Jag klarade det,
jag överlevde
Jag kom ut nästintill helskinnad,
med lite psykiska men
men starkare än någonsin
redo att ta för mig av världen
jag kan kliva ut ur mitt skal,
hoppa upp ur bunkern
ta ner händerna framför ansiktet,
redo att ta emot världen
istället för att ta emot slag
Karusellen har stannat
jag kan gå ner på marken igen
Jag är yr, men jag reder mig
det kommer sluta snurra helt en dag
och då kommer ingenting stå i vägen
inga hinder att hoppa över
bara utmaningar som jag med ro kan ta mig för
Kvar står jag med några få diagnoser,
lite bipolär, lite annat smått och gott
men som sagt, WHAT THE HELL - jag är lyckligare än någonsin.
Jag var emot allt vad antideppresiva hette innan,
och jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna känna ett lugn
inom mig. Tack till psykiatrin, för att jag fick komma till er efter att
ha väntat i 15 år, tack för min diagnos, mina diagnoser.
Det gör det hela lite drägligare, att kunna acceptera att
jag är unik så som alla andra människor - ingen är någon annan lik. Det är naturens sätt att skapa oss. Att försöka vara någon annan innebär att man blir en kopia, inget unikt eller speciellt.
Tack för mig, på återseende.
Kärlek till alla er.
fredag 19 september 2014
söndag 14 september 2014
För många tänk om
I dag andas jag in 10gradig kyla, jag känner luften fylla mina lungor. Solen vilar på min kind och jag får en känsla av frihet. Jag känner mina fötter, mina ben, min mage, mitt bröst och mitt huvud. Kroppen känns inte lika tung längre. Jag tittar bredvid mig och där har jag ett, två och tre underbara barn, barn som jag har skapat tillsammans med min man. Som vi har uppfostrat, som vi har delat både glada och ledsna tider ihop med.
Vi har gått upp för branta backar, vi har gått ned i djupa dalar. Vi har skrattat, vi har lekt, vi har gråtit men vi har alltid hållit varandra i handen vart vi än har gått, vilken stig som livet än har lett oss in på.
Jag tittar framåt, jag ser vårt hem. Ett hem som jag och min familj byggt upp från grunden. Från första penseldraget på väggen i tv-rummet, till den sista panelskivan i vårt sovrum. Där vi fyllt rum med barn och kärlek. Där vi med omsorg valt tapeter till bebisrummet.
Vi flyttade även in en annan gäst, en annan familjemedlem i vårt hem. Vår underbara hund. Sen kom det två utsatta små liv, som hade haft ett annat öde utan vår omsorg. Våra två små kattungar.
Så mycket liv finns det i en fyrkant med tak, så mycket kärlek.
I många år har jag varit arg, ledsen, frustrerad, uppgiven, ensam, förvirrad, glad och nästan helt paralyserad. Jag kan inte sluta tänka på att "tänk om", tänk om någon hade sett mig när jag var 12-13 år och dragit upp mig i ljuset redan då. Jag hade inte haft ett svart hål i mitt liv där minnena aldrig kommer att komma tillbaka, antagligen för det bästa men ändå - dom är mina minnen, jag hade kunnat göra dom till något mycket bättre med lite hjälp.
Tänk om jag hade fått min diagnos då, fått min mediciner, hade jag sluppit allt då? Hade jag kunnat tänka klart då, fått vänner, sluppit dricka mig onykter för att kunna vistas bland människor och för att slippa smärtan i mitt bröst?
Hade jag kunnat gå ut med bättre betyg, kunna intressera mig för skolan så som jag gör nu? Hade jag kunnat förändra världen, lite grand redan då? Någonting jag antagligen inte hade kunnat förhindra är mobbningen. Barn är elaka i sina ord.
Men framför allt, hade jag fortfarande varit den jag är idag om jag hade fått vara mig redan då? Det är där jag vänder om i mitt tänkande, där jag inte vill ha tillbaka minnen, inte tänka "tänk om". För jag vet att hade jag mått bra under tonåren, så hade jag inte kommit hit idag. Jag hade inte haft tre barn, jag hade inte haft min underbara man. Jag hade varit någon helt annanstans.
Hade inte min dotter kommit, hade inte min man kommit i rättan tid - då hade jag inte funnits längre idag. Så det är många tänk om, så jag väljer nog att lägga alla tänk om i papperskorgen och fokusera på nuet.
Människor frågar mig, hur orkar du med att göra allt du gör? Jag svarar:
- Jag har levt isolerad och under ytan i många år nu, så nu har all energi kommit på en och samma gång och någonstans måste den ta vägen. Detta är en fråga för mig som är viktig, att driva fram frågan om psykisk ohälsa upp i ljuset. Det är ingen belastning, det är en ära och en självklarhet för mig att berätta min historia för att visa andra att man inte är svag när man är nere, man är stark som håller sig över vattenytan - som vågar att be om hjälp.
Man är som starkast när man vågar be om hjälp, för det krävs mod och energi. Jag vill också upplysa alla världens människor, att man är ALDRIG ensam och man behöver ALDRIG känna sig ensam. Du dör inte vid en panikångestattack, tänk attacken som en våg och följ med. För när du väl är i hamn, så kan du resa dig igen och påbörja den redan startade resan i ditt liv.
Var inte rädd för människor, några kommer prata bakom ryggen om dig för att dom inte har något intressantare i deras liv. En del människor talar faktiskt gott om dig, även om det kanske är bakom ryggen. Välj dina vänner, välj bort dom du behöver prestera dig inför. Välj bort sådana människor som tar energi, fokusera på dom som ger energi. Du ska aldrig bli tröttare av att träffa någon, utan du ska känna dig upprymd.
För mig som bipolär, så kan det dock vara uttömmande att träffa människor även om det ger mig mycket. Men det är så jag fungerar, jag blir så upprymd inför mötet att jag sedan har tömt min bank med energi. Men jag kommer alltid att komma tillbaka nu, det vet jag. För jag har klättrat upp utan rep från helvetets avgrund. Kan jag, kan sannerligen du. Allt du behöver är tro, tro på dig själv.
Ingen är bättre på att vara du än just du, du är unik. Låt inte någon annan få dig att tro något annat.
Vi har gått upp för branta backar, vi har gått ned i djupa dalar. Vi har skrattat, vi har lekt, vi har gråtit men vi har alltid hållit varandra i handen vart vi än har gått, vilken stig som livet än har lett oss in på.
Jag tittar framåt, jag ser vårt hem. Ett hem som jag och min familj byggt upp från grunden. Från första penseldraget på väggen i tv-rummet, till den sista panelskivan i vårt sovrum. Där vi fyllt rum med barn och kärlek. Där vi med omsorg valt tapeter till bebisrummet.
Vi flyttade även in en annan gäst, en annan familjemedlem i vårt hem. Vår underbara hund. Sen kom det två utsatta små liv, som hade haft ett annat öde utan vår omsorg. Våra två små kattungar.
Så mycket liv finns det i en fyrkant med tak, så mycket kärlek.
I många år har jag varit arg, ledsen, frustrerad, uppgiven, ensam, förvirrad, glad och nästan helt paralyserad. Jag kan inte sluta tänka på att "tänk om", tänk om någon hade sett mig när jag var 12-13 år och dragit upp mig i ljuset redan då. Jag hade inte haft ett svart hål i mitt liv där minnena aldrig kommer att komma tillbaka, antagligen för det bästa men ändå - dom är mina minnen, jag hade kunnat göra dom till något mycket bättre med lite hjälp.
Tänk om jag hade fått min diagnos då, fått min mediciner, hade jag sluppit allt då? Hade jag kunnat tänka klart då, fått vänner, sluppit dricka mig onykter för att kunna vistas bland människor och för att slippa smärtan i mitt bröst?
Hade jag kunnat gå ut med bättre betyg, kunna intressera mig för skolan så som jag gör nu? Hade jag kunnat förändra världen, lite grand redan då? Någonting jag antagligen inte hade kunnat förhindra är mobbningen. Barn är elaka i sina ord.
Men framför allt, hade jag fortfarande varit den jag är idag om jag hade fått vara mig redan då? Det är där jag vänder om i mitt tänkande, där jag inte vill ha tillbaka minnen, inte tänka "tänk om". För jag vet att hade jag mått bra under tonåren, så hade jag inte kommit hit idag. Jag hade inte haft tre barn, jag hade inte haft min underbara man. Jag hade varit någon helt annanstans.
Hade inte min dotter kommit, hade inte min man kommit i rättan tid - då hade jag inte funnits längre idag. Så det är många tänk om, så jag väljer nog att lägga alla tänk om i papperskorgen och fokusera på nuet.
Människor frågar mig, hur orkar du med att göra allt du gör? Jag svarar:
- Jag har levt isolerad och under ytan i många år nu, så nu har all energi kommit på en och samma gång och någonstans måste den ta vägen. Detta är en fråga för mig som är viktig, att driva fram frågan om psykisk ohälsa upp i ljuset. Det är ingen belastning, det är en ära och en självklarhet för mig att berätta min historia för att visa andra att man inte är svag när man är nere, man är stark som håller sig över vattenytan - som vågar att be om hjälp.
Man är som starkast när man vågar be om hjälp, för det krävs mod och energi. Jag vill också upplysa alla världens människor, att man är ALDRIG ensam och man behöver ALDRIG känna sig ensam. Du dör inte vid en panikångestattack, tänk attacken som en våg och följ med. För när du väl är i hamn, så kan du resa dig igen och påbörja den redan startade resan i ditt liv.
Var inte rädd för människor, några kommer prata bakom ryggen om dig för att dom inte har något intressantare i deras liv. En del människor talar faktiskt gott om dig, även om det kanske är bakom ryggen. Välj dina vänner, välj bort dom du behöver prestera dig inför. Välj bort sådana människor som tar energi, fokusera på dom som ger energi. Du ska aldrig bli tröttare av att träffa någon, utan du ska känna dig upprymd.
För mig som bipolär, så kan det dock vara uttömmande att träffa människor även om det ger mig mycket. Men det är så jag fungerar, jag blir så upprymd inför mötet att jag sedan har tömt min bank med energi. Men jag kommer alltid att komma tillbaka nu, det vet jag. För jag har klättrat upp utan rep från helvetets avgrund. Kan jag, kan sannerligen du. Allt du behöver är tro, tro på dig själv.
Ingen är bättre på att vara du än just du, du är unik. Låt inte någon annan få dig att tro något annat.
lördag 13 september 2014
Valet och mina tankar
Imorgon är det val här i Sverige, där vi ska bestämma vilka som ska föra vårt land framåt. Vi lever i en demokrati där merparten bestämmer, men alla får vara med att rösta.
Det är ett ansvar som vi har som lever i demokrati, att göra sin röst hörd för allas framtid. Även om man röstar blankt, så har man visat intresse. Man berättar för politiker att man har en röst, men ingen av politikerna har tilltalat dom - eller inte har varit tillräckligt tydlig.
I debatter är det oftast smutskastning som gäller för att visa sig bättre. Ideologi och raka svar vart man står någonstans. Man kan säga att man är för något, men människor vill veta - jaha, hur då? När då?
Det är du, just du, som för Sverige framåt. Jag anser att röstar man inte, så har man inte rätt till att klaga på samhället, eftersom man inte tagit sitt ansvar.
Jag är min färg och alla andra har rätt att välja sin egen, vill man ha vägledning så finns politiker på kommunal nivå bland annat som kan svara. Det finns hemsidor och manifest att läsa.
Jag kan berätta varför jag väljer som jag gör, varför jag har valt färgen Röd.
Min röst på Socialdemokraterna är given, för jag tror på att man genom en höjd skatt kan säkra välfärden. Att höja skatten låter fult, men det innebär inte så mycket för varje individ - men det betyder mycket för vård, skola och omsorg. För det där barnet som sitter längst bak, som inte vågar räcka upp handen. För ettåringen som precis börjat på förskolan, som behöver en trygghet i den stora barngruppen på 30 stycken.
För åldringen som sitter inne på sitt rum i äldreboendet, som blivit bortglömd - som inte hinns med. För patienten som ligger i sjukhussängen, som behöver ha hjälp av två, men resurserna inte räcker till att hinna ta upp denne till middagen.
När man väl som person hamnar själv i den sitsen, så är den där extra hundralappen värd att betala i skatt. Det är inte bara för sig själv, det är för andra.
En annan fråga är att invandringspolitiken, man kan inte hjälpa alla - men den promille som vi tar emot måste få hjälp. Man kan inte sätta insatser i ett land där bomber faller, där barn blir begravda under jord eller bli våldtagna. Jimmy Åkesson vill detta, han vill ge konstgjord andning i ett land i misär.
Lövfen är ett trygg ledare, en människa som arbetat sig uppåt. Fredrik Reinfeldt har aldrig behövt jobba och han känner inte en enda arbetslös - men ändå råder han över dom.
Alliansen har utförsäkrat 86 000 människor, och dom säger att dom inte bedriver en bidragslinje så som socialdemokraterna gjorde. Men sanningen är att Alliansen visst driver en bidraglinje. Försörjningsbidraget har ökat, fler ramlar mellan stolarna i A-kassan, vilket dom inte vill höja taket på. Man ska straffa dom arbetslösa genom en låg ersättning, för annars blir folk lata och blir kvar i arbetslösheten. Detsamma gäller cancersjuka, dödssjuka människor, dom ska ut så fort dom kan i arbetslivet.
Dom ska behöva säga vilket datum som dom ska dö på. Det är detta Alliansen står för. Dom försöker trycka resturangmomsen i ansiktet på oss och säger att vi kränker kvinnorna gällande RUT. Läxrut ska inte behövas ta till när skolan ska ha de resurserna för att ge alla barn samma chans.
Restaurangmomsen är en dyr reform som smakat mer än vad det har kostat, samma med den sänka arbetsgivaravgiften som kunde gett tre gånger så mycket jobb än vad den nu gjort nytta.
Jag väljer Socialdemokraterna för att få ett mer jämlikt samhälle, där vi kan bygga upp så alla kan ta del av den välfärd som vi bidrar till. Där barn kan få lära sig, få en utbildning. Där ungdomar kommer ut i jobb efter utbildningen. Att äldre ska få en dräglig vardag, där pensionärer kan leva på det dom har arbetat sig till hela livet.
Där sjukvården har alla resurser som dom behöver, där patienter kan få en säng att ligga på - i ett rum. Där undersköterskor och sjuksköterskor inte behöver jobba 24/7 för att få ihop det.
Glöm inte att rösta med hjärtat du med, rösta inte för röstandes skull. Bli medveten om ditt val, det kan vara avgörande för nästan 10 miljoner Svenskar.
Det är ett ansvar som vi har som lever i demokrati, att göra sin röst hörd för allas framtid. Även om man röstar blankt, så har man visat intresse. Man berättar för politiker att man har en röst, men ingen av politikerna har tilltalat dom - eller inte har varit tillräckligt tydlig.
I debatter är det oftast smutskastning som gäller för att visa sig bättre. Ideologi och raka svar vart man står någonstans. Man kan säga att man är för något, men människor vill veta - jaha, hur då? När då?
Det är du, just du, som för Sverige framåt. Jag anser att röstar man inte, så har man inte rätt till att klaga på samhället, eftersom man inte tagit sitt ansvar.
Jag är min färg och alla andra har rätt att välja sin egen, vill man ha vägledning så finns politiker på kommunal nivå bland annat som kan svara. Det finns hemsidor och manifest att läsa.
Jag kan berätta varför jag väljer som jag gör, varför jag har valt färgen Röd.
Min röst på Socialdemokraterna är given, för jag tror på att man genom en höjd skatt kan säkra välfärden. Att höja skatten låter fult, men det innebär inte så mycket för varje individ - men det betyder mycket för vård, skola och omsorg. För det där barnet som sitter längst bak, som inte vågar räcka upp handen. För ettåringen som precis börjat på förskolan, som behöver en trygghet i den stora barngruppen på 30 stycken.
För åldringen som sitter inne på sitt rum i äldreboendet, som blivit bortglömd - som inte hinns med. För patienten som ligger i sjukhussängen, som behöver ha hjälp av två, men resurserna inte räcker till att hinna ta upp denne till middagen.
När man väl som person hamnar själv i den sitsen, så är den där extra hundralappen värd att betala i skatt. Det är inte bara för sig själv, det är för andra.
En annan fråga är att invandringspolitiken, man kan inte hjälpa alla - men den promille som vi tar emot måste få hjälp. Man kan inte sätta insatser i ett land där bomber faller, där barn blir begravda under jord eller bli våldtagna. Jimmy Åkesson vill detta, han vill ge konstgjord andning i ett land i misär.
Lövfen är ett trygg ledare, en människa som arbetat sig uppåt. Fredrik Reinfeldt har aldrig behövt jobba och han känner inte en enda arbetslös - men ändå råder han över dom.
Alliansen har utförsäkrat 86 000 människor, och dom säger att dom inte bedriver en bidragslinje så som socialdemokraterna gjorde. Men sanningen är att Alliansen visst driver en bidraglinje. Försörjningsbidraget har ökat, fler ramlar mellan stolarna i A-kassan, vilket dom inte vill höja taket på. Man ska straffa dom arbetslösa genom en låg ersättning, för annars blir folk lata och blir kvar i arbetslösheten. Detsamma gäller cancersjuka, dödssjuka människor, dom ska ut så fort dom kan i arbetslivet.
Dom ska behöva säga vilket datum som dom ska dö på. Det är detta Alliansen står för. Dom försöker trycka resturangmomsen i ansiktet på oss och säger att vi kränker kvinnorna gällande RUT. Läxrut ska inte behövas ta till när skolan ska ha de resurserna för att ge alla barn samma chans.
Restaurangmomsen är en dyr reform som smakat mer än vad det har kostat, samma med den sänka arbetsgivaravgiften som kunde gett tre gånger så mycket jobb än vad den nu gjort nytta.
Jag väljer Socialdemokraterna för att få ett mer jämlikt samhälle, där vi kan bygga upp så alla kan ta del av den välfärd som vi bidrar till. Där barn kan få lära sig, få en utbildning. Där ungdomar kommer ut i jobb efter utbildningen. Att äldre ska få en dräglig vardag, där pensionärer kan leva på det dom har arbetat sig till hela livet.
Där sjukvården har alla resurser som dom behöver, där patienter kan få en säng att ligga på - i ett rum. Där undersköterskor och sjuksköterskor inte behöver jobba 24/7 för att få ihop det.
Glöm inte att rösta med hjärtat du med, rösta inte för röstandes skull. Bli medveten om ditt val, det kan vara avgörande för nästan 10 miljoner Svenskar.
söndag 7 september 2014
Den obotliga optimisten.
"Du verkar vara en obotlig optimist" skrev en man till mig här om dagen på twitter.
Hade någon sagt detta för ett par månader sen så hade jag rynkat på pannan och frågat vart hans vett hade tagit vägen någonstans.
Ni ska veta att kunna känna entusiasm och glädje igen - utan att känna ångest över situationen, är något helt nytt. Jag lever på detta och jag tar varje steg på ett moln för att hoppa till ett annat. Det är min tur nu att testa livet, se vilka gränser jag har. Jag har fått chansen och den tänker jag ta.
När man väl kommit ut ett helvete och känner sig stark nog att hålla sig kvar ovanjord så ska man göra det, man ska inte låta sig dras ner igen i underjorden.
Jag har pratat med en mamma på torget igår, den väggen av personlig integriteten och den osynliga väggen har släppts efter artikeln i fredags i NLT.
Hon kom fram till mig, beredd att berätta sin livs historia, hennes kamp mot systemet. Vi pratade länge, hon fick mitt telefonnummer och lovade att höra av sig, så att jag kunde få skriva ner hennes historia och berätta den vidare, vilket jag anser att göra för att sprida ännu mer ord om hur viktigt det är att faktiskt våga slå sönder muren av förakt och rädsla.
Ingen ska behöva känna skam över sin ohälsa, varken fysisk eller psykisk. Man ska inte vara som någon annan, en stereotyp av dagens samhälle. Ingen är så bra på att vara sig själv som en själv.
Över TVÅ miljoner svenska invånare känner ångest och mår ibland dåligt. Ändå säger många på Facebook att väggarna inte ska fyllas av negativet och klaganden som det kallas. Jag säger "Fuck that", man kan faktiskt unfrienda på Facebook. Denna person som säger det här, att det är jobbigt att höra på någon annan är inte en värdig vän i alla fall.
En annan mamma skrev till mig, berättade om en svår tid med anhöriga och den styrka som denne behövde besitta utan anhörighetsstöd, utan någon axel att luta sig på. Så som det borde fungera i vården. Vårdmissarna är många och varför är det så? Okunskap? Rädsla? Knappa resurser?
Vi ska bli fler i denna kamp, vi ska gå till botten med det här. Ingen ska få fara illa, visst är det en vision - men det är en bra vision som kan nås med massa delmål.
Hade någon sagt detta för ett par månader sen så hade jag rynkat på pannan och frågat vart hans vett hade tagit vägen någonstans.
Ni ska veta att kunna känna entusiasm och glädje igen - utan att känna ångest över situationen, är något helt nytt. Jag lever på detta och jag tar varje steg på ett moln för att hoppa till ett annat. Det är min tur nu att testa livet, se vilka gränser jag har. Jag har fått chansen och den tänker jag ta.
När man väl kommit ut ett helvete och känner sig stark nog att hålla sig kvar ovanjord så ska man göra det, man ska inte låta sig dras ner igen i underjorden.
Jag har pratat med en mamma på torget igår, den väggen av personlig integriteten och den osynliga väggen har släppts efter artikeln i fredags i NLT.
Hon kom fram till mig, beredd att berätta sin livs historia, hennes kamp mot systemet. Vi pratade länge, hon fick mitt telefonnummer och lovade att höra av sig, så att jag kunde få skriva ner hennes historia och berätta den vidare, vilket jag anser att göra för att sprida ännu mer ord om hur viktigt det är att faktiskt våga slå sönder muren av förakt och rädsla.
Ingen ska behöva känna skam över sin ohälsa, varken fysisk eller psykisk. Man ska inte vara som någon annan, en stereotyp av dagens samhälle. Ingen är så bra på att vara sig själv som en själv.
Över TVÅ miljoner svenska invånare känner ångest och mår ibland dåligt. Ändå säger många på Facebook att väggarna inte ska fyllas av negativet och klaganden som det kallas. Jag säger "Fuck that", man kan faktiskt unfrienda på Facebook. Denna person som säger det här, att det är jobbigt att höra på någon annan är inte en värdig vän i alla fall.
En annan mamma skrev till mig, berättade om en svår tid med anhöriga och den styrka som denne behövde besitta utan anhörighetsstöd, utan någon axel att luta sig på. Så som det borde fungera i vården. Vårdmissarna är många och varför är det så? Okunskap? Rädsla? Knappa resurser?
Vi ska bli fler i denna kamp, vi ska gå till botten med det här. Ingen ska få fara illa, visst är det en vision - men det är en bra vision som kan nås med massa delmål.
tisdag 2 september 2014
Jag är trött
Ibland blir man bara le på allting, känns som världen går emot en men man försöker tänka positivt. Allt ont har något gott med sig sägs det. Jag undrar, vart är det goda någonstans?
Varje dag så kämpar man sig fram i motvind, man försöker vara engagerad och man vill vara framåt. Man kommer på någon idé som kan få en att må bättre ett tag, man tappar motivationen och sen är man tillbaka på ruta ett igen.
Vissa dagar är mycket bättre än andra, men när man får tid att tänka i lugn och ro så är det svårt att bibehålla sina glada tankar.
Jag klarar inte av att inte vara sysselsatt, det är för krävande. När jag är hemma ensam så känns det som sängen är det enda stället jag vill lägga mig på.
Jag är trött, väldigt trött, men ändå ska jag hålla hårt i min röda tråd genom livet.
Någonstans har jag knutit den, någonstans där framme. Så jag antar att jag kommer följa den länge. Får bara tänka just nu att det har blivit många knutar i mitt liv hittills och att jag kommer till en rak linje snart.. Snart.. mycket snart.
Försöker våga se framåt, förlita mig på mig själv och att allt löser sig.
Det mesta faller just nu i glömskan, jag orkar inte hålla fast vid dom orden som kommit till mig.
Jag är trött just nu, på många saker. Andra saker tar mig framåt, mina idéer.
Varje dag så kämpar man sig fram i motvind, man försöker vara engagerad och man vill vara framåt. Man kommer på någon idé som kan få en att må bättre ett tag, man tappar motivationen och sen är man tillbaka på ruta ett igen.
Vissa dagar är mycket bättre än andra, men när man får tid att tänka i lugn och ro så är det svårt att bibehålla sina glada tankar.
Jag klarar inte av att inte vara sysselsatt, det är för krävande. När jag är hemma ensam så känns det som sängen är det enda stället jag vill lägga mig på.
Jag är trött, väldigt trött, men ändå ska jag hålla hårt i min röda tråd genom livet.
Någonstans har jag knutit den, någonstans där framme. Så jag antar att jag kommer följa den länge. Får bara tänka just nu att det har blivit många knutar i mitt liv hittills och att jag kommer till en rak linje snart.. Snart.. mycket snart.
Försöker våga se framåt, förlita mig på mig själv och att allt löser sig.
Det mesta faller just nu i glömskan, jag orkar inte hålla fast vid dom orden som kommit till mig.
Jag är trött just nu, på många saker. Andra saker tar mig framåt, mina idéer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)