Värdelös

Värdelös, du är värdelös - kom ihåg det.

Det ekar i mitt huvud, när jag åter ligger i soffan och är sjuk.

Jag hostar så jag nästan kräks, och min mage gör uppror.

Min man får stanna hemma, och jag ser hans vemod i ögonen över att behöva ringa till jobbet.

Jag känner mig i vägen, som ett stort hinder i livet - som en återvändsgränd.

Jag får ångest för allt, och jag kan inte tackla det.

Nu har det snart gått en månad sen jag var på psykiatrin för att få reda på vad som är fel i huvudet på mig, och jag har inte hört ett ord. Antagligen är jag väl ett mysterium för dom med.

Jag kommer aldrig glömma, att jag är värdelös. Det är lixom inristat sen många år tillbaka.

Vart är jag på väg?

Känslan av ensamhet tränger sig på, barnaspråket är det man talar flytande. Saknaden av gemenskap gör sig påmind, och dagen görs på rutin.

Vakna, städa, laga mat, tvätta, gapa på barnen, grubbla, laga mat och sova.

Hur klarar människor att vara borta från varandra nästan varje vaken timme om dygnet?

Jag saknar att få vara nära min man oftare än några få timmar om veckan, jag känner mig borttappad och osäker på mig själv.

Blir det någon vändning, eller kommer livet fortsätta på samma, tråkiga och ödsliga stig?

Ångesten kryper mig närmare, och snart är jag fallen för denna hypnos. Barnen är strax lagda, och jag är då ensam igen...
Jag och min tvätt, min disk, min dammsugare och mina tusen tankar..

Vart är jag på väg - eller står jag bara still?

Äta, träna, sova, dö-träsket.

IM SICK OF IT!

Prestationångest. Va fan ska man äta, när ska man träna - hur fan ska jag hinna sova, eller hur fan ska jag kunna sova?

Platt mage, strong is the new skinny.

Bristningar - vilken skam.


Träna, träna, träna. Vilket mål har du med träning? JAG VILL HA PLATT MAGE så att det inte syns att jag har fött barn.


Många människor sätter upp fel mål med sin träning. Träning ska vara hälsofrämjande, inte stressframkallande.

Ingen idé att träna längre än en timme har jag hört, inte fler än en gång varje dag - och man ska ha vilodagar!

Kroppen måste återhämta sig efter varje träningspass, för muskelcellerna bryts ner och ska byggas upp. Även immunförsvaret sänks när man tränar, och hur ska du kunna hålla dig frisk om du inte tillåter kroppen att vila någon gång?

På jobbet här om dagen så frågade mig något vid fikan, frågan löd när jag plockade upp en saftig bullbit "Ska du verkligen äta den där???"
  Timmarna innan hade hon frågat hur jag kunde vara såhär smal.

Antar att svaret är för att jag vet vad jag behöver efter träning, vad jag behöver innan och att jag inte stressar fram uppbyggnaden av mina muskler.

Kunskap är A och O, likadant som kosten.

Jag kan unna mig den där bullen till fikat, för att förbjuda mig att äta någonting hade nog snarare varit en negativ effekt på min kropp.

Bli medveten om din kropp, pressa dig inte för hårt - och gör träningen till något roligt och hälsofrämjande, inte till något nödvändigt ont. För då har du tappat allting vad träning  handlar om.

This is me, and Im fucking proud of it!

Du får inte kompisar av ett sexpack på magen.

Till er.

Jag kommer aldrig ha en dålig dag, jag är sån här. Jag är arg, sur, ledsen, frustrerad, ångestladdad.
Jag är glad, uppåt, inspirerad, framåt, top of the world.

Jag kommer antagligen inte svara i telefon, eller på sms alla gånger. Detta är för att energin inte finns, och att ångesten är för stor.

Jag är under arbete, under resten av mitt liv. Jag kommer behöva tas med en stor portion med tålamod, för jag kommer inte alltid orka att vara social eller fullfölja det jag säger.

Egentligen så är jag inte så olik er, som fortfarande försöker acceptera er själva. Som försöker hitta platsen i vardagen, som fortfarande funderar på vad ni vill bli när ni blir stora.

Jag vill inte bli en sak, jag vill göra tusen. Jag har inte en tanke i huvudet, jag har minst 20 på samma gång.

Detta gör mig trött, men jag skulle inte byta min vardag mot någon.
Sjukdomen gör mig mer mottaglig och öppensinnad, jag kan känna mer för någon eftersom jag är en radar.

Det är sån här jag är, och alltid kommer att vara. Skrämmer det er, och orkar ni inte med att dela detta med mig - så var ärliga och gå nu. För jag kommer aldrig förändra mig, för som sagt - detta är jag.

En sjuhelsikes ångest

Det pågår en verklighet där utanför, men ångesten låter mig inte vara delaktig.
Den håller sitt järngrepp, det är knappt så att tårarna hittar vägen ut.

Jag ser världen från ett fågelperspektiv, men varje gång jag försöker dyka in i livet krockar jag likt en fågel mot ett fönster.

Jag förstår inte varför jag inte kan komma in, jag har väl lika stor rätt som alla andra.

Jag sätter mig ner, låter alla miljoner tankar husera inuti mig. För det är inte någon idé att försöka fokusera på en, för det har jag ingen energi till.

Försöker om och om igen att hitta fotfäste, men jag ramlar bara omkull. Hur länge orkar man kämpa mot dessa hjärnspöken, hur länge orkar man att leva i ett utanförskap?

Som tur är jag fäst med dig, och även om vi lever i olika verkligheter så är kärleken på riktigt - och vi med.

Du är mitt centrum i livet, och i dig håller jag fast. Fastkedjad försöker ångesten dra mig åt ett annat håll, men du är stark nog att hålla mig kvar.
Även om det brister ibland, och gnisslar i kedjan, så fångar du upp mig och placerar mig nära dig.

Du är verkligen oumbärlig för mig.

Who am I?

Frågorna dunkar i huvudet, tankarna snubblar över sig själva.
Min man frågar vad jag tänker på, och jag får inte ut ett enda ord.

Tankarna har täppt till, och ångesten slingrar sig genom hela kroppen. Påminner mig om hur värdelös jag är.

Jag vrider mig i obehag, ångesten knyter sig hårdare kring min kropp. Den sitter som en tvångströja över hela kroppen.

Vad tänker jag på?

Man tänker inte, man känner. Känslorna svallar över, och man blir rädd. Man känner inte igen sig själv längre, och andetagen blir snabba och flyktiga.

Vad är det som skrämt en? Det enkla svaret är - mig själv, jag skrämmer mig själv.

Jag känner inte igen mig själv, nu när jag är som mest levande så känner jag döden närmare än någonsin.

Jag önskar att jag bara kunde svimma av, slippa känna för en gångs skull.

VEM FAN ÄR JAG?

Ångesten dränker mig nästan, och allt som kommer ut är en explosion av osammanhängande ord, meningar som beskriver vad jag tänker på.

Jag tycker synd om dig, som får stå ut med mig. Jag tänker på hur värdelös jag är, och hur synd det är om just dig som måste vara stark nog för oss båda.

Jag känner för att banka huvudet i väggen, för att kanske, få ut liiite av den förbannade ångesten som kom från ingenstans.

Jag är inte psyko, förrän det har bevisats.
Men jag är bipolär med långvarig ångestsyndrom och lite till, men jag är INTE min sjukdom - även om den är en del av mig.

Att vara ständigt glad är inte verklighet, det är en fasad som byggs upp och som kommer rasera hårt och dammigt till marken.

Bättre att vara på lagom marknivå, även om jag är lite under - för då faller man inte så långt när det väl skiter sig

Fast ibland, önskar jag även trots risken att falla långt - att jag kunde få känna lite ständig lycka. För det är rätt tråkigt att vara nergrävd, medan alla andra lever.

Resonemanget : hjälp dom här först.

Man säger att ett barn aldrig svälter till döds här i Sverige, men i andra länder är det vardag.

Arbetslösheten är hög här i vårt välfärdsland, i andra länder kan man inte ens läsa av arbetslösheten i procent för att det är så ovanligt med att ha ett jobb.

Här i Sverige har vi ett skyddsnät, som kanske inte fångar upp alla, men som är en trygghet för många.
I andra länder finns det inget skyddsnät, utan det finns femåringar ute på gatan som tigger om att få leva en dag till, även om verkligheten är hård mot dessa barn.

Dom blir våldtagna, en del till döds. Ingen reagerar, utan dessa barn bärs ut från samhället i påsar och glöms av.

Här klagar vi på väder, politiker, småsaker och om någon satt sig på sätet bredvid en på bussen.
Vi klagar på för långa köer i matkassan och vi suckar när gamla damer fifflar med två portmonnäer för att få fram mynt och sedlar.

Vi klagar på hundbajs på gatan, och vi svär över fläckar på kläder.

Klart vi har rätt att klaga åt dessa faktiska skitsaker, men vi ska aldrig komma och säga att vi skiter i andra för att vi som land inte är fulländade själva.

Skita i andra, och bara tänka-på-oss-själva är ett problem på denna jord.

För fan, tänk längre än vad Sverige räcker till!!