Med en annan tanke

Jag har låtit många gå, jag har varit innesluten och begärt att andra ska ta hand om mig varje gång jag faller. Jag har inte alltid varit så ensam som jag trott, min ensamhet har varit min egen.

Ensamhet bland människor är ett faktum när man inte mår så bra. Jag har inte haft orken eller lusten att socialisera mig. Jag är introvert, det har jag förstått nu. Jag har inte behovet, även om jag skulle vilja orka vara bland människor och ha den vänskapsrelationen som andra har.

Jag antar att det inte fungerar för mig, eftersom jag är så känslig för intryck och ofta känner ångest. Jag har trott att människor som inte har hört av sig inte bryr sig längre, eller att det är något fel på mig för att dom inte hör av sig. Frågan är om jag är bättre på att höra av mig.

För dom som är omkring mig, är mig kärt och jag skulle göra vad som helst för dom. Jag tror inte dom vet om det, men jag skulle alltid finnas här om det är någonting.

Jag har skyllt på andra, utan att inse själv att jag borde ha tänkt före innan. Jag har mått dåligt så många år att jag har missat och inte orkat att leva. Jag har kämpat krig som ingen ska behöva göra. Jag har upplevt saker flera gånger om istället för att bearbeta dom. Jag hade behövt någon annan stöttning, jag hade behövt hjälp igenom. Men jag hade inte kunnat begära att någon annan hade lett mig igenom även om jag hade önskat mig en vän som faktiskt hade orkat ta sig tid eller som hade viljat skaffa sig förståelse för det jag gick igenom.

Den förståelsen som jag fick förra året uppe i Sigtuna. Där jag utbildades till ambassadör för likasinnade. Dom människorna kommer att finnas i mitt hjärta, olikheter medför likheter och ödmjukhet.

När jag sa Hej då till människorna på GKN fick jag empatifyllda ögon för det jag har gått igenom, för det jag går igenom. Vuxna ögon som såg mig, som fick en annan förståelse för det dom inte hade sett. Dom hade sett en person, som vilket annan, men jag lät dom se insidan. Jag tackade dom för tålamodet. Jag hade inte förklarat vem jag var. Dom valde att komma när jag bjöd på fika. Jag fick varma kramar som jag aldrig kommer att glömma, aldrig kommer att släppa. Varje liten sak, varje möte är viktig för mig. Jag läser av folk, ibland misstolkar jag - ibland är det klockrent. Antingen kan jag backa eller så känner jag en gemenskap som är värd att fullfölja.

Jag är beredd att falla för dig.

När jag fick chansen att börja på Håkantorps Ägg så blev det en annan gemenskap, jag behövde inte förklara egentligen vem jag var - vad jag hade för funktionssätt. Det spelade ingen roll, jag möttes bara av kärlek och respekt. Inte ens när jag gjorde fel så dömdes jag. Jag nöjde mig, jag ville inte längre sträva efter någonting större, jag accepterade att jag inte orkade sträva efter någonting annat än det jag egentligen behövde för att finna frid i mig själv.

Jag vill inte längre mötas av att jag inte kan, att jag inte orkar och det är synd om mig. Jag har lärt mig vart mina gränser går, vilka begränsningar jag har. Men för att jag har blivit begränsad av mina skador så finns det andra vägar att gå, outforskade vägar som kan vara mer spännande än en rak väg som många andra väljer att gå, för att dom är för rädda för att gå på andra stigar.

Det är inte synd om mig, ibland har jag otur och skadar mig, men så länge jag kan gå framåt så är det inte synd om mig. Jag har varit med om svårare i saker i mitt liv, som borde tagit livet ifrån mig, men jag är fortfarande här och jag har inga planer på att ge upp. Jag bearbetar en trauma, jag kämpar för att få bort minnesbilderna från våldtäkten när jag var ett barn. Det är mitt nuvarande krig, och jag vet att jag aldrig kommer släppa det - men jag kommer finna en acceptans där jag kommer fram till att det inte längre är värt att fortsätta älta, utan släppa och gå vidare.

I år ska jag införskaffa mig en hybridcykel och cykla så långt ut i naturen, andas in vårluften och bara vara. Jag ska ha med mig en ryggsäck, sätta mig vid en hage och inse att livet är härligt. Jag ska få vara, i år kommer jag att finna mig själv.

Jag vet inte vad mer livet kommer att ge, jag vet att arbetslösheten är ett faktum efter mars-månad, men jag vill inte tänka ditåt eftersom Dagen är idag och inte då. Nuet får inte passera förbi utan att jag lever den. Du är vad du tänker, du är dina känslor och det är bara en själv som kan påverka ens mående.

Jag lever, jag andas. Jag finns och jag är helt okej!

Till min våldtäktsman

För dig var det några minuters glädje och tillfredsställelse,
för mig var det den värsta kvällen i mitt liv

För mig handlade det inte om några minuter,
utan en livstids minnesbilder som etsat sig fast på hornhinnan

Ibland när jag sluter ögonen,
så tänker jag på det som hände
upplever dom få minuter av din glädje

Hemvägen för mig var inte av nöjdhet
som för dig,
för mig var vägen hem mörk, kall
och förvirrat

Den natten förändrade mitt liv,
jag sov i min egen skam,
över det du hade gjort

Jag kände smärtan,
jag såg blodet

Det du såg var en tjej
med möjlighet att få sätta på
att göra dig tillfredsställd
just för den kvällen

Du har gjort så att jag har skämts hela mitt liv,
du lade skulden på mig,
du förvred min världsbild
och jag fick leva i en värld som var upp och ner

Du förstörde mig inte bara fysiskt,
du skadade mig inte bara med det du gjorde
så att jag blödde,

du skade mig för evigt psykiskt.
Du förstörde mig,
du förstör mig än idag

Du har glömt mig sen länge,
du reflekterade aldrig över att du gjorde fel

Det du inte förstår,
det är att du är en pedofil,
en våldtäktsman
som förstörde livet för en människa

Detta, bara för att du var kåt
och inte såg mig som en människa,
utan som ett objekt

Sådana som dig finns det många av,
vi ser dom vardagligen utan att veta att vi mött en person
som är villig att förstöra livet för någon annan
bara för att få till det lite kort en lördagkväll

Det är personer som dig som vi träffar på i badhus
som vi vistas bland tillsammans med våra barn

Jag var ett barn när du förstörde mig
och skulle en person som du våga röra mitt barn
så lovar jag att ge igen för det som en person som du
gjorde mot mig så att du aldrig någonsin kan få barn själv
så att det är du som drömmer mardrömmar om nätterna
som får leva i en värld som är upp och ner

Jag lovar dig, rör du mig - rör du något annat barn,
så är ingenting som den smärtat jag upplevt under åren hälften så smärtsamt som det blir för dig.

Nuet är här och nu.

Åh, har förespråkat att man ska se till det man kan göra - och inte bara se på dom saker man inte kan göra. Jag har ältat mig i min smärta och insett att min smärta, speciellt i knät, kommer vara kronisk. Hålla i för evigt, utan att jag kan göra någonting åt det.

Det är svårt att blicka framåt, när någonting drar en tillbaka. Jag har ökat medicineringen för min depression, jag försöker hitta mig själv i min sjukskrivning. Försöker hitta min plats i samhället, vilket yrke som egentligen passar just mig.

Det är ingen lätt matematik, och det är inte lätt att motivera sig att ta steget framåt och verkligen fundera.

Det är sista chansen för mig att plugga då jag enbart har 8 terminer kvar att kunna studera på högskolenivå, det räcker till att bli lärare, antingen förskolelärare eller grundskollärare.

Lutar jag mig tillbaka in i mina tankar så vill jag skita i allting, fortsätta tycka synd om mig själv och mina funktionsnedsättningar, både dom tillfälliga och dom kroniska.

Jag kommer alltid att vara introvert, deprimerad och ångestfylld. Antagligen kommer jag aldrig att sluta med mina mediciner, och jag kommer alltid vara en funderare och drömmare.

Men samtidigt har jag allting jag önskar mig, utanför mig själv. Jag har mina barn, min man, vårt hus och mina syskon och föräldrar. Jag har allt det materiella och alla dom jag vill ha i mitt liv.

Det är dock inte alltid en tröst, man är sig själv närmast. Men kärleken från mina stärker mig såklart inifrån och ut.

Just nu är jag inte låg, jag har bara kommit till insikt om hur landet ligger. Att jag måste ta ett beslut, att jag måste finna mig i det som nuet har gett mig.
Jag får försöka hitta någon annan väg att gå. Jag ska stå på mina inlines till våren, jag ska dra min tur på landet i ett par timmar och lukta in våren och njuta. Jag kanske kommer ha ont i knäna och fötterna efteråt, men det kanske jag får acceptera om jag ska kunna leva ett aktivt liv?

Jag kommer få bygga upp min axel, min skuldra och min rygg från noll igen. Jag kanske måste inse att jag får starta från ruta ett, kanske är det inte en sån dålig idé. Jag vet att ett aktivt liv passar mig, då mår jag som bäst när jag ser att dom hinder jag tidigare sett har gått att klättra över.

Jag kan inte lägga mig platt, jag kan inte lägga mig och självdö. Jag måste ha någonting att kämpa för. Ett nederlag får en att tänka i ett annat perspektiv och komma på nya idéer hur man kan ta sig vidare eller runtom någonting som varit omöjligt att ta sig över.

Man är sina tankar, man är sig själv närmast. Bara en själv kan göra förändringar med de funktionssätt som man besitter.

Bara för att man inte kan gå på sina fötter, betyder det inte att man inte kan ta sig framåt.
Bara för att man inte kan simma, betyder det inte att man inte kan ta sig fram över vattnet.
Bara för att man inte kan springa, så betyder det inte att man inte kan nå sitt mål som ligger mil framför en.

Bara för att man är kronisk deprimerad, betyder det inte att man inte kan känna glädje i någonting litet. För oftast är det dom små sakerna man ska uppskatta, då dom ger dom bästa minnena och är dom bästa upplevelserna.


Jag kan komma på vart jag hör hemma, jag ska få en arbetsgivare som vill ha mig kvar någon dag.
Jag kanske skulle plugga, våga ta chansen - den sista chansen.

Det här kanske är min vändning, att acceptera att nuet är nu - och inte sen.

Pepptalk.

En resa från det som har varit,
från dåtiden som inte släppt taget

Att trampa på platsen,
att inte ta sig framåt

Att betala hutlöst mycket
för ett liv som borde vara var ens eget

Som borde vara ens egna val
som man ska välja att fylla på med
det som är värdefullt
där ingen tvingar i annat som
märker en med livet

MEN,
ingenting kommer gratis har jag lärt
mig, inte ens livet, inte energin
och ingenting händer om man inte
själv gör någonting


Det är skrämmande att ta steget
ut i verkligheten,
att känna att man är ens egna
att ta ansvar för det som händer här och nu

När man aldrig har fått bestämma över sig
själv, utan där andra personer och känslor
har lett en fram,
så är det lika skrämmande än mörkret där
olika siluetter syns

Man ska inte förlita sig på att andra orkar
bära upp en, men man borde kunna räkna med
att ibland få en hjälpande hand att resa sig igen
om man faller

Har du ingen sådan vän, som erbjuder något sånt,
så är det ingen vän värd att behålla,
släpp och kapa bandet,
värdesätt dig själv och spara på din energi
till någonting viktigare

Prioritera dig själv,
så kan du lära dig att uppskatta allt det runtomkring
och energin kommer inte dala - utan komma till dig

Hitta din personlighet, så kommer du finna ro inom dig själv
våga acceptera och förlita dig på din intre styrka
så kommer ingenting kunna slå ner dig till marken igen,
inte ens minnena från dåtiden

För det är dåtid, inte nutid. Slösa inte tiden på sånt
som har varit, oroa dig inte en gång i onödan,
för då har du förlorat tiden - och den kan du inte få tillbaka.

Våga lev, hitta nuet.
Andas.