Ett.. två... tre - nu tar jag dig, sa det förflutna!

Ett.... Två... Tre - NU KOMMER JAG!

Livet springer i kapp, alla tårar, alla ärr alla händelser springer förbi, man ser det som på film i fastplay.

Man tar en penna, sätter i videokassettet och snurrar tillbaka för att se igen. Filmen är inget bra, men just nu har man ingenting att göra så man kan se om den igen - bara för att ha någonting att göra.

Videokassettet är livet, det liv som har gått förbi - det liv som man har levt innan i dag.
Varje minut är livet, varje sekund som går är det som gått till spillo när man spolar tillbaka för att återuppleva det som varit.

Varför ska man tänka på det som har varit när man lever i det som är idag?
Varför ska man skada sig själv genom att tänka på det som smärtade,
det som lämnade ärren?

Det spelar ingen roll hur fort man springer, om man ska tänka tillbaka. Det är som att klättra upp i ett högt träd utan säkerhetslina och titta ned, titta hur smått allting är. Man känner en känsla av att tappa kontakten med marken, man känner att man blir yr och tappar andan.

Man är högt upp, man har inget fäste - man är fast i någonting man inte kan ta sig ifrån. Ibland behöver man släppa taget för att komma vidare, våga lita på att fallet inte behöver vara så hårt, att man kan sig upp och springa vidare helskinnad.

Lycka är ingenting som kommer till en, om man inte öppnar upp för det. Lycka är ingenting som man kan ta för givet om man inte vågar känna känslan av att falla fritt. Att falla är inte alltid att misslyckas, utan att våga falla är att våga lita på att någon annan fångar en.

Ett, två, tre - nu kommer jag, sa det förflutna.

Sa den som kom ifatt,

den som inte tänkte släppa taget om mig

som höll mig fast.

Ett, två tre - nu är det försent.

Du kan inte ta dig loss, du är för svag

Jag svarade, ett, två, tre - jag är inte svag, jag springer ifrån dig nu

du hinner inte i kapp mig igen. För jag har bestämt mig, jag ska springa

fort - fort som du, men åt ett annat håll. Jag ska springa framåt,

inte bakåt. Ramlar jag, så ska jag resa mig igen.

För du ska inte nå mig, jag har lekt klart.

Ett... Två... Tre

Jag är redo nu,

kom och ta mig om du kan

Keep on walking

I förra veckan så fick jag en nära bekantskap av min välkända ångest. Det började redan på fredagen veckan innan, för jag visste att måndagen skulle innebära ändringar på jobbet.

Jag skulle inte få ha samma skrivbord, all min oreda skulle städas undan. Mina diagram och mina arbeten skulle flyttas på. Jag skulle inte längre få sitta på den plats som jag hade byggt upp min trygghet runt.

Jag skulle bli hänvisad till grannens skrivbord, för hon var på semester. Jag skulle försöka få plats med min oreda så jag kunde hålla ordning. Allt jag hade skrivit ut för att hålla reda i oredan var borta och det som var kvar fick inte plats. Jag kände plötsligt inte igen min arbetsplats, just för att rutinerna rubbades.

Jag satt plötsligt vid någon annans skrivbord, som hade sin oreda in sin reda. 
Jag kände mig ovälkommen vid det skrivbordet, det var inte hemma. Det var inte bekvämt, det var inte mitt.

Det var visserligen inte det andra skrivbordet heller, det var min förra handledares skrivbord. Man han hade varit borta över en månad, så jag hade boat in mig.

Så varje morgon var en kamp att komma upp, inte för att jag inte älskade att jobba. För det är fortfarande fantastiska kollegor och en underbar arbetsplats, men inne i mitt huvud hade alla klossar rasats. Jag var tvungen att börja om på noll igen, försöka bygga upp någonting som är så svårt. Mina klossar är som ett pussel, ett gigantiskt pussel. Alla bitar har nästan samma färg fast i olika nyanser och skiftningar.

I fredags vaknade jag alldeles yr, jag hade ångesten i huvudet som pickade på mig och berättade för mig att jag inte borde resa mig ur sängen. Kroppen var ur balans och ville signalera att jag skulle stanna hemma eftersom mitt balanssinne var ur spel.

Jag reste mig upp, åkte till jobbet. Var trött och sliten, satte lurarna i öronen och försökte stänga av allting utanför min bubbla. Intrycken svalde mig hel och dränerade mig sista energi.

Jag fick några avbrott när jag blev tilltalad eller fick något speciellt jobb till mig. Det var skönt, då kunde jag fokusera.

Jacob hade tidigare på morgonen vaknat alldeles svullen om ögonen, ytterligare en allergireaktion på alla jävla pollen. Så mitt i eländet med min ångest på jobbet så ringde jag vårdcentralen och fick en tid. Fick lämna jobbet och åka och hämta barnen för att sedan åka till vårdcentralen.

Barnen bråkade och tyckte inte alls om varandra. Min yrsel blev värre, mitt huvud var rejält trött och armarna var tunga. Träffade en dryg läkare som sa att dom inte kunde göra någonting för Jacob.

Åkte hem igen, kom på att jag var tvungen att åka till affären. Suckade djupt inombords, drog med mig barnen mot parkeringen. Minstingen påpekade innan vi skulle sätta oss i bilen att hon hade kissat på sig, så det var bara att gå in igen..

Väl inne i affären efter många om och men, så var barn som dom var, dom var högt och lågt. Eftersom jag hade min yrsel och min ångest var det säkert inte så farligt, och jag hade kunnat hantera allting bättre än vad jag kunde i fredags.

När vi kom hem skulle jag laga mat, barnen fortsatte bråka och jag kände ur sista droppen energin dunstade ur mig.

Mina armar blev tunga, min andetag orkade knappt sig ut ur kroppen. Jag föll inombords, jag orkade inte mer.

Min man kom hem precis, jag lämnade allt och gick upp och la mig ett par timmar. Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, jag orkade inte. Jag fick tagit ett par attarax och kunde senare på kvällen ta mig upp ur sängen.

Helgen har varit rätt lugn, jag har fått djupandas eftersom ljud och intryck fortfarande försvagar mig. Men i helgen har min man varit ledig och varit ett stort stöd.

Vi har grejat i badrummet som vi renoverar, vi var på Skrot-Nisseparken och käkade glass, kollade på fåglar och lekte. Sedan åkte vi till IKEA och sen hem och fortsatte i badrummet.

Idag hägrade också badrumsrenoveringen men med ett avbrott till akuten med sonen eftersom han återigen fick en allergichock. Fick kortisontabletter och mer allergitabletter och fick sedan åka hem.


Just nu sitter jag och funderar på vad veckan har med sig för möjligheter, om jobbet känns bra imorgon. Om min ångest kan hålla mig i schack, om min depression kan hålla sig på en fungerande nivå. Jag sitter också och funderar på VARFÖR jag funderar så.

Jag har sagt det förut, man ska inte oroa sig i onödan, för då har man oroat sig en gång för mycket. Och lite så ska jag tänka nu.

Jag ska ringa vuxenpsykiatrin i morgon, be om att få justera mina mediciner eller få något mer tillägg. Sen ska jag göra som varje dag, ta mig igenom den och lära mig någonting av dagen.

Jag är okej, så är det. Jag är okej, inte bra - men helt ok.


Just keep on walking!

Min tanke, min depression och min väg upp

Tyst, snälla tyst. Jag hör ändå inte vad ni säger när ni pratar om varandra. Det är ett ständigt brus, det är som en motorväg. Jag uppfattar att bilarna åker, men uppmärksammar inget mer.

Mina tankar går i ljusets hastighet och jag hinner inte greppa tag i en tanke förrän den andra tar vid.

Jag känner igen det här, hastigheten och platsen som jag befinner mig i just nu. Det är gränslandet, gränsen mellan sunt och osunt. Jag väger på kanten, jag är trött. Trött och rädd - tänk om jag ramlar i? Tänk om jag faller långt, finns det ljus där nere - finns det en stege?

Eller är det som det andra stället, bara leriga väggar med en botten som är mörkare är natten i december?

Kanske är det just det jag behöver göra, släppa taget och ramla i, bara för att se vart jag hamnar och om jag kan ta mig upp på egen hand?

Jag känner en inre stress, en stress som uppkommer bara sådär för ingenting. Det behövs inte mycket för att motorvägen inuti mig ska bromsa upp av rusningstrafik där alla trafikanter befinner sig bland avgaser, stress, frustration och ilska.

Tänk om alla kunde lära sig, att hålla jämn takt, åka i tid och respektera varandra, vad det hade förenklat och flutit på. Men riktigt så fungerar det inte, inte heller så fungerar våra tankar och vårt psyke. I alla fall inte mina tankar, dom ska surra runt där inne, kvävas av avgaser och ge en känsla av frustration, rädsla och uppgivenhet.

Det kommer alltid finnas idiottankar precis som det alltid kommer finnas idioter i trafiken som bara gasar på utan att tänka efter före, som kommer riskera livet för att komma ikapp den tid som gått förlorad för att man inte kom upp i tid på morgonen.

Idag, idag är jag helt fel ute med min sinnesstämning. Jag känner mig inte alls i harmoni med mig själv. Jag är trött och tankarna kommer spränga mitt huvud snart. Jag har inga specifika tankar, utan det är den där motorvägen jag snackar om. Det är helt enkelt fullt ös där inne och jag hör inte musiken för alla toner.

Jag har fått äran att höra så många historier idag, blivit fylld med känslor och med tacksamhet. Men idag, just idag tackade min hjärna för sig och sen gick den och vinkade adjö.

Men hörni, jag har ju gjort det här förut. Alltså det här att fastna och falla ned i min depression som jag har och som är återkommande (läs kronisk), men sen också rest mig och gått vidare. Det är det man behöver, man behöver bli mörbultad, precis som efter ett hårt gympass. Man ska vara sliten och utpumpad för att kunna bygga sig stark.

Låt mig vara lite deppig nu, det är inget farligt. Min kropp ber mig bara att tagga ned, bromsa och sänka farten. Den ber mig att sätta mig ned, gråta lite, skratta lite innan jag väl börjar gå vidare igen. Så låt mig tycka att livet suger lite, eller ja, inte livet för det är fantastiskt, utan låt mig tycka att mina funktionssätt suger lite - för dom är inte alltid enkla att hantera.