Att vara jag.

Tänk vad bra och enkelt det är att bara vara jag.
  En enkel människa som är så svår att förstå sig på.

Som alltid vandrat på egen väg, medan andra har tagit motorvägen med tusentals andra som inte vågat sig in på en avfart för att göra en egen resa.

En person som utan GPS tar sig an världen, som inte tittar i kartan som alla andra. Den som inte planerar sin resa, utan tar varje väggupp som kommer.
  Som kan krocka med en och annan trottoarkant på en återvändsgränd, men som alltid fixar att vända om och hittar en annan väg att ta.

Tänk ja, vad bra det är att bara vara jag. Som inte behöver anpassa sig efter någon annan, som vågar att vara den jag är. Den som inte följer modet, och den som faktiskt vågar vara udda.
  Den som accepterar, och den som inte dras tillbaka av någon annan.

Ja, vad enkelt det är. Att kunna tänka för sig själv, prata för sig själv inte vara den som behöver spela över eller behöva vara någon annan med en annan människa.

Den som inte försöker imponera med saker och ting, utan bara den som blir glad över det man har och inte sörjer det man inte har.

Underbart det är, att inte famla runt i olika lögner, slippa komma ihåg vad man sa, och till vem man sa det.

Jag är ändå förundrad över varför många inte väljer samma väg, varför inte alla är bekväma. En person som är en själv lik, är mer betydelsefull än 10 oärliga och osäkra människor.

Det är så mycket roligare att bara får vara sig själv, göra saker man själv tycker om, slippa imponera och känna tryggheten - att faller jag, så finns det en som tar emot mig.

En vän behöver inte alltid hålla med en, utan kan vara ifrågasättande om valet verkligen är rätt. Även om man ändå väljer en annan väg. så är en bra vän den som litar på att man fixar det ändå.

Ja, tänk, om alla kunde vara sig själva - vad många jämlikar man skulle ha!

Vänd världen rätt

Sociala medier har spårat ut, och många företag fiskar likes på facebook för att dom ska donera till behövande.
Libresse skulle donera 10 lektioner till barn som inte kunde stava om man gillade deras sida..
Det finns ju inte viktigare saker än att kunna stava, så som våld, förföljelse, svält och barn som inte har någon trygghet eller föräldrar?

Ett simpelt PR-trick, som inte många föll för. Att man ska tvingas trycka på en knapp på Facebook för att någon ska donera något.

Man säger att en treåring lever i en egobubbla, jag tror aldrig man kommer ur den. Hela mänskligheten lever i en bubbla, en bubbla som är livsfarlig att ta sig ur.

Man är sig själv närmast, men är man mer betydelsefull än någon annan för det?

Så trött på människor som bara tänker och inte gör något. Att ge lite av sig själv kostar inte, utan tvärtom. Att ge sig själv till någon gör en rik inombords!

Vänd världen rätt, sluta tänk "tänk om",
För det är oftast där man fastnar i det som borde blivit ett agerande.

Olyckskorp

Jag är en olyckskorp, kan inte hålla mig ifrån skador och diverse.

Nyss var jag inlagd med buksmärta, och idag skulle jag åka tefat och åkte rakt in i en isbumling med ryggen före.

Blev liggande på marken och kunde inte röra mig. Maken fick ringa ambulans, och jag fick åka snabbt in med massa smärtlindring i kroppen.

Inget är brutet iaf. Men det gör så förbannat jävla ont, så jag vet inte vart jag ska ta vägen..

Nu inväntar jag svar om när jag kan åka hem, det blir idag iaf. Kan knappt gå, har bara förflyttat mig med vemod från säng till rullstol.

Jag har bestämt mig för att 2013 ska bli ett skadefritt år, är rätt le på det här nu..

De jullösa

Jul är en dag av alla på året, en dag som borde vara speciell och minnesvärd.
En dag där man ska glädjas att få vara tillsammans, en dag att minnas.

Ändå gör det ont i mitt hjärta att alla inte få den gemenskap som man borde få just den dagen.

Föräldrar som i sin egobubbla som tömmer snaps eter snaps. Dom som glömmer att dom ger barnen mardrömmar istället för bra minnen.

Det äkta paret som bråkar pga. för mycket alkohol, framför barnen som sitter med magknip.

Eller de hemlösa som får snön som det varmaste sällskap. Som inte får mat i magen.

Mina tankar går också till alla vardagshjältar, poliser, brandmän, vårdfolk mfl. som finns där som en säkerhet.

Hade jag kunnat, hade jag tagit hand om alla och gett dom det som borde få vara självklart - en trygg gemenskap och mat i magen.

Cirkus Emma

Rubriken säger allt.
Året har varit speciellt, och jag längtar efter nytt år och nya möjligheter.
Glad ska den vara som får vara frisk.

Fingrarna räcker inte ens till alla de gånger jag varit i kontakt med sjukvården.

Året började med motivation, jag fick jobb på sjukhuset och Mattias var föräldraledig/arbetslös.
I maj började allt krångla, jag fick konstaterat diskbråck x 2. Blev inneliggande på mitt egna jobb. Jag kunde knappt gå och hade konstant ont.

Det bättrade på sig allt eftersom, men nu stod snart arbetslösheten på trappan för min del med. Efter säkert 100 ansökningar, så blev fallet så att både jag och Mattias fick vara lediga ihop.
Mattias blev uppringd av Amiga, fick ett jobb. Wow, var känslan. Äntligen..
Fast jobb och heltid.
Lönen visade sig vara på a-kassenivå, och han hade inte råd att jobba.

Vi hamnade i depression, men sen kom vändningen! Mattias blev erbjuden att annat jobb. Denna gången var det seriöst, om ändå det bara gällde 3 månader. Vi skulle klara julen.

Jag blev också erbjuden jobb, och började i mitten av oktober. Vilken lycka!

Det dröjde inte länge innan jag gick totalt in i väggen. Det var i samma veva som Amigo blev jättesjuk.. Snart skulle hans vård kosta ca 60.000 kr.

Många resor och massa oro senare så slutade jag på jobbet. Situationen var ohållbar.

Ekonomin var körd i bott, och Mattias skulle snart bli av med jobbet. Veterinärutgifter staplades och julen kändes inget kul.

Återigen kom en överraskning, Mattias hade fått fast jobb på Ikea från februari. Jag hade inget annat jobb, men man skulle glädjas åt Mattias.

Som ett bakslag blev jag sjuk, fick åka ambulans in med kraftig magvärk.
Blev inneliggande, och fick injektion med bedövningsmedel i magen.

Igår fick jag åka tillbaka med smärtan, och idag sitter jag hemma och undrar om jag någonsin ska slippa äta mediciner och slippa sjukhusbesök.

Mattias gör sin sista dag på jobbet, och ikväll ska man orka hitta julglädjen och pynta granen.

Livet är en fest med världens värsta baksmälla.

Det är inte vi, utan dom som ser skillnader.

Hela cirkusen med pepparkaksgubbar, svarta dockor och judar på Kalle, gör en aning irriterad.
Jag tror inte att det är någon, förutom dom som har bestämt att det skulle vara fördomar som har tänkt på den stereotypa, svarta dockan i Kalle som en nazisymbol.

Diskussionerna kring vad som är förolämpningar mot ett folk har blivit överdrivna, och det är lika bra att vi stänger ner allt vad tv heter om vi måste hitta likheter och kränkningar i allt.

Jag skulle vilja veta hur många mörkhyade personer som kände sig kränkt av ett barnprogram, hur många blonda som är rasande för den blonda dockan och hur många judar som rustar sig för ett tredje världskrig för den stereotypa figuren i Kalle.

Har vi inte större problem i världen än såhär, alltså renodlade I-landsproblem. Ja, typ som svält, naturkatastrofer, mord, fattigdom, mobbning, sjukdomar M.fl?

I Sverige är man så rädd att kränka, så att det blir motsatt effekt istället.
Men så är det, här i landet lagom - ska man vara lagom fördomsfull.

Luciafirande

Att släppa taget.

Ibland behöver man släppa taget om någonting som kan ses som ett ankare, eller för den delen - något som håller en fast på jorden för att kunna må bra.

Man hittar inte alltid sin plats i det man söker, eller i det man trodde. Ibland kan man inte förändra någonting som egentligen skulle behöva förändras, då situationen kan vara så hårt förankrat från börjat att förändring inte ens finns på kartan.

 Jag är en person som försöker se möjligheter, som försöker in till det sista. Oftast går jag med ont i magen, går rakt in i vägen, återhämtar mig och kommer igen när det är något speciellt jag kämpar för.
 Jag ger aldrig upp, men jag har lärt mig av mina tidigare misstag.

Den dagen jag gick in i väggen totalt, när min panikångest kom att styra min vardag, den dagen lärde jag mig att jag aldrig ska ta det sista klivet. Aldrig utmana mig helt och hållet, aldrig driva det såpass långt så att jag hamnar i helveteshålet igen.
  Ibland får man också helt enkelt acceptera att det inte längre går, att även om man faller ner en bit igen - så skulle fallet bli längre ifall man fortsatte på samma väg.

Under en tid så har jag känt mig som en total idiot, att allt var mitt fel, även om jag någonstans inuti tvekade. Jag lät mina tankar ta över verkligheten och förnuftet, och jag lät EN person trycka ned mig, även när jag ville den och en annan deras bästa.

Det fanns en tid där jag skulle svälja allt, inte säga ifrån, utan bara köra på. Det var den dagen väggen överraskade mig. Den långa rehabiliteringen, all den tid jag fick ägna för att våga mig utanför dörren, bokstavligen alltså, det är inte värt att gå dit igen och börja om, för det var den VÄRSTA perioden i mitt liv.
  Jag är inte bra än, men jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag måste göra även om alla runt omkring inte förstår. Men det är inte dom som måste förstå heller, det är jag som måste förstå varför jag gör mina val.

Man är sig själv närmast, och hälsan är den som håller en på benen. Den fysiska hälsan är inte alltid den viktigaste, för mår man inte bra psykiskt så fungerar man inte även om man har två ben och två armar.

Jag kommer sakna det jag lämnat bakom mig nu, alla dessa människor som kom att påverka mig denna korta stund. Den kurs jag fick äran att ta del av, som gav mig ett nytt livsperspektiv. Jag önskar att jag kunde fortsätta, men det går inte. Min väg tar slut här, dags att hitta en annan..
  Men jag är glad, jag har någon att vandra den med - min man, min underbara man, och mina barn. Vi alla vandrar åt samma håll, och vi kommer nog hitta några återvändsgränder mot målet, men man får aldrig glömma att en väg, den tar aldrig slut..

Dagens bästa

En person till en hästtjej:
- vilken fin kiwi du rider på.


Tjejen hade blivit apsur, och hade skrivit ett inlägg, ett gravallvarligt, om att hästar visst finns och att dom inte är någon frukt.


Jag är lättroad, och tycker detta är skitkul!

Ang. hästar finns inte.

Mycket prat om att inte hästar finns, utan att dom är en frukt - som inte heller den finns.
Kan vi inte göra detsamma med SD?
SD finns inte, dom är nötter som inte heller finns.!

Bara en idé!

Ordbajseri och baktalare

Jag hade gärna spytt galla här över alla som pratar bakom ens rygg, berätta hur lågt ner dom är i utvecklingskurvan, hur dom kan kyssa mitt arsle medan dom ändå är där bak.

MEN, jag tycker synd om dom att deras liv är så förbannat tråkiga, så att dom måste ta del av mitt och ifrågasätta det.

Har pratat om detta tidigare, energitjuvar ska inte ha någon plats i ens liv, för dom gör inte tankarna rättvisa.
Som jag skrev nedan, ger man en tanke energi så växer den - ger man tanken rätt även när den är fel, så blir den verklig.

Jag sträcker lite på mig, stampar bort ångesten - för ångesten valde mig, inte tvärtom. Dags att klippa den navelsträngen, JAG förtjänar bättre.

God natt.

Egobubblan borde spräckas

Mycket är felvridet är i världen. Barn och vuxna svälter och blir utsatta för övergrepp.
I andra delar sover någon med himlen som tak, även när regn och snö faller.

En del begravs för tidigt pga naturkatastrofer, och en del dör pga sjukdom.

Vi har så mycket att vara tacksamma för, men låter världen gå under när en liten sak rubbar balansen. Det är så lätt att leva i en egen bubbla, och förvänta sig att andra hugger i.
Många undrar, vad gör en person för skillnad i det stora hela.

Men ofta är det en person som startar något litet, som byggs på och som sen kan komma att förändra mycket.
Tänk om vi inte hade haft engagerade forskare, då hade vi fortfarande dött många år innan vårt bäst-föredatum.

Så jag tycker att man ska sluta tänka I dom banorna, för en person kan göra mycket - och många människor kan göra underverk.

Bakgrundsmänniskor.

Bakgrundsmänniskor är dom människorna som står baktill, dom som fångar upp en när man faller. Dom som lindrar den hårda stöten, som faktiskt alltid finns där.
 Dom är personerna som har klarat tillitsövningen, och den man alltid litar på - men aldrig tar förgivet.

Bakgrundsmänniskor, dom människorna är orättvist behandlade. För det är oftast dom som bara ger, utan att ta något tillbaka. Dom som aldrig begär ett tack, utan bara finns där.

Som skuggor är dom, utan att irritera. Dom bara hänger med, accepterar läget. Dom man glömmer tacka, för att dom alltid finns där - men som aldrig stör eller gör en förnär.

Dessa människor är värda mer än att vara bakgrundsmänniskor, dessa människor borde föras upp till dagens ljus och hyllas.
  Utan dom så skulle många människor falla ner till marken, och tyvärr tar allt för många människor dessa förgivet.

Många tar vänskap förgivet, men det är en relation som man måste vårdas lika väl som ett relation med en partner. Att giva och taga, att ställa frågan hur det är, eller att bara säga tack för att du finns är en grundpelare och en bra väg för en god vänskap.

En del kanske trivs med att säga hej någon gång i månaden, och visst kan det vara så att det fungerar, men när man ramlar ihop vill man gärna ha någon där, och det kanske inte alltid dessa personer gör. Och om dom gör det, trots att vänskapen inte är mer än ett hej i månaden - vårda denna person väl! Den förtjänar mer.

Oftast är den som ger, den som behöver ta. Bakgrundsmänniskan bär oftast på mer empati och livserfarenhet än de flesta, och behöver också höra frågan om hur allt står till.

Sen finns det många människor som borde hyllas, de som gör att samhället går runt. Jag talar om alla arbetare och eldsjälar.. De som bygger broar i snöstorm, dom som har jour på natten och som har störd nattsömn för att kunna hjälpa någon annan.
  Den personen som ger sig själv, för att kunna få en annan människa att gå vidare i livet.

Vi borde tacka oftare än vad vi klagar, vi borde också uppskatta mer än vad man tänker på sig själv - för utan dom där bakgrundsmänniskorna är man inte mycket, man är ensam..

Så tack alla ni, ni som bryr er om andra. Det krävs inte mycket av en själv, för att ge en annan hoppet om ett bättre liv, eller en bättre vardag. Man får så mycket tillbaka när man bara vågar att bry sig..

Tyck synd om mig en stund

Ja, nu tycker jag att vi har en tjckasyndomemmaminut..

Igår var den värsta dagen på länge, och när det inte kunde bli värre trodde man, så vaknade man upp med ett svullet öga som rinner och kliar. Tack för den...

Och inte nog med det, så ska jag bråka med barnen med påklädning i 45 minuter för att gå ut i minus 15 och rasta hunden..

Livet leker, sannerligen..