Ett öppet och väldigt ärligt brev till Fredrik Reinfeldt

Hej Fredrik,

du pratar ofta om att man inte kan uttala sig om enskilda fall. Du kan inte heller erkänna att du driver en bidragspolitik, utan du stoltserar att ni bedriver ett arbetareparti.

Bakom ryggen, dit du inte vänder, så står ungdomar på rad och väntar på ett arbete - en lösning som kan rädda dom från socialbidragen.

Även där står sjukskrivna människor och undrar vart deras sjukpenning är, bakom dessa människor knackar föräldrar som får 180 kr per dag i föräldrapenning bara för att dom inte lyckats få något arbete trots att dom är närmare 30 år.

I en sjukhussäng ropar en cancersjuk efter hjälp, men får bara höra att personen måste söka jobb på heltid - annars blir hon av med ersättningen.

I en busskur sitter en människa som har tappat hoppet för samhället - för politiken. Han söker efter varje halmstrå som han skulle kunna greppa men finner ingen annan tröst än flaskan för gårdagen.

I ett klassrum sitter 30 elever, några av dessa behöver mycket uppmärksamhet och gör det stimmigt i klassen efter flera försök för att hitta den uppmärksamhet som dessa behöver. Barnen går hem med huvudvärk, magont och med trötta ögon. Dessa sjuåringar stänger in sig i sina rum när dom kommer hem för att dom inte klarar av några mer intryck.
Ändå vill ni införa betyg i lägre åldrar, när ni redan skapar ohälsosam stress redan när dom är 6 år.

På en arbetsplats sliter undersköterskorna för en lön som inte går att leva på. Dom klarar inte av att sjukskriva sig eftersom lönen är så låg och för att dom skulle förlora så mycket. Efter ett par år måste några av dessa arbetare bli förtidspensionärer för att dom gått in i väggen. Även där så behöver dom fortsätta kämpa för att komma tillbaka och för att stå till arbetsmarknadens förfogande.

I ett hörn någonstans sitter en 15-åring och skär sig i armarna, som ett rop på hjälp. Hade psykvården hittat henne hade hon legat inne eller eventuellt fått hjälp genom terapi.

Hade Sverige haft ett nät som fångar upp de som faller, utan en massa arbete för att försvara sig om varför dom är sjuka - så hade livet sett mycket bättre ut för flera tusen personer.

Ett myntat uttryck är - Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.


Dessa människor är verkliga, dessa människor måste få ses.. Det går inte längre att skylla på enskilda fall när tusentals faller i det skyddsnät med stora hål som ni skapat.

Du har förlorar verklighetsförankringen för längesedan och jag hoppas att du efter valet kommer hamna på jorden igen för att inse hur mycket du har raserat.

 

En härlig dag (bilder från årets första vårdag)

Känslan av ensamhet

Jag satt och pratade med min dotters kurator här om veckan, hon sa att Julia känner sig utanför - även om hon är med vänner. Hon känner inte att hon är delaktig fastän hon leker i leken.

Aktiv med i leken..

Jag känner igen mig i detta, att även om man är med flera människor, man umgås och man pratar. Så känner man sig inte riktigt delaktig, man känner sig ensam även om man umgås.

Tillhörighet.. Är en svår känsla att ta till sig. Att man faktiskt duger.

I så många år har jag levt med social fobi, tack vare alla människor under mellanstadiet upp till och med gymnasiet rent utsagt visat mig att jag inte har någon tillhörighet i någon grupp. Därför har det blivit jag och mig själv som har levt ihop. Vi har överlevt ihop.

Livet har varit flyktigt för mig, att vara aktivt delaktig för mig har varit svårt. Antagligen som sagt för att människor tidigare har sagt att jag inte duger, men även att jag själv har sagt att jag inte duger.
Jag har låtit mig själv vara ett offer, även om jag inte trott att jag aktivt har valt det.

Jag har varit ett offer för mig själv helt enkelt, genom ett självskadebeteende så har jag tagit med mig det upp. Varje gång det har varit för bra, så har jag dragit mig neråt för att förankra mig där jag hört hemma, där jag trodde att jag hörde hemma. Där jag sa att jag inte alls duger, att jag inte kan och att jag nog borde ta det lugnt - för det är inte jag som hör hemma där uppe bland dom andra, för jag är sämre än dom.

Faktum är, jag är inte sämre än någon annan - jag är inte heller bättre än någon annan. Jag borde sluta förankra mig där nere i botten, det är inte hela världen om man faller ibland och behöver finna en väg upp igen.

Det är inte hela världen att känna att allt är hopplöst, för man vet att det kommer en dag som är bättre.
Det har ju tiden utvisat redan.

Julia kommer för alltid vara min räddning, för hon bröt kedjan av missbruket. Kedjan av min förflutna, hon tog mig framåt i livet. Nästa milsten var min man, min Mattias. Han visade att alla inte vara idioter, att det verkligen fanns någon för mig. Som visade mig att jag visst betydde världen för någon.
  Att jag var värdig för livet.

Sen har det fortsatt, milsten efter milsten. Efter missfallet som drog mig ner till helvetet, så kom Jacob och sen kom giftemålet  - och sen kom Wilma.

Dom gav mig ett liv jag aldrig kunnat hoppats på för 10 år sedan.

Jag önskar att jag flera gånger kunde stanna upp och reflektera vad livet egentligen har gett mig - för då skulle jag inse hur värdefullt allting är. Att allt jag gått igenom och fått utstå med har tagit mig någonstans. Jag måste acceptera att jag inte alltid orkar att göra saker, jag orkar inte alltid jobba, jag klarar inte alltid av att umgås med människor. Ibland orkar jag inte ens umgås med mig själv.

Ibland är jag sur, ledsen och irriterad. Ibland är jag glad och full med livsglädje. Ibland hälsar jag inte, för att jag skäms över mig själv. Ibland säger jag konstiga saker, men en sak är säker - Jag är alltid mig själv, i alla lägen. Även om jag känslomässigt svänger, så bottnar jag alltid i mig själv och tyvärr i min osäkerhet.

Men det är det som gör mig mänsklig, det som gör mig livsduglig och till en bra människa. Jag kan vara ärlig mot mig själv. Det är unikt antar jag, med tanke på hur många lever med en påklistrad fasad.

Vad händer när den faller?

Repulse

Barn är barn, dom är under ständigt lärande och har miljoner med intryck varje dag. Dom stänger inte av sin hjärna någon gång, dom är alltid mottagliga. I dagens samhälle så ställs mer krav, och ny teknologi krävs för att alla ska få hänga med.

Om föräldrar hade insett och tagit sitt ansvar, så hade inte teknologin varit betydande i skolmiljön. Då hade alla inte behövt en iphone, de nya märkena på kläderna eller andra dyra saker som blir en statussymbol.

Pedagogik, det är det nya i skolvärlden. Men jag tycker att den tillämpas fel. Man måste satsa mer på de enskilda personerna i klassrummet, arbeta hårdare med att få en bra miljö. Inte tillåta spring och gap. Alla barn borde få en chans att få komma iväg, få prata med någon om dess upplevelser.

Jag har kommit i kontakt med RePulse, där skriver skaparen Gunilla såhär:

”Det daltas FÖR MYCKET med dem!”

Jag har hört det uttrycket alldeles för ofta som en förklaring till ungdomars felaktiga beteende och jag känner  att jag blir upprörd. Dags att ta några djupa andetag…

Kan det i stället vara så att de har blivit daltade med alldeles FÖR LITE!?

Och jag kan inte mer än att hålla med, det är bara en bortförklaring för att slippa ge sitt barn den uppmärksamhet som den behöver. Alla barn behöver ha sina föräldrar, dess stöd och att få känna trygghet. Barn ska inte behöva hamna utanför för att föräldrarna inte kan eller hinner ge dom uppmärksamhet.

VI skapar samhället, och hårdare krav ställs på den vuxna. Man ska kunna jobba dygnet runt, och man ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Ungefär här infördes kvällskvisten och nattias - för att underlätta så att alla kan jobba nätter och sena kvällar.

Man får lämna sina barn på skolan på morgonen, och hämta dom efter skolan dagen efter. Den vuxna tryggheten försvinner, och glappet mellan föräldrar och barn ökar.

Sen är det personer som medvetet väljer bort sina barn, för att hålla på med sina hobbys. Min mening är, skaffar man barn så ska dom ALLTID komma först. En själv får komma senare, när barnen blivit större.. Visst ska man väl få unna sig egentid någon gång ibland, för det är ju någonting som är viktigt så man inte glömmer bort vem man är. MEN att klämma in det varje dag, så fokus på barnet försvinner är inte okej.

Jag efterlyser fler engagerade föräldrar, som förstår sitt ansvarsområde och förstår vad det betyder att vara förälder.

Ingen bör lämnas utanför, ingen bör behöva vara ensam. Ett barn är ett barn, försvarslöst och beroende av en trygghet med ramar att förhålla sig till. 

Trenden måste vändas, slopa träningshetsen, slopa "egentid varje helg för att festa" och sudda ut egozonerna. Skaffa inte barn för guds skull om ni inte är villiga att ge dom full uppmärksamhet, kärlek och ramar. 

Här sätter jag punkt idag.

Att välja sina strider

Ibland måste man välja sina strider, men ibland går det inte att fly från dom. En del strider gör att man känner ilskan strömma från fötterna upp till halsen, det går inte att stoppa. Orden haglar ut, och man kan inte längre fly - utan man måste fullfölja det man startat.

Idag var en sådan dag. 

Jag skulle hämta Julia på fritids, när jag närmade henne så stod hon med en vikarie och hon storgrät. Hennes ögon var alldeles röda, och hon var jätteledsen. 1,5 meter bort stod det 3 flickor och hoppade hopprep, som hade tagit hopprepet från Julia. Stött ut henne och påbörjat en annan lek med det hopprep som Julia lekte med.

Flickorna hade frågat Julia om dom fick vara med, och Julia hade godkänt detta. Men hon räknade inte med att dom skulle ta över helt och hållet..  Hennes snällhet och hopp om att några ville leka med henne släcktes och hennes tårar kunde inte hållas inne längre, utan hon tydde sig till vikarien som var bredvid.

Vikarien gjorde inget mer än att stå bredvid Julia och titta på dessa flickor som snott hopprepet och förstört leken. När jag kom fram tog jag och kramade om Julia och frågade vad som hade hänt, varav Julia berättade vad som hade hänt. Jag frågade ställt varför inte Vikarien hade gjort någonting åt saken, utan bara stod och tittade på. Svaret jag fick var "Jag vet inte, jag är ju bara vikarie"! 

Där tänkte jag, VAD I HELVETE! Bara vikarie? Tänk om jag hade sagt så när jag tar hand om patienterna på sjukhuset? En patient kan ramla, och ligga försvarslös på golvet och be om hjälp. Hade jag kunnat säga att jag inte kan hjälpa denne för att jag är vikarie? 

Jag tittade på henne, tittade på barnen och då kände jag den dära energin strömma från fötterna och upptåt. Jag skällde ut ungarna, och sa till dom att be om ursäkt. Varav den ena säger förlåt och går därifrån.. 

Nonchalanta barn som behöver fasta tyglar och ramar att förhålla sig inom.. Blir så ledsen att se dessa barn, antagligen väldigt osäkra, behöva bete sig på detta sätt.. Det är så fel. Jag pratade med Julias kurator tidigare idag och både hon och jag tyckte så att Socialt Samspel borde vara ett ämne i skolan, så att alla får fasta ramar och förstår hur man ska bete sig mot varandra.

En obekant känsla

Varför infinner sig denna obekanta känsla inom mig.. även om den inte borde finnas där?
  Den har nästan aldrig funnits så kännbart, och min kropp har alltid försökt stöta bort den.

Jag känner mig.. smålycklig. Liksom i hela kroppen, lite sådär .. nöjd.. Är det så det känns?

Visst har det varit en bra dag, men jag har haft flera sånna här dagar - men aldrig känt såhär?

Sist igår kände jag mig nere och inte helt hundra, något ångestladdad sådär. Så där som jag brukar känna mig. Olustig och i vägen.


Vad ska man göra med den här, ska man förneka att det finns? Sluta vara rädd för att falla, sluta vara rädd för det okända, acceptera att till och med jag kan känsla positiva känslor?

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här nu, men jag antar att fortsättning följer.

Tagga ner.

Det går åt helvete utför, alldeles för fort.

Åttaåringar bär BH med spetsprydda kanter,
barn i samma ålder tar selfies och lägger upp på instagram. Hör sina föräldrar klaga över sin vikt, sitter vid samma bort när föräldrarna äter en morot till middag medan barnen själva för höra att dom måste äta upp allt på tallriken för att orka.

Tjocka barn blir utpekade i skolan som onormala, eller blir bara omtalade för att dom är tjocka. En del föräldrar äter inte en morot till middag, en del äter fettbomber som gör barnen ohälsosamma istället. Det är lika snevridet åt det hållet som det är åt det andra hållet.

Matvanor överlag är åt helvete, och man blir stirrad på om man har potatis i matlådan. Precis som det vore missbrukets moder, en jäkla potatis.

Träningshets, bikiniformen och oönskade mammakroppen. Idealet är skyltdockan i fönstret i H&M-butiken, och vi skyller på samhället. Vilka är samhället? DET ÄR VI.

Sommarkroppen 2014, here we go. Vi stressar oss till gymmet för att hinna med, vi ska vara överallt och ingenstans. Hinna med allt, vi ska vara supermänniskor. Vi ska prestera på jobbet. vara ödmjuka och idealiska i hemmet och vi ska ha en fin sida utåt. Sen när alla hamnar på sjukhus med stressyndrom och en hjärtattack så hetsar vi på oss rehabilitering - för att vara sjuk är fel! Det är belastande, ut i arbetslivet igen och sen kör vi på igen som om inget hade hänt.

Ingen vill vara svag, och att spotta ut sig att man är trött och sliten. Att man egentligen sitter och gråter hemma bakom kudden, det vill man inte visa. För då är man ingen supermänniska, då är man svag. Och  svaga människor är skitjobbiga, speciellt de som klagar öppet.

FÖR FAN TAGGA NER! Du är en förälder, du är en person - en person. Du har lika många timmar på dygnet som alla andra, 24 timmar. Du har barn som behöver dig, du har dig själv som behöver dig. Du kan inte lägga på fler timmar, du ska inte åka och träna 23.00 på kvällen - du ska sova och återhämta dig.

Du ska vara en förebild för ditt barn, det kan du inte vara om du är slutkörd och slutpumpad. Det kommer en morgondag, och det kan du försäkra dig om i fall du taggar ner. Annars kan man aldrig veta när stressen kramar musten ur ditt hjärta.

Tänk om.

Tänk om livet vore lika lätt att leva, som att skriva ord. Tänk om livet kunde levas fullt ut, och att man faktiskt kunde få in i huvudet att i morgon kanske inte solen går upp, så man kan göra det bästa av dagen.

Att man kunde ta till vara på varje sekund och glädjas åt de små sakerna som egentligen ses som obetydliga.

Tänk om allt kunde vara lika självklart, som det är för andra. Tänk om man kunde sluta känna ångest, känna livsglädje och kunna andas utan att det känns som ett berg har landat på ens bröstkorg. Tänk om lilla obetydliga jag, kunde känna sig betydelsefull och inte skämmas över den jag är. Tänk om jag kunde få mitt självförtroende, och känna att jag inte behöver gömma mig under jackan när jag går ut.

TÄNK om jag kunde släppa alla tankar, bara ge helvete i alla tankar och bara gå utanför dörren och bara kunna ta den plats jag förtjänar. Kliva ur bubblan, och gå in i en egosfär där bara jag finns.

Tänk om jag kunde ge mig en örfil, vakna upp ur koman, ställa mig upp och bara skrika rakt ut "JAG ÄLSKAR ATT LEVA". Tänk att kunna ta det där djupa andetaget, gå ut ur dvalan och ta för mig av världen. Tänk bara, att kunna känna energin strömma tillbaka i kroppen.

Tänk om.. Jag kunde få chansen att hitta den röda tråden i mitt liv, att kunna följa den och kunna bara vara jag.. Utan den där ryggsäcken, den den där kramande känslan i kroppen och utan alla tusen tankar.

En vårdag.

I dag infinner sig våren, och denna helgen har gått i raketfart. Den har bestått mycket av sjukdom och värktabletter i en härlig mix av ångest över att min kropp inte vill fungera som jag vill.

När jag vaknade i morse så bar benen knappt, och jag förbannade sjukhussängarna över dess ickebefintliga komfort. Min höft är skör, och det har lett till inflammation i höften. Men jag är inte bitter, servicen var ju fin och att bli serverad mat i sängen händer ju inte direkt varje dag då jag står för matlagningen 360 dagar om året (de andra dagarna som är kvar av året är jag inte hemma, utan då lagar M. maten åt barnen och honom).

Någonting jag inte känt på ett tag är som sagt ångesten, men igår kom den som en klar blixt från himlen. Min psykiatriker säger att jag har ett tvångsbeteende som går ut på att klanka ner på mig själv när jag mår bra, eftersom jag inte tycker att jag förtjänar det. Jag har aldrig reflekterat det på det sättet, men igår fann jag mig själv försöka hitta på saker som är dåliga för att jag inte skulle må bra.

Igår mådde jag som sagt bra, ett tag, och det gav mig ångest. Vilket gjorde som sagt att jag letade efter dåliga tankar, som skulle resultera i att jag mådde dåligt och inte gladdes åt det som var bra.

Att må bra är en konstig känsla för mig, speciellt när den blir långvarig. Det är obekvämt och ovant, och ingen känsla som jag tycker om att bekanta mig med. Jag är van sen tidigare att allt skiter sig när jag är på topp, och antagligen har det lett till en tvångshandling hos mig att dra ner mig under jorden när det är bra.

Men någon dag ska jag orka ta tag i den här känslan som egentligen är bra för mig, men det krävs mycket energi och mod. Jag behöver hjälp på vägen, och jag tror att den enda som kan hjälpa mig är psykiatrikern som kan dra ner mig på jorden om jag skulle segla iväg. Att möta sin rädsla är det bästa man kan göra, men det svåraste man kan uppleva.

Så även om ångesten är pain in the ass, så är det en välbekant känsla som jag tar med mig en stund till - lite som en trygghet. Hur konstigt det än låter, så har den ändå varit med mig i 27 år, och den enda känsla jag kan referera till eftersom jag har känt den så länge.

Vårvind, blås mig upp från jorden

Låt mig flyga högt över marken

Fri som en fågel, fri att tänka

och viktlöst kan jag blunda för mina tankar

Släppa ner de tyngsta sakerna som tynger ner min vikt,

som får mig att flyga ännu högre

Andas den friskaste luft som vinden kan ge mig

syrerikt som öppnar upp mina knutar

i kropp och själ

Andas utan tyngd, bara njuta av livet

Ett lätt hjärta, en lätt hjärna

ett lätt liv

Ge mig

Tack!

Dom här fyra dagarna har varit en pina. Värst har det varit igår iväg idag. Huvudvärken har dominera, och idag har yrsel och illamående tillkommit med råge. 

Legat inne nu sen igårkväll med morfin och dropp, gått igenom CT och LP. Kräkts och haft svåra attacker av huvudvärk.. Men jag har känt mig så trygg, för personalen här på Lidköpings sjukhus är oslagbara. Engagerad personal, och läkare som tar sig tid och lyssna och verkligen tar tag i problemen.. 

En annan sak jag blivit varse om idag är att jag har så otroligt fina vänner, och en underbar familj som bryr sig om mig.

Ni ger mig glädje med era sms och era kommentarer på Facebook.. Guld värt att veta att ni finns vid min sida, och att ni tänker på mig.. All kärlek till er alla ❤️

Du är unik

Du är aldrig närmare någon än vad du är dig själv,

du kan inte ha någon annan som måttstock - eftersom du är unik.

Dina bekymmer är dina bekymmer,

dom är varken mindre eller större än någon annans. 

Förminska dig inte, du är värd mer än så

Man är inte starkare än vad benen bär,

försök tömma ryggsäcken allt eftersom

Varför ägna tiden åt att bry sig om vad andra tycker?

Fyll livet med det glädje och liv.

Grubbla inte i tiden som gått förlorad,

ta vara på tiden som du har framför dig

Tillåt dig att gråta,

lika ofta som du ler

I stormens öga

Trötta ögon, kan inte somna

Trött kropp, kan inte slappna av

En trött själ, letar ro

Vilsen i mörkret, famlar jag omkring

Letar efter mig själv, efter betydelse

Efter livets ljus, slutet av tunneln

Hoppet är det sista som lämnar människan,

antar att det även gäller mig

Dagarna är mörka,

som en blomma behöver jag ljus

Jag sträcker mig efter varje stråle

för att få mig själv att växa

Vinden tar fatt i mina tankar,

fast i mitt huvud

blåser det en storm

Kan inte sortera varken tankar eller ord,

jag orkar inte sortera 

jag snubblar över dessa kallade små ord

En dag kommer säkert stormen lugna sig

och jag kan få njuta av stillheten

men just nu är det mycket

och jag finner ingen ro

Ha tålamod,

jag kommer resa mig igen

jag kommer snart inte bara orka

utan jag kommer även tillåta mig själv att leva

det ni kallar Livet.

Fuck you, you fucking fuck.

Den rubriken stod på min nyckelbricka som jag fick av min storasyster när jag fyllde år. Hon tyckte att jag skulle ha den på mina dåliga dagar, så jag satte den i min nyckelknippa. Antar att jag ska ta upp mina nycklar och visa folket när jag har en dålig dag. 

Idag är en jobbig dag, jag har ont i huvudet som tusan och jag är trött. Jag längtar till kvällen då barnen är lagda, och jag får sjunka ner i soffan med en kopp te och bara vara. Min man jobbar kväll idag, så jag får försöka rå om mig själv så gott det går.. Jag hoppas på att kunna somna en stund i soffan, fast det är klart, då kanske det blir svårt att somna för natten.. 

Jag tog mig ut i dag, trots huvudvärk och trötthet. Jag skulle förvisso hämta Julia på skolan och Jacob på dagis, men jag stannade ute med dom. Lyckades kratta bort en del av fjolårets löv som hamnat på altanen. Kändes skönt med frisk luft, och kom på mig själv att längta efter höstluften som är så underbart syrerik..

I morgon ska jag i alla fall till praktiken, det är bara tre dagar kvar på den innan jag börjar skolan. Det känns motigt att komma tillbaka till skolan, vill bara jobba, känna pengar och få struktur på vardagen. Sen vet jag med mig att jag inte klarar av att jobba 100% - jag har ju aldrig haft det, så det är ju ingen inlagd rutin jag någonsin har haft i livet. Men det vore ändå skönt, att ha ett jobb och kunna tjäna pengar. Jag vill så gärna flytta till hus och ha allt det där.. Slippa oroa sig för hur man ska överleva en månad sen när skolan tar slut. Jag kan ju inte studera hela livet, funkar ju inte..

Vi har kanske chansen att hyra ett jättefint hus, centralt här jag bor, det hade gjort mig lycklig. Tror jag..

Jag har ju inte riktigt landat i att vi både tapetserat om och möblerat om i sovrummet, det känns fortfarande konstigt. Men jag kanske finner mig i det snart, jag tycker ju ändå att det är bra. Jag är bara lite konstigt funtad, som tycker det är lite jobbigt - men ändå spännande, med förändringar. Hela jag är dubbelmoralisk.

Idag har jag haft en känsla över att ingenting jag säger stämmer, och jag har svårt att hitta ord. Antar att det är på grund av att jag är så trött och har ont i huvudet som jag fumlar runt. Jag är hjärntrött, och det går ju lixom inte att vila bort. Sen har jag ont i ögat också, fick antibiotika i form av ögonsalva. Så det kanske tar bort en del av mina besvär..  Fan vad jag klagar idag, men vart ska jag göra det om inte här? Mina barn är nog inte så intresserade att ta dela av mina tankar, och jag har ju ingen direkt vän att ringa till heller. Texten är min vän, har alltid varit. Texten har hjälpt mig genom livet, som en röd tråd. 

Svammel

Folk dömer, 

folk bryr sig väldigt mycket om småsaker.

Folk gillar att prata,

helst bakom ryggen om någon.

Folk gillar inte olikheter och andras bekymmer,

speciellt inte om dom är psykiska.

Jag dömer människor som dömer,

jag bryr mig extremt mycket om småsaker - som vindrutetorkarens hastighet på bilen.

Jag älskar olikheter, för det är det som gör oss unika

men jag ger blanka fan inte andras bekymmer - jag har fullt upp med mina egna.

Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte ska bry sig om vilka som pratar om ens snedsteg i livet, för man lär sig av snedstegen, så man ska se dom som en läxa för livet.

Älskad kan man bli, om man låter sig bli det. Det finns en person för alla, det har jag blivit införstådd med. 

Jag ville alltid fly från förhållande, jag blev obekväm och jag trodde att sex innebar att man blev accepterad som tonåring. Osäkerheten gjorde att man trodde att det var det enda sättet att bli bekräftad på, jag vet, jag var snedvriden som ung. Men hade man ett självförtroende som en sten så vet man inte bättre. Och hur skulle jag kunna veta, jag hade ingen att fråga? 

När jag träffade Mattias det året jag fyllde tjugo, så blev det en lång kamp för att stanna kvar. Jag älskade honom till tusen, men han var inte som andra. Han behövde inte sex för att stanna kvar hos mig, han behövde bara Mig. Det var svårt för mig att acceptera, mina tankar slogs emot varandra och jag inledde en kamp i huvudet i ett år. Jag gjorde nog väldigt mycket omedetet för att att han skulle göra slut med mig, men han fann sig med mig. Han älskade mig, och han ville stanna trots att jag var ett vrak. När jag hade accepterat han faktiskt älskade Mig, just mig, så släppte jag garden. När jag gjorde det, kände jag mig mer trygg. Mina tankar slogs inte längre, och det var även då jag fick min panikångest. Jag tror att den kom just då eftersom jag kände mig trygg, att jag äntligen hade någon som fanns där för mig som ville lyssna.

Den lilla psykopaten inuti mig.

Fy fan vad jag har mått rent ut sagt skit de senaste dagarna. Jag har velat ligga i mitt mörker och bara famla runt. Bara försvinna bort i mig själv. Inga ljusstrålar skulle få ta mig, och inga ljud skulle få nå mig. Jag skulle bara få vara, med mig själv och tystnaden runt omkring mig.

Det blir för mycket för mig, speciellt med tanke på den praktik jag gör och sen med upptrappningen med medicinen. Medicinen gör mig både psykisk och fysiskt nedsatt. Mina ben kan bestämma sig för att vika sig, och sen ligger jag med darrningar i kroppen.

 Det är speciellt svårt att dra sig undan när man har barn som man vill ge all den uppmärksamhet som dom förtjänar, men ibland orkar jag inte. Ibland orkar jag inte höra röster, skrik och bråk. Som tur är så har Mattias varit hemma och kunnat rodda det i den mån han orkade.

I fredags kom jag hem från en helvetesdag från praktiken, det var bara att laga mat, äta och sen upp och lägga sig för natten. Världen snurrade, jag kände hopplöshet och tomhet. Jag orkade inte ens känna efter vännen ångesten för att må ännu sämre, jag var helt slutkörd. Jag orkade inte bry mig om att jag inte kunde vara med på fredagsmyset, för jag hade inte ens energi till att öppna ögonen igen efter att dom slöts.

Min födelsedag igår var kämpig, jag vill inte fylla år - inte igår. Dagen var ju skit, varför skulle jag få fylla år på en skitdag? Förra året var skit, eftersom jag fick fira den i ensamhet med min man på 40 mils avstånd. Kvällen var ensam, och vi hade redan haft två veckor innan av helvete då han var borta hela veckor och jag var ensam med barnen..

Jag är luddig just nu i huvudet, och här om dagen stod jag i tankarna om att hoppa av högskoleutbildningen till hösten och börja läsa socialpsykiatri. Antagligen för att det är någonting jag känner till och kan klara mig igenom utan att kämpa, vilket jag får göra med denna utbildningen.. Fast sen när jag tänker överhuvudtaget på att behöva jobba och kämpa så blir jag så trött, så fruktansvärt trött och känner att det vore så enkelt om vi hade ett fungerade skyddsnät i samhället som kunde fånga upp mig. Låta mig vara lite, låta mig återhämta kraften utan att ekonomin körs i bott..