Jag tänker inte hålla käften om skolans brist på uppsikt!

Jag tänker inte hålla käften längre, jag är så förbannat jävla trött på att ingenting händer. Elever kränks varje dag, en del misshandlas och blir hotad.

Det sjunker ner i åldrarna och vad görs? Ingenting!
Det skrivs en handlingsplan, eventuellt en anmälan till kommunansvarig. Där tar det stopp...

Handlingsplanen är att en personal ska se till den som blir mobbad på rasterna så ingenting händer. Hade rastvakterna haft uppsikt, så hade ingenting hänt! Ändå såg en lärare vad som hände Julia igår, men hade inte uppfattat situationen så illa..

Där stannar jag upp och undrar VAD I  HELVETE????!

Hur fan kan man inte uppfatta vad som händer, när två killar står och håller fast Julia och håller för hennes mun?

Hur kan man missa en pågående misshandel av en tjej som är i underläge av två killar.

Två killar som håller fast henne, håller för hennes mun - slår henne upprepande gånger i magen. Knuffar in henne i tegelväggen, som sen tar huvudet och bankar det i väggen. HUR i helvete kan någon missa det här?

Är det brist på resurser i skolan eller bara bristfällig uppsikt av de befintliga rastvakterna?

Vad gör man, vad ska man göra? Hur går jag vidare?


Kränkningarna har pågått sen start och hittar inget slut på det hela...
Jag känner mig maktlös...

En blädag

Det är någonting som rör sig inom mig, en känsla som gör så att jag känner mig något nere. Känns som jag är ostadig, att jag är nära till gråt hela tiden. Det gror en känsla i mitt hjärta som är obehaglig, som jag inte alls vill bekanta mig med.

En känsla av ensamhet, en känsla av hopplöshet. En förvirring om framtiden, vart jag hamnar och om stigen jag följer leder rätt.

Jag vet att stigar har avstickare, till en annan plats, dit jag egentligen inte ska gå men hamnar ändå. Det behöver inte betyda att jag går fel eller vilse, utan att stigen jag vandrade var fel och att avstickaren kanske är rätt. Så jag hade ju ändå behövt gå denna stig från början, för att någon gång komma fram till slutet.

Slutet låter visserligen så hårt, men bara för att man når stigens ände, så behöver det inte betyda att man inte kan skapa en ny att gå på för att komma vidare.

Komma vidare är väl någonting alla vill någon gång, man vill utvecklas och kunna bottna i sig själv - man vill bli tillfredsställd med sig själv och sin omgivning.

Jag önskar bara att man kunde ta en titt på framtiden, för att se om utbildningen leder till det jobb jag vill ha. Att jag tjänar det jag vill och att jag kan bygga vårt hus, där vi ska leva tills barnen flyttar ut, tills jag och Mattias blir pensionärer och börjar utforska alla världens hörn.

Där jag och han kan leva lyckliga till stora dagen D.

Känner en rastlöshet i min kropp, jag känner för att springa - jättelångt och jättelänge.
Jag behöver få ut den negativa energin i kroppen, olustigheten..

Det känns som alla andra kommer vidare, och jag, jag bara står här och stampar och ska vara glad för andras framgång.. Att dom andra får det jag vill ha, men som jag inte kan få..
Finns säkert någon mening med det just nu, men jag vill få reda på den meningen så att jag själv kan bestämma om jag tycker att det är värt att känns såhär just nu.

Jag behöver komma bort lite från vardagen, jag vill ha bättre ekonomi. Dom dagarna som är jobbigast, det är dom här när Mattias jobbar hela dagen fram till 21.00, då han inte är hemma förrän 22..
Då jag inte får mer än att säga god morgon till honom innan han är borta i 12 timmar...

Jag vill åka bort med barnen dom dagarna, sova på hotell eller något - bara komma bort från verkligheten lite. Fly ett tag.

Det bara är som det är idag, bara att vänta ut detta så att det kan vända och bli bättre.. igen.

En helt ovanlig, vanlig dag

Försöker hitta nya värderingar för livet, efter att ha kommit halvvägs upp från botten. Prövningarna har varit många och jag har kommit fram till att livet alltid kommer att pröva en vart man är står i livet.

Prövningarna kommer när man är på botten och när man är på topp, dom är till för att påminna en och göra så att man reflekterar över vad som är viktigt i livet och inte. Man ska inte ta livet för seriöst, man ska försöka fånga dagen. Låter som en klyscha, men att kunna ta till sig det gör att man kan leva ett mycket rikare liv.

Jag har gått igenom helvetet, jag har bott där och jag har vandrat runt där länge. Jag vet hur det är att vara på botten, jag vet hur det ser ut när det är mörkt. Men jag har också sett den andra sidan och det är dit jag ska igen. Styrkan att ställa sig upp kommer när man är redo, eller när man hittar någon som orkar bära en från helvetet. Viljan måste också finnas, och det har väl alltid varit min starka sida.

Någon gång i bardomen knöt jag ett rep runt ett träd, tiden innan jag gick ner i mörkret. Det är det repet som gjort att jag hittat vägen tillbaka till livet.

Jag har fått många nya bekantskaper, många nya vänner. Vänner som finns där, som jag kanske inte umgås med på fritiden eller mycket, men som ändå finns där. Som en skugga bakom en, som påminner en om att dom faktiskt finns just precis där - bakom en när man faller.


Att lita på någon har varit svårt för mig - är svårt för mig. Jag har bett tidigare om tålamod om man ska umgås med mig, jag har till och med bett människor lämna mig om dom inte klarar av mina egenskaper. Jag hoppas dom har lämnat mig och gått vidare, för dom bekantskaper jag bygger upp just nu hoppas jag ska finnas där över en lång tid. Jag har lämnat ungdomen bakom mig, jag har fått nog av falsk trygghet. Jag behöver ärlighet.

Läget just nu är att jag sitter och råfryser, har inflammation i axeln, har ett svullet öga MEN jag sitter med ett tillfredsställelse.

Tack ni alla som bygger upp mig, ni är bäst och värda guld.

Från vaggan till väntrummet

Idag satt jag i väntrummet och jag fick en känsla som fick mig att skriva det här. Jag såg en man, tillsammans med en annan man. Dom var närmare 70-75 år. Dom pratade som om dom kände varandra sen tidigare, kanske har dom träffats på samma väntrum som dom nu satt i.

Dom pratade om hur många gånger som dom varit inne hos tanten som sticker nålar i huden, för att låna lite blod. För att se om blodet rinner som det ska, för att nivåerna i kroppen är som dom är.

När man blir pensionär så är risken överhängande att man hamnar just där, på stolen i väntrummet. Där träffar man personer som tillhör samma värld. Där fasaden inte längre är viktig, där man kan få vara den man är. Med skrynklig kropp, med endast små hårstrån kvar på huvudet. Med kammen i fickan och näsduken i fickan.

Käppen står parkerad någonstans bredvid stolen och Röda Hingsten, alltså rullatorn, står parkerad runt krönet. Näsdroppen är överhängande och kommer snart falla ner på de veckade kostymbyxorna av polyester.

Dom blanka skorna som tagits på med hjälp av ett ortopediskt verktyg, samma som med strumporna som sitter uppe vid knäna. Dessa fötter som skorna innehåller tar stappliga steg när namnet ropas upp. Dom har inte bråttom någonstans, inte längre, så varför ska han behöva springa?

Bemötandet är det som är viktigast tycker denne man och gör sällskap med den andra mannen igen när han kommer ut från besöket. Mannen säger att han tycker att alla är så stressade nu för tiden, och att han själv har ägt en bondgård förut. Hans son äger den nu och driver runt den med över 300 grisar. Mannen berättar att han gjort sig VD i företaget, men han jobbar gratis. Det borde man göra i ett företag som man själv äger.

Hur berättelsen slutar för mannen kan jag inte svara på, men jag kan bara hitta på ord med erfarenheter från hemvården där jag sett många människors öde. Allt från att personen i fråga ligger i avföring när man kommer dit, till att personen bara söker sällskap för en stund för att inte bli helt isolerad.

Från att födas, till att sitta i ett väntrum. Jag tror det blir en verklighet som vi alla kommer att uppleva.

Ett barn som växte upp, som kunde springa runt på en gård helt fritt. Som inte behövde tänka på att någon skulle ta honom från sina föräldrar.

Jag har en stilla undran, precis som mannen ovan – vart är världen på väg?

Nio månader går, ibland kortare och ibland blir väntan ännu längre. En födsel kan vara önskat, oväntad eller oönskad. Föräldrar blir vi alla som får ett barn i våra händer, ett liv som måste vårdas för att växa och finna en mening i livet.

En förälder bör alltid ta ansvar för sina handlingar, men alla är inte lämpade till att ägna sina liv för att vattna det förhållande som bör fläta en samman i svåra tider, eller för den delen inte kunna uppskatta de små ögonblicken som gör lyckan fulländad.

Efter någon vecka ska man till barnavårdscentralen, en kontrollant ska titta så att barnet växer och mår bra, att barnet utvecklas precis som det ska. Kontrollanten ska också undersöka om den får rätt bränsle för att må bra. Man ska få amningsråd och man ska vara som urmodern som satt med ena barnet vid bröstet och som tvättade nere i bäcken samtidigt.

Kraven på att vara en bra förälder nu för tiden är lik en fasad som raseras lika fort som det gör när man bygger upp sitt utseende så att den kan dölja smärtan under.

Man ska ut på Instagram, man skapar olika filter på sina barn så dom ser bra ut. Här kommer jag och tänka på att varje barn är unikt – aldrig fult, utan ett vackert skapelse som två människor gjort.

Man ska ha kläder till sina barn - som är tillverkade av barn, men som har det rätta märket som kostar mer än vad som är rättvist. Människor tycks glömma att man köper ett märke – inte en kvalité. I vissa fall kan det säkerligen vara tvärtom, att man köper kvalité.

Jämförelsen börjar i spädbarnsåldern och fortsätter till man tar sitt förnuft till fånga runt pensionsålder.

 Man står med huvudet och skakar några år senare när barnen blivit äldre och undrar vart världen är på väg. Hur kan utseendet spela någon roll? Varför ska 8-åringar ha en Iphone och varför ska barnen sminka sig redan när dom är åtta år?

Någonting är väldigt fel om barn redan som åttaåring ska behöva tänka på sin vikt. Men tittar man vidare, ett steg längre, så står en mamma framför spegeln. Vrider oh vänder på sig och suckar över en bilring, eller kanske en bristning som uppkommit under graviditeten. Precis som det skulle spela någon roll.

En annan mamma springer till gymmet innan barnen vaknar, kommer hem och fixar frukost åt barnen medan hon själv står med en proteindrink i köket och tittar på.

Samma mamma skriver ett statusmeddelande på facebook att hon inte kan förstå varför hon är så trött. Logiken måste ha försvunnit någonstans i suset genom öronen.

Det finns så många olika verkligheter i detta liv, där den äldre mannen inte passar in, där jag inte passar inte – där du inte passar in. Men vet ni, man behöver inte passa in någonstans. Man behöver bara finna sig själv och leva i den verklighet som gör att man själv mår bra i tillsammans med den eventuella familj man har skapat.

Du kommer antagligen också föda ett barn, som också kommer vara den där mannen eller damen som sitter i väntrummet för att bli granskad, som kommer tillhöra en annan samhällsgrupp, där märkeskläder inte betyder någonting.

Ge denne person en ärlig chans att erövra världen, få vara fri och få vara det den är bäst på medan den är liten – ett barn.

Fantastiska människor

Fantastiska människor, som man har träffat på i rätt tid - på rätt plats och såhär mitt i.

Personer som kan få en att släppa fasaden och bara låta delaktigheten bli en del av mitt liv, en pusselbit har i hela mitt liv fattats där delaktigheten borde suttit. Jag har alltid fått ångest över att sitta och prata med människor, för det har alltid känt som att jag har tagit för mycket plats - även om jag inte öppnat munnen. Visserligen kröp den sig på när jag åkte hem, funderade över vad jag hade sagt och om det upplevdes konstigt. Jag kunde dock släppa den tanken efter ett tag och fortsätta leva vidare i nuet.. Det var skönt.

Jag tror inte att människorna i min närhet förstår hur mycket dom betyder för mig, att dom är ett steg i min rehabilitering. Det lilla dom gör, det som är vardag för dom är inte självklart för mig och har heller aldrig varit. Det kan bara innebära ett möte, ett litet ord eller en längre dialog.

En viktig brytsten för mig idag var att jag fick pratat med människor som delade erfarenheten med trasslig ungdom, känslan att inte passa in, alkohol och snesteg. Vackra människor och snälla människor är dom och bland de smartaste som jag känner. Jag önskar att jag kunde få dom att förstå hur speciella dom är.

Förresten,
"Hörru tjejen, du är väldigt vacker, men utsidan är inte allt, du är även en underbar människa på insidan. Du har vänt upp och ner på mig - men fått mig att ändå stå stabilt på fötterna även när världen har lutat. 
Alla har sina egenheter, jag har kanske lite fler än andra, så ta inte så hårt på dina. Din akilleshäl är skör, jobba mer med den så kommer du stå emot vad som helst. Du förtjänar mer än din osäkerhet ger, tänk om du bara kunde se det både spegeln och det andra ser - förutom dom avundsjuka, dom kan du skita i. :-)"

Den bästa fredagen på länge, så är det bara. Det som kunde gjort den fulländad, det vore om min man var hemma och kunde kramas med mig. Men om 1,5 timme så är han ju här :-)


Ha en fin kväll allihopa.

En text att ignorera

Det är någonting som är fel i skyddsnätet som ska finnas här i Sverige när barn får lägga sig hungriga, som går upp och är hungriga.

Det är åt helvete fel när föräldrar inte har råd att ge sina barn det dom behöver eftersom dom själva har fallit ner i sjukdom. Vem kan leva på 2000-talet på en inkomst på 10.000 kr när personen i fråga kanske har 2-3 barn? 

Man kan ALDRIG planera när man blir sjuk, man kan inte heller planera när ens egna barn blir sjuka.

Jag önskar att jag kunde hjälpa hela världen, så att ingen skulle gå hungrig. Jag, ensam, kan inte göra någonting. Om än mindre så kan jag inte ändra människor tankesätt kring att ge hjälp, för dessa människor är så inskränka i sig själva och vägrar se verkligheten som den är.

Om det handlar om snålhet eller om det är sympatilösheten som saknas vet jag inte, det kan till och med så att människor är rädda för att se verkligheten - att ta på den! 

Det är så inte svårt, och en person tillsammans med en annan kan göra skillnad. Men att offra sin egentid för att hjälpa någon annan är svårt, antar jag.

VI ska inte behöva ansvara för någon annan, men vi är människor - medmänniskor. Det finns luckor i samhället, och det kommer det alltid att finnas. Det är INTE vår skyldighet att rädda någons vardag, men vi har känslor som ska hjälpa oss styra vad som är rätt eller fel. 

Hur många av er som läser skulle inte tveka att ge en tjuga till ett barn som kommer fram gråtandes och smutsig, hungrig och ensam? Antagligen ingen, men det är bara för att ni inte kan undvika problemet, vilket lätt kan göras när man läser en text på internet.

Hade ni velat ha någon hjälp om ni hamnade i en situation som kräver mod nog att be om hjälp på en offentlig sida, blotta sig själv för att rädda sig själv och sina barn från svält? 

Nåja.. Ni kommer väl ignorera detta, eller så kan ni göra någonting för att hjälpa.

Tentaplugg ISO 9001

Idag borde jag sitta och plugga inför morgondagens tenta. Oturligt nog vaknade jag med redig huvudvärk och ont i bihålorna..

Tog alvedon och hoppades på att det skulle gå över, men jag känner att mina ögonlock nästan hänger nere vid hakan vid detta nu..

Försökte väcka mig med lite kaffe, men det gick inte alls.

Hur ska jag klara tentan i morgon när jag inte läst på?

Jag känner mig ändå väldigt motiverad då jag gillar ämnet som vi läser, men jag känner att orken bara har flytt och gömt sig någonstans just nu..

Vi läser om ISO 9001 just nu, och jag har fått en helt annan förståelse och jag kommer nog vara väldigt drivande för det om jag hamnar på ett företag som inte innehar detta certifikat.

Både för arbetsgivaren och för de anställda är detta bra, men även för kunderna som köper deras tjänst. Att ha ett väl fungerande ledningssystem är till nytta som sagt till alla. Man kan visserligen ha ett kvalitetsledningssystem utan att inneha ett certifikat, men trovärdigheten minskas eftersom man inte vet hur seriöst det ses för företaget i sig.

Rutiner är bra, för nya medarbetare och för befintliga. Då man vet vart man hittar allting och att man kan sätta sig in i arbetet mycket lättare. Man kan förstå sin ansvarsroll och vart man lämnar över till nästa process, därmed minskar man riskerna att någonting faller mellan stolarna.

Att också visa upp att man har internrevisioner på företaget, gör att man lättare kan mäta målen man har satt upp. Man får information om förbättringar, men för den delen också - avvikelser. Man kan dock förebygga avvikelser genom en analys, vilket görs om man har ett väl fungerade kvaliteledningssystem..

Ja, spännande är det.. Tror nog det är den enda kursen hittills som jag känner mig hemma på - även om jag tror att jag missat en del. Antagligen är det väl därför jag känner mig osäker inför tentan. För antagligen kommer det frågor som jag inte kan svara på, eftersom dom är omskrivna så att jag inte förstår dom. Jag känner ändå att jag kan beskriva det i detta nu, men det räknas väl inte om man inte kan sätta ord på det just på tentan.

Jag känner mig ändå nöjd hittills, för jag har lärt mig någonting ovärderligt som jag kommer ha mycket nytta av sedan.. Kanske skulle jag satsa på att bli Miljö- och kvalitetschef i framtiden? Spännande.. Eller varför inte, jobba på SIS för att ta fram nya standarder?

A poem for my beloved

Du tror inte att jag ser för ditt leende

du tror inte jag hör mellan raderna när du skrattar

Du tror inte att jag hör din puls slå fortare,

och du tror inte att jag ser dina tankar

Men jag kommer alltid fånga dig innan du faller

för du och jag är ämnade för varandra

Våra hjärtan slår i takt,

vi är varsin kammare i hjärtat som hjälps åt att överleva

Dina andetag ger mina lungor syre

dina ögon ger mig ett hopp som annars hade varit dött

Jag är ett raserat tempel,

du är min arkitekt som bygger upp det

Jag är din högra hand,

du är min vänstra

Vi kommer inte ens skiljas efter döden

vi kommer gå hand i hand i trappan upp till himlen

"Jag älskar dig är" inte de orden jag vill säga till dig,

för jag känner så mycket mer än vad ord kan säga

Även om du faller, så kommer jag alltid stå bakom,

vara den som hjälper dig upp 

Jag vet att du kommer vara där för mig när jag faller,

för jag är säker på att du känner likadant

Du är bäst älskling, du är som sagt mer än vad ord kan beskriva

Jag vandrar på moln just nu, 

och någon dag kommer du och jag sitta på

just det molnet och dingla med fötterna och titta på solnedgången

titta på det liv vi levt, 

uppskatta och känna tacksamhet vad vi åstadkommit

Vi är för evigt älskling,

och med det hör våra barn till det vi gjort bäst

Kärlek.

Steg 2.

På tisdag tar jag ett steg mot en bättring som sker fysiskt i min kropp, en bedömning som kan innebära en bättring framöver. Jag ska till kirurgen och bli bedömd om jag ska opereras, vad som behöver opereras och så vidare.

Jag hoppas att han säger att jag måste opereras, att alla besvär jag har haft under de senaste 7 åren är orsakade av detta. Att någon kan fixa mig, så att jag kan påbörja en ny era.

Att jag kan börja träna igen, att jag kan få upp en stabilitet i kroppen så att jag kan ge mig ut och springa igen. Att jag kan få tillbaka den hobby som gjorde mig mer energisk och mer självsäker.

Slippa hålet i magen. Det är inte bara en utseendegrej, utan en funktion som har uteblivit. Den skapar rehabliteringstörningar då jag inte kan rehabliteras hos sjukgymnast förrän detta är åtgärdat. Min kropp är ett tempel - men raserat just nu.

Jag kommer få börja småskalig, stärka magen - ryggen och sedan höften. Ska arbeta bort alla spänningar i nacken och axlar. Jag ska pumpa in styre i varje cell, ut i musklerna och upp i huvudet. Jag kanske till och med kan andas ordentlig, skratta utan att må illa.

Jag kanske kan sitta ner, äta en frukost utan att vilja springa därifrån för att obehaget sätter stopp för aptiten.


Jag hoppas bedömningen blir till min fördel, jag har längtat så efter det här. Det vore ett fall för mig att inte få igenom det här.

En känsla som inte har ett ord.

Ett ord, jag letar efter ett ord. Jag kände en känsla idag, som jag inte är bekant med. Jag visste inte om jag var glad eller om jag var ledsen.

De senaste dagarna har jag fått en massa flashback, både från barndomen, ungdomen och nu i vuxna livet. Det är betungande minnen men även vissa glada minnen.

En annan känsla som drog sig över alla minnen, det var utanförskapskänlsan. Jag kommer ihåg många gånger jag lekte med vänner när jag var liten - innan skoltiden. Jag kände mig aldrig delaktig, jag kände mig aldrig eftertraktad och jag skämdes alltid över mig själv. Alltså redan som 5-åring.

Vissa minnen, obetydliga minnen gör mig påmind om hur värdelös jag har känt mig i alla år. Jag kommer ihåg allt från att jag skulle visa min farfar när jag stod på händerna - men ramlade och slog i huvudet i backen istället.

Jag kommer ihåg när jag satt på berget i mitt kvarter och hittade massor med nyckelpigor på våren. Jag kommer ihåg när jag och en kompis tog fina, vita stenar från grannens uppfart.

Jag kommer ihåg när jag stod på altanen hos grannen och tittade ut på vändgatan, det spöregnade och dropparna lixom hoppade upp i luften igen. Jag trodde att det hette spökregn med tanke på formen av regndropparna när dom hoppade upp igen.

Jag kommer ihåg när vi skrev namnen på de vi var småkära i med fingret i sanden på lekplatsen. Jag kommer ihåg hur vi åkte rutchkanan ner en varm sommardag. Jag kommer även ihåg hur vi satt på gungan i mitten, satte upp de andra två på sidorna och snurrade gungan vi satt på. Vi blev jätteyra.

Jag har även ett minne av när jag hade fått en matlåda och en termos, jättefina. Jag gick ut i regnet, med honungsvatten som min mamma hade gjort. Jag gick till skogen och satte mig och tyckte livet var underbart.. Antar att det var den enda gången jag känt mig sån. Fri.

Innan jag började med mina tabletter som jag nu går på, så har det funnits många hål att fylla. Minnen min hjärna har försökt förtränga. Det ger mig en känsla, som jag inte kan sätta ord på. Varken glad eller ledsen, bara jämnlik och något jobbig känsla.

Missbruket i tonåren har tagit mig hårt, om än något mjukare än alla händelser som har satt sina spår i mitt hjärta.. Aldrig känt mig hemma någonstans, aldrig fått en chans. Blivit nedslagen om och om igen, hoppet togs ifrån mig. Flaskan gav mig ett annat liv, om man nu skulle kunnat kalla det ett liv.

Vart var min trygghet när jag var liten?

Jag har många frågor till mig själv, hur jag kunde välja de val jag gjorde. Jag är en annan människa än vad jag var då, jag är inte längre svag på det sättet jag var då. Jag har hittat en trygghet dit jag kan luta mig på, jag har en familj. Jag är inte utanför, jag är väldigt mycket tillsammans med min familj.

Jag har några vänner som accepterar mig, även om dom inte riktigt känner mig rakt igenom. Men det verkar inte spela någon roll, jag är som en kort ingen har spelat än. Jag är en trolleritrick ingen kan hitta lösningen på. Jag är en gåta som ingen kan svaret på - inte ens jag.

Men jag vill ändå ha ett ord på det jag känner i dag, varken bra eller dåligt. Men jag skulle likväl kunna skratta som att gråta. Min hjärna går på högvarv och vill utforska mina minnen ännu mera, men jag vet inte om jag skulle klara att uppleva helvetet en gång till ensam. Varför ens tillåta mig själv att genomgå det en gång till, kanske skulle det göra livet lättare och ge mig en rättfärdig förklaring varför jag är den jag är?

Det är bara lite jobbigt just nu..