Två trötta ben vandrar livets gång.

Öppna sår, dom blöder.
 Ett öppet sår inombords blöder mer, slutar aldrig blöda förrän någon lagat hålet.

Två svaga, och trötta ben. En trött kropp, ett trött huvud.
  Två rödgråtna ögon, som sett verkligheten från den hårda sidan ber om förlåtelse, ber att få slippa se mer.

Ber om att slippa se verklighetens hårda sida, ber vinden att sluta blåsa i motvind.
  Två nariga kinder, som stått emot hårda vindar hela livet ber om en lättnad.

Ber om en svag vindputs, istället för en orkan runtom.

Två ostabila ben, ber världen att sluta gunga. Ber vågorna lugna sig, ber om att få gå på plan mark ett tag.

En värkande själ ber om att få slippa känna smärta, ber om att få slippa ångest. Ber om att slippa ursäkta sig för ens existens. Ber om att få känna glädje, och att få känna tillfredsställelse.

Två trasiga lungor, ber om att få andas fritt. Ber någon att knyta upp knuten som är bunden runt bröstet.

Två trötta axlar, ber om en lättnad. Ber att livet tar av den tunga ryggsäck, ber om att någon annan bär den ett tag så att axlarna hamnar rätt igen.

Två trötta öron, vill stänga av ljudet - vill att suset i öronen försvinner, vill att alla hårda ord genom livet slutar eka. Vill höra det som kallas ingenting, eller i alla fall, höra hjärtat slå normala slag.

Huvudet ber om att sluta smärta, ber om en break. Vill kunna tänka klart igen.

Livets marionettdocka, det har varit jag - det är Jag.

Klipp av trådarna, låt mig leva. Låt mig gå vidare i livet, utan att hållas fast i det som varit. Jag vill stå på mina ben, vill orka och klara av det.
  Jag borde lärt mig gå för längesen, men det som hände då, allt det där, har gjort att mitt utveckling har bromasts.

Men jag vill komma vidare nu, för trådarna brister snart och då orkar jag inte hålla upp mig själv längre..

Let me go, let me be.

Åt helvete och på återseende.

Känslor är komplexa, likt som minnen. Man tror att man har kommit mycket längre i sitt byggande av självförtroende, men så kommer en händelse som drar en tillbaka 10-tals år, när man är liten och befann sig i cirkeln av mobbning.

Man minns den tid man hade social fobi och knappt orkade ta sig utanför dörren utan alkohol,
man minns den tid då man inte hade någon att luta sig mot.

Man minns allt det där som skuggfigurerna sa, hur ont det gjorde.

Slå mig, slå mig hårt som fan. För det gör mindre ont än ord som sätter sig som ett ärr på insidan, eller ja, närmare sagt som ett sår på insidan. För såret läker aldrig, det fortsätter blöda livet ut.

Man ber om förståelse, att människor ska förstå att man är skör efter alla händelser i livet, men det är så djävla fult att vara sårbar.

Man är jobbig om man är sårbar, man är jobbig om man klagar. Det är så djävla lätt att klaga på människor som klagar!

Jag är så äckligt trött på att känna skam över att jag är skör, att jag bär på en ryggsäck som är tyngre än vad min styrka klarar av att bära. Ska man behöva blotta allt, för att få förståelse?

Jag trodde på fullaste allvar, att vuxna inte angriper vuxna. För man borde ju kommit så mycket längre i utvecklingen än så, än att se allt svart och vitt. Så som barn gör.

Idag kände jag mig liten, väldigt liten. Jag drogs inte bara tillbaka till barndomen, utan också till den tid då jag befann mig i den värsta krisen i mitt liv - panikångesten.

Jag fann inte luft, jag kunde inte andas. Jag kunde inte prata, jag kunde inte tygla mina känslor.
  Jag var arg, jag var ledsen - och jag var chockad.

Det var som att dra undan mattan, klä av sig naken framför människor. Jag var blottad för mina känslor, och jag kände mig liten och rädd - så som förr.

Byggstenarna som jag hade byggt upp sen jag var 12 år, hade rasat samman igen. Nu måste jag börja om igen, och förhoppningsvis hittar jag en bättre teknik för hållbart bygge, för jag orkar egentligen inte en gång till..


Senast i morse sa jag till mig själv - Aldrig att någon ska få sätta sig på mig igen.
  Jag mådde så djävla bra, trodde jag. Antagligen var det bara en lös fasad, eftersom det kunde rasa så lätt som idag.

Hur fan tar jag mig vidare, när jag måste möta min rädsla varje dag?

Åt helvete - och på återseende!

Han, Hon, Hen - Hulken?

Pelle får inte leka med dockor,
Anna får inte leka med bilar,
Hen, som inte har något namn får leka med vad Hen vill.
Hulken kastar bilar överallt och leker med dockor i smyg.

Henrik har en rosa tröja på sig med en katt,
och Ulrika har en mössa med bilar på.
Hen har byxor som är blåa, med en blomma på.
Hulken har kalsonger på sig med hjärtan på, men resten av Hulken är grön.

Annika jobbar som bilmekaniker,
och Mats hjälper Annika att bära däcken. 
Hen sitter på kontoret, och tar emot beställningar.
Hulken får inte plats i bilen för att byta kopplingscylindern på en Saab 9000, så Hulken får dricka thé istället.

Annas föräldrar målar om hennes rum till rosa, och sätter upp väggdekorer med prinsessor på.
Pelles föräldrar tapetserar om rummet med Blixten McQueen.
Hen får välja precis vilka färger Hen vill. Hen väljer röd, grön, lila och blå. Det ska bli en regnbåge på den redan vita väggen.
Hulken ska vara som alla andra, och väljer något som alla andra har.


Det är vi föräldrar som skapar olikheter i samhället, det är vi som sätter ribban.
  Vi skapar en del av utanförskapet, och det är vi som är ansvariga över att klyftorna inte ska öka bland barnen.

Vad tusan ska en 6-åring med en iphone till? Vad spelar det för roll om 5-åringen har märkeskläder på sig - när dom ändå växer ur kläderna fort eller förstör dom på dagis?

För er som inte vet, så betalar man oftast för märket på klädesplagget - inte för kvaliteten.

Skapar vi en miljö, uppbyggd över vad vi tycker är okej, så kommer barnen formas efter det.
  Vad ger vi för intryck på barnen när vi reagerar på olika saker?

Vad för trygghet ger vi, när barnen döljs av mobiler och stora egon?

Varför är det så fult, att ha lite tid över och bara njuta lite av livet?

Varför är världen i behov av ett tredje kön, är det för att vi inte ska missa någon som är osäker - och som är mittemellan någonstans? Varför har den klyftan skapats?

VARFÖR ska allt vara så jävla komplicerat, och varför ska man se ett problem som ett hinder - och inte som en utmaning som ska lösas?

Varför är allt diskriminering? Varför skulle inte Mats kunna erbjuda sig att bära däcken, utan att någon skulle känna sig kränkt?

Varför kan inte Anna få sin vägg blå, röd, grön, rosa, lila, svart, vit - eller den färg hon vill?
 Varför är vi så fixerade vad som är "tjejeigt" och "killigt"?

Istället för att lägga ner så mycket energi på vad som är rätt eller fel, lägg energin på att leva och njuta av det liv du fått. Lägg energin på barnen, på familjen, på dig själv, på husdjuret, på din själsfrände, på din kompis. Sluta komplicera allting, allting är inte svart och vitt - men ingenting är inte heller blått eller rosa.

Be you, be proud.

I made it all the way

När jag var liten, så handlade varje dag om att växa och bli vuxen. Man hade drömmar, och man förstod egentligen inte vad som väntade mer än rättigheter att köpa sprit och cigaretter.

Jag hade en vän, har en vän, men hon har följt med mig hela livet. Vi har format varandra, precis som vatten gör med sten på havets botten.
  Det tar lika lång tid att forma en människa, som det gör för vatten att forma en sten till det den kommer bli när någon finner den och tar upp den i sin hand.

Vi var riktiga små skitungar, med olika bakgrunder egentligen. Vi längtade inte så mycket efter framtiden, vi fann oss i nuet - bara vi hade varandra.
  Vi levde för dagen.

Det var den tiden barn kunde vara barn, den tiden då man tilläts att vara ett barn.

Vi hittade på bus, vi skapade oss en egen verklighet.
  Vi älskade varandra, utan att ens behöva säga det. Det bara fanns där - kärleken.

Redan i andra klass var vi bästisar, vi utvecklade det estetiska tillsammans och vi var inte dom som lekte med ponnys - vi gjorde annat, som var häftigt.

Vi satt och spelade quake på datorn, unreal tornament och vi satt och lirande nintendo.
  Vi bakade kladdkakor, vi kastade kottar på surgubbens tak.

Vi lekte att karusellen på lekplatsen tog oss till en annan värld.

Vi byggde snöborgar vid tågrälsen, och bombarderade tåget med snöbollar. Vi gjorde kullerbyttor i snön, rakt ner i dikena.

Vi var inte hårt kontrollerade, vi kunde vara långt från våra hem och leka. Även om hon bodde vid ett boende med psykiskt sjuka människor som skrek det ena och den andra efter oss, så fick vi ändå vara överallt och leka.

När man väl blir vuxen, så finner man sig inte alltid i den rollen. Livet kan förändras så fort, och man hänger inte med.

Man har helt plötsligt börjat gymnasiet, att vara barn existerar inte. Nu kan man till och med köpa ut dom där äckliga folkölen och köpa cigg, man kan ta körkort - och man kan bli gravid.

Så som det blev för min del. Jag blev gravid när jag var 18 år, fick barn när jag 19 år. Jag blev inkastad i vuxenlivet utan att förstå vad det handlar om. För det första handlade det inte längre om mig själv, utan om ett barn som skulle någon gång också bli vuxen.

Jag har nog aldrig förstått att jag är vuxen, förrän idag. En konstig känsla kom över mig, om mitt vuxna ansvar. Visst har jag tagit ansvar förut också, men jag förstod just idag hur långt ifrån jag är barndomen själv.

Det satt tre ungar, kanske 12-13 år, på golvet på ICA här i Grästorp. Satt och låtsades som att det låg en sensor på golvet som skulle sprängas om man gick där på, jag sket i det och bara gick förbi. Dom skrattade..

Jag gick in och köpte det jag skulle ha, plus en burk pepparkakor. En konstig känsla strömmade över mig, när jag stod i kön och tänkte på barnen som satt på golvet.
  Jag fann dom mig själv närmast, och jag åkte tillbaka 15 år - när jag var i den åldern, där man sket i allt och alla och bara koncentrerade sig på att ha kul.

Jag gick förbi dom igen på vägen ut, och stannade upp framför dom. Dom höll nu upp ett snöre mellan sig i gången, och den ena sa Hej, har du köpt pepparkakor?

Jag kollade på henne, och de andra två. Och svarade Mm.. Vill ni ha?

Dom tittade alla tre på varandra, och svarade sedan i kör "JA!"
  Jag öppnade burken, böjde mig ner och gav dom alla tre pepparkakor. Och alla i kör, väluppfostrat "Tack så jättemycket".

Jag har länge trott att uppfostran har blivit någonting slappt, men tanke på att alla ungar härjar som aldrig förr. Första-klassare klottrar ner toaletter, och skriker glåpord.

Mycket handlar nog inte om dålig uppfostrarn, utan att ingen längre ser barnen som man gjorde förr.
 Alla människor måste bli sedda, och tänk dig som vuxen - att alla du träffar på som du förr var vänner med, eller varför inte dina arbetskamrater - plötsligt bara går förbi dig och inte hälsar?

Hur skulle du känna dig?

Hur skulle du känna dig, om du och en vän satt och fika och denne personen satt med ett stor dagstidning framför sig, så att ni inte kunde se varandra?
Likadant är det för barn med dagens telefoner som täcker de vuxnas ansikten. Dagstidning som telefon, ögonen speglar själen. Och blir inte själen sedd - blir den väldigt liten och osäker.

Vi är så jäkla upptagna med oss själva nu för tiden, om det inte är karriären så är det facebook, träning eller ens egna ego som står för väggen mellan ett bra umgänge med barnet.

Att bli lyssnad på, att bli sedd och att bli kramad är vad alla barn vill ha.

Och jag antar att det var det jag kände idag, att jag faktiskt har lämnat barndomen och måste ta mitt vuxna ansvar fullt ut. Det kommer finnas en tid för mig senare, när barnen har vuxit upp, nu är det deras tid att få vara barn.

Jag har ju faktiskt gått hela vägen, så att säga - I made it all the way.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag tappar motivationen fort, och det känns inte som jag känner mig själv alls..

Jag hade jobbat för länge inom vården, fick aldrig chansen till ett fast jobb.. Jag ville sadla om, jag läste till platsättare - men fick inte napp där heller..

Nu läser jag logistik, och det är nu jag är närmast mig själv.. Jag ser dock inte vägen fram, och jag tappar motivationen. Energin som har funnits är försvunnen, och jag känner inte glädje över något och känner inte heller drivet som jag haft.

Jag har alltid kunnat se solen bakom molnen, hur svårt det än har varit på markplan.. Men jag gör inte det längre, jag känner ingenting förutom förvirring.

Vem är jag?
Vad har jag för intressen?
Vart är jag på väg?
Vad vill jag?
När ska jag hinna existera?

Småbarnsåldern är svår, speciellt när man får pussla ihop hela vardagen själv. Jag hinner inte pausa och tänka på vad jag vill, utan när jag sätter mig i soffan på kvällen så är jag så trött, och jag vet varken in eller ut..

Jag tycker det är hög tid att lära känna sig själv nu, och jag vill veta vart jag ska.. Men jag HINNER inte. Jag önskar tiden kunde stanna upp ett tag, och bara låta mig vara ifred.

Jag vill hinna tänka på vem jag är....

Vad tycker jag är kul?

Är det avundsjuka jag känner gentemot min man, som ha fått det där roliga jobbet? Visst är hans jobb sämst gällande arbetstider, då han måste bortprioritera familjen 90% i veckan.. Men jag vill också ha ett jobb som jag trivs med, som jag känner glädje att gå till..
Jag är ingen person som kan ha ett tråkigt liv och känna mig nöjd, jag blir deprimerad direkt av att gå till en arbetsplats som inte utvecklar mig eller som är intressant..

Samhället ställer så höga krav på en, så man behöver bära hela världen på axlarna.. Jag är ingen starkt individ, så jag orkar inte bära upp världen på mina axlar. Jag faller pladask, och det tar lång tid att återhämta mig...


Jag önskar att jag hade vänner, vänner som man kunde kontakta mitt i natten och prata med om jag skulle vara ledsen, vänner som försöker peppa en och som kan lägga sitt eget ego åt sidan.
  Någon som märker av när man är deprimerad, och som försöker få en att tänka på någonting annat..

Jag hade en sådan vän under tonåren - den kallades spritflaskan.. Så ärligt talat så vet jag inte hur man skaffar sådana vänner, eller om det är ett orimligt krav att ha på någon.


Jag känner mig ensam, och det är jag mot världen - jag mot tiden och jag mot livet.