Från botten till toppen

Att våga tro,
på sina egna kunskaper och styrka
är det svåraste en människa kan göra
speciellt när man mår så dåligt
att man inte ens kan se ljuset från från den botten man befinner sig i

För 18 år sedan trodde jag ALDRIG att jag skulle bli såhär bra, att jag kunde må så bra att jag faktiskt trivdes med min vardag.

För 8 år sedan, trodde jag aldrig att jag skulle känna lycka igen
känna glädje och känna framtidstro

Allting jag gick igenom med mobbning, sexuella utnyttjande, alkoholmissbruk, utanförskap, panikångest och allt det andra, drog ner mig.

Min räddning, men vändning i livet var det barn jag födde 2006. Jag vände på dagen när jag bestämde mig för att behålla henne. Hon var mitt, bara mitt kärleksbarn. Det var en tuff första period som ensamstående, speciellt när hon höll på att dras ifrån mig när hon fick kikhosta som 5 månaders bebis. När jag hittade henne livlös och alldeles blå i sängen, så gav det mig ett tvångsbeteende att ständigt kontrollera att hon andades, att mina efterkommande barn andades. Jag hade ett sånt kontrollbehov att jag mådde dåligt när jag var ifrån henne.

När jag träffade mig min man och vi blev tillsammans den 25 Januari 2007, då hon tog dom första stegen mellan oss, då hon sa dom första orden, så band det samman oss som familj. Vi beslutade att flytta ihop i mitten av Mars redan. Det var blixtförälskelse när jag öppnade dörren och fick se honom första gången. Ni vet, den där förälskelsen som alla pratar om, som syns på film. Hans ögon var det fokus som blev och allting annat försvann. Han stod där, helt perfekt. Han var min riddare på den vita hästen. Han hade en grå, stickad tröja på sig. Slitna, ljusa jeans. Tumring, ett halsband och rufsigt brunt hår med världens vackraste, bruna ögon.

4 månader efter att vi hade flyttat ihop köpte vi en bostadsrätt ihop, den första tiden var svår för mig att vänja mig vid att ha en människa, bredvid mig som faktiskt älskade mig. Som skulle göra allting för mig. Ingen hade älskat mig innan, aldrig haft en ömsesidig kärlek. Jag kom från ett destruktivt liv, där jag blev sexuellt utnyttjad och där jag inte förstod banden mellan kvinna och man.

Jag hade ett inre slagsmål med mig själv i mitt huvud, och när jag hade passerat målsnöret med krigen inuti mig själv, så befann sig ett lugn hos mig. Jag kämpade för mig själv och för oss för den kärleken var så stark så jag kunde inte släppa den. Jag kunde äntligen förstå att en människa kunde älska mig, och att det var just han, den mest underbara personen, var helt fantastiskt.

Åren har gått, jag är lika nyförälskad som då. Vi har två barn till, han har adopterat den äldsta dottern. Vi är en helhet och han är den bästa fadern som finns, den bästa maken som finns. Vi vårdar vår kärlek, samtidigt som vi kan ge oss distans och friheten att göra som vi vill. Min svartsjuka har äntligen avtagit som jag fick efter att ha blivit utsatt för otrohet i ett tidigare, destruktivt förhållande.

Jag gör allting för denna man och jag vet att han ger lika mycket tillbaka.

Jag trodde som sagt aldrig att jag skulle nå hit och jag har alltid kämpat i motvind och med mig själv och helt ensam. Hade jag inte varit så sluten i mig själv, hade jag säkert fått stöttning från mina föräldrar som jag slog ifrån mig när jag var tonåring. Den hjälp jag har fått idag ifrån dom är guld värd och jag älskar dom högt.

Det är värt att kämpa, för alla har rätt till ett liv - sitt eget liv. Man ska inte gå anonym genom livet, för man är värd mer. Man ska vara färgglad, man ska våga trivas i sig själv. Det gör en inte självgod - det gör en mer självsäker och stark i sig själv.

Våga älska människor istället för att vara födomsfull, alla bär på en historia. Ta del av den och du blir mycket rikare. Öppenhet är fantastisk och öppnar många dörrar.

Ta hand om er själva, det är ni värda.
Kram!

Jag vill vara sjuk på mina villkor

När man är sjukskriven så ska man vara det på samhällets villkor, det ska vara som när man var liten och var sjuk från skolan.
Man ska ligga i sängen, eller i soffan och titta på film. Man ska inte visa sig utanför hemmet, för då är man en skolkare. Feber påverkar en, man blir trött och man orkar inte med så mycket och därför ska man hålla sig inne.

Detta håller i sig tills man bli äldre, människors syn på sjukdom är densamma. Är man sjuk så är man sjuk och då kan man inte göra någonting - och kan man, så ska man vara på ett jobb och arbeta.

Dessa dolda sjukdomar, så som ADHD, fibromyalgi, reumatism, depression, grov ångestproblematik, tvångssyndrom, svår bipolär sjukdom m.m. Jag kan skriva många sjukdomar som inte syns, begränsar livet och möjligheterna.

En dag, kan jag vara pigg och alert. Det är min impulsiva sida som tar över, men dagen efter kan jag vara lamslagen, ligga och gråta och inte orka mig upp ur sängen. Detta gör mig till en belastning hos en arbetsgivare, jag är oberäknelig.

En dag, kan någon annan som lider av fibromyaligi, ha en bra dag. Lederna känns bra, även om det gör ont, så är det hanterbart. Personen kanske kan stå ute i trädgården och måla om trädsgårdsmöblerna eller gå på stan och shoppa. Det kommer in ett lågtryck, det blir kallt. Denne person blir lamslagen av smärta och kan knappt resa sig upp från soffan på kvällen utan att hålla tillbaka tårarna.

Om man ska återgå till mig, jag har en impulsiv dag, jag är i topp och gör allt jag egentligen inte borde göra. Jag känner för att åka till stan, gå runt i affärer. Skaffar mig massor med intryck, intrycken som sedan på kvällen kommer lamslå mig. Jag kommer sitta och gunga i ångestgungan på kvällen eftersom hjärnan inte klarar av att bearbeta allt.

Detta syns inte utanpå, därför har människor så lätt att döma en. Det som är osynligt är svårt att se och få någon förståelse för om man inte är öppen för det. Men visst finns luften - även om du inte ser den?
Du har tvingats förlita dig på att luften finns där, annars hade du ju dött.

Bara för att jag har bättre dagar, så kan man inte förlita sig på dom. Det är inget mönster, jag kan inte säga att jag mår bra på torsdag - jag kan inte ens säga om jag kommer må bra i kväll.

Jag vill vara sjuk på mina villkor, inte på vad samhället säger.

Det är inte som att bryta en ben och läkaren säger att man blir bra om åtta veckor. Ens psykiska ohälsa kan man inte alltid bli helt bra ifrån, inte heller vissa fysiska åkommor. Man kan underlätta med olika hjälpmedel - men man blir aldrig fri.

Fast det är inte människor med fördomar heller, fria. Dom är mer fast i fördomar än vad dom är fria. Vi andra har ju tvingats att acceptera idioter och kommentarer och sig själv, så friare än så här kan vi inte vara.

Så ja, en dag kan jag ut och springa. För mina ben är det inget fel på. Ja, jag kan gå och fika med en vän på ett café - för min matsmältning är det inget fel på.
MEN, det betyder inte att jag klarar av det sociala i skolan där många intryck är och där ljudnivån gör att jag vill sitta med händer över öronen och skrika "HÅÅÅÅÅLLL KÄFTEN FÖR I HELVETE"!
Det betyder inte heller att jag klarar av gå till skolan, för att jag orkar springa. För målet dit jag går är ångestladdat och gör att mina inälvor vill krypa sig ur min kropp.

Skolan har alltid varit en otrygg plats för mig, det var där jag blev mobbad och slagen. Det var där jag blev alkoholist, där jag blev tappad hårt ner i golvet. Där jag var utstött, där lärarna tittade ner på mig. Där jag förklarades för IDIOT, där jag inte fick någon hjälp. Där jag faktiskt var ett problembarn. Även om jag inte reflekterar över det, så sitter det ändå inne i mig, djup inne som skapar en oro och en problematik.

På en arbetsplats har jag ingenting att reflektera tillbaka på, vilket gör mig tryggare. Där jag kan prestera och må bra, där jag får en chans att visa hur duktig jag faktiskt är - som jag vet att jag är! På ett jobb är jag mer fungerande vad jag annars är.

Så bara för att jag inte ligger hemma, vrider mig i plågor hela dagarna, utan faktiskt kan göra vissa saker gör mig inte automatisk frisk även om det kan synas så. För hade du hoppat in i mina skor, eller någon annans skor som har en "osynlig sjukdom", så hade du sprungit fort som fan därifrån.

Jag tänker vara sjuk på mina egna villkor, för det är JAG som känner mig själv bäst och min kropp. Inte någon person utanför som inte tror på att det finns någon annan värld bortom näsans längd.
Alla andra som också lider i tysthet, jag hoppas ni finner acceptens och att ni finner ork att sluta bry er om dom som inte förstår bättre.

Utan fördomar är man fri, med fördomar som är man evigt inlåst.

Lev fri och lycklig

inte efter någon annans tycke

dom kommer aldrig förstå

hur mycket man än försöker

få dom att förstå.

Så äre.

Impulsiv, rastlös och sjukskriven

Att ha en impulsiv sida och en rastlöshet i kroppen är en svårt matematik när man är sjukskriven och verkligen inte kan göra någonting då operationen kräver stillhet.

Det kryper i kroppen på mig och jag har svårare än någonsin att koncentrera mig och att fokusera.
Jag har en hel del skolarbete att plugga in inför sluttentorna i nästnästa vecka, men det fungerar inte.

Tänk dig att du har druckit väldigt för mycket kaffe och alldeles för mycket socker, du känner dig otroligt hög och det kryper i hela kroppen - du vet inte vart du ska ta vägen.
Eller om du har sett fram emot någonting väldigt mycket och att dagen har kommit och du ska göra den där saken du har längtat efter.

Skulle jag sätta mig ned och försöka studera, så hade inte ett ord kommit in i mitt huvud då jag tänker på så mycket annat som suddar ut orden för mig när jag läser dom.

Samtidigt som jag känner adrenalinet pumpa så bär jag på en otrolig trötthet, det är en svår balansgång hur jag ska hantera dessa känslor. Hur jag ska placera dom på gungbrädan för att det ska bli jämnvikt.

Idag är inte barnen hemma och mannen gör sin första dag på jobbet efter en veckas ledighet för att ta hand om mig.

Jag kan inte städa, inte tvätta och inte ut och gå. Jag känner mig handikappad eftersom jag inte har något hjälpmedel att ta mig fram.

Jag har precis lagt upp en budget inför våren eftersom man har så mycket inköp att göra.. Reparation av bilen, Amigos operation, sommardäck, vår - och sommarkläder och nya glasögon till mig. Så det krävs lite planering och omfördelning. Sen att man tar examen i maj och inte kommer få ut några pengar i Maj och Juni är ett stressmoment också när man har så många, stora utgifter.

Men säger som gubben min, allting brukar lösa sig. Det märkte vi ju väldigt väl när lönen uteblev månad efter månad från tiden han jobbade på SAAB.


Jaja.. Ingen idé att oroa sig två gånger i onödan. :-)

Nu ska jag fokusera på att få tillbaka matlusten. Framsteg i dag i alla fall, fick i mig två smörgåsar trots illamående och trötthet. Ni förstår, Jacob fick för sig att han skulle gå in och väcka Wilma klockan två på natten, så dom satt och lekte inne på hennes rum. Tyckte väl inte att det var en toppenidé såklart. :-)

Jag har orkat ringa försäkringsbolaget också för att titta om vi kan få vår otur på hemförsäkringen.

Tvättmaskinen la ju av, samtidigt som diskmaskinen och efteråt brann ju dammsugaren. Precis efter det flög ju studsmattan åt helvete i i blåsten och till sist så gick mina glasögon sönder. Hoppas kunna få ut en del som täcker i alla fall mina glasögon då jag har ett par nu med för svag styrka. ;-)


Nu har jag nog skrivit av mig en del, antar att jag hade kunnat skriva mycket mer. Det hade iofs blivit väldigt märkligt, då jag hoppar från stycke till stycke.

Ha en bra dag så länge :)

6 dagar efter operation

I morgon är det en vecka sen operationen ägde rum. Då ett problem som har pågått i åratal blev lagat.

Jag har genomgått tre stycken graviditeten vilket har slitit hårt på min kropp. Jag har sökt flera gånger under årens lopp för magproblem och ryggproblem. Jag blev remitterad till sjukgymnast om och om igen för att bygga upp muskulaturen i både magen och ryggen. Dom hittade ett diskbråck i ryggen, men diskbråcket skulle inte vara anledningen till varför jag hade ont i ryggen och höften. Fick till och med komma till neurologen i Skövde för att utesluta någon sjukdom.

Jag blev frigiven.

Jag åkte in några gånger för extrem magont till akuten, blev satt med diagnosen IBS. Vet inte om jag någonsin tyckte att det passade in när man läste om det.

En av gångerna blev jag inlagd på gyn, då dom påstod att jag hade en bristning i muskulaturen efter senaste förlossning. Fick en spruta i magen ett par gånger, gjorde grymt ont.

Blev hemskickad igen.

Jag mådde fortfarande illa ofta då magen inte kändes helt ok, den kändes alltid spänd och det kändes som det låg en klump - en tyngd i min mage. Jag har inte kunnat skratta utan att börja må illa efter en liten stund, inte kunna ta djupa andetag eller andats med magen.

Jag kunde inte heller vara under vatten, typ i badkaret eller i badhus utan att känna en extrem tyngd i min mage, vilket också gjorde mig illamående.

Ett annat problem med magen var att jag alltid var gasig, fast gaserna "satt fast", långt i magen. Detta ledde ju också till uppkördhet i magen. Jag hade också ständig smärta upp emot ena revbenet på vänster sitta. Typ där mjälten sitter. En gång skadade jag mjälten när ett av barnen hoppade på mig och fick en blödning runtom, så man röntgade och hittade bara detta och ingenting annat. Kan det ha varit så att tarmarna som legat huller om buller har legat och tryckt där uppe?

När magen inte fungerar, så blir man väldigt trött. Man orkar inte mer, man kan inte vara på bra humör.

Jag vet att när jag skulle göra en endoskopi en gång när jag sökte akut för magsmärtor, så kunde dom inte komma längre än någon centimeter då mina tarmar låg för konstigt. Varningssignal tycker man ju..

En dag när jag hade vilat, så skulle jag resa mig upp. Jag tittade då på min mage och såg att det blev som ett hål när jag spände magen. Jag förstod ingenting alls, förrän något år efter när jag såg Olga Rönnbergs blogg om delade magmuskler (navelbråck m.m.), då började jag förstå vad som hade hänt min mage.

Jag läste att man kunde försöka träna ihop separerade magmuskler, så jag tränade år ut och år in. Började 2009. Ingenting hände, min mage orkade inte arbeta med muskulaturen och det gick inte ihop - snarare så växte avståndet. Magen blev inte heller platt, utan den förblev som en "vulkan".

Jag började hos sjukgymnast igen, men han såg ingen mening med att rehabilitera mig då jag var i sånt dåligt skick. Jag kunde inte göra övningar utan att min rygg, höft och mage protesterade.

Jag sökte vård 2014, fick komma in hos kirurgen i Uddevalla i april samma år. Han konstaterade att jag hade ett bukbråck. Han rekommenderade inte operationen, för det kunde lika gärna gå upp igen. Jag gillade aldrig honom och det verkar som kvinnoåkommor bara ses som en utseendegrej inte som att det kan orsaka extrema problem. Jag sket i vad han sa och fick beviljat min operation.

Under denna tid som jag väntade på operationen så kunde jag mer och mer acceptera mina symtom och kunde relatera vad som var vad. Jag längtade..

2015, i januari fick jag ett brev att jag skulle opereras den 16 Februari. Jag blev väldigt glad, väldigt rädd. Jag hade varit beredd, trodde jag länge, men psyket förstod inte riktigt vad som var på gång.
Jag hade nu varit sjukskriven från skolan en månad för att jag mådde psykiskt dåligt, så detta blev en belastning också. Men jag skulle göra den, operationen. Jag fick rabbla allt som hade hänt och hur dåligt jag har mått med min mage.

16 Februari kom ganska fort, jag kom till sjukhuset vid klockan sju på morgonen. Blev visad till ett omklädningsrum där jag skulle byta om till operationsskjorta och jättefula knästrumpor. Fick sitta och vänta på kirurgen som skulle operera mig, fick höra att det var den sura gubben från uddevalla som skulle göra det. In kom dock en ung kille vid namn Ali, världens trevligaste människa. Han gjorde mig lugn.

Strax därefter kom en person och hämtade mig, jag skulle opereras nu. In mot operationssalen, fick lägga mig på bristen. Fick en kanyl och morfin att äta innan. Nervös var jag till jag fick se ett bekant ansikte, det var skönt att se henne.

Kördes in, fick injicerat någonting som gjorde att hela världen snurrade. Sen fick jag sömnmedlet och jag höll henne i handen, hon den bekanta. Sen kommer jag inte ihåg någonting mer, tack gode gud för det.

Vaknade upp, kommer ihåg att jag hörde suset av massa syrgas. Det var klart.. Jag hade en gördel på mig och jag hade ont. Fick lämna UVA efter ett tag och fick åka upp till avdelning. Jag mådde inget bra alls, inte ens efter massor med smärtstillande, och allt dom tjatade om var att jag skulle kissa.

Hur lätt är det att kissa när man är nyopererad, har skitont och har en svullnad på magen som liknar en limpa?!

Dom fick tappa mig ett par gånger när jag hade över 600ml i blåsan, mindre trevligt.

Jag hade en pratglad granne, en tant från Vänersborg som hade opererat sig för annat.

Senare på måndagen skulle jag gå upp för första gången. Jag blev chockad att jag bara fick sätta mig upp och gå till toaletten - jag hade ju aldrig gått upp efter operationen!

När jag jobbade på ortopeden var det helt annorlunda, man kunde inte bara kasta sig upp. Detta resulterade att jag svimmade av på toaletten och det kom en massa personal och la mig i sängen, tippade mig och kontrollerade mitt BT. Efter en stund hade jag fått upp blodtrycket till 105/51.

Smärtan var olidlig, åt mängder med tabletter varje dag. Kunde bara sova på rygg, uppfälld.
Trots problem med att kissa fick jag åka hem på eftermiddagen på tisdagen. Den första tiden hemma på eftermiddagen och kvällen var den värsta. Smärttoppen hade kommit och jag mådde illa, allt snurrade och jag kunde inte röra mig. Jag grät och var helt förtvivlad, likt min man som bara kunde se på..

På natten sov jag faktiskt gott, helt otroligt..

Sen har det bara gått framåt hela tiden, sover utan problem och vänder mig nästintill utan problem. I natt protesterade dock ryggen och den låste sig, likt min höft. Har typ ingen matlust, men smärtan är helt under kontroll. Har till och med dragit ner på det korttidsverkade morfinet.

Svullnaden är fortfarande lika stor som en limpa på magen, men ingenting jag störs av med tanke på att jag har gördel. Jag kan inte hosta, nysa och skratta då det gör för ont - men det kunde varit värre, betydligt värre. Har läst dom som har jätteont upp till en månad, så jag känner mig förskonad.

Tack vare min man som är hemma första veckan helt, som tar hand om hushåll, matlagning och barn så får jag all tid jag vill för att vila och återhämta mig. I morgon börjar han jobba igen, men bara dagtid så han kan lämna och hämta på skola/fritids/dagis.

Jag längtar efter att kunna ut och röra på mig, att ta promenaden och komma ut i den friska luften. Men det kommer väl, just nu måste jag fokusera på mig själv och att läka.

Förresten, det där bukbråcket han sa att jag hade. Så var det det inte alls.
Jag hade ett navelbråck, en försvagad bukvägg (delade magmuskler), så jag fick ett jättestort nät inopererad som ligger i hela buken. Jag har inte haft någonting som har stadgad upp mina inre organ - inte konstigt att jag har mått som jag har mått. Mitt råd till er att inte vänta för länge med att söka vård om ni känner igen ovanstående - livskvaliten kommer att öka om man genomgår operationen! Smärtan är värd att ta!

Jag tror att jag kommer att må mycket bättre, vara piggare och kunna göra allt jag inte har kunnat på 9 år.

Jag längtar efter slutresultatet, men det kommer dröja någon månad innan dess. Men jag är på väg nu, jag står inte stilla längre. :-)

Jag bjuder på några förebilder och om några månader blir det efterbilder. :-)

Känslan av hopplöshet..

Är man så dåligt som man ivrigt försöker inbilla sig att man inte är?
Är jag så kass, att ingen vill ha mig?
Vad har dom att gå efter?
Är första mötet med mig så dåligt att man dömer ut mig redan då?

Jag har sökt ett 10-tal praktikplatser, alla har sagt nej.. Jag hatar meddelandet "Tack för visat intresse, men..".

Har jag valt fel bransch? Vart är min plats?
När ska jag behöva sluta kämpa, för att hitta min plats i samhället?

10 år som timvikarie är inte tillräckligt
20 år av psykisk ohälsa, där jag har blivit slagen på. Hur länge ska jag behöva kämpa för att kunna ta ett steg framåt?

I vården kan jag inte längre arbeta, jag har inte den tiden eftersom min man har tagit över min del att arbeta obekväma tider. Att få ett heltidsjobb finns ju inte heller förresten inom vården och sen att jag har atopiskt exem fungerar inte heller i vården.

Vart fan ska jag ta vägen?

Den sista praktikplatsen som jag hoppades på, det kändes så bra på intervjun, men idag kom meddelandet jag hatar genom telefonluren istället.. Det känns så jävla orättvist, när ska livet ge mig LITE tur?

Jag var lixom så dum att jag satt och planerade hur jag skulle ta mig till praktiken, hur bra jag skulle trivas och vilken chans det hade varit för mig att finna en plats där jag skulle trivas.
Så jävla naiv är jag.

Jag borde ha lärt mig sedan tidigare att det är dumt att hoppas på någonting som aldrig kommer hända ändå..

2015 skulle ju bli mitt år, där jag skulle få ett bra jobb, en chans att bli bra och må bra. Där vi skulle börja titta efter hus, där mycket spännande skulle hända.
Allting börjar fallera, ingenting av det där kommer att hända.

Om det är så jävla svårt att få en praktikplats, hur lätt kan det då vara att få ett riktigt jobb?!

Jag är ingen dålig medarbetare, jag är engagerad och positiv på arbetsplatsen. Jag älskar att göra skillnad och ger verkligen allt. Jag har kanske ingen större erfarenhet, men hur ska jag kunna få det om jag aldrig får chansen?

Ett orimligt krav från en arbetsgivare..

Jag är inte en del av samhället, jag är utanför det. Jag finner ingen lust överhuvudtaget att ta mig framåt längre, vågar inte hoppas på någonting alls.. Tillbaka till ruta ett, hitta glädje och hitta någonting att vara glad över.

Klart jag har min familj, men det är INTE samma sak. Dom är jag lyckliga över, självklart. Men att hamna utanför arbetsmarknaden och känna att allt man gör går sönder är hemskt.. Jag känner mig som en utböling.


Jag känner mig maktlös över mig själv, vart ska jag ta vägen, vad behöver jag göra?

Det intressantaste hos människan.

Det intressantaste hos människan är det man ser när man studerar dom när dom går förbi.

Även om det finns många olika människor, så finns det dubbelt så många människor som liknar varandra. Som inte sticker ut, utan har valt att se likadana ut.

Utsidan speglar inte insidan och dom som sticker ut är dom som syns, dom lägger man märke till och börjar fundera vad som har format deras liv. Dom andra, som ser likadana ut, som Barbie eller någonting från en reklamfilm, intresserar mig inte alls när dom går förbi som skuggor i svag sol.

Jag finner mig själv sitta och le när jag tittar på människor, precis som när jag läser en bra och humoristisk bok. Detta är en motsats till min forna jag där jag inte klarade av att vara kring folk utan att vara nära på att svimma och kräkas. I samma stund som världen snurrade såg jag alla människor som elaka väsen som bara ville mig illa och inte alls brydde sig om vem jag egentligen var. Fördomar var min verkligheten då ingen visade motsatsen.

Jag börjar lära mig att inte börja stamma eller glömma ord när jag pratar, det är bara vid presentationer i skolan och när jag har behövt lära in mig någonting som är tråkigt som jag får hjärnsläpp och inte får fram orden. Det är väldigt jobbigt då det märks så tydligt. Satt på engelskatentan som var muntlig och jag kunde inte prata och min lärare frågade om det var samma i svenskt tal, vilket det är när jag blir obekväm. 

Jag kan engelska bra, det vet jag, men just när det blir ett stort krav på mig så går det inte. 

När jag föreläser går det bra, då stammar jag inte och jag darrar inte längre. Det känns bekvämt och jag behöver inte lära in mig någonting, utan jag kan tala från hjärtat. 

Idag när jag var på intervjun så gick det jättebra att tala, jag blir lätt entusiastisk och då blir det svårt att sluta prata istället, vilket inte alltid är till fördel om någon vill flika in med något. 

Tyst.

Tyst,

låt mig tänka

en tanke åt gången

Tyst,

jag vill höra världen utanför

inte bara en massa sus

från insidan

Vindar,

fåglar

och diverse ljud där utanför

är glada ljud

Jag kommer alltid att vara såhär

lite komplex och lite rörig

har svårt för koncentrationen

svårt för mycket runtomkring

Men det innebär inte

att jag kan uppskatta

omvärlden och dess ljud

i mindre portioner

Det många tar för givet

är sånt jag kämpar varje dag med

Ni kan tänka en tanke

jag tänker tjugo om gången

Jag är impulsiv

och älskar att åka iväg

långt bort på äventyr

med barnen

Det gör mig levande

Dom ger mig lycka

dom ger mig kraft

därför kommer jag aldrig

aldrig

ge upp Dagen

Trots mina egenheter

så har jag det jävligt bra

jag har min man

våra barn

och fina vänner

som inte bara är i bakgrunden

och tittar på

utan faktiskt frågar

Hur JAG mår

Jag älskar er

ni är få

men ni är allt jag behöver

För Er är jag evigt tacksam.

Men tyst,

låt mig höra

livet

Vad var det som hände?

Var jag vaken, sov jag? Det var varmt, jag var alldeles svettigt. Jag kollade runt och det var mörkt. Frågan jag ställde mig - var jag vaken, eller sov jag fortfarande? Var det här på riktigt?

Jag blev yr, pulsen ökade och jag höll på att tappa kontrollen. Jag satte mig upp panikslagen för att övertala mig själv och min kropp att jag var vaken. I ren panik ville jag få maken att vakna. Jag strök mina fingrar i hans hår, han vaknade stilla upp och frågade vad det var.
- Jag tror att jag har en panikångestattack

Efteråt är allt lite suddigt. Jag började hyperventilera, illamåendet kom som ett brev på posten. Jag höll på att tappa kontrollen. Jag grät förtvivlat och förstod ingenting. Det var många år sedan jag hade en panikångestattack, men jag förstod att det var det som hände just nu.

Samtalet mellan oss kommer jag inte mer ihåg än att jag bad honom hämta medicinerna åt mig, mina attarax så jag fick tillbaka kontrollen över mig själv - över min kropp.

Jag hörde pulsen i öronen, det dova ljudet av hjärtslagen.

Yrseln och illamåendet, utanförskapskänslorna - att man inte befinner sig i sin egen kropp. Verkligheten var som bortblåst och jag befann mig ingenmansland.

Jag tror att jag bad om ursäkt, för mig själv, över det som hände.

Typiskt beteende när man lever i tvåsamhet.

Mannen satte på tv:n, drog ner mig i verkligheten. Jag var alldeles slut, mina muskler hade gett med sig. Jag satt som ett kolli och stirrade in i vägen. Utan tankar, utan något sus. Jag var avslappnad, förstod fortfarande inte vad som hade hänt. Jag hade ett minne av att jag vaknade i ren panik alldeles svettigt och att jag inte fick luft.

 Jag la mig på hans bröst och lyssnade på hans lugna hjärtslag. Efter ett tag klarade jag inte av intrycken av bilderna som rullade på tv:n och inte heller ljuset. Han stängde av tv:n och släckte lampan, jag vände mig om. Attaraxen hade börjat verka och jag somnade till slut.

Vad var det som fick mig att reagera såhär i  natt, är det ens någon idé att spekulera eller låta det vara?
Jag hade en fantastisk dag i går, träffade tre underbara människor. Linda, Robin och Jarita.

Blev det för mycket för min hjärna att hantera? Är jag verkligen så känslig för intryck, eller är det bara så enkelt att jag vaknade ur en dröm som min hjärna har förträngt?

Jag låter det vara, spekulerar inte mer. Jag nöjer mig med att jag hade en underbar dag igår med mycket utbyte och mycket kärlek.

Linda, jag älskar verkligen att ha dig som vän. Jag tackar och bugar för det.

Jarita, du gav mig många aha-upplevelser och du visar mig en värld som jag levt i men som har varit osynlig.

Tack för att du kom på besök, panikångestattacken, men kom aldrig igen. Klarar mig väldigt mycket utan dig. Jag har annat att tänka på just nu.