Mentalt sjuka barn.

Jag läste på aftonbladet nu på morgonen, och tappade hakan över inkompetensen som människor besitter angående funktionsnedsättningar.

Det ska byggas ett LSS-boende för funktionsnedsatta i Södertälje, och det har fått många invånare att rasa i ett villaområde i Glasberga.

Vuxna människor, skickar in brev efter brev där dom förklarar sin oro att ett mentalt sjukt barn eller ung vuxen ska döda deras barn - för det har ju hänt förut att mentalt sjuka människor rymt och gjort detta.


FÖR DET FÖRSTA så är inte ett LSS-boende en anstalt, och för det andra är dom inte MENTALT SJUKA.

Dom har kanske ett begåvningshandikapp, men dom är inte sjuka i huvudet. Utan det är dessa vuxna som rasar mot detta LSS-boende som har något fel i huvudet.


Ett utdrag från en förälder:

"Vi kommer inte att väga ha våra barn lekande utomhus, om inte vi är med dom. För vi vågar inte riskera att någon av dessa (stackars) mentalt störda ungdomar (som behöver all hjälp dom kan få, detta kan dom få däremot någon annanstans) skulle göra något som dom inte kan styra över så som att gud förbjuds kidnappa, våldföra sig på ett barn i området - vilket har hänt och händer fortfarande olyckligtvis!"

Seriöst? SERIÖST MÄNNISKA?!

Vi som har arbetat med dessa "mentalt sjuka människorna", vet och blir frustrerade över ovissheten samhället verkar besitta.
  Visst finns det vissa funktionsnedsättningar som visar sig utåtagerande - men mörda och kidnappa?
 GET REAL!


Hur vet dessa människor i detta, antagligen överklassområde, att inte en granne störd? Kanske samlar denna granne på barnpornografi, eller så kanske den har en kriminell bakgrund?

KANSKE till och med grannen har en tatuering, gud förbjude såklart, för då kanske denne personen suttit på kåken!

Utsidan speglar inte insidan,  och med människor med dessa fördomar  - så kommer aldrig samhället gå framåt.

Kasta tillbaka alla idioter tillbaka till början av 1900-talet, där hör dom hemma med deras fördomar.


Länk till artikeln i aftonbladet

Lite lösa- och kanske för många ord.

Jag vill ha ett facit, ett facit som visar och berättat för mig vad som är rätt eller fel. Vad jag egentligen borde göra..


Var det fel av mig att inte söka vikariaten på sjukhuset, som min chef ville?
  Är det rätt att tacka nej till en fast anställning?

Är det rätt väg att gå med den utbildningen jag ska gå?


Sen jag slutade med sertralinet så har jag kunnat sortera mina känslor mycket bättre, och jag kan se klarhet i saker. Det enda jag inte kan greppa är hur fan jag ska göra med de svåra val jag står inför.


Idag när jag blev erbjuden jobbet som personlig assistent/elevassistent, och fick höra att jag faktiskt hade gjort intryck på den här personen, den lilla person som har svårt att fästa sig vid någon, så började jag överväga jobbet ändå.
  Fast.... Jag hade klumpen i magen under min tankegång..

Sen började jag tänka på utbildningen, som jag tror kommer vara skitkul - men säkert svår.
  Jag skulle få en högskoleutbildning, en chans att utvecklas och få ett välbetalt jobb om jag får ett efter studierna.

När jag jobbade som en tok i helgen, trots uteblivna raster, så trivdes jag jättebra.. Kanske berodde det på patienterna som uttryckligen sa att dom "Gillade mig", och att det är tur att det finns sådana som mig inom vården.

Kanske har jag ångest för att det känns som jag lämnar goda chanser bakom mig, kanske vill jag inte söka vikariaten för att jag inte vet hur vardagen skulle gå ihop.

Jobbet på sjukhuset, på 100% skulle innebära kvällar och helger. Vilket är nästan helt omöjligt med tanke på min mans arbetstider. Han jobbar ju lixom kväll 5 dagar i veckan, hur skulle jag då få plats att jobba?

Så även om jag stormtrivs på sjukhuset, så måste jag ändå lämna det bakom mig och satsa på ett 7-16 jobb.

Så det lämnar mig till två alternativ, plugga och jobba som assistent - igen. Fjärdje gången gillt?

Många säger plugga, eftersom jag blivit så tömd att jobba med människor i den utsträckningen som jag gjort.
  Fast, nu när jag är fri från sertralinet - så börjar jag kunna känna glädjen att få vara bland människor och jobba igen.

Vill spola fram tiden två månader, för att se vart jag sitter och se om jag hittat rätt väg att gå.

Att stanna i ålder

Ibland undrar jag vart vissa hamnar, vart vissa stannar när man växer upp. 

När blir man gammal, och när är det hög tid att acceptera att ungdomen har lämnat en? 

Man är inte ung för evigt, och någon gång måste man ta ansvar över handlingarna man gör. 

Vad är livet, vad ska man fylla det med? Alla har vi självklart olika syn på vad man borde fylla det med - en del kommer till och med på det för sent. 

Är livet till för att fylla det med onödiga måsten och med för höga krav, så anser jag att man missat poängen med att få äran att leva. 

Många missar livet på grund av olyckliga omständigheter, medan andra får chansen att leva fullt ut - men gör det på fel sätt. 

Att ta hand om sig, och dom man bryr sig om är A och O för ett välbefinnande. 

  Ingen kan resa dig om du faller, du måste ha viljan själv att vilja resa dig upp igen. 

Du är alltid dig själv närmast, och ingen har någonsin rätt att trampa på dig eller försöka ändra på dig. 

Varför vill man hålla sig kvar i något gammalt, när man har år framför sig att utforska? 

  

Ingen kan säga vad som händer imorgon, men jag vill inte vara den som ångrar att jag inte vågade ta min egen väg.

För även om alla inte instämmer eller förstår mina val, så är det deras egna problem. För jag begär inte att någon ska förstå mig - utan bara acceptera att min väg, är min väg. Och den är rätt är mig. 

Jag är 26 år, och på väg uppåt. Jag har redan testat att vara där nere, och det är tamigfan mycket bättre här uppe. 

Slippa strävan att passa in, och känna sig nöjd med att vara Jag, Emma.