När dagen blev den sista.

Jag trodde aldrig att jag skulle ta klivet in i vården - inte heller trodde jag att efter nästan 9 år att jag skulle ta klivet därifrån.

Många människor har jag mött genom åren, många människor som borde hedras - och några som borde gå i alldeles för tidigt pension.
  Människor som gör allt för en människa, och människor som gör allt för att dagen ska ta slut.

Människor som sitter med ciggen och kaffekoppen i handen, som låter andra ta larmen. Och de människor som faktiskt tar larmen genom att sätta ned kaffekoppen.


Arga människor, bittra människor, flamsiga människor och underbara människor. Det finns alla sorters, och jag vet inte vart jag ska sätta mig någonstans. Jag är en visionär på fel ställe och på fel plats, en person med energi och vilja. En som vill bota sjuka, men samtidigt är jag den personen som också vill ha den där kaffekoppen - sitta i fred i fem minuter utan att larmet blinkar illrött på displayen.

Men det är nästan charmen, att få ta den där andra koppen kaffe för den första blivit kall pga. larm. Att få ha någon liv, någons öde i händerna. Man kan vara en förändring för en person som kört fast någonstans, som velat bort sig och inte hittar någon väg att gå.

Sjukdomar kan göra mycket med en, inte minst ta ifrån en livet - men också ge ett annat liv tillbaka. Ett med begränsningar, men som ändå kan ge ett annat perspektiv som gör en rikare.
  Som vårdpersonal får man vara med om hela cirkeln, bara man befinner sig på rätt plats.

På sjukhuset trivdes jag som mest, där fick jag dela min passion med andra människor - nämligen den patientnära vården som inte bedrivs inom äldrevården.

Det luktar varken urin eller gammalt på sjukhuset, och livet finns efter att dessa människor (nästan alla) har lämnat sängen. Sängen som vi varsamt städar och spritar av för nästkommande.

En process som ska få ta sin tid, och där nya människor ansluter. En säng står sällan tom, och som vårdpersonal måste man kunna ha ögat och empatin att sätta sig in i vardera människas liv för att ge den bästa vården.

Tyvärr så finns ju inte alltid tiden, eller så har några stycken gått in i väggen. Eller så är det bara så, att några personer har kommit in på fel yrke, men blivit kvar av bekvämlighet.
  Fast bekvämlighet finns egentligen inte i det tajta schemat, och lönen är nästan obefintlig.

Jag trodde som sagt aldrig att jag skulle gå korridoren ut, ta sista steget ut ur sjukhuset som vårdpersonal. Men nu är den dagen kommen, och på måndag börjar en annan era. Ibland behöver man tänka på sig själv, ibland måste man inse att man inte kan jobba för evigt inom vården - för då blir man som dom, som blir kvar av bekvämligheten att ha ett jobb. En person som egentligen inte borde jobba här.

Jag tackar och bugar för denna tiden, och jag måste bara tillägga till all vårdpersonal -speciellt den personal på AVDELNING  53 på NÄL i Trollhättan - ni är tamigfan bäst. Glöm aldrig där.. Det ni jobbar med är av betydelse, och utan er så skulle världen fallera. Keep up the good work mates!

En massa svammel

Jag är inte ensam, men ändå känns det kallt när vinden blåser. Det finns ingen där som håller mig varm, ingenting hjälper - inte ens en varm tröja.
  Paniken infinner sig att jag inte kan göra ett skit åt kylan, eftersom jag står mitt på Antarktis och bara får gilla läget.

Att det tar dagar, veckor - månader, att vandra till varmare breddgrad gör att ångesten blandar ihop sig med paniken.

Jag känner för att bara ställa mig och skrika, men då skulle jag bara bli vars om att det enda som händer är att jag hör mitt egna eko, och det skulle göra att jag känner mig ännu mer ensam.

I wake up
I survive 
I go to sleep


Snart rivstartar skolan igång, jag börjar på en ny kula. Även om grunderna är detsamma där hemma, så tvingas jag in i ett socialt liv där mina tankar kan fösas åt ett annat håll.
 
Det här har jag väntat på, att skolan ska börja köra igång så att jag kan få någonting annat att fokusera på. Men när jag väl kommer hem, så kommer huset ändå stå tomt, jag kommer att göra allt det där jag gör nu. Försöka hitta motivationen och försöka trivas i situationen - att han inte är hemma när jag kommer..

Vi sitter fast i ett ekorrhjul, kan lixom inte ta oss ur. Livet måste rulla på, och då blir texten ovan, skrivet i kursivt, ännu mer vardag.

Han måste jobba, och jag måste överleva. Han måste överleva med det i bakhuvudet att jag saknar honom, att jag känner mig halv och att han inte räcker till - jag känner själv att jag inte räcker till.

Hur ska man kunna leva i ett samliv ensam, och hur orkar man?

Tro inget annat, jag älskar min man. Han är det bästa i världen, det vackraste i världen - mitt livselixir.
  Vi älskar varandra mer än ord kan beskriva.

Det är därför det är så svårt att acceptera att han är borta 12 timmar om dygnet, 6 dagar i veckan. Han är hemma och sover 8 timmar, och vad blir kvar till oss, till barnen?

Jag är så arg, så bitter. Jag har ångest så fort jag tänker på IKEA, där han jobbar.. Jag avskyr stället tack vare att dom tar honom i från mig, att dom har sådana arbetstider som dom har. Omänskliga, och inte alls passande för småbarnsföräldrar.

Jag ska ändå orka, mitt i ångesten, att ta hand om mina tre, fina barn. Jag ska orka sköta hushåll, och ta hand om hunden. Orka med mig själv, och hinna med allt omkring.
  Men jag dunkar ofta huvudet i väggen, och undrar hur fan jag ska orka - när varje ord skär i öronen på mig. Varje litet ljud gör så jag tappar balansen.

Avlastning vore väldigt tacksamt, men för mycket begärt. Hade jag haft pengar, hade jag anställt någon som tar hand om hushållet, och kanske min ångest med.
  Någon som vill ha den? Jag skänker bort den!