The typical ADHD

Det man ser framför sig är

en pojke, en bråkig pojke. En pojke som stökar, som vill synas och är överallt och ingenstans. Som inte klarar av skolan, som slåss ute på skolgården. En person att reta, men som ingen vill umgås med för att man inte vet vart man har honom någonstans.

Ett problembarn som är en belastning för en skolklass, som är ett problembarn hela livet.

The typical ADHD helt enkelt... Eller?

Är det verkligen såhär det är, eller är det ur samhällets perspektiv - ur någons ögon som saknar kunskap och inblick om vad ADHD egentligen är?

Attention deficit hyperactivity disorder, så stavas ADHD.

Att generalisera personer med ADHD är lika dumt som att säga att lösgodis är nyttigt.

ADHD fungerar olika för alla personer. ADHD är som ett träd, en trästam.
Ett träd har en krona med olika grenar, alla har sina egna egenheter och olika personligheter. Därför kan man inte säga att adhd fungerar lika för någon annan, för så är inte läget.

Först och främst vill jag verkligen belysa att tjejer faktiskt också kan ha adhd - märkligt va?
Även om tjejer inte får diagnosen lika ofta som pojkar är för att man har satt kriterierna för adhd från pojkars beteende och symtom.

Man ser inte alltid adhd, eftersom adhd bara är själva stammen. Ibland döljs stammen av väldigt mycket bark, eller en stor krona som är lättare att fokusera på eftersom det är lättare att ta på.

Hur kan lärare och personal hjälpa till, utan att kunna beskylla på det inte finns tillräckligt med resurser?

Jag utgår från min son som ska utredas för ADHD och personalen på BUP tyckte att det var bra med att försöka att bemöta honom som om han hade diagnosen klar. Jag känner min son väldigt väl, jag vet hur han fungerar. Jag vet att hans hjärna kan låsa sig, jag har lärt mig hur man kan låsa upp den.
Jag vet att han kan vara rastlös och ha svårt att sitta stilla. Men vilka barn har inte det när dom är sju och måste sitta stilla i skolan egentligen? Det är här min fråga som jag alltid ställer - vad är normalt och vad är inte normalt? Vad är sjukt och vad är friskt?

I skolan har dom, trots små resurser, kommit på att personalen kan hjälpa till genom att placera honom annorlunda i ett klassrum, där han inte är placerad t.ex. vid ett fönster som kan stjäla hans uppmärksamhet. Att dom vid en samling på golvet, placerar honom nära en fröken som faktiskt smeker hans rygg så han blir lugn och kan sitta stilla.

Kostar detta mycket pengar? Kan lärare utan kompetens kring NPF genomföra detta? Kan sunt tänkande bidra, måste alla ha läst på högskolan för att förstå det här?


Om man släpper min son här ett tag och fokuserar på äldre barn och ungdomar som går osynliga problem, men där man borde ha sett den stora kronan som kan ge sken av stammen.

Jag har ju inte min diagnos färdig än, men skit samma - vi kör ändå.

I lågstadiet var jag högpresterande, jag älskade skolan. Jag hade det lätt för mig, det vi höll på med var logiskt och inte svårt för hjärnan att processa. Det var mer kravlöst.

När man kom upp i mellanstadiet mådde jag sämre och sämre, det var prov på prov och man hade kommit upp till "den stora skolan". Jag hade svårt att läsa av signaler, jag kände mig obekväm bland människor. Jag blev mobbad för den jag var, vilket ledde till ännu mer osäkerheter.

Jag började skolka en hel del, när jag kom upp i sjuan så var jag aldrig närvarande. Jag var hemma med magont och ångest. Jag hamnade i missbruk och jag klarade inte av skolan som jag borde. Att komma till skolan skapade så mycket ångest, det fanns inga rutiner och jag var mobbad.

Alla var högt och lågt, ljudnivån var hög. Lamporna i taket lös för starkt för mig. Det var för stimmigt och jag kände mig alltid ensam. Detta var inga bra förutsättningar.

Varför såg inte lärarna mig, varför hjälpte dom mig inte?
Jag var en tjej, med missbrukarproblem, jag rökte på rasterna. Jag klarade inte av ämnena, vad fanns det inte att ta på?

Jag hade aldrig kontakt med BUP, inte ens vården om mina problem.

Jag var aldrig stökig, jag gjorde inga ljud av mig. Jag höll mig för mig själv. Likt många andra tjejer med ADHD. Man får oftast gå på det synliga för att upptäcka det osynliga. INGEN ska få gå osedd förbi. Det stjäl barnets barndom och uppväxt.

Man kan inte få igen den tid man har gått förlorad för att ingen har sett eller brytt sig tillräckligt mycket för att hjälpa barnet att förstå sig själv.

Såklart sa jag ju ingenting om hur jag mådde, varken till min lärare eller mina föräldrar. Jag var mest arg hela tiden, jag gick ju med ständig ångest och frustration över att inte förstå mig själv eller andras beteende. Jag skämdes för mig själv, det blev ju ett inlärt beteende efter mobbningen.

Det blev inte lättare med att jag blev våldtagen när jag var 14 år gammal. Det blev ett trauma som hjärnan också behövde lära sig att bearbeta.

Jag har tur som fick min dotter och fick träffa min man som räddade upp mig mitt i misären, annars hade jag inte levt idag. Jag har en stark livsglädje, trots mina funktionssätt. Vissa är svårare att acceptera än andra. Jag är fullmedicinerad, antagligen med fel mediciner eftersom utredningen dröjer år efter år.

Det här är inte okej.

Jag har indirekt väntat på en utredning i 20 år. Här hittar ni min drivkraft att vilja föreläsa om det här, för ingen, absolut ingen, ska få gå igenom ett liv och få barndomen stulen bara för att någon rektor skyller på att dom inte har tillräckligt med resurser och eller kompetens.


Har ni inte läst artikeln om Sara, som tog sitt liv när hon var 32, för att hon fick diagnosen adhd för sent? Gör det och våga själv berätta, det kan rädda någon.

Kaos i hjärnan

Det var längesen nu jag skrev, jag har tappat bort det här med att blogga. Jag vet att innan jag började med mina mediciner, så blev jag tveksam på vem jag skulle bli och hur jag skulle fungera, hur mycket som skulle bli annorlunda. Det är inte det att jag inte ville bli bättre från min depression, utan mer för att en del av den jag alltid har varit skulle försvinna.

Mitt intresse för att skriva har varit sen jag var liten. Jag skrev alltid historier, målade serier, skrev dikter och långa inlägg om livet. Antagligen mer djupa än vad jag förstod då vid tillfället.

Jag har dock rest mig på senaste, öppnat upp mig och berättat om hur jag fungerar och sagt att det är helt okej att fungera olika - det är ett framsteg som jag inte hade klarat utan mediciner.

Någonting som jag inte klarar utav, även med mediciner, det är att låsningarna i hjärnan. Min hjärna får kramp helt enkelt, ljuset slocknar och jag vet inte vart jag befinner mig.

Det är någonting som jag har svårt att hantera, för jag vet inte hur jag ska ta mig ur det - om det ens går eller om det är en sak till som jag måste acceptera att leva med.

Det handlar inte om min kroniska depression eller min ångest, utan det är någonting hos mig som antagligen alltid har varit där. Kanske var det därför jag har haft det svårt i skolan?
Jag har lätt att memorera olika mönster, för det är logiskt. Mönster är logiska, ord som jag själv skriver är logiska. Det står svart på vitt, men när jag får en fråga utslängd till mig så är det inte logistik. Jag ser inte frågan, jag bara hör den. Det är då jag får kramp i hjärnan och någon jävel roar sig med att gömma nyckeln i det stora mörkret som jag faller in i.

Kanske är det ADHD? Kanske är det bipolär sjukdom? Kanske är det ADD? Kanske är det min OCD? Kanske är det någonting bara.. Min hjärna har ju lärt sig att låsa sig för att inte uppleva mitt trauma sen våldtäkterna.

Jag är väldigt låg just nu, jag hushållet med min lilla energi jag har. Jag sover inte om nätterna, men jag försöker äta bra och ta mig upp ur sängen. Jag går till jobbet, jag hämtar barnen och jag ser till att dom mår bra och att hushållets alla riktiga måsten görs.

Jag känner inget behov att socialisera mig, jag orkar inte det. Jag har tillräckligt med intryck om dagarna för att orka ta in mer. Ibland måste jag ju såklart tvinga mig ut bland folk, för så är det ju. Livet stannar ju inte bara för att ens psyke vill göra det.

Synintryck och för mycket ljud och stim sänker mig och jag vill bara hålla för öronen och springa och isolera mig någonstans. Som jag skrev på Facebook, jag blir jätteglad att höra att "jag finns där" istället för att höra "det blir bättre". Jag är inte två år, jag är faktiskt 29 år och har levt livet tillräckligt länge för att veta hur det fungerar för min del.

Jag önskar bara att det fanns flera som kunde säga till mig att "jag finns där", som faktiskt finns där på riktigt. Som vill svara när jag orkar ringa eller höra av mig.

För mig är det inte givet att ringa någon som inte har sagt det, eftersom jag kan ha svårt för det sociala samspelet på det sättet. Det är antagligen märken sen mobbningen, om det här att vara i vägen för folk och att inte känna sig behövd, att man stör i någonting. Jag levde ju i det tron, att jag alltid var i vägen.


Jag älskar livet ni vet, men ibland är det extra komplicerat och man påminns om att man aldrig kommer bli fri från det som är. Jag har accepterat det som jag har sagt, men det betyder inte att jag gillar det.