Steg 1.

Det är som att börja lära sig att prata igen,
som att lära sig gå
lära sig bygga med två klossar
när man har ramlat tillbaka i sin depression.

Jag gråter för allt,
mitt huvud är fullt med tankar
tankar som jag inte hör
som jag inte kan greppa tag om
som jag inte förstår

Jag gråter
för att lätta på trycket inifrån
mina tankar trycker dom ut från kroppen
min kind som bara låter dom passera ner
långsamt, långsamt

Mitt minne sviktar
jag hinner inte reflektera vad jag gör
vart jag ställer saker
eller vad jag ens tänker

Jag kan inte tänka aktivt på en sak,
förrän någonting annat stör

Jag lever i en verklighet som känns så overklig
så ofattbar

Förlåt om jag stör,
förlåt om jag tar upp din tid
jag vill inte vara till besvär

jag bara är, bara är sån här

Den här tiden är min,
den här tiden måste jag få ta

Jag vill ha er nära
jag vill ha er på distans
jag vill se er
men jag orkar inte

Jag älskar er
jag tänker inte ge upp
jag lovar på heder och samvete

Har jag inte dött av allting som har hänt,
efter alla gånger jag har däckat av sprit
av de våldtäkter jag har varit med om
av misshandeln, både den fysiska och psykiska
av panikångest, av socialfobi, av mina tvångshandlingar,  av min ångest

så klarar jag även det här

Men just nu behöver jag må dåligt
just nu klarar jag inte av att le dagen efter fallet

Denna gången behöver jag kämpa lite extra,
men nu har jag er med mig, innanför

Tack.

Vi är det vi är.

Ingen vet vad just du krigar mot
Ingen vet vad du kämpar för
Ingen vet din historia
och ingen kan säga att dina känslor är fel
eller att dina erfarenhet inte betyder någonting

Du får känna precis så som du känner
du får tänka precis det som du vill
man krigar för att man kämpar för någonting man tror på

Även om man är rädd som krigare,
så är man även modig som ett lejon
som även vet sitt värde
som har styrkan att fortsätta
även om man har blivit träffad av kulor

Ingen diagnos berättar vem du är
ingen som pratar bakom ryggen om dig
kan berätta vem du är
ingen som inte vet ett skit om dig
kan berätta för dig hur du är och hur du borde fungera


Du är du, oavsett bokstavskombination, oavsett psykisk funktion
oavsett fysiskt funktionssätt

Vi är alla människor.

En del av någonting.

Vissa dagar är jobbiga, speciellt när allting blir så självklart. Att jag inte kommer få fortsätta på mitt jobb, att jag faktiskt blir arbetslös om 2,5 vecka. Att jag inte är en keeper på jobbet.

Så många år jag har varit i arbetslivet, dessa 10 års kämpande med både jobb och utbildning om vartannat. Alltid 150% med studier, graviditeter och jobb.
Vad har det gett mig?

Ännu en utbildning som inte verkar leda till någonting.

Det spelar ingen roll hur duktig jag är, som jag tycker mig själv vara, hur empatisk och social man är - det leder ingenstans.

Om 2,5 vecka har jag ingenting alls. Ingen inkomst, inga arbetskamrater och inget jobb att åka till. Jag är A R B E T S L Ö S.

Jag är utanför samhället, utanför arbetsmarknaden. Jag är en av många, som kämpar dag ut och dag in efter att få en betydelse i samhället - på en arbetsplats.

Skillnaden här mot några andra procent på arbetsmarknaden är att jag har sökt aktivt jobb i 10 år. Buntat ihop timanställning på timanställning, krupit genom LAS-hålet ett par gånger.

Man börjar undra om det är en själv det är fel på, är jag så inkompetent och socialt handikappad att jag inte är värd att anställa?

Nu kan jag ju iofs inte fortsätta inom vården, där jag har jobbat i alla år som timvikarie. Möjligheterna finns inte längre, det är bara att acceptera.

En del glider på bananskal, jag har hackat mig fram på en kaktus H E L A mitt liv.

Idag känner jag ingen glädje att gå imorgon och ge allt på jobbet, för jag vet att allting jag gör inte har en betydelse längre. Jag kommer kanske lära mig fler saker, bidra lite, men jag har snart ingenstans att använda mina nya kunskaper efter detta.

Tar det lång tid tills nästa jobb, om jag ska jobba med samma, så kommer det vara raderat från mitt huvud.

Vad ska jag bli när jag blir stor? Jag känner att jag återhämtade mig ganska väl sen jag bröt ihop i december förra året, men jag känner att jag får fler downs nu ju mer det närmar sig slutet av det som varat i flera månader.

Jag söker jobb, säkert 10 jobb i veckan. Hur många svar får man? Ptja, inte är det en handfull i alla fall. Man kanske får någonting efter nån månad att tjänsten är tillsatt - i bästa fall då va.


Idag känner jag en stor tomhet och en obotlig trötthet. Känns som man faller sönder, bit för bit..

Jag är trött, ledsen och lite uppgiven.

Tur jag har min familj i alla fall, även om jag får ångest att tänka på att mitt konto kommer vara nollad och jag inte kan ge dom allting som dom förtjänar.. Nu är sommaren över i alla fall med allt var aktiviteter heter.

Ptja, livet ska inte vara lätt. Det är någonting jag har lärt min sen barnsben.

Snart är det måndag igen!

Snart är det måndag igen, en vecka har gått sen jag började spåna på hur den är veckan skulle bli, hur jag skulle känna och hur djupt jag skulle falla.

Jag föll inte, förutom i extrem trötthet. Jag har gått som en zombie hela veckan. Har ansträngt mig på jobbet för att hänga med i dimman av drömmarna som knackade innanför mitt huvud. Jag har försökt att koncentrera mig, men det har funnits någonting har lockat långt där inne - någonting som heter sömnen som uteblev.

Jag är inte van att vakna klockan 05.00 längre, köra slut på huvudet i 9 timmar, åka hem, laga mat, lägga barn och sen landa i soffan.

Veckan har ändå gått relativt smärtfritt, det är bara den enorma tröttheten som blivit mitt handikapp.
Humörsmässigt så har det varit helt ok!

Fredagen var den bästa dagen på hela veckan måste jag säga, absolut den bästa. Gick upp en kvart senare, men lyckades ändå stämpla in nån minut innan jag gjort på hela veckan när jag har gått upp tidigare.

Jag kände ett större sammanhang än någon annan dag på dessa månader som jag har varit där, jag har varit mer delaktig och fått ett större ansvar - människor har förlitat sig på mig. Och på något sätt, tack såklart vare speciella personer, så har jag lyckats ta mig fram och kunnat låta människor förlita sig på mig och min kunskap.

Jag fick en riktig rundtur av skiftchefen runt om i hela fabriken, vi talade om maskinerna, vilka detaljer som gick vad. Jag imponerades, men föraktade ändå i smyg, leankonceptet, där en helautomatisk robot var ledande. Men skiftchefen höjde alla dessa arbetare ute i fabriken och berättade vikten av deras enorma kompetens - att man faktiskt inte får glömma hur viktig den är. För utan dom, så skulle faktiskt fabriken inte bli desamma, och inte heller detaljerna.

Vi pratade om feminism, vikten av att ha tjejer i arbetslaget som är en bristvara idag.
Jag fick komma in i slutmonteringen, träffa en fantastisk människa till som tog sig tid att visa mig en nästintill färdig detalj. Jag älskar att kunna "ta" och se på sakerna jag egentligen bara försörjer med material.

Jag är praktisk lagd, så jag blev helt till mig när jag fick spåna, vrida och vända huvudet och diskutera problem med vissa nya detaljer som ska till. Jag kände mig hemma.

Han böjd mig över igen, han sa att han var där på måndag igen om jag ville se något eller veta något mer.

Detta var på eftermiddagen, ett par timmar innan hemgång.
På förmiddagen var jag i ett lyckorus för att jag löste ett problem som hade sträckt sig över ett par dagar. Jag ordnade det, utan hjälp - helt själv. Jag bemästrade IT-systemet, det komplexa systemet som oftast säger emot allt man knappar in.

Jag skulle hålla ett möte med en annan kille, som jag mest hejat på, typ nån gång bara. Det var han och jag på mötet, ingen annan hann att komma. Det var okej, vi fick gjort det behövde vid planeringstavlan. Han kom in sen och frågade "Tjena Kompis! Kan du tidsomsätta den här ordern så den kommer in i detta WC"?

OCH DET VISSTE JAG HUR MAN GJORDE, vilket jag nog berättade för honom på ett väldigt överentusiastiskt sätt. Han gjorde tummen upp i alla fall.

Dessa små saker för mig är oerhört stora för mig. Det är precis som när en hund förstår när han har gjort någonting bra och får hundgodis.


Det är med lite sorg i hjärtat att det redan är v.31. V.33 vinkar jag av mina arbetskamrater, jag kommer inte längre gå från parkeringen, genom porten, till min fabrik och stämpla in. Sätta mig på min kontorsstol - inte vara delaktig på möten. Jag kommer inte vara någon del av företagen längre,

jag kommer inte längre få vara en anställd på GKN Aerospace.

Om man ska se någonting positivt med det hela, så börjar rösten försvinna som har sagt att jag inte klarar av det här med produktionslogistik och materialstyrning.

När jag läste logistik, så var det transportlogistik. Så jag gick in i den här fabriken, utan egentligen en aning om hur det fungerade - och har faktiskt kommit så fantastiskt långt.
Jag får nog klappa mig lite på axeln för att jag faktiskt kom så långt som jag kom.

Jag får också klappa mina arbetskollegor på axeln som har varit så tålmodiga och oerhört snälla som har sett till att jag faktiskt har kommit framåt också. Som har svarat på frågorna som jag har haft.


Summering av veckan i alla fall, trots tröttheten som har gjort att jag nästintill somnat i kontorsstolen, så har den varit bra. Nu får jag göra det bästa av de sista veckorna som är kvar.


Också en påminnelse till andra där ute, som har ett arbete att gå till varje dag - var glada för att ni har en anställning att gå till. Alla har inte den ekonomiska tryggheten att få in någonting på kontot i slutet av månaden. Alla har inte den känslan av gemenskap som man får på ett arbete, där man känner betydelse. Alla har inte arbetskamrater, en utvecklande position.

En del har bara magont om hur man ska kunna klara månaden utan att ha en inkomst. En del känner ingen gemenskap och inte känner sig samhällsnyttig överhuvud taget. En del vill inte öppna brevet som visar pensionen hittills, för att summan är så låg.

En del vill bara vara en del av samhället, någonstans att gå till, få några kronor in på kontot så man har råd att ta hand om sig själv och sin familj. Någon vill ha ett tillsvidaretjänst och slippa gå som timvikarie i 10 år - typ en person som... jag.


Uppskatta istället för att klaga - detta gäller på alla plan.

En oreda i min bokhylla

Mitt liv är som en bokhylla, nej förresten, som ett helt bibliotek. Jag har varsamt och noggrant ställt alla böcker i storleksordning, efter färg och försökt att ställa det alfabetiskt. 

När rutinerna flyter på och allt håller sig inom ramarna så kan jag ta en bok därifrån och läsa och bara njuta. Det händer väl att en bok ramlar ner i bland, kanske ett par böcker från olika hyllor. Dom två, klarar jag av att ställa upp igen. För jag vet vart dom stod någonstans, för man ser glappet. 

Men när ledigheten kommer, så är det precis som någon går runt och knuffar ner alla bokhyllor i hela mitt bibliotek. Sen så sprider den där jäveln runt böckerna, målar om dom till samma färg och sprider dom överallt.

Min ledighet blir lite smått kaotiskt, ibland kan jag välja att inte bry mig och skjuter upp ting. Men det är alltid någonting som gnager baktill som säger att jag har en oreda någonstans som måste ordnas  upp innan ledigheten tar slut.

Nu är det så att jag börjar jobba igen, rutinerna ska åter tas i bruk, dammas av och sättas tillbaka igen. Jag har ingen aning om vart jag ska börja någonstans, allting ligger ju utspritt. Och den jäveln som puttade ner alltihop har ju målat om böckerna till samma färg! Nu har jag bara det alfabetiska och storleken att gå på.

Det är inte det att jag vantrivs att vara ledig, men det för med sig en ångest när allting ska köras igång igenom vanligt. Jag älskar ledigheten, jag älskar att vara ledig med min familj och allting som det innebär även om jag har det där gnagandes att jag måste städa upp i mitt kaos.

Omställningar är svåra för mig, jag kan inte riktigt hantera det. Det kanske går lättare nu än vad det gjorde för ett år sedan, men skräcken och förvirringen som skapas när man inte vet vart man ska börja någonstans sitter ändå i. 

Ni vet hur det är, när ni ska storstäda ett stökigt rum, speciellt ett barnrum med ett barn som gillar att samla på sig en massa skit. Man suckar, går och tar en kopp kaffe och samlar kraft, sen sätter man sig på golvet och börjar sortera saker, kasta saker, skakar mattor och bäddar sängar. Man dammtorka och ställer tillbaka saker där dom ska vara. Man börjar dammsuga, tvätta golv och pustar ut. 

Det tar ett bra dag, längre tid än vad man först tror. 

Skillnaden denna gången är att jag är öppen om hur jag mår, vilka svårigheter jag har. Jag har en större förståelse för hur jag måste ha det och hur jag mår och vad som påverkar mig.

Denna gången kanske jag bara behöver städa halva rummet för att låta någon annan ta resterande.

För att kunna somna igår var jag tvungen att ta ett par atarax, just för att kunna av det känslomässiga. Annars hade jag återigen legat och grubblat och gråtit. Jag är glad att jag har en man som inte bryr sig om att hans axel blir våt av tårar. Utan gillar att jag faktiskt öppnar upp mig och släpper in honom. Vilket jag hade svårt med när min panikångest blev för svår för några år sedan.

Man får ju sota dock när man tar atarax, idag hade jag kunnat sova hela dagen. Gick och la mig ett par timmar förut och fick tvingat upp mig efteråt. På bättre humör och mer labil. 

Nå, nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall..

Nu ska jag fortsätta att steka kantarellerna vi fick ihop igår.

Ha en bra kväll och en bra, första arbetsdag ni andra som också börjar jobba imorgon.

Du är värd, du är fantastisk och du förtjänar allt och lite till.

Utan rädsla för att falla ned, släppa ångesten, stänga dörren till all kritik "du kan inte", stänga dörren till rösten som säger till en att backa tillbaka.

Jag kan inte

jag vill inte

jag vågar inte

Någon utanför säger:

Du kan inte

du vågar inte

....  för jag är rädd för att misslyckas själv

så varför ska du kunna

och inte jag

Att våga är att lyckas

även om man bara vågar lite..

Att falla ned betyder inte att man ramlar hårt,

att falla tillbaka betyder inte att man slår sig blå

När man har fallit en gång,

så kan man lära sig att man faktiskt kan ta emot sig själv så man inte ramlar så hårt

eller så kanske man har låtit någon komma nära inpå,

så man litar på att denne tar emot en innan fallet når betonggolvet

Tårar är inte något misslyckande, utan tvärtom. 

Flyga, utan rädsla för att falla ned. När man har tagit språnget, att hoppa, att flyga, att låta sig andas - det ger fjärilar i magen, det ger en frihetskänsla. En känsla som kittlar i magen och man kan inte låta bli att känna sig så där löjligt glad, som man bara trodde att barn kunde.

Hoppa i vattenpölar, spring genom skogen. Hoppa över grenar, stig ur "kan-inte-bubblan" och stig in i "jag-kan-visst-världen". 

Du är värd att känna lycka, du är lika värdefull som alla andra. Luften är till för att andas, världen är till för att utforskas. Du är inte annorlunda, du är precis den som du är född till att vara - dig själv.

Världen innehåller bara olikheter, varför ska det då finnas en ram att gå efter - hur man ska vara, hur man ska känna - och hur man ska bete sig? 

Bestäm dig, här och nu, för att leva.

Livet är underbart, livet pågår här och nu. Jag säger inte att man ska fånga dagen och lev här och nu, för det är svårt. Hitta ditt sätt att leva, utan att skada dig och backa dig själv.

Du skapar möjligheter, du banar vägen för ditt liv. Du sätter begränsningarna, du är fantastisk - precis du är.

Något deppig dag..

Idag känner jag mig något nere, nu när verkligheten börjar komma i kapp en..

Vecka 33 försvinner en mindre trygghet, examen är tagen och min visstidsanställning på GKN tar slut. Med höga boendekostnader i bostadsrätten, så får man börja tänka om och tänka nytt. Det går inte runt med en lön och när man inte är berättigad A-kassa så finns det inte mycket man kan göra mer än att titta på hyreslägenheter, runt om och överallt. Lämna allting man har byggt upp, lämna det boende som man har arbetat upp under många, många år.

Allting har ett slut, så är det. Vi har väl nått vårt..

Med ungefär 10 jobbansökningar i veckan, så blir det bara bottennapp på allting.

"Man ska inte behöva lämna sitt boende bara för att man blir arbetslös" var det någon politiker som sa.

Jag börjar tappa hoppet, och tron att allting kommer gå vägen. Vi har haft motstånd hela vägen.
SAAB-konkursen, uteblivna löner, ännu mera arbetslöshet. En kronisk sjuk hund, bilar som har gått sönder, sjukskrivningar, ett barn som var sjuk i 3,5 år. Det bara radas upp.. Och visst har det löst sig, men man har inte kunnat ge barnen allt det där som man hade velat, det känns inte rättvist.
Man har gått runt, det har man.. Men inte mycket mer.

Jag har kämpat i 10 år att få ett arbete, men har bara fastnat i timarbeten som inte har lett till något fast. Nu är jag begränsa, jag kan inte fortsätta inom vården eftersom det inte finns någon möjlighet när Mattias jobbar kväll och helger. Jag har handekem/stressutslag som gör det mer omöjligt att arbeta inom vården.

Det är bara skit med allt just nu, jag börjar ångra alla mina utbildningar. Min utbildning till plattsättare, där det är svårt som tjej att komma in. Min högskoleutbildning inom logistik, så mycket bortkastad tid när man ändå inte verkar kunna få jobb......

Vart ska vi ta vägen nu? Kommer vi kunna bo kvar i Grästorp, kommer vi få söka  lägenheter över hela landet, kommer vi behöva rycka barnen för sina skolor för att man som förälder, som människa har misslyckats?

Vad i helvete ska jag göra, vad i helvete ska VI göra?