Jag är ledsen älskling

Jag är ledsen älskling,

men ibland faller fasaden,
ibland känner jag mig ensammast i världen
även om du är här

jag är ledsen älskling,
jag orkar inte alltid,
jag säger saker jag inte menar
och jag uttrycker mig ofta dumt

jag är väldigt, väldigt ledsen
att jag inte kan vara allt det där
som jag skulle vilja vara

jag vet att du älskar mig,
och jag hoppas du vet att jag
älskar dig ovillkorligt

ibland förstår jag inte dig,
och det är säkert likadant för dig
att du inte förstår mig

men vi reder alltid upp det,
för vi är menade för varandra,
och vi ska vara ihop till döden
knackar på vår dörr
 - helst lite längre än så

Ett liv utan dig,
är ett liv som inte innebär lika mycket glädje

Vi som familj är oslagbara,
men vi måste vårda varandra,
rå om varandra

Valen vi gör, får inte såra någon part

men jag är ledsen älskling
för ibland känner jag mig åsidosatt

Men det är inte lätt för dig heller,
du jobbar och sliter,
så vi kan få ha det bra

Du gnäller inte,
du ler och åker iväg till jobbet

Jag vet att du gör det med välmening,
men jag är så trött,
så jag kan inte alltid uppskatta ditt hårda slit
för oss

Jag sliter också, inte bara med hem och hus
utan med barn, skola och jobb

Jag jobbar 200%
är alltid trött,
men till skillnad från dig
så gnäller jag

Min ventil är trasig,
och den läcker hela tiden

Men jag ska arbeta på det,
för vår skull

För jag vill att vi ska ha det bäst,
inte bara bra,
för vi förtjänar så mycket mer än så

Vad var det vi sa?
Vi för alltid, vi mot världen
- vi mot livet.

Glöm inte av livet.

Fjärilar är vackra,
fåglar är fria.

Blommor växer vilt på marken,
och träden räcker sig mot solen.

Barnen leker och skrattar,
inne sitter vuxna helt oberörda av den frihet som väntar utanför

Dom inser inte vad dom missar,
mer än barnens skratt av lycka till livet

Vuxna tvättar och städar
betalar räkningar,
kollar facebook på telefonen.

Vuxna tränar inne på gym,
istället för att springa i det fria

Tappar man barnasinnet,
så är man död

Barnen utforskar insekter i gräset,
gräver för att hitta skatter i sandlådan

Cyklar, och ramlar omkull
springer in och får plåster
och fortsätter sedan leken precis som ingenting har hänt.

Vart tappade man barnasinnet,
vart tappade man känslan av frihet?

När blev det tabubelagt att ha tid över att vara fri,
vart tappade man bort tiden man borde använda till varandra?

Vad är viktigare än att leva,
är det att inte leva och ha fullt upp hela tiden?

Jorden är i obalans,
människan är i obalans.

Vi borde göra som träden,
räcka händerna mot solen
känna de varma strålarna porla mellan fingrarna

Vi borde utforska världen med största nyfikenhet,
och vi borde leva som om det inte fanns någon morgondag.

Glöm inte av att leva utanför ramarna,
leva,
glöm inte av att leva.

Idag är jag trött

I dag är jag trött, väldigt trött. Det var jag visserligen igår med, men idag är en annan dag.

Har hållit igång sen i morse med diverse göramål i hemmet, sen bar det iväg till Överby för att köpa en Furby till Jacob. Efter det drog vi ut till innovatum, för att äta och leka.

Åkte därifrån relativt tidigt på eftermiddagen, och stoppade på vägen hem på Hemmakväll för att inhandla helgens godis. Det blev en himla massa godis..

När vi åkte hem, började det regna så obehagligt mycket. Satt i bilen på parkeringen sedan när vi kom hem, försökte intala mig att det faktiskt borde ta slut med regn snart med tanke på hur stora droppar det kom. Min teori stämde inte, utan det blev att kasta ut alla barn ur bilen och springa in med dom.

Hemma serverade jag mellanmål och inväntade syster med barn.

När hon kom, drack hon te och jag inspekterade chokladen från Kahls som jag hade fått i julklapp. Visade sig vara äcklig choklad i fin förpackning. Det var ägglikörer och cognacstryfflar.


Nu står jag här i köket och hänger, medan barnen leker hyggligt snällt i vardagsrummet.  Väntar på att tacorullarna i ugnen ska bli färdiga, och att klockan ska gå.
  Längtar efter att få sjunka ner i soffan, halvsova och spöa lite monster.

Maten verkar vara klar nu, det hade varit lite lättare om inte mina grytlappar var borta. Jag tror min syster har snott dom, men jag har inga säkra bevis så det är bäst att vara tyst, men jag anklagar henne i smyg.

High-fivedag.

Vilken dag!
Vilken helg det kommer bli.

Idag gick vi i skolan till 11.45, sen var hjulet igång.
Man skulle komprimera ihop alla måsten på så få timmar som möjligt.

Åkte vägen förbi Överby, in för att köpa lite allt möjligt till Julias hamster. Egentligen skulle det bara bli en fröstång och lite mat, men det blev en två-våningsbur med tillbehör, mat, fröstång m.m.

Efter det så skulle det tittas efter en sista julklapp till minsta tösen, och jag gick runt i hela affären, undrandes om vad hon skulle ha riktig glädje av. Vad har en två-åring glädje av i leksaksväg? Typ allt skulle jag väl säga, men sålla är inte min starka grej. Jag vill köpa allt - helst.

Kom ifrån överby strax innan ett, sen var det in i stan som gällde för att hämta systrar. Efter detta, så var klockan runt två, och jag skulle hinna hem och skriva inköpslista för att handla inför jul och resten av nästkommande vecka (Mattias jobbar hela helgen, samt 4 dagar nästa vecka, så tiden finns inte nästa vecka, eller i helgen, att handla).  Och ta med tre barn, känns inte högaktuellt när hela vagnen ska fyllas.

Klockan kröp närmare halv fyra, och då fick jag åkt iväg för att hämta första barnet på fritids. Trött och ganska utmattad efter dagen, och jag hade inte ens hunnit äta någon lunch, och till frukost åt jag en halv smörgås och lite yoghurt.. Stabilt.

Hade inte köpt varken skinka eller ansjovis, så jag var tvungen att åka med Julia till affären innan jag hämtade de andra två på dagis.
  Men väl i affären fick jag kortslutning och fick för mig att jag skulle ha sardeller istället för ansjovis, och jag tittade inte detta någonstans. Så jag engagerade halva personalstyrkan i affären för att hitta dessa förbannade sardiner.

Väl framme i kassan, så såg jag misstaget, det jag trodde var misstaget - sardiner i tomatsås. Sardiner ska inte ligga i tomatsås tänkte jag, utan i en spad. Så jag la tillbaka dom..

Sen när jag väl kom tillbaka till bilen, så kände jag mig lite dum. Jag skulle ju fan inte ens ha dessa sardiner, jag skulle ju ha ansjovis..

Mycket konstigt händer i hjärnan när man inte äter, det kan jag fastslå nu.

Kom hem i alla fall vid femtiden med alla ungar och hund, kollade lite på hamstern när den sprang i sitt hjul. Kom fram till att hamstrar bajsar väldigt mycket.

Gick sedan in till min far med barnen, där mina systrar och deras respektive var, samt min far. Mycket trevligt. Åt ÄNTLIGEN lite mat, men jag kunde inte äta så mycket. Jag var väl fortfarande uppstressad..

Well, nu sitter jag här i alla fall i soffan. Älsklingen har precis kommit hem från jobbet, tar väl ca en halvtimme innan jag däckar. Men vet ni? I morgon är en ny dag, och jag har ju i alla fall inte varit deprimerad någonting under dagen, så det är en high five ändå på den här dagen!

En fasad är inte sann

Jag är inte stark,
för att fasaden är gjord av tegel

För med en stark fasad,
så tillkommer det ett svagt innehåll
som behöver skyddas

Jag är inte den jag ser ut att vara
och jag är inte den som jag borde vara

Rädd och ensam
svag och förvirrad
försöker jag finna mig själv

Att jag skulle vara stark,
är någonting jag inte ser

Kanske behövs tro,
för att att komma till ro

Komma i ro
för att kunna hitta dit jag ska

Hitta mig själv,
packa ur väskan
och fortsätta gå

Gå i rätt riktning,
och våga lita på mig själv

Lita på att jag kan navigera mig
fram i livet, utan att falla i gropar



Idag sa en person till mig, och jag vet inte om Hon läser det här, att hon såg mig som en helt annan människa än vad jag Är.
Hon såg inte den bipolära, ångestfyllda och förvirrade personen. Hon såg en person med framåtanda, råg i ryggen och en gnista. Ja, en person som man kan störa sig på för att man tar plats.

Fy fan vad jag önskade i det ögonblicket att jag var den personen hon såg, så jag slapp allt det andra. Det som ligger och släpar, den som trycker ner en.
  Tänk vad skönt att slippa vara trött hela dagarna, kunna tänka klart, orka göra saker, slippa smärta och bara vara glad och orka lära sig någonting.

Slippa dalarna, slipa ner topparna och vara mer jämn. Slippa isolera sig, slippa dödsångesten och bara få vara. Andas ut, andas fritt. Inte känna att det finns något hinder alls att andas..

Tänk att kunna få glädjas åt allt det lilla, hålla fast vid känslan och bara njuta av tillfället.

Jag vill vara den där personen som är lite störig, för att man kan så mycket och inte är rädd för att visa det. En kunskapsnörd som kan gå långt, bara platsen och utrymmet finns.

Tänk om man kan få vara den personen någon gång, med lite pondus och fasaden blir lika verklig som insidan?

För fasaden, den är stark för att skydda insidan. För när insidan är svag, ju starkare fasad bygger man.

Men jag vill tacka den här personen för att jag fick ta del av hennes syn, för det fick mig att tro att jag ändå är på rätt väg, att jag är på rätt väg i livet för att komma dit jag ska.
  Jag kanske är mer än vad jag tror?

Tack.

Hellre ensam än omringad av tusen idioter

Vem är jag,
om inte mig själv

Vart ska jag,
när vägen jag gått tar slut

Vem tar ansvar,
när jag inte kan bära tyngden mer

Kan man ställa krav,
om man inte orkar själv

Eller är man i vägen,
och stör någon annans liv

Vänner, vad det är det
om inte några som kommer och går

Vänder kappan efter vinden,
så man ensam står kvar i livet

Är dom värdiga att bry sig om,
om orken knappt räcker att öppna ögonen med

Hellre ensam,
är att tvingas hålla minen uppe

Bipolär,
är det ett ord eller ett tillstånd

Vem bryr sig,
jag är för jävla jobbig ändå

Träffas ibland,
och ta alla bekymmer på en och samma gång

Eller träffas ofta,
så man kan portionera ut känslorna
och bearbeta i lagom takt

Nä, det här får nog kvitta,
jag betalar nog hellre en person för att lyssna,
då vet man vad man har att vänta sig,
och vad man får tillbaka.

Orka bry sig mer, jag står hellre
ensam,
än med tio tusen andra som egentligen
inte vet hur man mår eller knappt ens
vet vad man heter.

Karusell

Frossa, spända muskler, yrsel, koncentrationssvårigheten, nära-döden-känslan. Det summerar min kväll och min natt.

Dalen är djup, toppen är hög och extremt kort.

Jag undrar för varje gång jag dalar, om jag kommer orka upp igen.. Panikångest är någonting som blir en del av en, för resten av livet, vissa perioder klarar man av att bemästra den, men andra gånger är det svårare.

Idag tog jag i alla fall beslutet, att försöka återuppta kontakten med psykiatrin för att bli en fungerande människa igen. Jag orkar inte av att känna mig utanför, som att det är sjukdomen som styr mig.
  Jag vill känna mig någorlunda pigg någon gång, känna meningsfullhet och bara kunna glädja mig åt någonting simpelt.


Trött på att ha spänningsvärk, illamående och ha ont i magen. Trött på att det ena löser ut det andra hela tiden, trött på att ursäkta mig för att jag inte orkar. Trött på att inte kunna ha någon förståelse för vad det är jag blir deprimerad över.

För det är så, när man är som jag, att man kan falla djupt ner och inte förstå varför. Det behöver inte finnas någon utlösande faktor, i alla fall inte som jag kommit på, utan det bara blir så..

Så när min man frågar mig vad jag är ledsen över, så finns det nästan aldrig något svar.. Just den dagen, just den tiden, behöver jag få tysthet och få gråta.

Det är också en del av mig när jag är på väg ner, har jag märkt, att alla ljud blir dubbelt så höga. Ljuset blir dubbelt så ljust. Så jag klarar varken av intryck eller ljud av något slag, utan jag måste få vara ensam. Men när man har familj, så finns ju inte alltid den tiden att stänga in sig på.

Sen är det väl inte en önskan att sträva efter, tysthet och mörker, då man vill vara en fungerande mamma i en fungerade familj.

Dysfunktionell, inte som alla andra, säregen, och ensam. Sådan blir och är man när man blir som mig.

Ingen kompis orkar med en, svaren blir alltid, när någon väl frågar, hur man mår är - Jo, det rullar väl på.

Jag har blivit allt mer åt hållet att jag inte alltid orkar svara på telefonsamtal eller sms, nu är det i och för sig bara telefonförsäljare som ringer mig så det är väl inget betydelsefullt i sig.
  Men det är tråkigt, för den sociala biten faller bort.

Nä, nu var det slut på det här blogginlägget. Mer gnäll kommer.. Var så säkra!

Hej du glada socialbidrags-tagare!

Kriminell, inte värt ett spott. Du ska kämpa för att överleva, en gata där den starkaste överlever.
  Helst ska du bo i en busshållsplats, hålla dig varm av en flaska sprit
allt medan du ser människor går förbi, personer som har ett liv, ett hem och ting som egentligen inte är värt ett skit mer än pengarna dom kostade.

Hej du glada socialbidragstagare, ställ din klocka och gå i väg på morgonen. Du ska söka jobb, jobb som egentligen inte existerar. Du ska utbilda dig, och du ska vara på praktik. Men här ska du inte tro att du kan hämta pengar. Nä.. Skattepengar ska gå till viktigare saker, så som ett femte jobb-skatteavdrag eller sänkt restaurangmoms. Nåväl, de borgliga försökte ju alla fall rädda några, och ge pengar åt dom redan välställda.

Du ska redovisa kvitton, och får du skatt tillbaka, så ska du leva på det hela året. För här ska inga medel betalas ut, och hyran  - den ska du bekosta, i alla fall, hela månaden själv.
Hyran är dyr som fan, i alla fall tre månaders matförbruk, eller kanske ett års matförbruk för en socailbidragstagare.

Har du hört talas om det där nya, som är inne, dumpsterdiving, det kanske är någonting för dig att prova? Då kan vi ta bort den punkten från socialbidraget för dig om du kan fixa det som vilket annat djur som helst.

Vi ska bryta ner dig, du ska svettas, smaka blod och tårarna ska spruta. Det ska kännas att du ligger i bottenskiktet, bortprioriterad och nerbruten av samhället.

Skattemedel kan vi ju inte betala ut hur som helst, eftersom det måste gå till Politikernas dyra restaurangnota och privatplan.


När det här är slut, så kommer du inte orka mer. Din kämparglöd är slut, och du orkar inte bry dig om dig själv. Du kommer sluta i en trasig buskur, och med en påse pantburkar. Du kommer hålla dig varm av spriten, och du kommer dö i kylan.


Slutsummering:  Hur fan ska unga, arbetslösa få tillit till samhället om dom bara bryts ner? Nekas socialbidrag, och behandlas värre än skadedjur?

Hur kan en socialarbetare sova om nätterna, när dom nekat ett beslut rörande en människas liv?

Verkligenheten ser lika dom ut som en socailbiragstagares plånbok. Detta är verklighet, en del lever på 200 kr i månaden. Är detta så vårt välfärdsland ser ut?

Alliansen har brutit ner samhällen, och nedmonterat välfärden. Det kommer ta år att bygga upp igen om de RödGröna tar makten igen, men tids nog, hoppas jag att vi kommer till den punkt där vi kan vara stolta över vårt land igen.
  Men frågan är bara, hur många kommer överleva på vägen dit?

Den dagen det mesta gick fel.

Egentligen började dagen redan dagen innan, då jag fick samtalet klockan 21.00 av min make. Han lät väldigt deprimerad, och jag trodde att han skulle få jobba övertid denna dagen med. Men så var inte fallet, utan fallet var så att bilen hade gått sönder. Motorlampan blinkade, och den gick väldigt hackigt..

Jag hade precis slagit mig ner i soffan, efter en deppig dag. Hade hört att man ska ta hand om sig själv ibland, och nu fanns tiden! Jag färgade håret, och skulle ta mig ett glas vin innan mannen i mitt liv kom hem.

Men efter hans samtal, så fick jag ta på mig kläderna och åka iväg, så vinglaset hamnade på diskbänken. Behövde ju tanka såklart innan också, och när jag stannade vid bilisten så fungerade ingenting på stationen.. Fick vända om och åka till Statoil, som har dom segaste pumparna.

När jag väl hade tankat fullt, så åkte jag iväg, åkte förbi bilisten och såg att stationen hade börjat fungera igen.


När jag kom fram till Uddevalla, ca 5 mils bilresa i mörker, så hämtar jag upp M. Försökte hålla huvudet uppe, men sen när vi båda kom hem blev vi jättedeppiga. Vi försökte komma fram till en lösning, för jag behövde till skolan dagen efter och han behövde till jobbet. Och ett annat problem, vi behövde få hem bilen - till en verkstad.

Vi fick till slut låna min pappas bil, för att bogsera hem bilen. Och vi hade fått tag i en verkstad på morgonen som lovade en felsökning när vi kom dit med bilen. Toppen.

MEN, grejen är, att vägen mellan Uddevalla-Grästorp består av 3,5 mil motorväg/motortrafikled.
  Och vi kan ju ingen annan väg, men det finns säkert en annan väg.

Bajs...

Hur som haver, jag fick åka och släppa av min man i Uddevalla på jobbet. Skulle kolla vart bogseringskroken fanns på polon och den satt innanför kofångaren. Det behövdes bara tas bort en grej först, och jag gjorde detta i bekostnad av att jag skar upp mig tumme.
  Jag fick åka till närmsta vårdcentral för att tejpa ihop tummen, för att sedan åka för betygssamtal i skolan. Efter det så fick jag åka tillbaka till Uddevalla, ringde mitt försäkringsbolag. Hon menade på att vi hade bärgning i den försäkring vi hade, så det var bara att ringa sa hon..

Den lilla detaljen hon missade, efter att bärgaren hade kommit fram till vår bil, var att försäkringen bara täckte fram till närmsta verkstad - inte hem till verkstaden, där dom stod och vänta på oss....

Och vet ni vart närmsta verkstad låg? 2 km meter bort.. Det var den dyraste, kortaste resa jag någonsin gjort.. 1200 spänn borta.

När jag kom till verkstaden, så gick jag in och pratade med honom bakom disken. Han visste inte om dom hann felsöka den idag (läs igår), men senast i morgon (läs idag)..

Och här sitter jag nu, klockan är snart 15.00 på eftermiddagen och dom har sagt att dom antagligen inte hinner titta på bilen idag. I morgon ska jag till skolan, och min man till jobbet.. Samma visa på måndag, och bilen lär ju inte vara hemma tills dess heller.

Jag känner mer eller mindre att jag vill skrika lite just nu.. Men bara lite.

Ingen bra dag.

Idag är verkligen ingen bra dag. Jag gick och la mig med grym värk i båda benen, fick ta en citodon trots magkatarren.

Jag gick upp med skitont i högerbenet, kunde inte stödja på det eller lyfta på det.
Ringde läkaren, fick en tid.
Innan jag åkte iväg, så kräktes jag. UNDERBART. Antagligen för att jag fått ta så mycket läkemedel mot det onda, som gett mig katarren.

Åker till läkaren, får utskrivet naproxen - ännu mer läkemedel. Ska ta detta med ompeprazol, som jag redan äter..  Fick en röntgenremiss, som jag lika gärna kan kasta i soporna eftersom jag ändå inte har någon tid att åka...

Så nu står jag här, illamående och övervägande om jag ska våga äta tabletterna jag fick utskrivna.
 
Två griniga barn är hemma med mig idag, och gubben åkte precis iväg för att jobba..

Kan lika gärna sätta mig i rullstol och hoppas på förtidspension, för jag hinner ju ändå aldrig med att bli bra, för alltid är det nåt..

Livet kan inte stanna upp.

Man kan stoppa klockan genom att ta ur batterierna, men livet fortsätter ändå rulla på. Visaren kanske aldrig slår tolv igen, om man inte sätter i batterierna, men ålderstecken kommer att visas på kinden tids nog.

Man kan lura hela världen genom att ta bort alla klockorna, men jorden snurrar på. Ingenting väntas på, förutom en väg framåt i livet.

Tragedier kan få ögonblicket att frysas, och det kan kännas som världen borde stanna upp ett tag. Men tiden stannar inte för någon, och solen går upp efter en natt ändå.

Vissa händelser gör så att man stannar kvar, inte fortsätter leva. Man glömmer bort hur man gör, och man missar mycket värdefullt när tiden går framåt.

En dag vaknar man upp ur det som en gång hänt, och det har plötsligt gått 10 år. Man förstår inte vart tiden har tagit vägen, för man har haft fullt upp med att grubbla över någonting som har hänt - men som man inte kan förändra.

Man tar sig oftast mer tid att tänka på det dåliga som har varit, än det som är positivt i livet. Det många glömmer, eller inte tänker på, är att man bara lever en gång och att man egentligen borde fokusera på det som får en må bra - och på det som går att förändra.

Man har varit med om mycket skit, som har fått en att stanna kvar i vissa scener av livet. Nu, flera år efter, så inser man hur mycket tid man har slösat bort på negativa tankar och fastnat i ett mönster av tankar som är dåligt återkommande, samtidigt som man har besuttit chansen att kunna ta tillfället i akt och bryta mönstret.

Sen sitter man där med ångest, för att man har låtit tankarna tagit all tid, istället för att låtit sig själv leva det liv man förtjänar. Någonting man inte heller borde göra, för då hoppar man bara från ett tankemönster till ett annat som är likadant.

Man borde egentligen tänka mer på livet i nuform, att leva här och nu. Ingen vet vad som händer om 3 sekunder, och varför ens grubbla åt det hållet också?

Tänk in om, tänk nu.

Som man borde vara.

Vissa människor är som man borde vara, öppna och ärliga. Inte blyga över att prata om någonting, utan litar bara på att människan som orden trillar på, nickar förstående.

Varför ska människor vara så komplexa och rädda för att ta emot andras erfarenheter och småheter?
  Varför väljer man att sortera bort människor som är öppna och ärliga, när det egentligen är dom som inte är rädd för att stanna kvar om livet börjar storma för den andre?

Ett öppet mottagande är så mycket trevligare, och gör livet enklare. Ett öppet sinne bjuder in till fler bekantskaper och man känner en gemenskap som är svårslaget.

Det som sägs i samtalet är kanske inte så viktigt, utan bara att man för en dialog som kan ge en någonting.


Människor som delar erfarenheter, som inte sluter in sig själva i sitt eget liv, är jag mer mottaglig för. Svåra människor, som inte gillar att prata om livets alla små problem - likt som stora, är inte så intressanta.

Det är människor med ryggsäckar som ger en insikter och som kan få en att känna sig lite mindre ensam. Du vet "Det är inte bara jag-känslan".

Hittar man en vän som har en ryggsäck, kan det till och med bli så att man hjälper varandra packa om och sortera vad som är viktigt att bära med sig i framtiden.

Alla är ju såklart olika, en del har mer integritet, och inte vågar öppna upp sig av olika skäl. Jag tycker ett sådant beteende är värt att arbeta på, för man missar väldigt mycket.

Vänlighet är ingenting farligt.


Jag pratade med en människa förut, en person jag inte kände - men som jag var rädd för att prata med.
  Jag har varit dålig i några dagar nu, gått på omeprezol och citodon för att klara av vardagen, och idag skulle jag sjukskriva mig på IAC.

Ringde ett nummer som jag hade fått tilldelat mig i ett sms, och i andra luren väntade jag mig en surgubbe som skulle muttra över min sjukskrivning.

Vad fel jag hade, i andra änden satt en medelåldersman, som mitt i vårt samtal om diverse saker, började ge min tips om både magen och om livet i allmänt. Som delade med sitt liv med mig, och jag undrade flera gånger om - vad gör mig till en människa, som människor kan öppna sig för? Ger jag det intrycket? I så fall så känner jag mig lite hedrad, för då är jag i och med detta också en person att lita på.

Jag har nästan i hela mitt liv gått och varit rädd för människor, men varför? Visst möter man på nöthuvuden, men det övervägs av alla dom människor som man mött som gett en insikter längs vägen.

Sluta konsumera!

   Vi är konsumenter, och vi handlar efter trender. Vi konsumerar mängder av textilier årligen, och vi gottar ner oss i ny hemelektronik.

Allt vi tillverkar, framställs av en del vatten. Textilier - bomull kräver mängder med vatten för framställning av textil. Vi massproducerar, och utan massproduktionen så hade säkert flera länder stått stilla, eller så kanske helt enkelt dom fått andra krav på sig att göra mer miljösäkra kläder - och som bonus så hade miljön fått en chans att återhämta sig.

För med massproduktion, så tillkommer avfall. Avfall som dumpas rakt ut i haven.
  Långväga transporter, där varje flygplan och varje fartyg innebär ett hot mot kommande genration ur ett miljöperspektiv.

Massproduceras någonting så sänks kvalitén, och det gäller ju inte bara H&Ms kollektion - utan även alla märkeskläder. Man köper inte längre varor med högsta kvalité - utan man köper en massproducerad vara som arbetats fram under svåra förhållanden för både människor och för miljön - just för att vara billig på marknaden, och för att säkerställa korta ledtider från säljare till kund.

Andrahandsvärdet försvinner, och man kastar kläder direkt i soporna eller paketerar dom uppe på vinden istället för att återvända dom.

Second Hand är någonting förlegat och pinsamt, det finns många ställen när man kan lämna in kläder som inte förbrukas längre i hemmet. Dom säljs för en billig peng, och man gör att plaggen kan användas längre. Ofta nu för tiden, så kan man till och med välja att ta ut en procent i vinst för att företagen säljer sakerna åt en - eller så väljer man att skänka dom procenten till olika hjälporganisationer.

Bomull kräver mycket vatten

– Det finns många problem med bomull, i alla steg från odling till färdigt klädesplagg i butiken, fortsätter hon. Odlingarna kräver till exempel enorma mängder vatten i länder där vatten redan är en bristvara för människor.
    För att ge ett konkret exempel berättar hon om förhållandena i Uzbekistan i Centralasien, världens tredje största exportör av bomull. Här finns de fattigaste områdena i gamla Sovjetunionen. Landet är en diktatur som officiellt förbjuder barnarbete.

"Det går inte att producera så billigt"

– Men det är enkelt att förstå att detta förbud inte efterlevs. I praktiken går det inte att producera så billig bomull och samtidigt betala rimliga löner. Barn är den billigaste arbetskraften och utnyttjas därför för att hålla kostnaderna nere.
    Bomullsodlingarna i denna del av världen har också lett till en natur- och miljökatastrof. Aralsjön, tidigare världens fjärde största sjö, har förlorat 90 procent av sin storlek på grund av att allt vatten används för konstbevattning.
    – Bomull från Uzbekistan kommer även till oss i Sverige via textiltillverkare från andra asiatiska länder. Plaggen är sällan eller aldrig märkta med ursprungsland för råvaran, bara med det land där de är sydda.
    Även andra textilråvaror påverkar miljön negativt. Polyester, som är den vanligaste fibern som används i textilproduktion, innehåller olja – en ändlig resurs på jorden.
    – När polyesterfiber framställs används ämnen som kan ge cancer. Det är giftiga ämnen som hamnar i våra vattendrag, som utrotar hela arter av växter och djur.

(källa: Kläder = miljöbovar)

Det är inte bara för djuren och miljön som tar skada, utan även vi människor. 

  Om vi tar ett exempel, så som blekta jeans, så kan dessa jeans ge oss lungcancer. I första ledet drabbar det människorna som jobbar med blekning, i redan utsatta områden. Dessa människor har en levnadslängd på 40 år ungefär, bara för att Vi konsumenter ska få våra jeans. 

Vi hade kunnat minskat effekterna på miljön - och öka livslängden hos människorna som arbetar under dessa vidriga förhållanden, om vi sänkte våra krav på vad vi måste ha. VI är marknaden, och vi kan styra den. 

Second hand, där handlar inte utsatta människor med ekonomiska problem - där handlar smarta människor, ur ett miljö- och humant perspektiv. Sen att man sparar mycket pengar på att handla på Second Hand, det är ju en annan fråga.

Sen måste ju ju såklart också tillägga det, att visst behövs konsumenter som handlar alla kläder i affärerna också - annars hade det ju inte funnits någon Second Hand-verksamhet ;-)

Två trötta ben vandrar livets gång.

Öppna sår, dom blöder.
 Ett öppet sår inombords blöder mer, slutar aldrig blöda förrän någon lagat hålet.

Två svaga, och trötta ben. En trött kropp, ett trött huvud.
  Två rödgråtna ögon, som sett verkligheten från den hårda sidan ber om förlåtelse, ber att få slippa se mer.

Ber om att slippa se verklighetens hårda sida, ber vinden att sluta blåsa i motvind.
  Två nariga kinder, som stått emot hårda vindar hela livet ber om en lättnad.

Ber om en svag vindputs, istället för en orkan runtom.

Två ostabila ben, ber världen att sluta gunga. Ber vågorna lugna sig, ber om att få gå på plan mark ett tag.

En värkande själ ber om att få slippa känna smärta, ber om att få slippa ångest. Ber om att slippa ursäkta sig för ens existens. Ber om att få känna glädje, och att få känna tillfredsställelse.

Två trasiga lungor, ber om att få andas fritt. Ber någon att knyta upp knuten som är bunden runt bröstet.

Två trötta axlar, ber om en lättnad. Ber att livet tar av den tunga ryggsäck, ber om att någon annan bär den ett tag så att axlarna hamnar rätt igen.

Två trötta öron, vill stänga av ljudet - vill att suset i öronen försvinner, vill att alla hårda ord genom livet slutar eka. Vill höra det som kallas ingenting, eller i alla fall, höra hjärtat slå normala slag.

Huvudet ber om att sluta smärta, ber om en break. Vill kunna tänka klart igen.

Livets marionettdocka, det har varit jag - det är Jag.

Klipp av trådarna, låt mig leva. Låt mig gå vidare i livet, utan att hållas fast i det som varit. Jag vill stå på mina ben, vill orka och klara av det.
  Jag borde lärt mig gå för längesen, men det som hände då, allt det där, har gjort att mitt utveckling har bromasts.

Men jag vill komma vidare nu, för trådarna brister snart och då orkar jag inte hålla upp mig själv längre..

Let me go, let me be.

Åt helvete och på återseende.

Känslor är komplexa, likt som minnen. Man tror att man har kommit mycket längre i sitt byggande av självförtroende, men så kommer en händelse som drar en tillbaka 10-tals år, när man är liten och befann sig i cirkeln av mobbning.

Man minns den tid man hade social fobi och knappt orkade ta sig utanför dörren utan alkohol,
man minns den tid då man inte hade någon att luta sig mot.

Man minns allt det där som skuggfigurerna sa, hur ont det gjorde.

Slå mig, slå mig hårt som fan. För det gör mindre ont än ord som sätter sig som ett ärr på insidan, eller ja, närmare sagt som ett sår på insidan. För såret läker aldrig, det fortsätter blöda livet ut.

Man ber om förståelse, att människor ska förstå att man är skör efter alla händelser i livet, men det är så djävla fult att vara sårbar.

Man är jobbig om man är sårbar, man är jobbig om man klagar. Det är så djävla lätt att klaga på människor som klagar!

Jag är så äckligt trött på att känna skam över att jag är skör, att jag bär på en ryggsäck som är tyngre än vad min styrka klarar av att bära. Ska man behöva blotta allt, för att få förståelse?

Jag trodde på fullaste allvar, att vuxna inte angriper vuxna. För man borde ju kommit så mycket längre i utvecklingen än så, än att se allt svart och vitt. Så som barn gör.

Idag kände jag mig liten, väldigt liten. Jag drogs inte bara tillbaka till barndomen, utan också till den tid då jag befann mig i den värsta krisen i mitt liv - panikångesten.

Jag fann inte luft, jag kunde inte andas. Jag kunde inte prata, jag kunde inte tygla mina känslor.
  Jag var arg, jag var ledsen - och jag var chockad.

Det var som att dra undan mattan, klä av sig naken framför människor. Jag var blottad för mina känslor, och jag kände mig liten och rädd - så som förr.

Byggstenarna som jag hade byggt upp sen jag var 12 år, hade rasat samman igen. Nu måste jag börja om igen, och förhoppningsvis hittar jag en bättre teknik för hållbart bygge, för jag orkar egentligen inte en gång till..


Senast i morse sa jag till mig själv - Aldrig att någon ska få sätta sig på mig igen.
  Jag mådde så djävla bra, trodde jag. Antagligen var det bara en lös fasad, eftersom det kunde rasa så lätt som idag.

Hur fan tar jag mig vidare, när jag måste möta min rädsla varje dag?

Åt helvete - och på återseende!

Han, Hon, Hen - Hulken?

Pelle får inte leka med dockor,
Anna får inte leka med bilar,
Hen, som inte har något namn får leka med vad Hen vill.
Hulken kastar bilar överallt och leker med dockor i smyg.

Henrik har en rosa tröja på sig med en katt,
och Ulrika har en mössa med bilar på.
Hen har byxor som är blåa, med en blomma på.
Hulken har kalsonger på sig med hjärtan på, men resten av Hulken är grön.

Annika jobbar som bilmekaniker,
och Mats hjälper Annika att bära däcken. 
Hen sitter på kontoret, och tar emot beställningar.
Hulken får inte plats i bilen för att byta kopplingscylindern på en Saab 9000, så Hulken får dricka thé istället.

Annas föräldrar målar om hennes rum till rosa, och sätter upp väggdekorer med prinsessor på.
Pelles föräldrar tapetserar om rummet med Blixten McQueen.
Hen får välja precis vilka färger Hen vill. Hen väljer röd, grön, lila och blå. Det ska bli en regnbåge på den redan vita väggen.
Hulken ska vara som alla andra, och väljer något som alla andra har.


Det är vi föräldrar som skapar olikheter i samhället, det är vi som sätter ribban.
  Vi skapar en del av utanförskapet, och det är vi som är ansvariga över att klyftorna inte ska öka bland barnen.

Vad tusan ska en 6-åring med en iphone till? Vad spelar det för roll om 5-åringen har märkeskläder på sig - när dom ändå växer ur kläderna fort eller förstör dom på dagis?

För er som inte vet, så betalar man oftast för märket på klädesplagget - inte för kvaliteten.

Skapar vi en miljö, uppbyggd över vad vi tycker är okej, så kommer barnen formas efter det.
  Vad ger vi för intryck på barnen när vi reagerar på olika saker?

Vad för trygghet ger vi, när barnen döljs av mobiler och stora egon?

Varför är det så fult, att ha lite tid över och bara njuta lite av livet?

Varför är världen i behov av ett tredje kön, är det för att vi inte ska missa någon som är osäker - och som är mittemellan någonstans? Varför har den klyftan skapats?

VARFÖR ska allt vara så jävla komplicerat, och varför ska man se ett problem som ett hinder - och inte som en utmaning som ska lösas?

Varför är allt diskriminering? Varför skulle inte Mats kunna erbjuda sig att bära däcken, utan att någon skulle känna sig kränkt?

Varför kan inte Anna få sin vägg blå, röd, grön, rosa, lila, svart, vit - eller den färg hon vill?
 Varför är vi så fixerade vad som är "tjejeigt" och "killigt"?

Istället för att lägga ner så mycket energi på vad som är rätt eller fel, lägg energin på att leva och njuta av det liv du fått. Lägg energin på barnen, på familjen, på dig själv, på husdjuret, på din själsfrände, på din kompis. Sluta komplicera allting, allting är inte svart och vitt - men ingenting är inte heller blått eller rosa.

Be you, be proud.

I made it all the way

När jag var liten, så handlade varje dag om att växa och bli vuxen. Man hade drömmar, och man förstod egentligen inte vad som väntade mer än rättigheter att köpa sprit och cigaretter.

Jag hade en vän, har en vän, men hon har följt med mig hela livet. Vi har format varandra, precis som vatten gör med sten på havets botten.
  Det tar lika lång tid att forma en människa, som det gör för vatten att forma en sten till det den kommer bli när någon finner den och tar upp den i sin hand.

Vi var riktiga små skitungar, med olika bakgrunder egentligen. Vi längtade inte så mycket efter framtiden, vi fann oss i nuet - bara vi hade varandra.
  Vi levde för dagen.

Det var den tiden barn kunde vara barn, den tiden då man tilläts att vara ett barn.

Vi hittade på bus, vi skapade oss en egen verklighet.
  Vi älskade varandra, utan att ens behöva säga det. Det bara fanns där - kärleken.

Redan i andra klass var vi bästisar, vi utvecklade det estetiska tillsammans och vi var inte dom som lekte med ponnys - vi gjorde annat, som var häftigt.

Vi satt och spelade quake på datorn, unreal tornament och vi satt och lirande nintendo.
  Vi bakade kladdkakor, vi kastade kottar på surgubbens tak.

Vi lekte att karusellen på lekplatsen tog oss till en annan värld.

Vi byggde snöborgar vid tågrälsen, och bombarderade tåget med snöbollar. Vi gjorde kullerbyttor i snön, rakt ner i dikena.

Vi var inte hårt kontrollerade, vi kunde vara långt från våra hem och leka. Även om hon bodde vid ett boende med psykiskt sjuka människor som skrek det ena och den andra efter oss, så fick vi ändå vara överallt och leka.

När man väl blir vuxen, så finner man sig inte alltid i den rollen. Livet kan förändras så fort, och man hänger inte med.

Man har helt plötsligt börjat gymnasiet, att vara barn existerar inte. Nu kan man till och med köpa ut dom där äckliga folkölen och köpa cigg, man kan ta körkort - och man kan bli gravid.

Så som det blev för min del. Jag blev gravid när jag var 18 år, fick barn när jag 19 år. Jag blev inkastad i vuxenlivet utan att förstå vad det handlar om. För det första handlade det inte längre om mig själv, utan om ett barn som skulle någon gång också bli vuxen.

Jag har nog aldrig förstått att jag är vuxen, förrän idag. En konstig känsla kom över mig, om mitt vuxna ansvar. Visst har jag tagit ansvar förut också, men jag förstod just idag hur långt ifrån jag är barndomen själv.

Det satt tre ungar, kanske 12-13 år, på golvet på ICA här i Grästorp. Satt och låtsades som att det låg en sensor på golvet som skulle sprängas om man gick där på, jag sket i det och bara gick förbi. Dom skrattade..

Jag gick in och köpte det jag skulle ha, plus en burk pepparkakor. En konstig känsla strömmade över mig, när jag stod i kön och tänkte på barnen som satt på golvet.
  Jag fann dom mig själv närmast, och jag åkte tillbaka 15 år - när jag var i den åldern, där man sket i allt och alla och bara koncentrerade sig på att ha kul.

Jag gick förbi dom igen på vägen ut, och stannade upp framför dom. Dom höll nu upp ett snöre mellan sig i gången, och den ena sa Hej, har du köpt pepparkakor?

Jag kollade på henne, och de andra två. Och svarade Mm.. Vill ni ha?

Dom tittade alla tre på varandra, och svarade sedan i kör "JA!"
  Jag öppnade burken, böjde mig ner och gav dom alla tre pepparkakor. Och alla i kör, väluppfostrat "Tack så jättemycket".

Jag har länge trott att uppfostran har blivit någonting slappt, men tanke på att alla ungar härjar som aldrig förr. Första-klassare klottrar ner toaletter, och skriker glåpord.

Mycket handlar nog inte om dålig uppfostrarn, utan att ingen längre ser barnen som man gjorde förr.
 Alla människor måste bli sedda, och tänk dig som vuxen - att alla du träffar på som du förr var vänner med, eller varför inte dina arbetskamrater - plötsligt bara går förbi dig och inte hälsar?

Hur skulle du känna dig?

Hur skulle du känna dig, om du och en vän satt och fika och denne personen satt med ett stor dagstidning framför sig, så att ni inte kunde se varandra?
Likadant är det för barn med dagens telefoner som täcker de vuxnas ansikten. Dagstidning som telefon, ögonen speglar själen. Och blir inte själen sedd - blir den väldigt liten och osäker.

Vi är så jäkla upptagna med oss själva nu för tiden, om det inte är karriären så är det facebook, träning eller ens egna ego som står för väggen mellan ett bra umgänge med barnet.

Att bli lyssnad på, att bli sedd och att bli kramad är vad alla barn vill ha.

Och jag antar att det var det jag kände idag, att jag faktiskt har lämnat barndomen och måste ta mitt vuxna ansvar fullt ut. Det kommer finnas en tid för mig senare, när barnen har vuxit upp, nu är det deras tid att få vara barn.

Jag har ju faktiskt gått hela vägen, så att säga - I made it all the way.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag tappar motivationen fort, och det känns inte som jag känner mig själv alls..

Jag hade jobbat för länge inom vården, fick aldrig chansen till ett fast jobb.. Jag ville sadla om, jag läste till platsättare - men fick inte napp där heller..

Nu läser jag logistik, och det är nu jag är närmast mig själv.. Jag ser dock inte vägen fram, och jag tappar motivationen. Energin som har funnits är försvunnen, och jag känner inte glädje över något och känner inte heller drivet som jag haft.

Jag har alltid kunnat se solen bakom molnen, hur svårt det än har varit på markplan.. Men jag gör inte det längre, jag känner ingenting förutom förvirring.

Vem är jag?
Vad har jag för intressen?
Vart är jag på väg?
Vad vill jag?
När ska jag hinna existera?

Småbarnsåldern är svår, speciellt när man får pussla ihop hela vardagen själv. Jag hinner inte pausa och tänka på vad jag vill, utan när jag sätter mig i soffan på kvällen så är jag så trött, och jag vet varken in eller ut..

Jag tycker det är hög tid att lära känna sig själv nu, och jag vill veta vart jag ska.. Men jag HINNER inte. Jag önskar tiden kunde stanna upp ett tag, och bara låta mig vara ifred.

Jag vill hinna tänka på vem jag är....

Vad tycker jag är kul?

Är det avundsjuka jag känner gentemot min man, som ha fått det där roliga jobbet? Visst är hans jobb sämst gällande arbetstider, då han måste bortprioritera familjen 90% i veckan.. Men jag vill också ha ett jobb som jag trivs med, som jag känner glädje att gå till..
Jag är ingen person som kan ha ett tråkigt liv och känna mig nöjd, jag blir deprimerad direkt av att gå till en arbetsplats som inte utvecklar mig eller som är intressant..

Samhället ställer så höga krav på en, så man behöver bära hela världen på axlarna.. Jag är ingen starkt individ, så jag orkar inte bära upp världen på mina axlar. Jag faller pladask, och det tar lång tid att återhämta mig...


Jag önskar att jag hade vänner, vänner som man kunde kontakta mitt i natten och prata med om jag skulle vara ledsen, vänner som försöker peppa en och som kan lägga sitt eget ego åt sidan.
  Någon som märker av när man är deprimerad, och som försöker få en att tänka på någonting annat..

Jag hade en sådan vän under tonåren - den kallades spritflaskan.. Så ärligt talat så vet jag inte hur man skaffar sådana vänner, eller om det är ett orimligt krav att ha på någon.


Jag känner mig ensam, och det är jag mot världen - jag mot tiden och jag mot livet.

Moralmorsor, och om vad som är rätt och fel.

Jag har mött många olika åsikter, om en rad olika saker.
  Någonting jag kan summera av allt det jag hört, är att alla morsor vill det bästa för sina barn - oavsett åsikt.

Jag fick läst här om dagen att om man lägger ut bilder på sina barn på internet, så är man helt dum i huvudet. Skulle man själv vilja att någon la ut bilder på en när man somnat i en konstig ställning i soffan?

Jag tar inte så hårt på livet, och frågan får nog olika svar.

Föräldrar har i åratal fotograferat sina barn, satt i album och visat upp för de som kommit som gäster. Skillnaden här är att föräldrar lägger upp bilder på facebook och andra internetsajter, så att fler kan ta del av dom.

Rätt eller fel, tar barnet skada av detta? Kommer dom skämmas om 10 år, av en bild som är taget på dom för flertal år sedan?


Grunden i frågan är om man alltså skadar barnen genom att lägga ut bilder på dom, och då kan man spinna vidare på frågan - Vad är hälsosamt?

Dessa moralmorsor, och farsor också för den delen, vad gör dom för att INTE skada sina barn?

Dom lägger så klart inte ut bilder på internet, inte visar kort på barnen för sina släktingar, låter inte barnen använda internet, spela tv-spel eller på Ipad.
  Dom tillåter inte att dom använder mobiler, helst så ska det finnas en fast telefon som inte kan nyttjas på något annat sätt än inom 1 meter radie (ungefär så långt räcker sladden).

Helst ska man bo på landet då, som riktig moralförälder, äga hönsen och djuren man äter. Man ska så på sin mark, och förädla allt på sin gård.

Man ska inte köpa färdiga produkter i affären, det finns mycket skadligt i dom. För man vill ju inte skada sina barn!

E-medel och konserveringsmedel finns i alla olika siffror, och att stoppa i sina barn detta fungerar ju inte. Godis kommer inte på frågan!

Angående kläder, så ska man helst utvinna bomull och ull direkt från gården. För att veta att det inte finns skadliga kemikalier som kan påverka huden negativt.

Hur långt är man redo att gå, för att inte skada sitt barn?
Är att lägga ut bilder på facebook, det värsta man kan göra?

Det finns barnfetma, massvis med allergier mot olika tillsatser i maten, alkoholiserade föräldrar som inte bryr sig om barnets bästa, fattigdom och utanförskap.

Så jag tror att jag kan slå mig till ro, fortsätta lägga upp bilder på mina underbara barn på Instagram med gott samvete. Jag gör det i alla fall med kärlek till det jag skapat, jag vill visa upp det jag är stolt över. Det är min orsak, vad är din att stoppa dina barn fulla med skräp?

Blås, vind, blås.

Vind, blås, blås bort mina tårar.

Blås bort dom långt, dit dom behövs.
  Jag vill, och behöver dom inte längre.

Jag orkar inte äga dom längre,
orkar inte gråta dom längre.

Vind, blås bort min värk i hjärtat.
Jag orkar inte känna mer, blås dom
iväg. För ingen ska behöva känna
sig såhär ensam.

Tid, ge mig mer tid.
Ge oss tiden att hinna älska varandra,
ge oss tiden att finnas för varandra.

Plats, ge mig mer plats,
ge oss mer plats för att bara vara.
Ge oss utrymme att rå om varandra.

Verkligheten, sluta väck mig. Jag vill
drömma, och jag vill glömma att du
är så grym och får mig att känna såhär...

När man inte kan falla lägre.

Man pratar mycket om att man ska hänga kvar "hang in there". Men vad händer den dagen man inte klarar av att hänga kvar, inte orkar kämpa mer?
  Man kan ju inte falla lägre än vad botten är.

Är det så att man bara blir sittande där, i en position och man inte kan förmå sig att ta ett steg till?

Gråten i halsen har jag - varje dag. Det verkar inte som någon kan sätta sig in i den situation man befinner sig i. Och jag vet väl egentligen inte heller om det är det jag begär - eller borde det vara något jag borde begära?

Borde jag kunna begära att någon förstår mig, som orkar trösta och som kan bära upp mig den sista sträckan?

Skulle jag må bättre av att någon förstod, skulle min ensamhet inte längre vara aktuell - skulle jag alltså inte vara lika ensam?

Men vem har lusten, och vem har energin att bära någon på axlarna.
  Alla har en ryggsäck, och den är tung nog att bära.

Kommer jag någonsin att må helt bra, vara helt tillfreds med livet? Måste jag vara helt tillfreds, eller måste jag acceptera min vardag - att den är som den är?

Konflikter blir mellan parterna, och båda faller i gråt - varje gång, vid varje samtal. Vi saknar, vi gråter, vi älskar och vi säger hej då.
 
Jag är inte född till att stå på egna ben, jag trivs med de andra två benen jag har - min mans ben.
  Utan dom faller jag, likt en cykel utan stödhjul.

Är det meningen att man ska leva ensam, eller är det meningen att man ska behöva ha stödhjul hela livet igenom?

Livet är komplext, och det är ett pussel. Mitt livspussel ändrar färg och form hela tiden, så jag har tappat lusten att pussla, tröttnat på att leta efter nya bitar att passa in. Det handlar inte om bekvämlighet, utan orken är helt slut..

Det känns som mitt liv är som en ballong, för varje dag fylls den med luft - och jag vet, jag går och väntar på, att den kommer att spricka när som helst.
  Och vad händer då?

Faller jag ner på knän, för jag antar att det är det lägsta jag kan komma från min position - min plats på botten.

Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer än vad jag kan, men när det känns tungt att bära upp min kropp - hur ska jag då orka bära upp mig psykiskt... ensam?

Jag har aldrig gillat ordet, eller innebörden, av ensamhet...

Vad är jag, om inte en droppe i havet egentligen.

Vad är mina tårar egentligen, om inte en extra droppe i skyfallet.

När min man är hemma, kan man jämföra det med att ställa fram en present framför ett barn på födelsedagen. Och när han försvinner iväg igen, så är det som att ta bort paketet från barnet och säga "Ha, där fick du. Det trodde du va, att du skulle få behålla den här".

Så vem  är jag, utan dig, om inte en i mängden. En i folkmassan, som lätt kan smälta in och bara försvinna.

Det känns konstigt att säga "Jag saknar dig", till en person man ser i ögonen....

När dagen blev den sista.

Jag trodde aldrig att jag skulle ta klivet in i vården - inte heller trodde jag att efter nästan 9 år att jag skulle ta klivet därifrån.

Många människor har jag mött genom åren, många människor som borde hedras - och några som borde gå i alldeles för tidigt pension.
  Människor som gör allt för en människa, och människor som gör allt för att dagen ska ta slut.

Människor som sitter med ciggen och kaffekoppen i handen, som låter andra ta larmen. Och de människor som faktiskt tar larmen genom att sätta ned kaffekoppen.


Arga människor, bittra människor, flamsiga människor och underbara människor. Det finns alla sorters, och jag vet inte vart jag ska sätta mig någonstans. Jag är en visionär på fel ställe och på fel plats, en person med energi och vilja. En som vill bota sjuka, men samtidigt är jag den personen som också vill ha den där kaffekoppen - sitta i fred i fem minuter utan att larmet blinkar illrött på displayen.

Men det är nästan charmen, att få ta den där andra koppen kaffe för den första blivit kall pga. larm. Att få ha någon liv, någons öde i händerna. Man kan vara en förändring för en person som kört fast någonstans, som velat bort sig och inte hittar någon väg att gå.

Sjukdomar kan göra mycket med en, inte minst ta ifrån en livet - men också ge ett annat liv tillbaka. Ett med begränsningar, men som ändå kan ge ett annat perspektiv som gör en rikare.
  Som vårdpersonal får man vara med om hela cirkeln, bara man befinner sig på rätt plats.

På sjukhuset trivdes jag som mest, där fick jag dela min passion med andra människor - nämligen den patientnära vården som inte bedrivs inom äldrevården.

Det luktar varken urin eller gammalt på sjukhuset, och livet finns efter att dessa människor (nästan alla) har lämnat sängen. Sängen som vi varsamt städar och spritar av för nästkommande.

En process som ska få ta sin tid, och där nya människor ansluter. En säng står sällan tom, och som vårdpersonal måste man kunna ha ögat och empatin att sätta sig in i vardera människas liv för att ge den bästa vården.

Tyvärr så finns ju inte alltid tiden, eller så har några stycken gått in i väggen. Eller så är det bara så, att några personer har kommit in på fel yrke, men blivit kvar av bekvämlighet.
  Fast bekvämlighet finns egentligen inte i det tajta schemat, och lönen är nästan obefintlig.

Jag trodde som sagt aldrig att jag skulle gå korridoren ut, ta sista steget ut ur sjukhuset som vårdpersonal. Men nu är den dagen kommen, och på måndag börjar en annan era. Ibland behöver man tänka på sig själv, ibland måste man inse att man inte kan jobba för evigt inom vården - för då blir man som dom, som blir kvar av bekvämligheten att ha ett jobb. En person som egentligen inte borde jobba här.

Jag tackar och bugar för denna tiden, och jag måste bara tillägga till all vårdpersonal -speciellt den personal på AVDELNING  53 på NÄL i Trollhättan - ni är tamigfan bäst. Glöm aldrig där.. Det ni jobbar med är av betydelse, och utan er så skulle världen fallera. Keep up the good work mates!

En massa svammel

Jag är inte ensam, men ändå känns det kallt när vinden blåser. Det finns ingen där som håller mig varm, ingenting hjälper - inte ens en varm tröja.
  Paniken infinner sig att jag inte kan göra ett skit åt kylan, eftersom jag står mitt på Antarktis och bara får gilla läget.

Att det tar dagar, veckor - månader, att vandra till varmare breddgrad gör att ångesten blandar ihop sig med paniken.

Jag känner för att bara ställa mig och skrika, men då skulle jag bara bli vars om att det enda som händer är att jag hör mitt egna eko, och det skulle göra att jag känner mig ännu mer ensam.

I wake up
I survive 
I go to sleep


Snart rivstartar skolan igång, jag börjar på en ny kula. Även om grunderna är detsamma där hemma, så tvingas jag in i ett socialt liv där mina tankar kan fösas åt ett annat håll.
 
Det här har jag väntat på, att skolan ska börja köra igång så att jag kan få någonting annat att fokusera på. Men när jag väl kommer hem, så kommer huset ändå stå tomt, jag kommer att göra allt det där jag gör nu. Försöka hitta motivationen och försöka trivas i situationen - att han inte är hemma när jag kommer..

Vi sitter fast i ett ekorrhjul, kan lixom inte ta oss ur. Livet måste rulla på, och då blir texten ovan, skrivet i kursivt, ännu mer vardag.

Han måste jobba, och jag måste överleva. Han måste överleva med det i bakhuvudet att jag saknar honom, att jag känner mig halv och att han inte räcker till - jag känner själv att jag inte räcker till.

Hur ska man kunna leva i ett samliv ensam, och hur orkar man?

Tro inget annat, jag älskar min man. Han är det bästa i världen, det vackraste i världen - mitt livselixir.
  Vi älskar varandra mer än ord kan beskriva.

Det är därför det är så svårt att acceptera att han är borta 12 timmar om dygnet, 6 dagar i veckan. Han är hemma och sover 8 timmar, och vad blir kvar till oss, till barnen?

Jag är så arg, så bitter. Jag har ångest så fort jag tänker på IKEA, där han jobbar.. Jag avskyr stället tack vare att dom tar honom i från mig, att dom har sådana arbetstider som dom har. Omänskliga, och inte alls passande för småbarnsföräldrar.

Jag ska ändå orka, mitt i ångesten, att ta hand om mina tre, fina barn. Jag ska orka sköta hushåll, och ta hand om hunden. Orka med mig själv, och hinna med allt omkring.
  Men jag dunkar ofta huvudet i väggen, och undrar hur fan jag ska orka - när varje ord skär i öronen på mig. Varje litet ljud gör så jag tappar balansen.

Avlastning vore väldigt tacksamt, men för mycket begärt. Hade jag haft pengar, hade jag anställt någon som tar hand om hushållet, och kanske min ångest med.
  Någon som vill ha den? Jag skänker bort den!

Mentalt sjuka barn.

Jag läste på aftonbladet nu på morgonen, och tappade hakan över inkompetensen som människor besitter angående funktionsnedsättningar.

Det ska byggas ett LSS-boende för funktionsnedsatta i Södertälje, och det har fått många invånare att rasa i ett villaområde i Glasberga.

Vuxna människor, skickar in brev efter brev där dom förklarar sin oro att ett mentalt sjukt barn eller ung vuxen ska döda deras barn - för det har ju hänt förut att mentalt sjuka människor rymt och gjort detta.


FÖR DET FÖRSTA så är inte ett LSS-boende en anstalt, och för det andra är dom inte MENTALT SJUKA.

Dom har kanske ett begåvningshandikapp, men dom är inte sjuka i huvudet. Utan det är dessa vuxna som rasar mot detta LSS-boende som har något fel i huvudet.


Ett utdrag från en förälder:

"Vi kommer inte att väga ha våra barn lekande utomhus, om inte vi är med dom. För vi vågar inte riskera att någon av dessa (stackars) mentalt störda ungdomar (som behöver all hjälp dom kan få, detta kan dom få däremot någon annanstans) skulle göra något som dom inte kan styra över så som att gud förbjuds kidnappa, våldföra sig på ett barn i området - vilket har hänt och händer fortfarande olyckligtvis!"

Seriöst? SERIÖST MÄNNISKA?!

Vi som har arbetat med dessa "mentalt sjuka människorna", vet och blir frustrerade över ovissheten samhället verkar besitta.
  Visst finns det vissa funktionsnedsättningar som visar sig utåtagerande - men mörda och kidnappa?
 GET REAL!


Hur vet dessa människor i detta, antagligen överklassområde, att inte en granne störd? Kanske samlar denna granne på barnpornografi, eller så kanske den har en kriminell bakgrund?

KANSKE till och med grannen har en tatuering, gud förbjude såklart, för då kanske denne personen suttit på kåken!

Utsidan speglar inte insidan,  och med människor med dessa fördomar  - så kommer aldrig samhället gå framåt.

Kasta tillbaka alla idioter tillbaka till början av 1900-talet, där hör dom hemma med deras fördomar.


Länk till artikeln i aftonbladet

Lite lösa- och kanske för många ord.

Jag vill ha ett facit, ett facit som visar och berättat för mig vad som är rätt eller fel. Vad jag egentligen borde göra..


Var det fel av mig att inte söka vikariaten på sjukhuset, som min chef ville?
  Är det rätt att tacka nej till en fast anställning?

Är det rätt väg att gå med den utbildningen jag ska gå?


Sen jag slutade med sertralinet så har jag kunnat sortera mina känslor mycket bättre, och jag kan se klarhet i saker. Det enda jag inte kan greppa är hur fan jag ska göra med de svåra val jag står inför.


Idag när jag blev erbjuden jobbet som personlig assistent/elevassistent, och fick höra att jag faktiskt hade gjort intryck på den här personen, den lilla person som har svårt att fästa sig vid någon, så började jag överväga jobbet ändå.
  Fast.... Jag hade klumpen i magen under min tankegång..

Sen började jag tänka på utbildningen, som jag tror kommer vara skitkul - men säkert svår.
  Jag skulle få en högskoleutbildning, en chans att utvecklas och få ett välbetalt jobb om jag får ett efter studierna.

När jag jobbade som en tok i helgen, trots uteblivna raster, så trivdes jag jättebra.. Kanske berodde det på patienterna som uttryckligen sa att dom "Gillade mig", och att det är tur att det finns sådana som mig inom vården.

Kanske har jag ångest för att det känns som jag lämnar goda chanser bakom mig, kanske vill jag inte söka vikariaten för att jag inte vet hur vardagen skulle gå ihop.

Jobbet på sjukhuset, på 100% skulle innebära kvällar och helger. Vilket är nästan helt omöjligt med tanke på min mans arbetstider. Han jobbar ju lixom kväll 5 dagar i veckan, hur skulle jag då få plats att jobba?

Så även om jag stormtrivs på sjukhuset, så måste jag ändå lämna det bakom mig och satsa på ett 7-16 jobb.

Så det lämnar mig till två alternativ, plugga och jobba som assistent - igen. Fjärdje gången gillt?

Många säger plugga, eftersom jag blivit så tömd att jobba med människor i den utsträckningen som jag gjort.
  Fast, nu när jag är fri från sertralinet - så börjar jag kunna känna glädjen att få vara bland människor och jobba igen.

Vill spola fram tiden två månader, för att se vart jag sitter och se om jag hittat rätt väg att gå.

Att stanna i ålder

Ibland undrar jag vart vissa hamnar, vart vissa stannar när man växer upp. 

När blir man gammal, och när är det hög tid att acceptera att ungdomen har lämnat en? 

Man är inte ung för evigt, och någon gång måste man ta ansvar över handlingarna man gör. 

Vad är livet, vad ska man fylla det med? Alla har vi självklart olika syn på vad man borde fylla det med - en del kommer till och med på det för sent. 

Är livet till för att fylla det med onödiga måsten och med för höga krav, så anser jag att man missat poängen med att få äran att leva. 

Många missar livet på grund av olyckliga omständigheter, medan andra får chansen att leva fullt ut - men gör det på fel sätt. 

Att ta hand om sig, och dom man bryr sig om är A och O för ett välbefinnande. 

  Ingen kan resa dig om du faller, du måste ha viljan själv att vilja resa dig upp igen. 

Du är alltid dig själv närmast, och ingen har någonsin rätt att trampa på dig eller försöka ändra på dig. 

Varför vill man hålla sig kvar i något gammalt, när man har år framför sig att utforska? 

  

Ingen kan säga vad som händer imorgon, men jag vill inte vara den som ångrar att jag inte vågade ta min egen väg.

För även om alla inte instämmer eller förstår mina val, så är det deras egna problem. För jag begär inte att någon ska förstå mig - utan bara acceptera att min väg, är min väg. Och den är rätt är mig. 

Jag är 26 år, och på väg uppåt. Jag har redan testat att vara där nere, och det är tamigfan mycket bättre här uppe. 

Slippa strävan att passa in, och känna sig nöjd med att vara Jag, Emma.

Jag är inte Den längre.

Detta är ingen kontaktannons, utan bara en summering.

 Jag är snart 30 år, har tre barn och en man som jag älskar mer än livet.
  Jag är överanalyserande, och har många år levt med ångest och levt i ovissheten.

 Har blivit mobbad, slagen, lämnad och övergiven.

Jag har aldrig passat in, inte ens i mig själv. Min självkänsla har legat begraven i år, och alltid valt svansen efter andra.

Jag har missbrukat alkohol, nästan dagligen mellan 12-18 års ålder.

Aldrig haft ett förhållande förrän mu, där jag har varit känslomässigt engagerad, utan bara låtit mig utnyttjas.

Jag gillar inte direkt att supa, utan jag är lycklig när jag får gå på djurparken med barnen och min man.
  Jag är även lycklig när jag får träffa en vän på fika för att prata strunt.

Jag är inte 16 längre, utan jag är en mamma som hellre spelar sällskapsspel på en lördag än att vara ute och snurra runt full på stan.

Jag är jag, och det är hit jag har kommit. Jag är nöjd och glad, för jag har allt jag vill ha.. Jag behöver inte längre bevisa något, inte heller vara någon jag inte är. :-)

Nystart

Ibland är de svåra valen egentligen de enklaste.
  Man snöar in sig i rädsla och i ovissheten för att våga göra en förändring.

Vad jag vill och vad jag egentligen vill är två olika saker.

När polletten trillar ner så ser man allt lite klarare, och när man får höra utifrån att man borde sätta sig ner och tänk efter, så kommer allt till en - sådant man inte såg förut.

Jag var arg på psykvården förut idag, för att ingen kunde hjälpa mig med mediciner. Men egentligen så kanske den bästa medicinen är att lita på mig själv, och att faktiskt inse hur läget är.

Ifrågasätta ångesten som kramar om mig och känna efter vart den egentligen kommer ifrån. Aktiv självhjälp.

Jag har skrivit tidigare att jag inte är min sjukdom, men vet ni - jag har varit min sjukdom, och alla andras också.

Jag älskar att jobba inom vården, men det kanske inte är ett yrke som passar mitt psyke, eftersom jag bryr mig allt för mycket om alla andra, och vill vara alla till lags hela tiden.
  Det är nog kanske det som gör mig ångestladdad och trött?

Psykologer och läkare har frågat mig hur länge jag har känt såhär, och nu kan jag svara ärligt - i åtta år, sen jag satte min fot för första gången inom vården.

Jag känner nu att jag har fel diagnos, jag borde inte ha någon alls. Jag är bara trött och sliten, som alla andra inom vården - speciellt dom inom vården som har tre små kottar hemma..

Att letat efter diagnoser, som jag har gjort för att hitta en orsak till varför jag är som jag är, och känner som jag gör, är ett heltidsgöra.. Tro fan jag är trött..

Karriärsbyte är nog inte så fel ändå? Värt att prova, än att fortsätta leta diagnos efter diagnos.

Kunan le med glädje

Jag sa till min psykolog att jag vill kunna leva, vara lycklig. Och hon menade på att det bara är en norm som människan satt upp - som är alldeles för högt uppsatt realistiskt sett.

  Är att le med glädje, ett för högt uppsatt mål?

När ångesten sliter en åt olika håll, och hjärnan inte samarbetar med verkligheten så är förvirringen totalt. Att känna glädje åt ting är för längesen borta.

Ingen läkare eller psykolog kan förstå sig på mig, och jag känner att de flesta är inkompetenta. Ingen förstår mig när jag säger att efter en bra dag, så kommer någonting som gör att allt faller.

En bra sak kommer inte med någonting ont i slutändan, så har det alltid varit för mig. INGENTING kan vara bra hela tiden.

Min terapi är jobb, jobb på dagtid. För då behöver jag inte fokusera på mig själv som individ, utan leva mig in i min roll som jag har på jobbet.
  Tyvärr så går jag helt utan fast arbete, går på timmar - väldigt få timmar.
Jag är inte längre flexibel, vilket gör att det är svårare med att jobba.

Eftersom min man jobbar 5 dagar varje vecka, och alltid kväll - så finns det ingen möjlighet för mig att jobba.
Vi har inte lyxläget som många, där dom har föräldrar eller bekanta som ställer upp. Därför haltar man ekonomiskt och lite som familj.

Man kan ju byta dagis, och sätta dom på kvällskvisten och nattis - men då hade ångesten dödat mig helt och hållet.

Jag hoppas jag kommer in på yrkeshögskolan till hösten, jag tror det hade gett mig en skjuts framåt.. Då kommer jag läsa dagtid i alla fall två terminer, och resterande terminer skulle innebära ren praktik. Hur arbetstiderna kommer vara, eller vart dom kommer vara belagda vet jag inte, men man kan ju hoppas på att det blir bra..

Värdelös

Värdelös, du är värdelös - kom ihåg det.

Det ekar i mitt huvud, när jag åter ligger i soffan och är sjuk.

Jag hostar så jag nästan kräks, och min mage gör uppror.

Min man får stanna hemma, och jag ser hans vemod i ögonen över att behöva ringa till jobbet.

Jag känner mig i vägen, som ett stort hinder i livet - som en återvändsgränd.

Jag får ångest för allt, och jag kan inte tackla det.

Nu har det snart gått en månad sen jag var på psykiatrin för att få reda på vad som är fel i huvudet på mig, och jag har inte hört ett ord. Antagligen är jag väl ett mysterium för dom med.

Jag kommer aldrig glömma, att jag är värdelös. Det är lixom inristat sen många år tillbaka.

Vart är jag på väg?

Känslan av ensamhet tränger sig på, barnaspråket är det man talar flytande. Saknaden av gemenskap gör sig påmind, och dagen görs på rutin.

Vakna, städa, laga mat, tvätta, gapa på barnen, grubbla, laga mat och sova.

Hur klarar människor att vara borta från varandra nästan varje vaken timme om dygnet?

Jag saknar att få vara nära min man oftare än några få timmar om veckan, jag känner mig borttappad och osäker på mig själv.

Blir det någon vändning, eller kommer livet fortsätta på samma, tråkiga och ödsliga stig?

Ångesten kryper mig närmare, och snart är jag fallen för denna hypnos. Barnen är strax lagda, och jag är då ensam igen...
Jag och min tvätt, min disk, min dammsugare och mina tusen tankar..

Vart är jag på väg - eller står jag bara still?

Äta, träna, sova, dö-träsket.

IM SICK OF IT!

Prestationångest. Va fan ska man äta, när ska man träna - hur fan ska jag hinna sova, eller hur fan ska jag kunna sova?

Platt mage, strong is the new skinny.

Bristningar - vilken skam.


Träna, träna, träna. Vilket mål har du med träning? JAG VILL HA PLATT MAGE så att det inte syns att jag har fött barn.


Många människor sätter upp fel mål med sin träning. Träning ska vara hälsofrämjande, inte stressframkallande.

Ingen idé att träna längre än en timme har jag hört, inte fler än en gång varje dag - och man ska ha vilodagar!

Kroppen måste återhämta sig efter varje träningspass, för muskelcellerna bryts ner och ska byggas upp. Även immunförsvaret sänks när man tränar, och hur ska du kunna hålla dig frisk om du inte tillåter kroppen att vila någon gång?

På jobbet här om dagen så frågade mig något vid fikan, frågan löd när jag plockade upp en saftig bullbit "Ska du verkligen äta den där???"
  Timmarna innan hade hon frågat hur jag kunde vara såhär smal.

Antar att svaret är för att jag vet vad jag behöver efter träning, vad jag behöver innan och att jag inte stressar fram uppbyggnaden av mina muskler.

Kunskap är A och O, likadant som kosten.

Jag kan unna mig den där bullen till fikat, för att förbjuda mig att äta någonting hade nog snarare varit en negativ effekt på min kropp.

Bli medveten om din kropp, pressa dig inte för hårt - och gör träningen till något roligt och hälsofrämjande, inte till något nödvändigt ont. För då har du tappat allting vad träning  handlar om.

This is me, and Im fucking proud of it!

Du får inte kompisar av ett sexpack på magen.

Till er.

Jag kommer aldrig ha en dålig dag, jag är sån här. Jag är arg, sur, ledsen, frustrerad, ångestladdad.
Jag är glad, uppåt, inspirerad, framåt, top of the world.

Jag kommer antagligen inte svara i telefon, eller på sms alla gånger. Detta är för att energin inte finns, och att ångesten är för stor.

Jag är under arbete, under resten av mitt liv. Jag kommer behöva tas med en stor portion med tålamod, för jag kommer inte alltid orka att vara social eller fullfölja det jag säger.

Egentligen så är jag inte så olik er, som fortfarande försöker acceptera er själva. Som försöker hitta platsen i vardagen, som fortfarande funderar på vad ni vill bli när ni blir stora.

Jag vill inte bli en sak, jag vill göra tusen. Jag har inte en tanke i huvudet, jag har minst 20 på samma gång.

Detta gör mig trött, men jag skulle inte byta min vardag mot någon.
Sjukdomen gör mig mer mottaglig och öppensinnad, jag kan känna mer för någon eftersom jag är en radar.

Det är sån här jag är, och alltid kommer att vara. Skrämmer det er, och orkar ni inte med att dela detta med mig - så var ärliga och gå nu. För jag kommer aldrig förändra mig, för som sagt - detta är jag.

En sjuhelsikes ångest

Det pågår en verklighet där utanför, men ångesten låter mig inte vara delaktig.
Den håller sitt järngrepp, det är knappt så att tårarna hittar vägen ut.

Jag ser världen från ett fågelperspektiv, men varje gång jag försöker dyka in i livet krockar jag likt en fågel mot ett fönster.

Jag förstår inte varför jag inte kan komma in, jag har väl lika stor rätt som alla andra.

Jag sätter mig ner, låter alla miljoner tankar husera inuti mig. För det är inte någon idé att försöka fokusera på en, för det har jag ingen energi till.

Försöker om och om igen att hitta fotfäste, men jag ramlar bara omkull. Hur länge orkar man kämpa mot dessa hjärnspöken, hur länge orkar man att leva i ett utanförskap?

Som tur är jag fäst med dig, och även om vi lever i olika verkligheter så är kärleken på riktigt - och vi med.

Du är mitt centrum i livet, och i dig håller jag fast. Fastkedjad försöker ångesten dra mig åt ett annat håll, men du är stark nog att hålla mig kvar.
Även om det brister ibland, och gnisslar i kedjan, så fångar du upp mig och placerar mig nära dig.

Du är verkligen oumbärlig för mig.

Who am I?

Frågorna dunkar i huvudet, tankarna snubblar över sig själva.
Min man frågar vad jag tänker på, och jag får inte ut ett enda ord.

Tankarna har täppt till, och ångesten slingrar sig genom hela kroppen. Påminner mig om hur värdelös jag är.

Jag vrider mig i obehag, ångesten knyter sig hårdare kring min kropp. Den sitter som en tvångströja över hela kroppen.

Vad tänker jag på?

Man tänker inte, man känner. Känslorna svallar över, och man blir rädd. Man känner inte igen sig själv längre, och andetagen blir snabba och flyktiga.

Vad är det som skrämt en? Det enkla svaret är - mig själv, jag skrämmer mig själv.

Jag känner inte igen mig själv, nu när jag är som mest levande så känner jag döden närmare än någonsin.

Jag önskar att jag bara kunde svimma av, slippa känna för en gångs skull.

VEM FAN ÄR JAG?

Ångesten dränker mig nästan, och allt som kommer ut är en explosion av osammanhängande ord, meningar som beskriver vad jag tänker på.

Jag tycker synd om dig, som får stå ut med mig. Jag tänker på hur värdelös jag är, och hur synd det är om just dig som måste vara stark nog för oss båda.

Jag känner för att banka huvudet i väggen, för att kanske, få ut liiite av den förbannade ångesten som kom från ingenstans.

Jag är inte psyko, förrän det har bevisats.
Men jag är bipolär med långvarig ångestsyndrom och lite till, men jag är INTE min sjukdom - även om den är en del av mig.

Att vara ständigt glad är inte verklighet, det är en fasad som byggs upp och som kommer rasera hårt och dammigt till marken.

Bättre att vara på lagom marknivå, även om jag är lite under - för då faller man inte så långt när det väl skiter sig

Fast ibland, önskar jag även trots risken att falla långt - att jag kunde få känna lite ständig lycka. För det är rätt tråkigt att vara nergrävd, medan alla andra lever.

Resonemanget : hjälp dom här först.

Man säger att ett barn aldrig svälter till döds här i Sverige, men i andra länder är det vardag.

Arbetslösheten är hög här i vårt välfärdsland, i andra länder kan man inte ens läsa av arbetslösheten i procent för att det är så ovanligt med att ha ett jobb.

Här i Sverige har vi ett skyddsnät, som kanske inte fångar upp alla, men som är en trygghet för många.
I andra länder finns det inget skyddsnät, utan det finns femåringar ute på gatan som tigger om att få leva en dag till, även om verkligheten är hård mot dessa barn.

Dom blir våldtagna, en del till döds. Ingen reagerar, utan dessa barn bärs ut från samhället i påsar och glöms av.

Här klagar vi på väder, politiker, småsaker och om någon satt sig på sätet bredvid en på bussen.
Vi klagar på för långa köer i matkassan och vi suckar när gamla damer fifflar med två portmonnäer för att få fram mynt och sedlar.

Vi klagar på hundbajs på gatan, och vi svär över fläckar på kläder.

Klart vi har rätt att klaga åt dessa faktiska skitsaker, men vi ska aldrig komma och säga att vi skiter i andra för att vi som land inte är fulländade själva.

Skita i andra, och bara tänka-på-oss-själva är ett problem på denna jord.

För fan, tänk längre än vad Sverige räcker till!!

This man

Denna mannen, han gör så jag kliver upp om morgonen.

Denna mannen, är vad kärlek handlar om.

Han må vara envis som en åsna, men har en häck som Beckham.

Han är min man, mitt allt - mitt liv. Snart har han varit en del av mitt liv i 7 år <3

Hur fan orkar du?

Dagen börjar likt alla andra, precis som alla andra.
  Den enda som skiljer sig är mitt humör, min känsla och hur världen ser ut från mina ögon.

Jag känner genast att denna dagen kommer att innehålla ingenting annat än ångest.

Jag stiger upp likt en zombie, sitter och drar runt skeden i min frukosttallrik. Smakar väl på maten innan jag sväljer den.

Jag tittar upp emellanåt, men ser ingenting med känslor - bara tomhet.

Jag säger åt min man att jag måste gå upp och hämta andan, det tar bara ett par andetag när jag lagt mig ner i sängen innan tårarna börjar fyllas i ögonen..

Jag har ingen aning om vad jag gråter för, har ingenting att gråta för - men ändå gör jag det.
  Jag har inte heller någonting att vara ledsen över - men ändå är jag ledsen.

Min man kommer efter en lång stund, och sätter sig bredvid. Jag frågar undrandes hur fan han orkar med mig, när inte ens jag gör det.
  Jag svär över mig själv, för att jag är som jag är. Jag ställer frågan rakt ut, utan att förvänta mig ett svar.

Ändå vill jag veta, varför är jag sån här. Varför är jag ledsen, när jag egentligen borde vara glad. Varför ligger jag och gråter, förbannar mig över mig själv.
 Jag ligger verkligen och hatar mig själv, och då menar jag verkligen H A T A R.

Jag frågar min man igen, hur han orkar med mig, när jag är så dum i huvudet, som är sån här. Störd och totalt värdelös, men det jag känner är skam, skamkänslor som känns enda ner i tårna.

Jag ligger och skäms över den jag är, över att min man får ta hand om mig, över att jag drar ner honom i mitt fördärv - i min grävda grop - min grav.

Jag skäms att han får sätta sitt liv på paus när min nedgångar går lika nedåt som under finanskrisen.
  Jag skäms över att han får stå till svars för min svartsjuka, men det enda känner är ren kärlek till denna man som får bära denna enorma ryggsäck åt mig.

När jag sedan vänder min sorg och egenhat, till elaka kommentarer för att jag inte kan kontrollera min sorg - så vänder han på klacken och går. Vilket får mig ännu mer skamsen, och då brister det. Jag kan inte längre andas, jag måste ta mig ut - göra någonting, försvinna. Jag kan inte finnas här hemma, om jag får honom att hata mig över den jag är.

Jag försöker springa ner i smyg, ta på min jackan och skorna. Grabbar nycklarna och ska vända fötterna mot dörren, där det tar stopp.

Ett dörrstopp av mänsklig sort, nu har jag skrämt upp min man..
  Jag förstår inte varför, jag vill bara ut - ha luft, jag kan ju inte andas här inne!

Men han står där likt en vägg, jag får inte lämna huset. Efter en stund så tar han av mig jackan, och jag får följa med till soffan.
  Väl där känner jag hur preparatet börjar fungera som jag tog tidigare, jag får huvudvärk och börjar bli trött.

Jag gråter inte många tårar innan huvudvärken och tröttheten slår till, men då återgår jag till min vanliga sinnesstämning, där ångesten talar i mitt ställe.
  Hur fan kan jag få skiten ur kroppen, finns det någon som kan driva ut denna känsla?

Det stående frågan är fortfarande, hur fan orkar du med mig, när inte ens jag gör det?
  Hur orkar du vara stark nog, att hålla oss båda över ytan när jag håller på att drunkna?

Även när det är bra.

Även när dagarna är bra,
solen lyser och molnen är bortdragna

När fåglarna sjunger, och när
barnen springer på vägar utan grus

När snön är bortsmält,
och när man vaknar av solen som
lyser igenom gardinerna

När dagen börjar med ett leende,
som brister ut i skratt,
när alla är eniga
om att livet är skönt

Så finns där bak i huvudet, att livet,
ja, det är skört.

Det man tar för givet,
det lilla, lilla,
kan ta ifrån en som hastigast.

Man glömmer av att vara uppmärksam
på vad livet ger, varje dag.

Människan är för upptagen av mål
och visioner, att framtiden är det dom
lever i - istället för nuet.

Barnen lever här och nu, växer varje dag,
utvecklas och utforskar varje sten.

Vart tog den tiden vägen, när man tog vara
på det som fanns, och uppskattade det man hade,
och inte sörjde det man inte har?

Även när dagen är bra, så undrar jag hur det vore
att tillåta sig att vara barn igen - bara för en dag.

Utnyttja livet, se solen, se figurer i molnen,
fantisera och göra det man borde göra - leva.

Hallå där ute, finns det någon.. som mig?

Hallå, där ute. Finns det någon mer, som mig?

Som sitter innanför fyra väggar, men längar ut?
  Ut till solen, vara lycklig - le mot livet.

Var nöjd och tillfreds med vad livet ger.
  Inte ha en hög ribba, utan bara var glad och glädjas åt det man har - och inte sörja det man inte har?

Hallå, där ute.
Finns det någon mer, som har ångesten som närmaste vän. Den man vandrar hand i hand med genom livet. En vän man känner för väl, men egentligen inte alls.

Den man är rädd för, för man aldrig vet vad den kan hitta på.
  Den man önskar man kunde bryta med, men som inte går.

Finns det någon mer, som vill övervinna rädslan - och trotsa det mörker som sköljer över en, som kan knyta upp den knyt i bröstet som ångesten ger?

H j ä l p, är ett svårt ord, för man vill vara stark. Men stark är inte ensam - stark är man tillsammans.

Finns det någon mer, som lurar sig själv, och som tror att den är lycklig? Finns det någon mer som tror att man är ärligheten, men som ljuger så djävulskt för sig själv?

Jag m å r  inte bra, men mår lite bättre tillsammans med min själskamrat - min man, mitt allt. Han och mina barn, min värld - mitt hjärta, ja, den del som inte är trasig då.

Måste börja bygga upp ruinerna efter mig, bygga upp en nytt Jag - ett sant jag. En jag som jag trivs med, och där ångesten inte är min vän - utan bara en bekant.

Go away, devil.

Ångesten knyter sig i magen,
runt hjärtat och runt tankarna.

Jag kan inte knyta upp den hårda knut,
som tankarna har knytit fast mig i.

Jag försöker andas, men känner mig aldrig
nöjd med andetagen.

Dom är flyktiga och inte tillräckliga.
Jag försöker kippa lite till.

Jag känner för att springa, springa
fort och iväg någonstans under solen.

Men vardagslivet håller mig fast,
i de rutiner som är uppsatta.

Jag känner för att lyfta tungt,
pressa ut varje droppe av ångesten.

Trådarna, som knuten består av lyfter upp mig,
långt upp. Jag tappar markkontakten, men
försöker ivrigt sparka mig fri.

Jag vill landa, och stå kvar. På mina ben.
Jag vill inte vara en marionettdocka längre,
där ångesten styr mitt liv.

Jag vill vara fri, andas andetag som ger mig
tillräckligt med syre.

Jag vill leva det liv som jag förtjänar,
jag vill slå mig fri..

Jag ska bara försöka hitta den lösa änden,
den som knuten kan dras upp med.

Det hade varit enklare om ångesten hade
varit färglagd, så jag visste vilket tråd jag skulle dra i.

Let me go, let me be free.

Döden

När döden knackar på, så kommer den oftast väldigt olägligt.
Den lämnar kvar känslor av saknad och ångest.

Den lämnar kvar magont och litervis med tårar.

En rädsla och en händelse som man inte kan förstå sig på.
Man var ju mitt i uppförsbacken som kallas livet, och nu stannade livet ett tag.

Vad händer nu, när klockan ändå tickar på?

Sorgsen sköljs över som en våg, och man vet varken upp eller ner.
Man önskar bara att solen kan tränga igenom den tjocka dimman som döden lämnade efter sig.

Man önskar också att livet kunde visa upp ett facit på hur man tar sig vidare.

Vännen min, tiden läker alla sår. Även om ärren kommer att kännas, så kommer livet bli lättare.

Man måste dock gå igenom många faser innan man kan börja med en nystart, ta dig tid och gå igenom alla - även de som är extremt jobbiga.

Jag finns med i alla faser. Jag finns här om du behöver en hand som drar dig upp, och drar dig vidare. Glöm inte det..

Vad kallade du mig?! Bipolär?

Vad kallade du mig, biplolär?

  Är det någonting elakt? Förolämpade du mig precis.. eller?

Nästa fråga ställdes, har du dina uppåtdagar - där du är extra glad? Och en följdfråga, har du neråtdagar, där du är väldigt nere?
  Hur var din uppväxt, har du varit gungig i humöret?

Har du haft någon nära i familjen som varit nere?

Hm, ptja.. Jo, min mamma har sagt att jag alltid varit jobbig i humöret. Att jag varit mycket arg och deppig, men samtidigt haft riktiga uppåtdagar där jag är på toppen av världen.

Om någon har varit nere i min familj? Tja, inte mer än alla andra.. Eller, har dom det? Jo, men det kanske dom har varit. Ärligt talat, så kanske JAG är biplolär.

Vad händer nu, kommer jag vara någon annan? Vem kommer vilja ha en person som är biplolär, som både är uppåt och neråt, och som aldrig är stabil?
  Eller blir jag en person som alla andra, som uppskattar livet lagom mycket - hela tiden, om jag får rätt medicinering?

Är JAG ett psykfall?

Kommer jag kunna ha ett arbete som jag trivs med, där jag kan ge lagom mycket av mig själv - och inte hela?
  VEM är jag, förutom den sjukdom jag kanske har?

Nu för tiden är väl psykisk ohälsa mer accepterat, och jag har väl i ärlighetens namn alltid varit bipolär - antar jag, om jag nu har detta. Det får vuxenpsykiatrin i Lidköping bestämma med alla deras tester.
  Så vad är annorlunda, förutom min blivande diagnos, som min läkare var säker på att jag hade?

Är jag kass som förälder, är jag kass som arbetstagare - är jag till last för samhället, för att jag är den jag är?

Är jag längre oförutsägbar? Nej, det är jag väl kanske inte längre. Förut har jag inte kunnat skylla på någonting, nu kan jag säga som det är - jag har en diagnos som gör att jag är sån här, jag är inte lat, jag klarar bara inte av vissa saker.


Visste ni, att 1 person på 100 har diagnosen, här i lilla Grästorp blir det 60 stycken. Vart finns dom, med denna dolda sjukdom?


Kommer jag för första gången i livet, att vara det samhället kallar normal?

To be continued.

Utan dig

Jag känner mig så liten utan dig,
så ensam och svag

Så världelös och obrukbar.

Vem är jag, utan dig?
Vad är jag för världen, utan dig?

Vilken väg skulle jag gå, vad finns
där ute?

En värld av mörker, outforskad mark.
Människor som fastnat i tiden,
dömande folk.

Vart skulle jag hitta, en människa som dig?

Du är unik för världen, du är godhet och du är visdom.
Kärlek finner sin betydelse i dig.

Vem kunde anat, att livet skulle ge mig dig.

Jag har lovat dig evig trohet och evig kärlek, och du har lovat mig detsamma.

Vi är rädda om varandra, rädda att förlora varandra.
Är det nyttigt, men vad är?

Du är min livs medicin, och hos dig kommer jag vara evigt ung.

Jag älskar dig, min vän, min älskare och min man.

Som du säger, vi är oslagbara.

Vi emot världen, vi för evigt.

Du är inte dina tankar!

Du är värdelös,
Ingen vill ha dig.

Ingen kan älska dig,
Du kommer ändå bara
Sumpa allt.

Alla tittar på dig,
Men det är bara för
Att du är så konstig
Och ful!

Ditt hår ser ut som ett
Skatbo, och din hy
Borde du göra något åt.

Du förtjänar alla tårar du
Gråter, för du är inte värd
Skit.

Verkligheten ser egentligen inte ut som dessa tankar som trakasserar en.

Min verklighet stämmer inte överens med det jag tänker.
För jag har en man som älskar mig och tre barn. Men det är lättare att ge efter för negativa tankar än att mata de positiva.

Jag är rädd att ramla från piedestalen, där jag är lycklig och fri. För fallet skulle bli hårt om jag skulle ramla, och jag vet inte om jag skulle överleva.
Därför håller jag mig här nere, på lagom nivå där jag inte skadas så hårt i fallet.

Men jag kan lova, att det suger att vara här nere, speciellt när man vet att man förtjänar mer..

Väntrummet.

Där var den, den osynliga glasdörren som leder in till väntrummet.

Väntrummet där personerna sitter som är svaga och obrukbara. Vi som kommer vara till last för samhället, och vi som har en klocka tickandes på oss.

Vi sitter på rad, vissa av oss sitter mellan stolarna, och faller sedan emellan dom. Detta blir dagens synonym med försäkringskassan.

Jag pratar om utbrändhet, psykisk utmattning. Vi som kämpat tappert mot våra hjärnspöken.

Jag trodde länge att det handlade om att jag var lat, rent av bekväm, när jag mådde dåligt över att åka och jobba.

Letade sjukdomar efter sjukdomar på nätet, för min konstanta trötthet, orkeslöshet, muskelont, glömska och diverse.
För det behövde ju tyda på något annat än psykisk utmattning?

När jag väl började arbeta emot mig själv, började ljuga och komma på ännu mer bortförklaringar för att slippa göra något så kom glödlampan upp.

Den tändes dock inte förrän idag, när jag öppnade dörren med tårar in till väntrummet, som det slog mig att det är här jag är just nu i livet.

Jag kommer få befinna mig här antagligen ett tag, men det finns en väg ut - självinsikt och att faktiskt sluta säga ja till allt, och sluta låta tankens kraft ta över en.

Jag duger, fast jag just nu har en lång bit kvar upp till att tro på det ordet, så ska jag komma dit.

Som en vän sa nyss, när tog du en paus sist?

Jag vill så mycket med livet, men inte ens ett tåg med dess hastighet kan köra för fort utan att köra av rälsen.

Det här är jag, och min framtid ligger framför mig. Förhoppningsvis en piggare framtid.

Whats hanging

Dagarna går, barnen åldras, vissa utvecklas och går vidare i livet.

Jag brinner för utveckling, men jag står stilla. Vill komma någon vart, men hittar inte någon väg att gå.
Har inte tid att göra något, har inte tiden att utforska.

Jag vill inte att dagarna ska gå utan att jag har fyllt dom med något vettigt.

Jag befinner mig 90% hemma, även om jag har ett jobb som skulle fylla fler av dagarna som passerar. Men jag har som sagt inte ens den tiden.

Hemma är jag, eftersom jag måste ta hand om barn, hund och hus.

Jag önskar att jag kunde få lite plats i vardagen, få ett jobb som passar - typ dagtid. Eftersom inget annat passar nu.

Varför kan man inte få betalt för att vara hemmafru?

Man känner dig värdelös när man inte kan bidra med något alls, att vara arbetslös, är väl inget någon strävar efter att bli?

När jag skriver ansökningar om jobb, så skriker brevet "se min potential, jag vill arbeta som bara den - ge mig chansen."

Men ja, här står jag. På samma ställe som för flera år sen, och jag verkar inte kunna ta mig härifrån..