Jämlik- och individuell vård

Under två dagar har jag varit på planeringsdagar med Hälso- sjukvårdsnämnden och det har varit väldigt många intressanta diskussioner. Någonting som jag började spinna vidare på i mitt huvud var vad jämlik vård egentligen är. Vad menar man? Man och kvinna får väl samma vård, eller?

Sen gick jag till mig själv och insåg att det inte alls är så, det är långt i från jämställt.

Jag levde med försvagad bukvägg i flera år, för det var ju normalt efter flera graviditeter. Det är ingenting att bry sig, för det är ju bara ytligt som det syns. Det är samma när det kommer till psykiska besvär hos unga kvinnor med ADHD. Dom missas oftast eftersom det inte märks på samma sätt som på pojkar. Tjejer är mer tystlåtna.

Sen har vi det här med menstruationen, det har ju alla kvinnor. Att man får ont i magen är någonting som merparten får. Blöder man mycket, well, stoppa in en till tampong. Hjälper inte det, ta och lägg in en tjock binda då - för det är bara så, man är tjej.
Har man extrem menssmärta, knappt kan gå och kräks? Jamen, ta ett par alvedon och en ipren. Nu har sjukdomen endometrios kommit upp till ytan och blivit mer synligt. Det är ingenting som läkarna har viljat se tidigare, dom säger att det inte går att göra någonting åt.

Sen när man börjar ifrågasätta, så säger läkaren att man omöjligen har det eftersom man har lyckats få barn. Bullshit! Visst är det så att man har svårigheter att få barn, men här kommer den individuella vården in. ALLA ÄR INTE LIKADANA, ALLA KROPPAR ÄR INTE LIKADANA!
Nej, det är inte normalt att ha så ont att man inte kan resa sig ur sängen och kräkas dygn efter dygn. Man ska inte heller behöva strida sig fram i vården för att få hjälp.

Jag har levt med extrem menstruationssmärta, åkt in till akuten. Vad fick jag för diagnos? Well, som många andra feldiagnotiserade - IBS.

Efter flera besök på akutmottagningen så fick jag reda att varje gång jag fick mens så fick jag en så kallad bakblödning, alltså att blodet även rinner bakåt och ut i bukhålan. Där finns mängder med nerver som gör att det gör ont. Jag blödde mer än genomsnittet och jag skulle få tabletter som gjorde att jag inte skulle blöda så mycket.

För att återkoppla till den försvagade bukväggen som vi kvinnor får efter en graviditet, med detta kan man mena till exempel ett navelbråck, bukbråck och separerade magmuskler. Man kan få en ständig gravidmage av detta, alltså att man ser gravid ut genom en bula på magen. Man kan få en skåra i mitten av magen. Har du ingen stabil buk, muskler som är sammansatta så kan du få en rad olika besvär. Det handlar INTE om en utseende grej. Min mage är ändå full med bristningar, så who cares om jag har en lite skåra i magen som syns lite som en krater, vem bryr sig om min navel ser knäpp ut - jag har fått barn!

Smärtan från att ha en försvagad bukvägg är olika. Jag hade extrema problem med höftsmärta och ländryggssmärta. Jag hade svårt med djupandningen, att skratta, att hålla tätt, att känna när jag behövde kissa. Jag fick ett diskbråck i ländryggen, jag hade ALLTID ont i magen och det kändes som det låg en klump i min mage hela tiden.

Och visst var det så, jag hade jättesvag bukvägg som gjorde att mina organ mer eller mindre flöt fritt omkring där inne, och läkarna kallar detta en utseendefixering? Flera kvinnor söker sig till privatkliniker, betalar upp emot 80 000 kr för en operation för att landstinget har sagt nej, bara för att få en värdig vardag utan smärta.

Hur skulle det vara om Arne hade kommit in med ett navelbråck, hade han lättare få en operation eftersom han inte har varit med om en graviditet?

Om vi går till den individuella vården så har vi långt kvar. Vi behöver långsiktiga mål, eftersom det är ett sånt stort område som berörs. Alla människor fungerar inte likadant, vi är våga egna individer och ska behandlas där efter. Någonting som fungerar i behandlingsmetod på någon kanske inte fungerar för en annan.

För att dra ett exempel från psykiatrin, bara för man har tex. ADHD, så ÄR man INTE ADHD.
Även om man har en diagnos, så finns det fortfarande en människa bakom med ett helt egen personlighet.

Att arbeta ur ett salutogent förhållningssätt är ett bra steg i rätt riktning.


Du och jag, vi och dom - är summan av tillsammans. Vi är lika men ändå olika.

Vi måste arbeta framåt, mot en jämlik vård. Vi ska inte behöva acceptera att ha åkommor BARA FÖR att "det ska vara så".

Jag tänker också efter alla år jag har jobbat i vården hur dementa människor behandlas, där behövs verkligen den individanpassade vården. Dom behöver mötas på ett sätt som gör att dom känner trygghet, för dom är det verkligen A och O. Man kan inte behandla en person som lider av demens eller tillrättavisa dom som man kan göra med människor som inte lider av demens.

Samma gäller olika människor som tillhör olika religioner. Där behövs utbildning, hur man ska möta dom med olika religösa bakgrunder.

Det finns många fler områden som jag skulle kunna ta upp, men då skulle ingen orka läsa, men...

Kalle, Agda och Ali kräver jämlik och individuell vård, även om dom befinner sig på olika platser i livet och att dom inte tillhör samma kön.

Föreläsningar.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag trodde ALDRIG att jag skulle stå uppe på scen, framför människor på högskolenivå och föreläsa. Berätta om mig själv.

Jag har aldrig kunnat stå framför människor, vara runt människor utan att världen börjar snurra och att jag blivit kallsvettig och fått såna ångestattacker att jag bara har velat försvinna. I alla fall inte nykter.

Och här står jag idag, föreläst två gånger på Högskolan Väst och ska föreläsa i Vara Konserthus, på stora scenen, i slutet av April framför hundratals elever och föräldrar.

I förrgår när jag skulle upp och berätta mitt examensarbete så var jag dönervös, jag visste inte hur jag skulle börja och jag visste att jag skulle flippa ur, glömma ord. Jag får blackouts när jag står och föreläser, när jag pratat om mig själv så bjussar jag på det - det är en del av mig och mitt huvud. No worries.

Men framför min klass, så har jag aldrig berättat hur jag är. Hur jag fungerar - tills i måndags.
Jag tackade för dessa två år vi har studerat, tackat speciellt två som jag har arbetat med under tiden som har haft tålamod med mig som gjort att jag orkat kämpa ett tag. Jag tror inte att dom har förstått under denna tiden, att det har betytt så mycket att kunna få ta den platsen jag behövde.
Efteråt berättade jag hur jävliga mina två senaste år har varit med min psykiska ohälsa och att jag var nervös som sjutton, att det har varit svårt men att jag har kämpat. Jag berättade om mina diagnoser och vet ni, presentationen av mitt examensarbete flöt på. Nervositeten försvann och jag kunde prata utan manus - mestadels. Klart jag fick blackout, tappade orden och såg allting blankt - men nu kanske dom hade förståelse tänkte jag, vilket jag tror att dom hade. Det var stort för mig eftersom mina lärare satt med och hörde allt jag sa, min utbildningsanordnare satt med och hörde.

Under dessa två år har mycket hänt också, jag har utvecklats väldigt mycket. Jag har fortfarande svårt med sociala kontakter, det dränerar mig - men inte lika mycket som förr. Tack vare Louise och Linda, så har jag kunnat arbeta på min ångestproblematik och kunnat stärka och bygga upp energin på ett helt annat sätt. Jag känner mig mer levande än vad jag har gjort i hela mitt liv.

Alla mina bakslag jag får, den ångesten jag kan få, den del av min tvångssyndrom jag lever med är mer hanterbart sen jag accepterade mig själv som person och accepterade mina egenheter. Jag vågar ta mera plats, även om ångesten och skammen blir jobbig ibland. Jag är ju även väldigt överanalyserande, jag är som en vildkatt som alltid är beredd att försvara mig. Jag tänker för mycket och försöker hitta en mening med allt, vilket är väldigt jobbigt och leder till sömnproblem och att mitt huvud väldigt fort blir trött. Där har jag att arbeta med, men jag tror inte att jag kan börja förrän jag får rätt medicinering. Det är samma med min rastlöshet och mina impulsivitet, där har jag en del att jobba med också.

Men jag är tacksam att jag fortfarande lever i det, för det gör mig till en bättre föreläsare. Jag är verklighetsförankrad och jag kanske kan ge hopp att även om man fortfarande lider en del, så är det värt att leva. Man kan få en hög levnadsstandard, men man behöver acceptera sig själv först. Jag ser fram emot föreläsningen i April, det kommer bli en utmaning - men varför vara rädd för dom? Jag kan ju inte göra fel, det är ju mina erfarenheter och min syn på livet. Snubblar jag eller säger någonting konstigt - so what? Det är bara att bjuda på, det lättare upp stämningen en del!

Tack och hej för mig idag, ha en fantastisk dag.

Dags att bryta tystnaden om sexuellt utnyttjande.

Jag har funderat mycket idag om vad jag har berättat tidigare om sexuella utnyttjande. Det här kommer bli en svår text att skriva, då det blottar väldigt mycket känslor och beskrivande händelser.

Jag har föreläst om min uppväxt, bläddrat förbi orden om den och dom gångerna jag blev sexuellt utnyttjad som ung tonåring utan att lägga någon kraft i att känna efter, vilket jag egentligen borde ha gjort. Det är inget lätt ämne, men jag har aldrig reflekterat över det. Det handlar väldigt mycket om skam, man säger att man inte ska känna skam över att blivit utnyttjad på det sättet, att det är aldrig är offrets fel.

Hur är det då när det kommer till att man inte har känt sig som ett offer, utan att man mer eller mindre för skylla sig själv? Jag har aldrig reflekterat hur ont det har gjort och vad en specifik händelse har skadat mig och ärrat min insida. Jag har flaxat bort det och ignorerat.

Jag har berättat om det, men inte lagt någon tyngd i det. Jag har gjort ett konstaterande - det här har hänt.

Nu är det så ändå, att jag inte kan stå och föreläsa om hur andra ska känna om jag inte har bottnat i det själv. Det blir falskt och om jag inte själv har processat det så blir det bara lösa ord.

Därför tänker jag bryta tabun om detta, jag tänker berätta. Jag vill inte att ni läser om ni inte kan hantera detta, för det är min verklighet - många offers verklighet efter en våldtäkt.

En kväll när jag var 13-14 år, så bestämde jag träff med en dubbelt så gammal man från Skövde. Vi träffades i min hemort och jag förstod, men ändå inte, jag var ju så ung, om vad han ville.  När han dessutom körde till ett industriområde och drog med mig bakom i mörkret, så var det ett faktum. Redan där började jag beskylla mig själv och för vad som hände. Jag var ändå den som hade bestämt träffen med honom, det var ju helt klart mitt fel.

Han började tafsa på mig, under tröjan och under byxorna. Jag blev upptryckt mot väggen och jag såg inte vad som hände - men jag kände. Jag var paralyserad, jag kunde inte göra någonting. Det var en overklig händelse som inte borde ha hänt. Jag ville blunda och stänga av mig själv, men det gjorde så ont inuti mig. Både känslomässigt och fysiskt.

Resterande av händelsen är som ett svart hål, där hjärnan har förträngt händelsen mer än början av den. Jag minns när han skulle släppa av mig efteråt och han sa "Jag hoppas vi kan träffas snart igen", och jag frös till is. Jag gick blödande hem, full med smärta i underlivet, och förstod inte vad som hade hänt. Jag var fortfarande så ung, hur skulle jag kunna förstå fullt ut?
Var det så här man skulle göra, eftersom han tyckte det var okej? Skulle det smärta så, var det så flickor skulle göra för att bli accepterad?

Det tog ett år och jag skämdes. Jag berättade ingenting, för någon, förren jag var onykter. Det var i samma veva som jag började supa mig redigt full, varje helg, ibland på vardagarna. Jag blev alkoholist även om jag inte förstod det då.

Jag bjöd ut mig flera gånger, för det var ju så man gjorde. Jag tyckte aldrig om det, men det blev som en drog. Ett skadebeteende, jag skadade mig själv för den skammen jag kände gentemot mig själv och den händelsen.

Det gick inte en helg utan att jag hade sexuella kontakter, och jag klarade inte av att bli avvisad. Jag drack ännu mer alkohol och blev till slut uppkallad efter en spritsort och hade ett taskigt rykte.

Jag klarade inte av förhållanden, för jag förstod inte det sociala samspelet. Jag var ju värd skit, jag var ingen. Jag var mobbad och dög inte, det hade jag ju fått klart för mig många år tidigare.

Många år gick och ett år så campade jag med en pojkvän jag hade då över midsommar. Det var mkt alkohol och en morgon skulle jag gå på toaletten. Jag föll ihop på gräsmattan efteråt och jag vaknade till av att en kille låg ovanpå mig. Sen minns jag inte mer.

Ännu en gång hade det hänt, men denna gången hade jag ingen vetskap om vad som hände och jag kunde inte försvara mig. Det handlade om en våldtäkt denna gången och inte ett val.

Den skulden jag kände då, när jag insåg att jag antagligen hade legat med någon annan (läs blivit våldtagen) var obeskrivlig. Jag la ju allting på mig själv, all skuld. Jag berättade ingenting, men när jag såg killen som hade gjort detta dagen efter mådde jag så dåligt och var rädd att han skulle säga till min dåvarande att jag hade varit otrogen. Jag var på riktigt rädd...

Nu i dag kände jag att jag inte kunde hålla käft längre för jag orkar inte skuldbelägga mig själv längre för det som hände.

Jag VAR ett offer, det var inte mitt fel - ingen av gångerna. Det är aldrig ens fel att en kille tar på en utan lov, onykter eller inte. Det ska inte heller vara beroende av vad man har på sig och inte - för ingen, absolut ingen, ska få ta sig friheterna att ta på en!

Kan inte personerna kontrollera sina impulser är det dennes fel och personen ska aldrig få en att skämmas över någonting som den har gjort. Min kropp är min kropp, inte någon annans.

För många kvinnor, en del män, blir våldtagna varje dag. Blir frihetsberövade och lever i tystnad och i skam. Dom lever i rädsla att någon ska komma på dom, hur snuskiga och äckliga dom är när det egentligen inte alls är så.

Ju fler som blir intalade och matade med detta, ju fler som går fria kommer våldta igen. Jag önskar att någon, att jag, hade haft mod och kunnat förstå att det inte alls var mitt fel när jag var liten. För liten är man faktiskt när man är mellan 13-16 år.

Rättssystemet måste fånga upp dom här killarna och tjejerna som begår sexuella brott bättre, ingen ska få slinka igenom av olika anledningar och kryphål.

För varje person som slinker igenom, desto mer skam kommer det att byggas kring detta. Desto fler offer kommer att lida i tysthet och i smärta och känna ännu en käftsmäll - men denna gången av samhället.

Det är inte okej, aldrig. Nykter, onykter, naken, lättklädd eller mudderat upp till hals. Ingen ska få röra dig utan tillåtelse.


Om du som läser det här, blivit utnyttjad själv, läs nu - det är inte ditt fel. Jag hoppas du kan hitta styrka någon gång att anmäla, att våga berätta och börja processa händelsen för att börja förstå och må bättre i dig själv.

Det är tamigfan nog nu, ingen ska behöva känna skam för någonting någon annan har gjort.

STOPPA VÅLDTÄKTERNA DÄR DET INNEFATTAR ALLT SOM GÖR ATT MAN KÄNNER SIG FRIHETSBERÖVAD, DÄR MAN HAR KÄMPAT EMOT ELLER INTE. DÄR NÅGON TAFSAT PÅ ENS KROPP UTAN GODKÄNNANDE. Våld är inte avgörande i en våldtäkt, en våldtäkt är ALLTID en våldtäkt.

Du är värdefull, du är värd att leva ett liv och känna lycka.

Skriv din egen baksidestext om ditt liv.

En helt vanlig söndag sitter jag här, en helt vanlig dag i Mars. Träden är fortfarande kala och himlen har flera nyanser av blå.

Termometern visar åtta grader och våren är på väg.

Jag funderar om igen, är det verkligen en helt vanlig söndag? En söndag som faktiskt avslutar veckans kapitel och tillåter nästa kapitel att börja.

I morgon är inte en helt vanlig måndag - och inte heller en helt vanlig vecka. Det är sista veckan med riktiga studier, där två års kämpande börjar nå sitt slut. Boken är nästan utläst och det är dags att börja läsa en ny, annan spännande bok.

Det är det som är så spännande med böcker och kapitel, det är att det alltid finns en spänning, en nyfikenhet och ett sammanhang. Även om man inte ser sammanhanget eller förstår varför någonting sker i början, så märker man senare in i boken att det faktiskt hänger ihop och att vissa saker måste hända för att det ska bli ett bra slut.

Man ska inte tjuvkika i boken eller försöka läsa fort igenom, för då missar man innebörden i texten och vissa meningar faller bort. Man ska skynda långsamt så man faktiskt förstår vad som händer och ta in budskapet vid varje mening.

En bok behöver nya kapitel, man kan inte ha en bok med enbart text på varje sida utan att börja på någonting nytt. För precis som livet så ändras det med åren, varje kapitel har ett avslut och man får börja på något nytt. Det är nyttigt, det ger en ett perspektiv, en stund att reflektera över vad man har läst, vad som har hänt. Vad kapitlet hade för mening är också någonting som är viktigt att reflektera över för att sedan släppa för att kunna ta sig vidare, annars fastnar man om och om igen på samma mening och kommer inte vidare.


Meningen med boken är att läsa innehållet för att förstå vad det är man har, vad som boken innehåller. Det ger en försmak om hur fantastisk boken kan vara. Det är samma med livet, man har öppna ögon. Man kan läsa in omgivningen för att ta in vad man faktiskt har, det som gläder en och som ger en lycka i livet. Hoppar man över innehållsförteckningen så vet man inte vad man har att hämta och då blir varje ord läskig att läsa då man egentligen inte har en aning om vad man har att förvänta sig. Det kan då hända att man lägger undan boken för att man anser att den är dålig som inte ger någonting vid första meningen.

Livets baksidestext är såklart mer levande, man kan se sig runt för att se vad man har. Man kan ha familj, en hund, en hobby - vad som helst som ger en glädje men som man missar i det vardagliga. Man måste stanna upp och våga läsa och ta sig tid till att läsa in - livets baksidestext. Annars kan livet bli väldigt tråkig, om man inte skapar sig en förståelse.

Min baksidestext skulle se ut såhär:
_____________________________________________________________________________
Emma levde ett hårt liv som tonåring med våld, mobbning, sexuella utnyttjande. Året som hon skulle fylla 14 var alkoholen dominerande i hennes vardag och skolan var svårhanterlig. Utanförskapet blev stort och hon förstod inte det sociala sammanhanget. Hon klarade inte av alla synintryck eller ljudintryck. Att ta sig utanför dörren var en svårighet som skulle göra henne handikappad utan alkoholen som hjälpmedel.

Boken handlar om hennes kamp om livet, att en dag få leva som vem som helst utanför mörkret. Boken tar upp hennes svåra tid i tonåren upp till vuxen ålder där hon även kämpande med tvångssyndrom, panikångest och svårt ångestproblematik.

Den här boken visar att livet kan vara svårt att förstå sig på, men att om man kämpar så kan man komma långt. Emma trodde aldrig att hon skulle uppleva lycka eller känna sig älskad, men livet visade henne ett helt annan sida när hon fick sitt första barn som 19:åring.

Boken är skriven om Emma Larsson som idag är trebarnsmamma och lyckligt gift, som har det väldigt bra. Hon avslutar sin tredje utbildning och tar examen i maj. Hon har underbara vänner och fantastiska föräldrar och tre systrar som förgyller hennes vardag ännu mera.

____________________________________________________________________________

Egentligen är inte en baksidestext mer än en aptitretare och inte en sammanfattning. Men det är nog så viktigt, för texten är kort och beskrivande.


Men jag uppmannar dig, skriv ungefär som jag har gjort - med din egen berättelse. Avsluta med hur du har det nu, och tänk efter vad du faktiskt har som gör din vardag. Vad du faktiskt har att leva för.

Det behöver inte vara stora ting, utan vad som är värt att leva för är individuellt.

Du kanske bli förvånad över hur mycket faktiskt du har gått igenom, vad du har överlevt. Att du faktiskt är starkare än vad du tror och att du har mer att leva för än vad du faktiskt tror.

För vet du att ett minne inte alltid överensstämmer med sanningen, för varje gång du återkallar ett minne så har hjärnan anpassat minnet efter vart du är i livet nu, hur du mår för tillfället. Så om du framkallar ett minne när då mår riktigt dåligt - så kommer hjärnan anpassa minnet efter din sinnesstämning. Det är vad hjärnan gör hela tiden, efterkonstruktioner av verkligheten. Så låt ett minne var just ett minne, det går inte att leva på. Skapa dina verkliga minnen genom att verkligen leva i nuet, det är så du kommer vidare.

Älska dig själv, det är det minsta du kan göra.

Förändring måste komma inifrån.

Förändring, den måste komma inifrån. Om man inte hittat glöden är det svårt att få fart på elden. För att sedan hålla sig på topp, så måste man se till att elden inte slocknar, vilket är ett evighetsgöra. När man väl kommit in i rutinerna och kunnat effektivisera och förenklat underhållet så kan man lägga mer tid på att faktiskt leva - inte bara överleva.

Det tar ett tag, men det är värt att kämpa sig vidare. För det är inte omöjligt, men vet man inte hur man ska göra så måste man acceptera att man måste lära sig hur man gör - kanske genom terapi eller att öppna upp sig för att kunna ta emot anhöriga som kan stötta en.

Sen är det såklart inte så att man kan hålla sig på topp hela tiden, det måste man räkna med. Man måste kämpa ibland i motvind, men för varje vindpust så kommer man på nya sätt för att förhindra att elden slocknar så man får börja om på nytt igen.

Hur man tar sig till den punkten, där det är nog, är svårt att säga då det är så olika för olika individer. Min vändpunkt kom när jag fick min dotter, som gjorde att kunde bli fri från mitt alkoholmissbruk och mitt konstruktiva beteende. Ett barn ska inte bara komma till för att man behöver en förändring, men i det här läget blev hon min förändring, hon som skulle skapa en väg för mig - skapa ett nytt liv.

Tack vare henne hittade jag min nuvarande man, gav mig styrkan och viljan att vilja skaffa fler barn. Hon som lärde mig att älska villkorslöst. Min man hjälpte mig med tilliten och gav mig ännu mer styrka att kämpa vidare.

Alla har inte den turen i oturen som jag har haft, många kämpar fortfarande på egen hand och vet inte vart dom ska ta vägen. Just nu sker en förändring i samhället, acceptens från fler människor gällande psykisk ohälsa. En öppenhet kan ge ett friare liv, där man kan acceptera sig själv istället för att skämmas för sig själv.

Vi behöver fler eldsjälar, som har gått igenom helvetet, som kan berätta om det så fler känner sig trygga i sig själva och ser att man aldrig är ensam.

Det går att komma dit, att kunna känna lycka. Jag trodde aldrig det, jag trodde att jag var dömd att leva i mörker med känslor som var så meningslösa och gråa. 

Jag läser just nu en bok som ger mig en AHA-upplevelse. Boken handlar om minnen och om hjärnan. Hur hjärnan måste sortera bort minnen för att man ska kunna skapa speciella ögonblick som ska ge ett lyckorus. 

Min hjärna har inte fungerat som vanligt, den har inte sorterat bort alla händelser i liv. Vilket har gjort att jag har varit avstängd och inte kunnat känna lycka. Jag tror att den dagen jag kan fokusera mina tankar, istället för att tänka på allting samtidigt, så kommer jag nå ett högre lyckorus än idag. För det behöver jag medicinering och jag behöver lära mig mindfullness. 

En dag kommer jag kunna, en dag kommer du att kunna. Det är jag säker på! 

Asylsökande och det eviga "jag är inte rasist.. men".

Jag börjar med att presentera den här bilden för Er som tycker att dom lever lyxliv här i Sverige gentemot landet dom kommer ifrån. Vi gör en jämförelse,

En mamma och ett barn kommer ifrån kriget där deras lertrampade golv blev förstört av en bomb. Maken blev ihjälskjuten och den yngsta i familjen blev också ihjälskjuten.

Dom kom till Sverige, sökte asyl. Fick en lägenhet på 15 kvadrat. Det är en gammal standard, men vad är det att jämföra med ett lerhus? Dom borde vara tacksamma.

Dessa två personer har att leva på i månaden på 1830 kr + 1500 kr = 3300 kr.
Detta ska som sagt räcka till mat, kläder och skor, sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.

Säg att dom lägger ca 2000 kr på mat varje månad, då har dom kvar 1300 kr kvar. Dom kanske behöver en mobil för kontakt med myndigheter. Säg att det kostar 200 kr i månaden. Då har vi 1100 kr kvar att leva för. Dom behöver kläder och skor, där försvinner lätt 600 kr. Förbrukningsvaror, tandlkräm, schampo, tvättmedel m.m. - 150 kr.
Då har dom 350 kr kvar till läkemedel, skolutflykter, tandvård m.m.

Dom kanske skulle vara glada över att dom inte behöver leva i krig, dom kanske inte ska bli bortskämda med att ha mat på bordet varje dag eller hela kläder. Eller för den delen sjukvård, mediciner m.m.

Barnet kanske lider av PTSD och behöver mediciner och vård. Några aktiviteter är inte att tänka på och att integreras i samhället, för dom har inte råd - eller möjligheterna.

Men det är såklart lyxliv som dom lever, glada på 15 kvadrat med våningssäng. Dom får ju tak över huvudet i alla fall.
Att dom ska ha en högre standard, varför?

Jo, nu ska jag berätta för er. För dom är människor, som du och jag. Dom har behov, dom behöver en trygghet  - någonstans att kalla sitt hem. Dom behöver integreras i samhället, för att få bekantskaper. Kunna känna tillhet och säkerhet, att känna att livet faktiskt är värt att leva.

Ja, det finns människor i Sverige som har det hårt och som lever på existensminimum - som faktiskt är högre än vad det ekonomiska biståndet är. Men det ska vi inte tala om, för det är förfärligt låg det med.
MEN, nu ska vi se här. Vi är medlemmar i EU och dom har en flyktingfond. 2007 delade dom ut över 7 miljoner euro för asylsökande. Alltså belastas inte den svenska ekonomin speciellt mycket för att ta emot asylsökande, flyktingar.

Sen tar vi emot väldigt få procent av alla flyktingar som kommer hit, vilket inte många förstår som har fördomar.. Det finns förresten ingenting som heter "Jag är rasist, men.." Antingen är man det eller inte.

Att ge hjälp i hemlandet, vad betyder det? Att bygga upp tillfälliga tält där bomber faller, där dom ska leva på ingenting? Dom har ju gemenskapen i alla fall. Eller hur? Hmpfs.

Det handlar inte om att ge någon en villa, eller någon lyxlägenhet. Det är sånt som vi också får kämpa oss fram till som oftas inte flyktingar får en chans till då det är svårt att komma in i samhället. Förhoppningsvis får den utländska läkaren ett taxijobb när sjukhuset skriker efter läkare, och någon annan universitetslektor får baka pizzor.

Men, är det inte rättvist och humant att ge dom en lägenhet som faktiskt har en högre standard än den som är nu? Kanske ett rum till barnet, som genomgått och sett så många hemska saker, som behöver en yta där barnet får vara ifred, återhämta sig?


Vi kan inte skapa osynliga gränser, för jorden är våran gemensamma.


Fördomar är för fegisar, för sympatilösa människor som bara lever i en egen bubbla. Som inte skulle kunna tänka sig att se längre än sin egen näsa.