Det kommer aldrig att försvinna.

Första gången när jag kom till vuxenpsykiatrin så träffade jag på en äldre person som tog emot mig, som skulle kolla vem jag var genom olika blanketter som jag skulle fylla i.

Vi satt också och pratade om vad som har hänt under livet. Jag berättade om våldtäkten när jag var 13-14 år gammal. Jag har aldrig pratat om det på det sättet förut eftersom jag inte hade sett det som en stor grej, eftersom jag ansåg det var mitt fel. Det var ju jag som hade stämt träff med den 15 år äldre mannen. Sen att han berövade mig på det sättet hade jag aldrig tänkt, utan det var alltid mitt fel.


Jag minns platsen, jag minns hur ont det gjorde. Jag minns hur jag stängde av mig själv och bara önskade att det vore över.

Jag kommer inte ihåg hur det slutade, bara början.

Jag kommer dock ihåg efteråt, när jag gick hem. Blödandes och förvirrad, hur ont det gjorde och hur jag beskyllde mig själv.


Jag berättade aldrig för någon om det här, man vill ju inte berätta hur dum i huvudet man var som stämde träff med den där mannen från Skövde.

Det han sa efter allt har satt sig, han sa "Hoppas vi kan ses igen".


Jag har tänkt passivt på det, inte känt några känslor kring det hela. Jag har bara tänkt tanken och sagt till mig själv att det är konstigt att det inte har påverkat mig. Antagligen har det gjort det, mer än vad jag har trott eftersom jag tänker på det oftare och oftare.


Som sagt, när jag kom till vuxenpsykiatrin så träffade jag en äldre man. Jag har svårt att prata med män, speciellt om sådant här. Men jag berättade, frågade försiktigt om jag någonsin kommer komma över det här och leva som vanligt.

Han svarade mig "Nej, det kommer du inte. Det bara är såhär".

Jag tänker inte acceptera att det aldrig kommer att försvinna. Klart man inte kan ta bort en händelse, men man måste processa det och acceptera det. Att man inte kommer kunna förändra dåtiden, att man måste fortsätta framåt och inte blicka tillbaka. Man ska inte skambelägga sig själv för en händelse som faktiskt inte var ens eget fel.

INGEN har rättigheterna att frihetsberöva en. Pedofili är inte accepterat som det faktiskt mynnar ut i.

Jag ångrar mig såklart i efterhand, att jag inte anmälde det till polisen. Men eftersom man kände så mycket skam så ville man inte berätta det som sagt, utan accepterade att leva med det.


Jag är redo idag att gå igenom händelsen, gå igenom processen. Men vuxenpsykiatrin har inte erbjudit mig en hand, jag står ensam. Jag väntar på en utredning, men ingen vidare kontakt. Även om jag har tvångssyndrom, ångestproblematik och svår depression. Märkligt hur det fungerar inom psykiatrin, eller inte fungerar.

Men jag har kommit långt, även om det har tagit 14 år att acceptera händelsen. Acceptens är första steget mot ett bättre mående, tänker inte acceptera att det aldrig kommer gå över, för ett sår kan läka om någon bara försöker laga det.

Ensamhet i folkvimmel

Jag känner mig ensam även när jag är mitt i en folkmassa. Som en ensam planet i rymden. Världen är stor och jag är liten.

Så väldigt liten och med stora stenar att bära.. Dom är så tunga och mina ben så veka..

Jag är trött, jag är ledsen. Jag är glad och jag är rädd. Rädd för världen och för livets utbud. Jag är rädd för vad som finns bakom hörnet.

Det jag är mest rädd för är min ångest som kramar musten ur mitt hjärta. Jag är rädd att en dag så kommer hjärtat att brista. Då kommer ångesten rinna ut, rädslan och livet.

 Varför känner jag mig så ensam och utfryst? Förstår människor mig, hur ser dom mig och vad betyder jag för dom?

Som föreläsare lär jag mig mycket, jag får ge mycket - men jag får mycket tillbaka.

Jag får chansen att rannsaka mig själv, se vad som förstörde mig och vad som byggde upp mig till den jag är idag. Min ungdom är ett svart hål, där ingenting alls finns att hämta. Ett hål som ingen kan fylla..

Det är hoppet som drar mig vidare, även om det är guppig och hård väg så hänger jag kvar. Det finns bättre dagar än dessa. Dagar som jag känner mig levande och inte ensammast i världen.

Jag önskar att det fanns glädje på flaska, för att ge mig ork framåt dess dagar.

Trötthet och ångest

Överhängande trötthet, en del ångest och en känsla av hopplöshet. Just nu känns det så.. 

Haft både barnkalas och vanligt kalas idag, började dagen med att stressa klockan 07.45 för att åka och handla bröd till frukost. Sen skulle det bakas och sen gick diskmaskinen sönder och då skulle jag handdiska efter fem personer. 

Sen var det iväg och börja förbereda inför barnkalas.. Även om kalaset gick jättebra så kommer  ångesten och man blir trött efter allt.

Efter barnkalaset skulle jag infinna mig 10 min efter på nästa kalas, hem och lasta av allt. Leta efter presenten, slå in den och iväg.

Orka vara social ett tag, hem och bada barn och orka fixa i ordning allt efter kalaset och fixa käk. Om ett par timmar är barnen lagda och jag ska hoppa in i duschen och sen ta på mig morgonrocken och hoppa i säng och titta på film.. Förhoppningsvis hinner jag inte somna innan maken kommer hem från julbordet..

Försöka ta nya tag imorgon, bryta ihop och komma igen.. Imorgon är barnen på skola och dagis. Jag ska plugga lite och försöka komma på hur jag ska ta mig ur den onda spiralen.

Att må psykiskt dåligt tar upp 24 timmar om dygnet och jag hoppas att jag snart kan få sova en hel natt utan att vakna...

Just nu känns det bara skit och det är acceptabelt, helt ok att känna så ibland.. Det behövs, men kanske inte varje dag.. Men morgondagen är säkert bättre.

Utbrändhet och ett hopp

När man gråter för att man inte längre orkar men att man vaknar upp trött men ändå mår bättre så tar man inte alltid vettet till fånga och inser att man är utbränd. Man vill inte erkänna för sig att man sprungit rakt in i den världsberömda väggen.

Det är svårt och man känner sig som en person som skolkar, speciellt i det här läget. Det är inte alls så det är, det vet jag. Jag refererar bara tillbaka i högstadiet när man var sjukskriven och inte skulle visa sig utanför dörren när man var sjuk, vilken ångest det bar med sig.

Antar att jag hade hög frånvaro i skolan just för ångesten och den känslan jag bar med mig när jag skulle återvända efter en tids frånvaro. Det var jättejobbigt och energikrävande..

Just nu, i detta nu, måste jag lära mig vad jag kan göra - inte vad jag "måste".

Jag vet att jag har en man som skulle göra allt för mig, men jag vet också att som anhörig att det kan vara svårt med gränsdragningar och man glömmer av sitt eget mående. Så jag måste sätta gränserna, då jag vet hur lätt det är att gå in i väggen om man bara håller på att pusha sig själv för att någon annan mår dåligt. Vi ska ju vara starka tillsammans, inte var för sig själv. Annars leder det till ett destruktivt förhållande som inte är nyttigt.

Jag är dock inte alls orolig för mig och Mattias, vi har ett mycket ömsesidigt förhållande där vi håller varandra fast på marken. Kärleken är oförstörbar.

Ett steg i taget nu, myrsteg som stora kliv. Framåt ska jag, jag ska lära mig att leva inte sväva omkring utan något mål.

Det kommer vara svårt, men jag har tagit mig så här långt genom många av helvetes portar. Jag kommer aldrig ge mig, livet är så stort och så värdefullt. Jag ska förändra något, just nu är det mitt liv. Där stannar jag, sen tar jag det som kommer sen. En dag är det min tur och jag ska vänta.

Mitt mål är att bli helt bra, må bra och hitta en ny energi. 

Jag lever.

För att ni ska förstå

Jag önskar att jag kunde ge er mitt liv för en dag,

Så ni får känna hur strider med ångest känns

Hur det är att tänka 20 tankar samtidigt

Som Autobahn med tankar,

Även om man försöker fokusera så fungerar det inte

Jag behöver tystnad för att klara av att fungera så bra som jag nu kan

Jag är engagerad, för mycket ibland. Jag bortprioriterar inte saker, jag måste välja vad jag kan göra baserat på vad jag har i min energibank.

Jag vill inte vara otrevlig, få någon annan att må dåligt eller få någon annan att tro att jag vill den illa, men jag orkar inte alltid att berätta mi historia om och om igen.

Jag lider av djup depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom. Väntar på en ADHD-utredning, jag mår inte bra.

JAG MÅR INTE BRA, INTE JUST NU.. Kanske om ett tag, för en dag, för att sedan hamna i en svacka igen.

Nu har jag också erkänt för mig själv att jag är utbränd, alltså, sprungit in i väggen - rakt igenom den och träffat tegelväggen bakom.

Jag gråter ofta, jag får ta extra medicin för min ångest. Detta kan ju såklart skilja sig från dag till då, en dag kan jag vara glad - en annan inte. 

Jag begär inget av er, det är upp till er om ni orkar med mig, orkar och vill ha förståelse. Något jag dock kräver är ärlighet, kan ni inte ge mig det är det lika bra att ni vänder er om och går.. 

Men just nu är jag lite extra instängd i mig själv, inte för att jag vill eller har valt det.. Prova själv för bara en dag att gå i mina skor...

Skolan lägger grunden till ätstörningar

Många av er anser att jag överdriver, för att era barn inte reagerar över poängsystemet som har inträtt i skolan. Jag vill påstå att ni saknar kunskap och förståelse för processen och vad slutsumman kan bli av att införa poäng på matintag.

Ni säger att det är frivilligt, men om vi säger såhär:

Sätt en godispåse på barnens bänk, säg att det är frivilligt att äta den - vad gör barnen då? Låter den stå kvar, eller öppnar dom den och börjar äta?


I vår dotters skola har precis barnet fått "valet" att börja fylla i en lista hemma, det är ett poängsystem där dom ska sätta poäng på det dom äter.

Allting är redan poängsatt, t.ex.
Ägg ger 1 poäng och gröt ger 10 poäng. Man ska få i sig minst 15 poäng på morgonen för att klara målet.


Det står på listan att man inte får äta sex skivor vitt bröd med smör, samt ett glas mjölk även om det ger 14 poäng - för det är FEL!


Jag pratade med vår dotters fröken igår och sa att jag tyckte att det liknade en diet och frågade om det verkligen var nyttigt för barnen att göra detta. Hon skrattade och viftade bort det som ingenting, berättade att dom hade gjort detta LÄNGE.


Det har länge pratats om föräldrar som bantar framför sina barn, väger och räknar kalorier. Hur skadligt det kan vara och att man lägger grunden till anorexia och bulimi - alltså ätstörningar.

Dessa barn jag pratar om är 8 år gamla och dom ska inte behöva ta det ansvaret. Vi föräldrar måste ge det våra barn behöver i näringsväg, det ska inte barnen behöva följa upp genom ett poängsystem.

Den psykiska ohälsan i samhället har ökat och den kryper allt lägre ner i åldrarna. Över 70 000 barn går på mediciner för depressioner och ångesttillstånd, behöver dom verkligen detta på sig också?

Vår dotter kom till oss vid frukostbordet idag och frågade varför vi inte tyckte att poängsystemet var bra och vi berättade som det var. Hon svarade då "Men mamma, jag kan äta vitt bröd ändå även om det bara blir två poäng".

Det kändes väldigt hårt i hjärtat.

I den här åldern och uppåt så ska barnen försöka förstå världen runt omkring sig, dom ska ta reda på vilka dom är. Dom är väldigt känsliga för påtryckningar utanför, speciellt tjejer. Man börjar jämföra varandras kroppar och idealet ska inte vara Barbie. Ska det vara fokus på mat, så kommer fixeringen sitta ännu hårdare på hur man ser ut.

Tjock, lång, kort, smal - spelar ingen roll. Gröt, ägg, smörgås, flingor eller till och med OBOY, jag överlevde min uppväxt.

Detta tror jag eftersom jag inte blev tvingad in i ett beteende som bestämde vad jag skulle äta och inte, vad som var nyttigt eller inte från skolans håll. Det beslutet hade redan mina föräldrar hjälpt mig med, utan att jag behövde undersöka saken vidare.

Hade jag fått detta till mig när jag var liten, från skolan, frivilligt eller inte så hade jag fullföljt detta. Detta hade blivit en fixering, för det är så jag fungerar - även i dag. Det är mitt psykiska last, tvångssyndrom bland annat.

Jag har haft ätstörningar, jag vet hur det är. Jag vill inte att min dotter kommer dit, inte att någons barn hamnar där


Under dom år som jag hade ätstörningar så fick jag tvinga i mig att äta, även om det kändes som jag skulle dö varje gång jag satte maten i munnen. Det är jävla resa, det är någonting som ärrar en uppifrån och ner.

Jag tycker detta är åt helvete och jag VET vad detta innebär och vad det kan leda till. Så säg inte till mig att jag förstorar det. Kom hellre tillbaka med lite erfarenhet om hur det är att leva med ätstörningar innan du kommer tillbaka och konfrontera min rädsla över att poängsystemet kan leda till detta.

Till er som bara klagar på politik

Till alla er som är trötta på politik,
på alla statusuppdateringar på facebook

Som klagar över hur tråkigt det är och hur onödigt allt känns.

För det första, sluta titta facebook varje minut.

Utan politik så hade inte en välfärd funnits, även om den är knapp idag,

du hade inte fått ut din föräldrapenning, du hade inte fått ut din sjukpenning,
du hade inte kunnat förvänta dig att få a-kassa när du blir arbetslös

Du hade inte kunnat få bostadsbidrag om din ekonomi kärvade,
du hade inte haft några rättigheter på jobbet

Du hade inte haft den sjukvård vi har i dag,
du hade inte kunnat förvänta dig att få en livsnödvändig operation
inte heller få en njure när den slutar fungera

Du hade sett fler hemlösa,
cancerpatienter hade gått bort alldeles för fort

Ambulanser hade inte kunnat ta sig fram i tid
om du hade fått en hjärtattack

Skolan hade inte fått resurser,
kommuner hade inte fått bidrag
för att kunna utvecklas

Gator hade fallerat,
du hade inte kunnat köra bil eftersom vägarna hade varit så dåliga

spårvagnarna i Göteborg hade inte gått med fem minuters mellanrum, katastrof i storstaden!



Flyktingar som flyr från bomber och förföljelse skulle inte kunna få en trygghet
här i vårt fina land. Föräldrar hade mist sina barn om dom stannade kvar, sett dom våldtas.

Vi i Sverige hade stängt gränserna, för vi hade inte klarat av att ta hand om någon.

Din kompis, din granne som har ett utländsk påbrå  hade inte funnits här idag.

Vill vi ha en fungerade sjukvård, en fungerade infrastruktur och en sjukförsäkring som ska fånga upp oss när vi faller - så måste det pratas politik.

Vad ni än väljer, socialdemokraterna, miljöpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet eller till och med Sverigedemokraterna - så välj med hjärtat vad ni tycker är bra för Sverige.

Läs på, snälla, för att förstå hur viktigt det är. Jag är socialdemokrat, det är jag, och jag vill inte ha SD vid makten. Det är min tro, ni kan ha en helt annan.

Många tycker det är en lekplats för vuxna där uppe, men viktiga beslut tas som ni antagligen inte ser.

När jag klev in i regionen fick jag se det med helt andra ögon, hur viktiga beslut som måste tas även om det inte alltid är lätt. Det kan vara någonting som ses som fel, ibland, men att man inte har något annat val p.g.a av  knappa resurser. Vi har en säck pengar, inte mer.

Jag vill ha fri medicin för barn, en säker pension och en trygg sjukförsäkring. Jag vill minska arbetslösheten, jag vill ha invandring eftersom det är viktigt, inte bara för att ge dom ett bättre liv utan även för arbetsmarknaden.

Dom tar inte våra jobb i den bemärkelse som några säger och dom får utstå mycket fördomar. Jag har träffat personer som har examen från universitet som har kommit till Sverige och står och packar plättar i en tillverkande fabrik, som står och limmar fast platsskedar på plastförpackningar åt ICA i kylrum.


Vi utvandrar också från Sverige, många av oss åker till Norge och "snor jobb", men det anses inte fel?

Jag klagar inte när ni lägger upp ert intresse på facebook. Till skillnad från fotboll, så är politik viktigt för det land vi bor i. Det påverkar både dig och mig.

Snälla, ha tålamod. Visa respekt och sluta klanka ner på oss som försöker förändra Sverige till det bättre när andra passivt sitter och tittar på och inte ens kommer gå och rösta.

Nyval 2015 - dags att börja ta ansvar och förnuft till fånga!

Regeringen utlyser nyval den 29 December 2014. Det innebär att vi måste börja jobba aktivt att blanda runt i den blågröna sörjan som egentligen ingen vill ha. Vi ska sätta på locket på burken och skaka runt så in i helvete och sen kasta bort burken så långt vi kan.

Kom ihåg att SD röstade bort fri medicin till barn, förbättring av socialförsäkringen och en storsatsning på psykiatrin. Ett hårt slag mot alla eftersom invandringspolitiken var i främsta rummet, inte befolkningens behov. Alliansen kan här med kalla sig en blåbrun sörja, det är inte vackert. Alliansen som lovade att inte ge SD makt har nu inte bara svikit sina väljare, utan även befolkningen överlag. 

Det är dags att börja ta ansvar, vi ska sänka deras vågmästrarroll, vi ska ta bort chansen att kunna rösta ner en budget som skulle börja att rusta upp det nya Sverige utan den gammalmodiga alliansen.

Vi får också komma ihåg att Alliansen är svag, (M) saknar partiledare och har en person som gruppledare som varken vet fram eller bak.

Centern, ptja, dom har Annie Lööf, så det behöver inte nämnas mycket mer om det.

SD måste få ta plats på arenan, det är där vi kan sänka dom. Där vi kan konfrontera dom på deras svagaste punkter - allt alltså.

Deras hjärta sitter i magen, inte i bröstet. Som alla vet så är magen människan svagaste punkt när det handlar om att ta emot slag.

Vi måste ut i kampanjer, valarbeta och belysa vad det skulle innebära att rösta så som 13,6% har gjort. Vi ska inte värva nya medlemmar i första hand, vi ska vara informationsspridare för att göra vårt parti starkt och SD och Alliansen svagt. 

Får SD mer makt så kommer Sverige att ses som ett främlingsfientligt land som inget annat land vill samarbeta med. Vill vi ha den stämpeln? 

Ni SD väljare kan inte komma och säga att dom inte är rasister när deras starkaste ståndpunkt är att stänga gränserna till Sverige och sänka våra egna.

Vi behöver arbetskraftsinvandring, vad dom än säger. 

Jag tänker inte mynta det här med att vi faktiskt äter pizza och allt annat käbbel, det finns andra saker att fokusera på för att dra ner procentantalet av deras röstare.

Upp till kamp som sagt och rösta rätt, rösta med hjärtat - inte på SD som saknar det sistnämnda.