Den dagen det mesta gick fel.

Egentligen började dagen redan dagen innan, då jag fick samtalet klockan 21.00 av min make. Han lät väldigt deprimerad, och jag trodde att han skulle få jobba övertid denna dagen med. Men så var inte fallet, utan fallet var så att bilen hade gått sönder. Motorlampan blinkade, och den gick väldigt hackigt..

Jag hade precis slagit mig ner i soffan, efter en deppig dag. Hade hört att man ska ta hand om sig själv ibland, och nu fanns tiden! Jag färgade håret, och skulle ta mig ett glas vin innan mannen i mitt liv kom hem.

Men efter hans samtal, så fick jag ta på mig kläderna och åka iväg, så vinglaset hamnade på diskbänken. Behövde ju tanka såklart innan också, och när jag stannade vid bilisten så fungerade ingenting på stationen.. Fick vända om och åka till Statoil, som har dom segaste pumparna.

När jag väl hade tankat fullt, så åkte jag iväg, åkte förbi bilisten och såg att stationen hade börjat fungera igen.


När jag kom fram till Uddevalla, ca 5 mils bilresa i mörker, så hämtar jag upp M. Försökte hålla huvudet uppe, men sen när vi båda kom hem blev vi jättedeppiga. Vi försökte komma fram till en lösning, för jag behövde till skolan dagen efter och han behövde till jobbet. Och ett annat problem, vi behövde få hem bilen - till en verkstad.

Vi fick till slut låna min pappas bil, för att bogsera hem bilen. Och vi hade fått tag i en verkstad på morgonen som lovade en felsökning när vi kom dit med bilen. Toppen.

MEN, grejen är, att vägen mellan Uddevalla-Grästorp består av 3,5 mil motorväg/motortrafikled.
  Och vi kan ju ingen annan väg, men det finns säkert en annan väg.

Bajs...

Hur som haver, jag fick åka och släppa av min man i Uddevalla på jobbet. Skulle kolla vart bogseringskroken fanns på polon och den satt innanför kofångaren. Det behövdes bara tas bort en grej först, och jag gjorde detta i bekostnad av att jag skar upp mig tumme.
  Jag fick åka till närmsta vårdcentral för att tejpa ihop tummen, för att sedan åka för betygssamtal i skolan. Efter det så fick jag åka tillbaka till Uddevalla, ringde mitt försäkringsbolag. Hon menade på att vi hade bärgning i den försäkring vi hade, så det var bara att ringa sa hon..

Den lilla detaljen hon missade, efter att bärgaren hade kommit fram till vår bil, var att försäkringen bara täckte fram till närmsta verkstad - inte hem till verkstaden, där dom stod och vänta på oss....

Och vet ni vart närmsta verkstad låg? 2 km meter bort.. Det var den dyraste, kortaste resa jag någonsin gjort.. 1200 spänn borta.

När jag kom till verkstaden, så gick jag in och pratade med honom bakom disken. Han visste inte om dom hann felsöka den idag (läs igår), men senast i morgon (läs idag)..

Och här sitter jag nu, klockan är snart 15.00 på eftermiddagen och dom har sagt att dom antagligen inte hinner titta på bilen idag. I morgon ska jag till skolan, och min man till jobbet.. Samma visa på måndag, och bilen lär ju inte vara hemma tills dess heller.

Jag känner mer eller mindre att jag vill skrika lite just nu.. Men bara lite.

Ingen bra dag.

Idag är verkligen ingen bra dag. Jag gick och la mig med grym värk i båda benen, fick ta en citodon trots magkatarren.

Jag gick upp med skitont i högerbenet, kunde inte stödja på det eller lyfta på det.
Ringde läkaren, fick en tid.
Innan jag åkte iväg, så kräktes jag. UNDERBART. Antagligen för att jag fått ta så mycket läkemedel mot det onda, som gett mig katarren.

Åker till läkaren, får utskrivet naproxen - ännu mer läkemedel. Ska ta detta med ompeprazol, som jag redan äter..  Fick en röntgenremiss, som jag lika gärna kan kasta i soporna eftersom jag ändå inte har någon tid att åka...

Så nu står jag här, illamående och övervägande om jag ska våga äta tabletterna jag fick utskrivna.
 
Två griniga barn är hemma med mig idag, och gubben åkte precis iväg för att jobba..

Kan lika gärna sätta mig i rullstol och hoppas på förtidspension, för jag hinner ju ändå aldrig med att bli bra, för alltid är det nåt..

Livet kan inte stanna upp.

Man kan stoppa klockan genom att ta ur batterierna, men livet fortsätter ändå rulla på. Visaren kanske aldrig slår tolv igen, om man inte sätter i batterierna, men ålderstecken kommer att visas på kinden tids nog.

Man kan lura hela världen genom att ta bort alla klockorna, men jorden snurrar på. Ingenting väntas på, förutom en väg framåt i livet.

Tragedier kan få ögonblicket att frysas, och det kan kännas som världen borde stanna upp ett tag. Men tiden stannar inte för någon, och solen går upp efter en natt ändå.

Vissa händelser gör så att man stannar kvar, inte fortsätter leva. Man glömmer bort hur man gör, och man missar mycket värdefullt när tiden går framåt.

En dag vaknar man upp ur det som en gång hänt, och det har plötsligt gått 10 år. Man förstår inte vart tiden har tagit vägen, för man har haft fullt upp med att grubbla över någonting som har hänt - men som man inte kan förändra.

Man tar sig oftast mer tid att tänka på det dåliga som har varit, än det som är positivt i livet. Det många glömmer, eller inte tänker på, är att man bara lever en gång och att man egentligen borde fokusera på det som får en må bra - och på det som går att förändra.

Man har varit med om mycket skit, som har fått en att stanna kvar i vissa scener av livet. Nu, flera år efter, så inser man hur mycket tid man har slösat bort på negativa tankar och fastnat i ett mönster av tankar som är dåligt återkommande, samtidigt som man har besuttit chansen att kunna ta tillfället i akt och bryta mönstret.

Sen sitter man där med ångest, för att man har låtit tankarna tagit all tid, istället för att låtit sig själv leva det liv man förtjänar. Någonting man inte heller borde göra, för då hoppar man bara från ett tankemönster till ett annat som är likadant.

Man borde egentligen tänka mer på livet i nuform, att leva här och nu. Ingen vet vad som händer om 3 sekunder, och varför ens grubbla åt det hållet också?

Tänk in om, tänk nu.

Som man borde vara.

Vissa människor är som man borde vara, öppna och ärliga. Inte blyga över att prata om någonting, utan litar bara på att människan som orden trillar på, nickar förstående.

Varför ska människor vara så komplexa och rädda för att ta emot andras erfarenheter och småheter?
  Varför väljer man att sortera bort människor som är öppna och ärliga, när det egentligen är dom som inte är rädd för att stanna kvar om livet börjar storma för den andre?

Ett öppet mottagande är så mycket trevligare, och gör livet enklare. Ett öppet sinne bjuder in till fler bekantskaper och man känner en gemenskap som är svårslaget.

Det som sägs i samtalet är kanske inte så viktigt, utan bara att man för en dialog som kan ge en någonting.


Människor som delar erfarenheter, som inte sluter in sig själva i sitt eget liv, är jag mer mottaglig för. Svåra människor, som inte gillar att prata om livets alla små problem - likt som stora, är inte så intressanta.

Det är människor med ryggsäckar som ger en insikter och som kan få en att känna sig lite mindre ensam. Du vet "Det är inte bara jag-känslan".

Hittar man en vän som har en ryggsäck, kan det till och med bli så att man hjälper varandra packa om och sortera vad som är viktigt att bära med sig i framtiden.

Alla är ju såklart olika, en del har mer integritet, och inte vågar öppna upp sig av olika skäl. Jag tycker ett sådant beteende är värt att arbeta på, för man missar väldigt mycket.

Vänlighet är ingenting farligt.


Jag pratade med en människa förut, en person jag inte kände - men som jag var rädd för att prata med.
  Jag har varit dålig i några dagar nu, gått på omeprezol och citodon för att klara av vardagen, och idag skulle jag sjukskriva mig på IAC.

Ringde ett nummer som jag hade fått tilldelat mig i ett sms, och i andra luren väntade jag mig en surgubbe som skulle muttra över min sjukskrivning.

Vad fel jag hade, i andra änden satt en medelåldersman, som mitt i vårt samtal om diverse saker, började ge min tips om både magen och om livet i allmänt. Som delade med sitt liv med mig, och jag undrade flera gånger om - vad gör mig till en människa, som människor kan öppna sig för? Ger jag det intrycket? I så fall så känner jag mig lite hedrad, för då är jag i och med detta också en person att lita på.

Jag har nästan i hela mitt liv gått och varit rädd för människor, men varför? Visst möter man på nöthuvuden, men det övervägs av alla dom människor som man mött som gett en insikter längs vägen.

Sluta konsumera!

   Vi är konsumenter, och vi handlar efter trender. Vi konsumerar mängder av textilier årligen, och vi gottar ner oss i ny hemelektronik.

Allt vi tillverkar, framställs av en del vatten. Textilier - bomull kräver mängder med vatten för framställning av textil. Vi massproducerar, och utan massproduktionen så hade säkert flera länder stått stilla, eller så kanske helt enkelt dom fått andra krav på sig att göra mer miljösäkra kläder - och som bonus så hade miljön fått en chans att återhämta sig.

För med massproduktion, så tillkommer avfall. Avfall som dumpas rakt ut i haven.
  Långväga transporter, där varje flygplan och varje fartyg innebär ett hot mot kommande genration ur ett miljöperspektiv.

Massproduceras någonting så sänks kvalitén, och det gäller ju inte bara H&Ms kollektion - utan även alla märkeskläder. Man köper inte längre varor med högsta kvalité - utan man köper en massproducerad vara som arbetats fram under svåra förhållanden för både människor och för miljön - just för att vara billig på marknaden, och för att säkerställa korta ledtider från säljare till kund.

Andrahandsvärdet försvinner, och man kastar kläder direkt i soporna eller paketerar dom uppe på vinden istället för att återvända dom.

Second Hand är någonting förlegat och pinsamt, det finns många ställen när man kan lämna in kläder som inte förbrukas längre i hemmet. Dom säljs för en billig peng, och man gör att plaggen kan användas längre. Ofta nu för tiden, så kan man till och med välja att ta ut en procent i vinst för att företagen säljer sakerna åt en - eller så väljer man att skänka dom procenten till olika hjälporganisationer.

Bomull kräver mycket vatten

– Det finns många problem med bomull, i alla steg från odling till färdigt klädesplagg i butiken, fortsätter hon. Odlingarna kräver till exempel enorma mängder vatten i länder där vatten redan är en bristvara för människor.
    För att ge ett konkret exempel berättar hon om förhållandena i Uzbekistan i Centralasien, världens tredje största exportör av bomull. Här finns de fattigaste områdena i gamla Sovjetunionen. Landet är en diktatur som officiellt förbjuder barnarbete.

"Det går inte att producera så billigt"

– Men det är enkelt att förstå att detta förbud inte efterlevs. I praktiken går det inte att producera så billig bomull och samtidigt betala rimliga löner. Barn är den billigaste arbetskraften och utnyttjas därför för att hålla kostnaderna nere.
    Bomullsodlingarna i denna del av världen har också lett till en natur- och miljökatastrof. Aralsjön, tidigare världens fjärde största sjö, har förlorat 90 procent av sin storlek på grund av att allt vatten används för konstbevattning.
    – Bomull från Uzbekistan kommer även till oss i Sverige via textiltillverkare från andra asiatiska länder. Plaggen är sällan eller aldrig märkta med ursprungsland för råvaran, bara med det land där de är sydda.
    Även andra textilråvaror påverkar miljön negativt. Polyester, som är den vanligaste fibern som används i textilproduktion, innehåller olja – en ändlig resurs på jorden.
    – När polyesterfiber framställs används ämnen som kan ge cancer. Det är giftiga ämnen som hamnar i våra vattendrag, som utrotar hela arter av växter och djur.

(källa: Kläder = miljöbovar)

Det är inte bara för djuren och miljön som tar skada, utan även vi människor. 

  Om vi tar ett exempel, så som blekta jeans, så kan dessa jeans ge oss lungcancer. I första ledet drabbar det människorna som jobbar med blekning, i redan utsatta områden. Dessa människor har en levnadslängd på 40 år ungefär, bara för att Vi konsumenter ska få våra jeans. 

Vi hade kunnat minskat effekterna på miljön - och öka livslängden hos människorna som arbetar under dessa vidriga förhållanden, om vi sänkte våra krav på vad vi måste ha. VI är marknaden, och vi kan styra den. 

Second hand, där handlar inte utsatta människor med ekonomiska problem - där handlar smarta människor, ur ett miljö- och humant perspektiv. Sen att man sparar mycket pengar på att handla på Second Hand, det är ju en annan fråga.

Sen måste ju ju såklart också tillägga det, att visst behövs konsumenter som handlar alla kläder i affärerna också - annars hade det ju inte funnits någon Second Hand-verksamhet ;-)