Moralmorsor, och om vad som är rätt och fel.

Jag har mött många olika åsikter, om en rad olika saker.
  Någonting jag kan summera av allt det jag hört, är att alla morsor vill det bästa för sina barn - oavsett åsikt.

Jag fick läst här om dagen att om man lägger ut bilder på sina barn på internet, så är man helt dum i huvudet. Skulle man själv vilja att någon la ut bilder på en när man somnat i en konstig ställning i soffan?

Jag tar inte så hårt på livet, och frågan får nog olika svar.

Föräldrar har i åratal fotograferat sina barn, satt i album och visat upp för de som kommit som gäster. Skillnaden här är att föräldrar lägger upp bilder på facebook och andra internetsajter, så att fler kan ta del av dom.

Rätt eller fel, tar barnet skada av detta? Kommer dom skämmas om 10 år, av en bild som är taget på dom för flertal år sedan?


Grunden i frågan är om man alltså skadar barnen genom att lägga ut bilder på dom, och då kan man spinna vidare på frågan - Vad är hälsosamt?

Dessa moralmorsor, och farsor också för den delen, vad gör dom för att INTE skada sina barn?

Dom lägger så klart inte ut bilder på internet, inte visar kort på barnen för sina släktingar, låter inte barnen använda internet, spela tv-spel eller på Ipad.
  Dom tillåter inte att dom använder mobiler, helst så ska det finnas en fast telefon som inte kan nyttjas på något annat sätt än inom 1 meter radie (ungefär så långt räcker sladden).

Helst ska man bo på landet då, som riktig moralförälder, äga hönsen och djuren man äter. Man ska så på sin mark, och förädla allt på sin gård.

Man ska inte köpa färdiga produkter i affären, det finns mycket skadligt i dom. För man vill ju inte skada sina barn!

E-medel och konserveringsmedel finns i alla olika siffror, och att stoppa i sina barn detta fungerar ju inte. Godis kommer inte på frågan!

Angående kläder, så ska man helst utvinna bomull och ull direkt från gården. För att veta att det inte finns skadliga kemikalier som kan påverka huden negativt.

Hur långt är man redo att gå, för att inte skada sitt barn?
Är att lägga ut bilder på facebook, det värsta man kan göra?

Det finns barnfetma, massvis med allergier mot olika tillsatser i maten, alkoholiserade föräldrar som inte bryr sig om barnets bästa, fattigdom och utanförskap.

Så jag tror att jag kan slå mig till ro, fortsätta lägga upp bilder på mina underbara barn på Instagram med gott samvete. Jag gör det i alla fall med kärlek till det jag skapat, jag vill visa upp det jag är stolt över. Det är min orsak, vad är din att stoppa dina barn fulla med skräp?

Blås, vind, blås.

Vind, blås, blås bort mina tårar.

Blås bort dom långt, dit dom behövs.
  Jag vill, och behöver dom inte längre.

Jag orkar inte äga dom längre,
orkar inte gråta dom längre.

Vind, blås bort min värk i hjärtat.
Jag orkar inte känna mer, blås dom
iväg. För ingen ska behöva känna
sig såhär ensam.

Tid, ge mig mer tid.
Ge oss tiden att hinna älska varandra,
ge oss tiden att finnas för varandra.

Plats, ge mig mer plats,
ge oss mer plats för att bara vara.
Ge oss utrymme att rå om varandra.

Verkligheten, sluta väck mig. Jag vill
drömma, och jag vill glömma att du
är så grym och får mig att känna såhär...

När man inte kan falla lägre.

Man pratar mycket om att man ska hänga kvar "hang in there". Men vad händer den dagen man inte klarar av att hänga kvar, inte orkar kämpa mer?
  Man kan ju inte falla lägre än vad botten är.

Är det så att man bara blir sittande där, i en position och man inte kan förmå sig att ta ett steg till?

Gråten i halsen har jag - varje dag. Det verkar inte som någon kan sätta sig in i den situation man befinner sig i. Och jag vet väl egentligen inte heller om det är det jag begär - eller borde det vara något jag borde begära?

Borde jag kunna begära att någon förstår mig, som orkar trösta och som kan bära upp mig den sista sträckan?

Skulle jag må bättre av att någon förstod, skulle min ensamhet inte längre vara aktuell - skulle jag alltså inte vara lika ensam?

Men vem har lusten, och vem har energin att bära någon på axlarna.
  Alla har en ryggsäck, och den är tung nog att bära.

Kommer jag någonsin att må helt bra, vara helt tillfreds med livet? Måste jag vara helt tillfreds, eller måste jag acceptera min vardag - att den är som den är?

Konflikter blir mellan parterna, och båda faller i gråt - varje gång, vid varje samtal. Vi saknar, vi gråter, vi älskar och vi säger hej då.
 
Jag är inte född till att stå på egna ben, jag trivs med de andra två benen jag har - min mans ben.
  Utan dom faller jag, likt en cykel utan stödhjul.

Är det meningen att man ska leva ensam, eller är det meningen att man ska behöva ha stödhjul hela livet igenom?

Livet är komplext, och det är ett pussel. Mitt livspussel ändrar färg och form hela tiden, så jag har tappat lusten att pussla, tröttnat på att leta efter nya bitar att passa in. Det handlar inte om bekvämlighet, utan orken är helt slut..

Det känns som mitt liv är som en ballong, för varje dag fylls den med luft - och jag vet, jag går och väntar på, att den kommer att spricka när som helst.
  Och vad händer då?

Faller jag ner på knän, för jag antar att det är det lägsta jag kan komma från min position - min plats på botten.

Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer än vad jag kan, men när det känns tungt att bära upp min kropp - hur ska jag då orka bära upp mig psykiskt... ensam?

Jag har aldrig gillat ordet, eller innebörden, av ensamhet...

Vad är jag, om inte en droppe i havet egentligen.

Vad är mina tårar egentligen, om inte en extra droppe i skyfallet.

När min man är hemma, kan man jämföra det med att ställa fram en present framför ett barn på födelsedagen. Och när han försvinner iväg igen, så är det som att ta bort paketet från barnet och säga "Ha, där fick du. Det trodde du va, att du skulle få behålla den här".

Så vem  är jag, utan dig, om inte en i mängden. En i folkmassan, som lätt kan smälta in och bara försvinna.

Det känns konstigt att säga "Jag saknar dig", till en person man ser i ögonen....