Kronisk smärta och depression - tack för att ni står ut med mig!

Ensam betyder inte alltid i verkligheten att man är fysiskt ensam, utan att man känner sig ensam i sin depression.

Det är svårt att förklara hur det är, för andra som inte vet, hur det är att leva med en kronisk depression. Hur det är att falla, långt ner och sen hitta orken att komma upp igen.

För mig har alltid ord varit ett sätt att ventilera mig, ord har varit snälla mot mig och dom har varit förlåtande.

Min öppenhet kommer ifrån att jag alltid varit instängd i mig själv och jag vet att det inte är bra.
Min öppenhet kommer också från att jag inte orkar hålla en fasad som är falsk, hellre att vänner faller bort och har kvar dom som vill stanna.


Denna gång när jag föll, så kände jag mig ändå omfamnad. Det gjorde nog att jag kom tillbaka mycket fortare denna gång än vad jag brukar göra. Jag satt och grät en förmiddag i soffan, sen frågade en kompis om jag ville komma på kaffe och bulle. I vanliga fall hade jag skärmat av mig, inte svarat och gått och lagt mig. Men det sättet har aldrig lett till någon framgång förut, så jag tog på mig och åkte iväg.

Det var det bästa jag har gjort i ett sårbart läge.

Det blev bulle, kaffe, te och mycket prat. Det blev mycket gos med en underbart söt liten tjej som heter Elsa. Det blev en promenad i halkan och funderingar på framtiden.

Det gjorde hela min dag, samt att min far kom in och kramade om mig.


Det är väldigt tufft just nu, det är det. Det kan jag inte förneka, men det är mycket enklare nu idag än vad det var för några dagar sen när allting rasade.

Från oväntat håll fick jag så extremt mycket pepp, han sa "oroa dig inte över att du snart är 30, du är inte 50 än på långa vägar, och jag, ja, jag som snart är där har till och med tappat håret".

Det fick mig att skratta bland tårarna och hopplösheten.

Det psykiska pendlar, så är det ju. Det kan jag styra på ett helt annat sätt. Men min sjukskrivning har tagit mig hårt, att inte kunna göra någonting gör att man känner sig värdelös. Så är det ju..
Jag har dagligen ont i min axel, gör jag något speciellt, så som kör bil, så blir det smärtstillande och lugn och ro som gäller sen. Går och håller upp mig arm, svär och längtar. Längtar tillbaka till mina arbetskollegor, till det sociala.

Jag svär över läkare, läkare som inte förstår. Sjukgymnasten borde få ha ett större inflytande i bedömningen som läkaren gör. Han säger att jag har ont för att jag spänner mig,
min sjukgymnast säger att jag har en rotator cuff ruptur och behöver operation.

Det händer ingenting.. Jag går med min arm, jag är passiv.

Men idag köpte jag i alla fall ett knäskydd som ska stabilisera upp mitt knä, så jag kanske kan börja ut och gå. Jag hoppas jag kan få en slinga som jag kan ha armen i när jag går ut och går av sjukgymnasten på onsdag, för då är det bara min vilja som stoppar mig.

Just idag mår jag bra, förutom min smärta. Men den är mer hanterbart än vad depressionen är när den slår till för fullt - som en tsunami. Inte mycket att göra, bara vänta på att det ebbar ut.

Tack ni som hörde av er, som visade att ni brydde er om mig. Det är guld värt, ni är mina riktiga vänner.

Helt jävla inkomplett

Det här med att försöka se saker positiva även om det ramlar på negativa saker är fan inte så lätt...
Jag känner mig bitter, och jag kommer förbli bitter känner jag om det inte händer någonting snart..

Jag är snart 30 år gammal, jag har ALDRIG haft ett fast jobb någonsin. Jag har råkat ut för skada efter skada, mitt psykiska mående har rivit sönder mig bit för bit sen barnsben.
Varje gång jag blir glad, så fallerar någonting.

JA, jag har fått turen att få tre barn och fått gifta mig med världens underbaraste man.

MEN, ibland så önskar jag att saker och ting kunde lösa sig runtom det.

Som att jag kan få ett jobb där jag trivs, där jag inte skadar mig.
En ekonomisk stabilitet,
en axel som fungerar,
ett knä som är helt.

Ett psyke som är starkare.

Lite flyt i vardagen ni vet...


Jag har studerat, och studerat och studerat ännu mera i hopp om att få ett jobb.

Jag läste till undersköterska, vilket gav mig 10 år som timanställd.
Jag läste till plattsättare, det gav mig en utbildning och inte ens en chans att få en lärlingsplats för att jag är tjej.
Jag läste till logistiker, fick ett vikariat och sen som vanligt så behövdes jag inte mer.
Jag fick ett annat vikariat, där skadade jag mig, där jag nu är sjukskriven och behövs inte mer efter mars 2016.

För helvete liksom - för helvete..

Igår kunde jag knappt lyfta temuggen för att min axel gjorde så ont, för att den var så svag.
Idag är det bättre eftersom jag inte gjorde ett skit igår.
Min man borstar barnens tänder, för att min arm är svag och inte orkar.

Jag är trasig, jag klarar fan ingenting.
Inte ens att få ett jobb, behålla ett jobb eller att få vardagen att flyta på.

Hur svårt kan det vara, att få ett jobb där jag kan sitta vid min dator, ha lite kundkontakter, knappa med siffror och bara få vara nöjd?

Så här ligger landet just nu

Sjukskrivningen fortsätter,
men jag måste säga att FK var snabba med att få ut sjukpenningen. Även om det blir ett stort inkomstbortfall, så vet jag i alla fall att AFA finns när det kommer till en arbetsolycka. Så julen är ändå räddad, vilket känns väldigt skönt att ha i bakhuvudet.

Sjuskriven har jag varit en månad nu, och jag känner att isoleringen som infinner sig är väldigt obehaglig. Jag har fått höja mina tabletter som dämpar ångest, jag ligger mest och sover om dagarna. Jag har träningsabstinens, men kan inte träna. Jag vill åka mina inlines, men det är för dåligt väder och det ligger grus överallt på vägarna.

Min axel är paj, vissa dagar gör den ont - andra inte. När jag försökte leva som vanligt i söndags med att bära matkasse, åka skridskor med barnen, hänga tvätt och andra vardagliga sysslor så återkom smärtan mer konstant. Fick ta ett par citodon och gå och lägga mig. Den natten var inte kul, låg halvvaken typ hela tiden, lite hög av tabletterna. Ingen rolig känsla precis.

I fredags fick jag ett annat besked. Efter min knäoperation i augusti så har en nytillkommen skada på knät uppstått. Antagligen började jag arbeta för fort efteråt, så att min främre korsband gick av. Eller ja, den hänger i en tråd, det är väl det som håller ihop korsbandet fortfarande.

Nu väntar jag på att att få tag i ortopedmottagningen i Skövde, som min läkare skickade en remiss till i september, att ringa upp. Ska få träffa en specialist för att få en bedömning om operation..

Jag känner att två operationer räcker för i år. En stor bukoperation och en knäoperation. Jag faller ihop, och dom lagar mig likt en bil.

Samtidigt fallerar mitt psykiska välmående, men imorgon ska jag i alla fall till vuxenpsykiatrin för att få en behandlingsplan - äntligen. Utredningen lär väl dröja ytterligare några månader, har ju bara väntat över ett år nu.. 14 månader för att vara exakt.


Planerna för denna vecka är fullspäckad. Idag är det sjukstuga,  imorgon är det sjukgymnastik och vuxenpsykatrin. På torsdag är det lugnt, på fredag ska jag ut med jobbet - någonting jag tror att jag behöver för att bryta min isolering och känslan av utanförskap.
På lördag är det barnkalas för att Jacob fyller år, senare på eftermiddagen är det överraskning för Jacob med hockey i Göteborg. På söndag ska vi titta på hus på förmiddagen, klockan ett är det kalas för Mattias sida, klockan tre för min sida.

I nästa vecka ska det inhandlas gran, det ska julhandlas och det blir att förbereda litegrann med maten inför julafton. På helgen blir det bakning, julbröd och tunnbröd! Blir också ett samtal från min läkare om fortsatt sjukskrivning av min axel.

Men vet ni va, det är bara julafton en gång om året. Jag släpper allt det negativa så julkänslan kan sätta sig inombords.

Det kunde varit värre, eller hur?