Jag lyssnade faktiskt,
men jag såg bara dina läppar röra sig och bakom dig stod någonting väldigt intressant som gjorde att jag tappade fokus på dig.
Det är ju lixom inte så att jag inte är intresserad av det du säger, jag är faktiskt intresserad av dig. Jag har synat varenda del av dig, allt från dina skrattgropar till hur du grejar med fingrarna när du är nervös.
Jag har lärt mig ditt kroppsspråk och jag vet hur du rynkar på pannan när du blir nervös. Hur du snurrar på håret och ler när jag ger dig en komplimang.
Jag vet vilket tonläge du använder när du är arg, när du är ledsen och när du är glad. Ibland kan jag dock misstolka, det beror väl lite på dagsform antar jag. Ibland kan det bli riktig knasigt och jag kan inte läsa av dig alls - även om jag har lärt mig ditt beteende. Det är ju ditt beteende som egentligen gör mig trygg, men i natt har jag sovit jävligt dåligt.
Vissa dagar blir jag så osäker om du verkligen bryr dig om mig, att du verkligen vill ge mig en kram. Att du ens vill umgås med mig. Vissa dagar är jag känslig, jag gråter och jag vet inte vart i världen jag befinner mig. Jag har ångest, jag kan darra och alla intryck svider som salt i ett sår.
Jag vet egentligen, på dom bra dagarna, att du bryr dig om mig, du är min vän även om jag känner mig ensammast i världen ibland. Jag har egentligen många vänner som tycker om mig för den jag är, men ibland blir jag osäker på om det verkligen stämmer då jag inte alls alltid känner mig trygg i mig själv eller litar på mig själv.
Faktiskt, jag är lite som en trollkarl. Det räcker att jag ser dig i ögonen ibland så vet jag vilken sinnesstämning som du befinner dig i. Det gäller egentligen inte bara dig, utan vem som helst. Jag är introvert, men människor är intressanta för det mesta även om jag inte alltid orkar umgås med dom. Det är ju inte bara det att jag är introvert, jag är något sånt där hjärntrött, och det går inte att vila bort.
Jag vill kunna umgås med fler människor, känna mig bekväm. Vilja kunna pratat om småskit, men jag är inte sån. Jag är mer för djupa diskussioner och vill kanske vara lite väl personlig.
Jag är, om jag tillåts vara, väldigt framåt. Men mina lärare i grundskolan såg inte det, dom lät mig skrapa med ett suddi på bänken och lät mig vara ofokuserad. Jag fick hamna efter, ingen brydde sig. Även om jag föll mellan stolarna så var det ingen som brydde sig. Dom beklagade sig väl ett par gånger till mina föräldrar, men ingen i skolan visste hur dom skulle prata med mig.
Hade någon frågat mig hur det var, hur jag kände - så hade jag berättat. Men dom sket i det.
Hade jag fått chansen hade jag kunnat säga att ljudet bakom mig störde mig, även om dom inte hörde det. Att jag fick panik att sitta längre fram. Att jag mådde jättedåligt om mina rutiner förstördes och ramen gick i tusen bitar.
Jag hamnade i missbruk, för att orka vara introvert - för att orka vara extrovert. För att orka leva, att orka fokusera på någonting annat. Jag sökte bekräftelse, jag blev våldtagen en gång - två gånger. Jag blev mobbad av många, jag hamnade i större alkoholmissbruk. Jag var ingen...
Men idag är jag någon, och därför kämpar jag för rättvisan, för att uppmärksamma den osynliga värld som många lever i.
Jag väntar på en neuropsykiatrisk utredning, eftersom jag har drag av både ADHD och bipolär. Jag har lättare OCD, ångestsyndrom, kronisk depression. Jag är som en gott och blandatpåse.
En av alla läkare jag har träffat inom psykiatrin sa att jag stämde in på profilen för ADHD/ADD, och att lärarna borde ha upptäckt detta i mitt avvikande beteende.
Har lärarna så dåliga kunskaper kring NPF och psykisk ohälsa, eller blundar dom?
Ser föräldrar inte barnet - utan bara problemet?
Ingen ska behöva gå osynlig förbi, ingen ska behöva trampa på taggtråd hela livet innan personen blir vuxen och förhoppningsvis får hjälp. Därför önskar jag att så många som möjligt är med och stödjer det här evenemanget, för en dag hoppas jag att det ska bli en heltidssyssla för mig. Att åka runt och föreläsa genom mitt företag React and Act, uppmuntra och sprida kunskap. Lysa med varningsljuset och dra fram skuggorna ur mörkret.
Det vi gör den 15 Mars är att stödja Hjärnfondens forskning kring NPF, nästa år kommer kanske dagen bli ännu större. Var med i utvecklingen, skänk en slant eller gör bara din röst hörd - för den är starkare än vad du tror!
Jag menar, man kan lixom inte bara lägga sig och dö. Livet är för vackert för det bara man vågar öppna ögonen och gå en annan väg.
