittade på mig med dina stora ögon. 

Du lärde dig rulla runt, du lärde dig äta mat med bitar. Du lärde dig sitta, du lärde dig krypa

och du lärde dig att gå. 

Jag tröstade dig när du ramlade och skrapade knät, jag berättade sagor för dig. Vi lekte ihop,

jag byggde upp ett torn som raserats på golvet.

Vi kollade på filmer, du frågade hur livet hängde ihop.

Jag tröstade dig när du förtvivlat inte fick ihop hur allting hängde ihop". 

Ingen ska behöva överleva sitt eget barn, inget barn ska få chansen att fylla sitt hjärtan av förtvivlan och hopplöshet. Ingen ska behöva känna sig värdelös för världen, för för någon betyder du allting.

Den psykiska ohälsan behöver belysas mer och ingen ska behöva må dåligt i hemlighet. Ingen ska behöva känna sig ensam, för runt hörnet kan det stå någon som kan bära upp den mest sargade människan.

Jag är glad att jag var ett av alla barn som överlevde sorgen och förtvivlan, som hellre dränkte mina sorger i missbruk istället för att ta den sista vägen ut och lämna allt mörkt som var runtomkring mig.

Som förälder måste man vara aktiv hela tiden, jag vet att jag dolde mina tårar bakom stängda dörrar. Kanske ska man som förälder, trots en stängd dörr, öppna den och gå in och trösta även om skylten "Håll dig borta" sitter fastspikad på dörren.

Ingen, absolut ingen, ska behöva överleva sina egna barn..

FOKUS

Koncentrationssvårigheter,
fullt på hårddisken,
försöka att göra en restart
börja om på nytt igen

Börja samla ofrivilligt och alldeles för mycket intryck,
hårddisken är full igen,
fokus, försöka fokusera,
koncentration,
trötthet,
hjärntrötthet,
krav, alldeles för mycket krav.

Jag har inget handikapp,
jag har ett annat funktionssätt - en variation av andras sätt att tänka och att ta in intryck.

Men likt förbannat har jag hamnat i cirkeln, där jag märker hur påverkad jag är av att jag inte klarar av att tänka, att hålla saker på minnet, saker som egentligen inte borde släppas ur minnet, eftersom det är viktigt. Hjärnan tycker väl inte samma sak.

Informationskanaler, informationsöverföring, för helvete - det är punkt A och B. Vad är reflektion?
Gör, bara gör. Snabbt och obetänksamt. Jävlar vad nöjd man känner sig, för ett par minuter, tills man egentligen förstår att man tänkt efter alldeles för sent och orsakat något av ett kaos.

"Bokade du iväg till den där skitstaden med ett skitkonstigt namn som ingen jävel borde komma ihåg, du ska ha gjort det nyss".

"Öhm, det gjorde jag säkert. Min informationskanal har hela alfabetet med många hållplatser, inte bara A till B".

BAH! Fokus.. Vad tråkigt. Vilken ära att få tänka tjugiomiljonertusen tankar samtidigt, lite fastnar ju - i några sekunder. Några ord fastnar mer och sätter sig som en jävla nål inuti hjärnan som är som den största myrstack.

Jag är rörig, jag är kaos. Jag mår bra, men ändå inte. Jag vill inte erkänna att jag faktiskt har en variation som är ett hinder i min vardag. Jag är inte sjuk, jag är frisk.. Jag är bara förkyld, det är allt.

För det var frågan jag fick - ska vi se dig som frisk, eller inte?
Ptja, sa jag, jag är förkyld, men i övrigt är jag inte alls sjuk. Jag har bara ett annat funktionssätt.

Som jag känner just nu kan dra åt helvete.

The typical ADHD

Det man ser framför sig är

en pojke, en bråkig pojke. En pojke som stökar, som vill synas och är överallt och ingenstans. Som inte klarar av skolan, som slåss ute på skolgården. En person att reta, men som ingen vill umgås med för att man inte vet vart man har honom någonstans.

Ett problembarn som är en belastning för en skolklass, som är ett problembarn hela livet.

The typical ADHD helt enkelt... Eller?

Är det verkligen såhär det är, eller är det ur samhällets perspektiv - ur någons ögon som saknar kunskap och inblick om vad ADHD egentligen är?

Attention deficit hyperactivity disorder, så stavas ADHD.

Att generalisera personer med ADHD är lika dumt som att säga att lösgodis är nyttigt.

ADHD fungerar olika för alla personer. ADHD är som ett träd, en trästam.
Ett träd har en krona med olika grenar, alla har sina egna egenheter och olika personligheter. Därför kan man inte säga att adhd fungerar lika för någon annan, för så är inte läget.

Först och främst vill jag verkligen belysa att tjejer faktiskt också kan ha adhd - märkligt va?
Även om tjejer inte får diagnosen lika ofta som pojkar är för att man har satt kriterierna för adhd från pojkars beteende och symtom.

Man ser inte alltid adhd, eftersom adhd bara är själva stammen. Ibland döljs stammen av väldigt mycket bark, eller en stor krona som är lättare att fokusera på eftersom det är lättare att ta på.

Hur kan lärare och personal hjälpa till, utan att kunna beskylla på det inte finns tillräckligt med resurser?

Jag utgår från min son som ska utredas för ADHD och personalen på BUP tyckte att det var bra med att försöka att bemöta honom som om han hade diagnosen klar. Jag känner min son väldigt väl, jag vet hur han fungerar. Jag vet att hans hjärna kan låsa sig, jag har lärt mig hur man kan låsa upp den.
Jag vet att han kan vara rastlös och ha svårt att sitta stilla. Men vilka barn har inte det när dom är sju och måste sitta stilla i skolan egentligen? Det är här min fråga som jag alltid ställer - vad är normalt och vad är inte normalt? Vad är sjukt och vad är friskt?

I skolan har dom, trots små resurser, kommit på att personalen kan hjälpa till genom att placera honom annorlunda i ett klassrum, där han inte är placerad t.ex. vid ett fönster som kan stjäla hans uppmärksamhet. Att dom vid en samling på golvet, placerar honom nära en fröken som faktiskt smeker hans rygg så han blir lugn och kan sitta stilla.

Kostar detta mycket pengar? Kan lärare utan kompetens kring NPF genomföra detta? Kan sunt tänkande bidra, måste alla ha läst på högskolan för att förstå det här?


Om man släpper min son här ett tag och fokuserar på äldre barn och ungdomar som går osynliga problem, men där man borde ha sett den stora kronan som kan ge sken av stammen.

Jag har ju inte min diagnos färdig än, men skit samma - vi kör ändå.

I lågstadiet var jag högpresterande, jag älskade skolan. Jag hade det lätt för mig, det vi höll på med var logiskt och inte svårt för hjärnan att processa. Det var mer kravlöst.

När man kom upp i mellanstadiet mådde jag sämre och sämre, det var prov på prov och man hade kommit upp till "den stora skolan". Jag hade svårt att läsa av signaler, jag kände mig obekväm bland människor. Jag blev mobbad för den jag var, vilket ledde till ännu mer osäkerheter.

Jag började skolka en hel del, när jag kom upp i sjuan så var jag aldrig närvarande. Jag var hemma med magont och ångest. Jag hamnade i missbruk och jag klarade inte av skolan som jag borde. Att komma till skolan skapade så mycket ångest, det fanns inga rutiner och jag var mobbad.

Alla var högt och lågt, ljudnivån var hög. Lamporna i taket lös för starkt för mig. Det var för stimmigt och jag kände mig alltid ensam. Detta var inga bra förutsättningar.

Varför såg inte lärarna mig, varför hjälpte dom mig inte?
Jag var en tjej, med missbrukarproblem, jag rökte på rasterna. Jag klarade inte av ämnena, vad fanns det inte att ta på?

Jag hade aldrig kontakt med BUP, inte ens vården om mina problem.

Jag var aldrig stökig, jag gjorde inga ljud av mig. Jag höll mig för mig själv. Likt många andra tjejer med ADHD. Man får oftast gå på det synliga för att upptäcka det osynliga. INGEN ska få gå osedd förbi. Det stjäl barnets barndom och uppväxt.

Man kan inte få igen den tid man har gått förlorad för att ingen har sett eller brytt sig tillräckligt mycket för att hjälpa barnet att förstå sig själv.

Såklart sa jag ju ingenting om hur jag mådde, varken till min lärare eller mina föräldrar. Jag var mest arg hela tiden, jag gick ju med ständig ångest och frustration över att inte förstå mig själv eller andras beteende. Jag skämdes för mig själv, det blev ju ett inlärt beteende efter mobbningen.

Det blev inte lättare med att jag blev våldtagen när jag var 14 år gammal. Det blev ett trauma som hjärnan också behövde lära sig att bearbeta.

Jag har tur som fick min dotter och fick träffa min man som räddade upp mig mitt i misären, annars hade jag inte levt idag. Jag har en stark livsglädje, trots mina funktionssätt. Vissa är svårare att acceptera än andra. Jag är fullmedicinerad, antagligen med fel mediciner eftersom utredningen dröjer år efter år.

Det här är inte okej.

Jag har indirekt väntat på en utredning i 20 år. Här hittar ni min drivkraft att vilja föreläsa om det här, för ingen, absolut ingen, ska få gå igenom ett liv och få barndomen stulen bara för att någon rektor skyller på att dom inte har tillräckligt med resurser och eller kompetens.


Har ni inte läst artikeln om Sara, som tog sitt liv när hon var 32, för att hon fick diagnosen adhd för sent? Gör det och våga själv berätta, det kan rädda någon.

Kaos i hjärnan

Det var längesen nu jag skrev, jag har tappat bort det här med att blogga. Jag vet att innan jag började med mina mediciner, så blev jag tveksam på vem jag skulle bli och hur jag skulle fungera, hur mycket som skulle bli annorlunda. Det är inte det att jag inte ville bli bättre från min depression, utan mer för att en del av den jag alltid har varit skulle försvinna.

Mitt intresse för att skriva har varit sen jag var liten. Jag skrev alltid historier, målade serier, skrev dikter och långa inlägg om livet. Antagligen mer djupa än vad jag förstod då vid tillfället.

Jag har dock rest mig på senaste, öppnat upp mig och berättat om hur jag fungerar och sagt att det är helt okej att fungera olika - det är ett framsteg som jag inte hade klarat utan mediciner.

Någonting som jag inte klarar utav, även med mediciner, det är att låsningarna i hjärnan. Min hjärna får kramp helt enkelt, ljuset slocknar och jag vet inte vart jag befinner mig.

Det är någonting som jag har svårt att hantera, för jag vet inte hur jag ska ta mig ur det - om det ens går eller om det är en sak till som jag måste acceptera att leva med.

Det handlar inte om min kroniska depression eller min ångest, utan det är någonting hos mig som antagligen alltid har varit där. Kanske var det därför jag har haft det svårt i skolan?
Jag har lätt att memorera olika mönster, för det är logiskt. Mönster är logiska, ord som jag själv skriver är logiska. Det står svart på vitt, men när jag får en fråga utslängd till mig så är det inte logistik. Jag ser inte frågan, jag bara hör den. Det är då jag får kramp i hjärnan och någon jävel roar sig med att gömma nyckeln i det stora mörkret som jag faller in i.

Kanske är det ADHD? Kanske är det bipolär sjukdom? Kanske är det ADD? Kanske är det min OCD? Kanske är det någonting bara.. Min hjärna har ju lärt sig att låsa sig för att inte uppleva mitt trauma sen våldtäkterna.

Jag är väldigt låg just nu, jag hushållet med min lilla energi jag har. Jag sover inte om nätterna, men jag försöker äta bra och ta mig upp ur sängen. Jag går till jobbet, jag hämtar barnen och jag ser till att dom mår bra och att hushållets alla riktiga måsten görs.

Jag känner inget behov att socialisera mig, jag orkar inte det. Jag har tillräckligt med intryck om dagarna för att orka ta in mer. Ibland måste jag ju såklart tvinga mig ut bland folk, för så är det ju. Livet stannar ju inte bara för att ens psyke vill göra det.

Synintryck och för mycket ljud och stim sänker mig och jag vill bara hålla för öronen och springa och isolera mig någonstans. Som jag skrev på Facebook, jag blir jätteglad att höra att "jag finns där" istället för att höra "det blir bättre". Jag är inte två år, jag är faktiskt 29 år och har levt livet tillräckligt länge för att veta hur det fungerar för min del.

Jag önskar bara att det fanns flera som kunde säga till mig att "jag finns där", som faktiskt finns där på riktigt. Som vill svara när jag orkar ringa eller höra av mig.

För mig är det inte givet att ringa någon som inte har sagt det, eftersom jag kan ha svårt för det sociala samspelet på det sättet. Det är antagligen märken sen mobbningen, om det här att vara i vägen för folk och att inte känna sig behövd, att man stör i någonting. Jag levde ju i det tron, att jag alltid var i vägen.


Jag älskar livet ni vet, men ibland är det extra komplicerat och man påminns om att man aldrig kommer bli fri från det som är. Jag har accepterat det som jag har sagt, men det betyder inte att jag gillar det.

Jag kan ju inte bara lägga mig ned och dö

Öh, vad sa du? 

Jag lyssnade faktiskt,

men jag såg bara dina läppar röra sig och bakom dig stod någonting väldigt intressant som gjorde att jag tappade fokus på dig.

Det är ju lixom inte så att jag inte är intresserad av det du säger, jag är faktiskt intresserad av dig. Jag har synat varenda del av dig, allt från dina skrattgropar till hur du grejar med fingrarna när du är nervös.

Jag har lärt mig ditt kroppsspråk och jag vet hur du rynkar på pannan när du blir nervös. Hur du snurrar på håret och ler när jag ger dig en komplimang.

Jag vet vilket tonläge du använder när du är arg, när du är ledsen och när du är glad. Ibland kan jag dock misstolka, det beror väl lite på dagsform antar jag. Ibland kan det bli riktig knasigt och jag kan inte läsa av dig alls - även om jag har lärt mig ditt beteende. Det är ju ditt beteende som egentligen gör mig trygg, men i natt har jag sovit jävligt dåligt. 

Vissa dagar blir jag så osäker om du verkligen bryr dig om mig, att du verkligen vill ge mig en kram. Att du ens vill umgås med mig. Vissa dagar är jag känslig, jag gråter och jag vet inte vart i världen jag befinner mig. Jag har ångest, jag kan darra och alla intryck svider som salt i ett sår. 

Jag vet egentligen, på dom bra dagarna, att du bryr dig om mig, du är min vän även om jag känner mig ensammast i världen ibland. Jag har egentligen många vänner som tycker om mig för den jag är, men ibland blir jag osäker på om det verkligen stämmer då jag inte alls alltid känner mig trygg i mig själv eller litar på mig själv.

Faktiskt, jag är lite som en trollkarl. Det räcker att jag ser dig i ögonen ibland så vet jag vilken sinnesstämning som du befinner dig i. Det gäller egentligen inte bara dig, utan vem som helst. Jag är introvert, men människor är intressanta för det mesta även om jag inte alltid orkar umgås med dom. Det är ju inte bara det att jag är introvert, jag är något sånt där hjärntrött, och det går inte att vila bort.

Jag vill kunna umgås med fler människor, känna mig bekväm. Vilja kunna pratat om småskit, men jag är inte sån. Jag är mer för djupa diskussioner och vill kanske vara lite väl personlig.

Jag är, om jag tillåts vara, väldigt framåt. Men mina lärare i grundskolan såg inte det, dom lät mig skrapa med ett suddi på bänken och lät mig vara ofokuserad. Jag fick hamna efter, ingen brydde sig. Även om jag föll mellan stolarna så var det ingen som brydde sig. Dom beklagade sig väl ett par gånger till mina föräldrar, men ingen i skolan visste hur dom skulle prata med mig. 

Hade någon frågat mig hur det var, hur jag kände - så hade jag berättat. Men dom sket i det.

Hade jag fått chansen hade jag kunnat säga att ljudet bakom mig störde mig, även om dom inte hörde det. Att jag fick panik att sitta längre fram. Att jag mådde jättedåligt om mina rutiner förstördes och ramen gick i tusen bitar.

Jag hamnade i missbruk, för att orka vara introvert - för att orka vara extrovert. För att orka leva, att orka fokusera på någonting annat. Jag sökte bekräftelse, jag blev våldtagen en gång - två gånger. Jag blev mobbad av många, jag hamnade i större alkoholmissbruk. Jag var ingen... 

Men idag är jag någon, och därför kämpar jag för rättvisan, för att uppmärksamma den osynliga värld som många lever i.

Jag väntar på en neuropsykiatrisk utredning, eftersom jag har drag av både ADHD och bipolär. Jag har lättare OCD, ångestsyndrom, kronisk depression. Jag är som en gott och blandatpåse.

En av alla läkare jag har träffat inom psykiatrin sa att jag stämde in på profilen för ADHD/ADD, och att lärarna borde ha upptäckt detta i mitt avvikande beteende.

Har lärarna så dåliga kunskaper kring NPF och psykisk ohälsa, eller blundar dom? 

Ser föräldrar inte barnet - utan bara problemet? 

Ingen ska behöva gå osynlig förbi, ingen ska behöva trampa på taggtråd hela livet innan personen blir vuxen och förhoppningsvis får hjälp. Därför önskar jag att så många som möjligt är med och stödjer det här evenemanget, för en dag hoppas jag att det ska bli en heltidssyssla för mig. Att åka runt och föreläsa genom mitt företag React and Act, uppmuntra och sprida kunskap. Lysa med varningsljuset och dra fram skuggorna ur mörkret. 

Det vi gör den 15 Mars är att stödja Hjärnfondens forskning kring NPF, nästa år kommer kanske dagen bli ännu större. Var med i utvecklingen, skänk en slant eller gör bara din röst hörd - för den är starkare än vad du tror! 

Jag menar, man kan lixom inte bara lägga sig och dö. Livet är för vackert för det bara man vågar öppna ögonen och gå en annan väg.

Med en annan tanke

Jag har låtit många gå, jag har varit innesluten och begärt att andra ska ta hand om mig varje gång jag faller. Jag har inte alltid varit så ensam som jag trott, min ensamhet har varit min egen.

Ensamhet bland människor är ett faktum när man inte mår så bra. Jag har inte haft orken eller lusten att socialisera mig. Jag är introvert, det har jag förstått nu. Jag har inte behovet, även om jag skulle vilja orka vara bland människor och ha den vänskapsrelationen som andra har.

Jag antar att det inte fungerar för mig, eftersom jag är så känslig för intryck och ofta känner ångest. Jag har trott att människor som inte har hört av sig inte bryr sig längre, eller att det är något fel på mig för att dom inte hör av sig. Frågan är om jag är bättre på att höra av mig.

För dom som är omkring mig, är mig kärt och jag skulle göra vad som helst för dom. Jag tror inte dom vet om det, men jag skulle alltid finnas här om det är någonting.

Jag har skyllt på andra, utan att inse själv att jag borde ha tänkt före innan. Jag har mått dåligt så många år att jag har missat och inte orkat att leva. Jag har kämpat krig som ingen ska behöva göra. Jag har upplevt saker flera gånger om istället för att bearbeta dom. Jag hade behövt någon annan stöttning, jag hade behövt hjälp igenom. Men jag hade inte kunnat begära att någon annan hade lett mig igenom även om jag hade önskat mig en vän som faktiskt hade orkat ta sig tid eller som hade viljat skaffa sig förståelse för det jag gick igenom.

Den förståelsen som jag fick förra året uppe i Sigtuna. Där jag utbildades till ambassadör för likasinnade. Dom människorna kommer att finnas i mitt hjärta, olikheter medför likheter och ödmjukhet.

När jag sa Hej då till människorna på GKN fick jag empatifyllda ögon för det jag har gått igenom, för det jag går igenom. Vuxna ögon som såg mig, som fick en annan förståelse för det dom inte hade sett. Dom hade sett en person, som vilket annan, men jag lät dom se insidan. Jag tackade dom för tålamodet. Jag hade inte förklarat vem jag var. Dom valde att komma när jag bjöd på fika. Jag fick varma kramar som jag aldrig kommer att glömma, aldrig kommer att släppa. Varje liten sak, varje möte är viktig för mig. Jag läser av folk, ibland misstolkar jag - ibland är det klockrent. Antingen kan jag backa eller så känner jag en gemenskap som är värd att fullfölja.

Jag är beredd att falla för dig.

När jag fick chansen att börja på Håkantorps Ägg så blev det en annan gemenskap, jag behövde inte förklara egentligen vem jag var - vad jag hade för funktionssätt. Det spelade ingen roll, jag möttes bara av kärlek och respekt. Inte ens när jag gjorde fel så dömdes jag. Jag nöjde mig, jag ville inte längre sträva efter någonting större, jag accepterade att jag inte orkade sträva efter någonting annat än det jag egentligen behövde för att finna frid i mig själv.

Jag vill inte längre mötas av att jag inte kan, att jag inte orkar och det är synd om mig. Jag har lärt mig vart mina gränser går, vilka begränsningar jag har. Men för att jag har blivit begränsad av mina skador så finns det andra vägar att gå, outforskade vägar som kan vara mer spännande än en rak väg som många andra väljer att gå, för att dom är för rädda för att gå på andra stigar.

Det är inte synd om mig, ibland har jag otur och skadar mig, men så länge jag kan gå framåt så är det inte synd om mig. Jag har varit med om svårare i saker i mitt liv, som borde tagit livet ifrån mig, men jag är fortfarande här och jag har inga planer på att ge upp. Jag bearbetar en trauma, jag kämpar för att få bort minnesbilderna från våldtäkten när jag var ett barn. Det är mitt nuvarande krig, och jag vet att jag aldrig kommer släppa det - men jag kommer finna en acceptans där jag kommer fram till att det inte längre är värt att fortsätta älta, utan släppa och gå vidare.

I år ska jag införskaffa mig en hybridcykel och cykla så långt ut i naturen, andas in vårluften och bara vara. Jag ska ha med mig en ryggsäck, sätta mig vid en hage och inse att livet är härligt. Jag ska få vara, i år kommer jag att finna mig själv.

Jag vet inte vad mer livet kommer att ge, jag vet att arbetslösheten är ett faktum efter mars-månad, men jag vill inte tänka ditåt eftersom Dagen är idag och inte då. Nuet får inte passera förbi utan att jag lever den. Du är vad du tänker, du är dina känslor och det är bara en själv som kan påverka ens mående.

Jag lever, jag andas. Jag finns och jag är helt okej!