Dagarna är långa,
ensamma men ändå inte helt själv
Tillsammans med några,
men ändå inte med
Vaken, men ändå sovande
Trött med ögonen öppna
Tiden är långsam,
men månaderna går ändå fort
Jag känner mig ledsen,
älskad, lämnad, besviken
längtande, tillbakadragen,
orkeslös med framtidsvisioner
Jag vill ha ett arbete som är roligt,
ett arbete med arbetskamrater, fasta arbetskamrater
som inte tar en i hand och presenterar sig för tredje gången
som inte kommer ihåg att man har arbetat ihop förut
som tror att jag är en praktikant
Jag vill ha det där, samhörigheten
men ändå distansen
Jag vill inte spendera dom långa kvällarna själv,
jag vill inte att soffan är den som är mig närmast
Jag saknar dig..
Jag vill ha ett intresse,
jag vill ha tiden för att ha intressen
Kanske om några år,
mitt liv får ligga i pausläge just nu
Jag hinns inte med
jag hinner inte med
tiden som som springer förbi mig
jag saknar dig..
jag saknar mig själv..
Vem är jag?
torsdag 29 maj 2014
onsdag 7 maj 2014
Overkligt.
Hela situationen är overklig, och känslorna är påtagliga.
Igår hamnade jag på botten som jag länge har pratat om, jag föll hårt och slog i mig illa. När jag steg innanför dörren i vårt hem så kändes ingenting som förut - ingenting kommer vara som förut.
Det luktade fortfarande en aning rök, det luktade starkt kemiskt och micron var bortburen.. Gardinerna i köket fanns inte längre kvar, inte heller mattan på golvet.
Vardagsrumsbordet stod snett med mattan vikt efter att saneringskillen råkat spilla ut vatten när han kom med första saneringsfläkten i lördags.
När jag satt på hotellet så hann jag inte tänka så mycket första dagen, det kom sen. Jag tänkte på hemmet, vad jag längtade hem. Sen slogs jag tillbaka av tanken att jag inte hade något hem för tillfället att återvända till och nu undrar jag - när kommer det kännas som hemma igen?
Jag tänker inte förminska mina känslor eller min upplevelse, även om branden inte var stor. Den gjorde ändå såpass skada att vi inte kunde vistas hemma, vilket är en känslomässig kris att genomgå.
Man kunde inte ge sina barn det hem dom är vana vid, vi var tvungna att dela på 15m2. Utan någon som helst möjlighet till att fortsätta de vardagliga rutinerna som man är van vid.
Vi tar så mycket för givet så att man blir lamslagen när någonting händer. Det där glaset med mjölk som man kan ta sig, den möjligheten försvann. Ta den där smörgåsen när man var hungrig mitt på dagen, den fråntogs man också.
Sätta på en kopp te, det var inte heller möjligt.
Jag kommer på mig själv att sätta mig på dom ställen här hemma som inte luktar så mycket, bara för att få någon sorts hemmakänsla. Satte mig i badrummet där nere, för det luktar det sköljmedel från tvättmaskinen. Det är en hemmalukt..
Jag sitter just nu i sovrummet, där sängkläderna är bytta och sängen är bäddad. Jag har dragit ner rullgardinerna för jag orkar inte med omvärlden just nu, jag klarar inte av intrycken. Dörren är också stängd, precis som om någonting skrämde mig därute.
Jag känner mig deprimerad, första gången sen slutet av Mars. Jag är en rutinstyrd människa och någonting sånt här lamslår mig.. Försöker hitta en punkt, något ljust, någonting nära att greppa. Men just nu är min armar trötta, mitt sinne är i koma och mina ben orkar inte bära.
Just nu vill jag bara sova, vakna upp och inse att detta bara var en av alla mardrömmar.
Ta ingenting för givet, gör varje dag värd att leva..
Igår hamnade jag på botten som jag länge har pratat om, jag föll hårt och slog i mig illa. När jag steg innanför dörren i vårt hem så kändes ingenting som förut - ingenting kommer vara som förut.
Det luktade fortfarande en aning rök, det luktade starkt kemiskt och micron var bortburen.. Gardinerna i köket fanns inte längre kvar, inte heller mattan på golvet.
Vardagsrumsbordet stod snett med mattan vikt efter att saneringskillen råkat spilla ut vatten när han kom med första saneringsfläkten i lördags.
När jag satt på hotellet så hann jag inte tänka så mycket första dagen, det kom sen. Jag tänkte på hemmet, vad jag längtade hem. Sen slogs jag tillbaka av tanken att jag inte hade något hem för tillfället att återvända till och nu undrar jag - när kommer det kännas som hemma igen?
Jag tänker inte förminska mina känslor eller min upplevelse, även om branden inte var stor. Den gjorde ändå såpass skada att vi inte kunde vistas hemma, vilket är en känslomässig kris att genomgå.
Man kunde inte ge sina barn det hem dom är vana vid, vi var tvungna att dela på 15m2. Utan någon som helst möjlighet till att fortsätta de vardagliga rutinerna som man är van vid.
Vi tar så mycket för givet så att man blir lamslagen när någonting händer. Det där glaset med mjölk som man kan ta sig, den möjligheten försvann. Ta den där smörgåsen när man var hungrig mitt på dagen, den fråntogs man också.
Sätta på en kopp te, det var inte heller möjligt.
Jag kommer på mig själv att sätta mig på dom ställen här hemma som inte luktar så mycket, bara för att få någon sorts hemmakänsla. Satte mig i badrummet där nere, för det luktar det sköljmedel från tvättmaskinen. Det är en hemmalukt..
Jag sitter just nu i sovrummet, där sängkläderna är bytta och sängen är bäddad. Jag har dragit ner rullgardinerna för jag orkar inte med omvärlden just nu, jag klarar inte av intrycken. Dörren är också stängd, precis som om någonting skrämde mig därute.
Jag känner mig deprimerad, första gången sen slutet av Mars. Jag är en rutinstyrd människa och någonting sånt här lamslår mig.. Försöker hitta en punkt, något ljust, någonting nära att greppa. Men just nu är min armar trötta, mitt sinne är i koma och mina ben orkar inte bära.
Just nu vill jag bara sova, vakna upp och inse att detta bara var en av alla mardrömmar.
Ta ingenting för givet, gör varje dag värd att leva..
lördag 3 maj 2014
En oväntad händelse.
Vissa händelser kommer som en överraskning, andra kommer med mer framförhållning.. Den idag kom inte med framförhållning, utan det tidigare.
Att vakna upp med ett rökfyllt hus är ingenting man vill uppleva, att stå halvnaken i hallen för att lokalisera vart det brinner och sen agera är något alldeles speciellt. Brandsläckaren fick man tag i och rusat fram och släckt branden medan Mattias fick ut barnen i allt hast. Samtidigt när jag sprang ut så fick jag med mig klädställningen i farten, där jag hade hängt kläder dagen innan för att torkskåpet hade gått sönder - tur i oturen där med.
Fanns lite kläder till alla, som tur var.. Ringde brandkåren och sprang över till pappa som fick ett häftigt uppvaknade han med.
Brandkåren kom med rökdykare, fick släckt branden helt och hållet. Bar ut den och satte igång en rejäl fläkt.
Pappa köpte frukost åt oss, allt inne hos oss är rökskadat och vi har ingenting annat än det vi har på oss just nu. Ambulansen kom, kollade till så vi inte var avtuppade.. Polisen kom, för att se att det inte rörde sig om någon pyroman. Dom vill inte gripa vår son som hade som avsikt att bara värma värmekudden - några minuter för länge.. Så dumt det kan bli.
Pratat med försäkringsbolaget, med Martin som han heter där, många gånger.. Saneringsfirman kom, satte upp lite fläktar. Saneringsfirman återkommer på måndag, ska städa upp det som går.. Resten får vi se.. Soffan skulle dom fixa sa dom.. Det är bra, den är inte så gammal..
Vi bor på hotell nu.. Med en liten pool, det livar upp det lite för barnen som får dela bäddsoffa med varandra, förutom Wilma som får sova på en madrass på golvet. Vi överlever.. Det smakar metall och skorsten i munnen, man luktar ungefär lika som smaken man har i munnen. Vi tävlar också lite i vem som hostar mest, Mattias leder just nu. Jag vann överlägset i förmiddags.. Vi har med astmamedicin om läget skulle bli kritiskt. NÄL ligger ju inte heller så långt härifrån.
Vi överlever, vi har varandra.. Hade vi inte haft det, så hade man inte kunnat ersätta det som en sak. Det är klart..
Ta hand om varandra, se upp för oväntade händelser. Förbered er, eliminera problemet som inte uppstått. Planera.. Älska varandra, ingenting är viktigare än att hålla ihop - ingenting!
Att vakna upp med ett rökfyllt hus är ingenting man vill uppleva, att stå halvnaken i hallen för att lokalisera vart det brinner och sen agera är något alldeles speciellt. Brandsläckaren fick man tag i och rusat fram och släckt branden medan Mattias fick ut barnen i allt hast. Samtidigt när jag sprang ut så fick jag med mig klädställningen i farten, där jag hade hängt kläder dagen innan för att torkskåpet hade gått sönder - tur i oturen där med.
Fanns lite kläder till alla, som tur var.. Ringde brandkåren och sprang över till pappa som fick ett häftigt uppvaknade han med.
Brandkåren kom med rökdykare, fick släckt branden helt och hållet. Bar ut den och satte igång en rejäl fläkt.
Pappa köpte frukost åt oss, allt inne hos oss är rökskadat och vi har ingenting annat än det vi har på oss just nu. Ambulansen kom, kollade till så vi inte var avtuppade.. Polisen kom, för att se att det inte rörde sig om någon pyroman. Dom vill inte gripa vår son som hade som avsikt att bara värma värmekudden - några minuter för länge.. Så dumt det kan bli.
Pratat med försäkringsbolaget, med Martin som han heter där, många gånger.. Saneringsfirman kom, satte upp lite fläktar. Saneringsfirman återkommer på måndag, ska städa upp det som går.. Resten får vi se.. Soffan skulle dom fixa sa dom.. Det är bra, den är inte så gammal..
Vi bor på hotell nu.. Med en liten pool, det livar upp det lite för barnen som får dela bäddsoffa med varandra, förutom Wilma som får sova på en madrass på golvet. Vi överlever.. Det smakar metall och skorsten i munnen, man luktar ungefär lika som smaken man har i munnen. Vi tävlar också lite i vem som hostar mest, Mattias leder just nu. Jag vann överlägset i förmiddags.. Vi har med astmamedicin om läget skulle bli kritiskt. NÄL ligger ju inte heller så långt härifrån.
Vi överlever, vi har varandra.. Hade vi inte haft det, så hade man inte kunnat ersätta det som en sak. Det är klart..
Ta hand om varandra, se upp för oväntade händelser. Förbered er, eliminera problemet som inte uppstått. Planera.. Älska varandra, ingenting är viktigare än att hålla ihop - ingenting!
fredag 2 maj 2014
Nu lämnar jag.
Nu lämnar jag tomrummet av bortförklaringar och missförstånd. Jag lämnar detta bakom mig, stänger dörren och går vidare in i någonting som kallas livet. Där man lever på riktigt, där intrycken bara är äkta och där man konfronterar verkligheten istället för ord som så lätt knappas in på tangentbordet.
Bilder säger som sagt mer än 1000 ord, och ord lämnar rum för missförstånd.
Jag känner att jag inte riktigt orkar med det, att bli fångad av energitjuvar som snor det man lever på och dränker en i missförståndets vimmel.
Just nu skiter jag faktiskt i vem som tar illa vid, för jag känner att jag inte riktigt bryr mig just nu. Den som känner sig träffad får klara upp det själv och ställa sig en funderare varför jag skulle mena just den personen.
Jag tänker inte längre förklara mig, be om ursäkt eller för den delen lägga mig ned och låta mig bli sparkad på. Går man inte i leken, får man leken tåla.
Läser ni vad jag skriver, så tolkar ni den på ert egna sätt - det är ingenting jag kan styra och som jag knappast ska behöva ursäkta mig för.
Tycker ni inte om min öppenhet, läs inte vad jag skriver då. Alla minst - kommentera inte det jag skriver för att ni tolkar det på ett annat sätt än vad jag skrivit i faktiska ord.
Blogga kommer jag göra, för den är min ventil.. Facebook kommer nog dö ut snart, kvar kommer det finnas själar som är mer intresserade av andras liv och hur dom lever än vad dom är intresserade av sitt liv och att leva det.
Bilder säger som sagt mer än 1000 ord, och ord lämnar rum för missförstånd.
Jag känner att jag inte riktigt orkar med det, att bli fångad av energitjuvar som snor det man lever på och dränker en i missförståndets vimmel.
Just nu skiter jag faktiskt i vem som tar illa vid, för jag känner att jag inte riktigt bryr mig just nu. Den som känner sig träffad får klara upp det själv och ställa sig en funderare varför jag skulle mena just den personen.
Jag tänker inte längre förklara mig, be om ursäkt eller för den delen lägga mig ned och låta mig bli sparkad på. Går man inte i leken, får man leken tåla.
Läser ni vad jag skriver, så tolkar ni den på ert egna sätt - det är ingenting jag kan styra och som jag knappast ska behöva ursäkta mig för.
Tycker ni inte om min öppenhet, läs inte vad jag skriver då. Alla minst - kommentera inte det jag skriver för att ni tolkar det på ett annat sätt än vad jag skrivit i faktiska ord.
Blogga kommer jag göra, för den är min ventil.. Facebook kommer nog dö ut snart, kvar kommer det finnas själar som är mer intresserade av andras liv och hur dom lever än vad dom är intresserade av sitt liv och att leva det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)