Ensam betyder inte alltid i verkligheten att man är fysiskt ensam, utan att man känner sig ensam i sin depression.
Det är svårt att förklara hur det är, för andra som inte vet, hur det är att leva med en kronisk depression. Hur det är att falla, långt ner och sen hitta orken att komma upp igen.
För mig har alltid ord varit ett sätt att ventilera mig, ord har varit snälla mot mig och dom har varit förlåtande.
Min öppenhet kommer ifrån att jag alltid varit instängd i mig själv och jag vet att det inte är bra.
Min öppenhet kommer också från att jag inte orkar hålla en fasad som är falsk, hellre att vänner faller bort och har kvar dom som vill stanna.
Denna gång när jag föll, så kände jag mig ändå omfamnad. Det gjorde nog att jag kom tillbaka mycket fortare denna gång än vad jag brukar göra. Jag satt och grät en förmiddag i soffan, sen frågade en kompis om jag ville komma på kaffe och bulle. I vanliga fall hade jag skärmat av mig, inte svarat och gått och lagt mig. Men det sättet har aldrig lett till någon framgång förut, så jag tog på mig och åkte iväg.
Det var det bästa jag har gjort i ett sårbart läge.
Det blev bulle, kaffe, te och mycket prat. Det blev mycket gos med en underbart söt liten tjej som heter Elsa. Det blev en promenad i halkan och funderingar på framtiden.
Det gjorde hela min dag, samt att min far kom in och kramade om mig.
Det är väldigt tufft just nu, det är det. Det kan jag inte förneka, men det är mycket enklare nu idag än vad det var för några dagar sen när allting rasade.
Från oväntat håll fick jag så extremt mycket pepp, han sa "oroa dig inte över att du snart är 30, du är inte 50 än på långa vägar, och jag, ja, jag som snart är där har till och med tappat håret".
Det fick mig att skratta bland tårarna och hopplösheten.
Det psykiska pendlar, så är det ju. Det kan jag styra på ett helt annat sätt. Men min sjukskrivning har tagit mig hårt, att inte kunna göra någonting gör att man känner sig värdelös. Så är det ju..
Jag har dagligen ont i min axel, gör jag något speciellt, så som kör bil, så blir det smärtstillande och lugn och ro som gäller sen. Går och håller upp mig arm, svär och längtar. Längtar tillbaka till mina arbetskollegor, till det sociala.
Jag svär över läkare, läkare som inte förstår. Sjukgymnasten borde få ha ett större inflytande i bedömningen som läkaren gör. Han säger att jag har ont för att jag spänner mig,
min sjukgymnast säger att jag har en rotator cuff ruptur och behöver operation.
Det händer ingenting.. Jag går med min arm, jag är passiv.
Men idag köpte jag i alla fall ett knäskydd som ska stabilisera upp mitt knä, så jag kanske kan börja ut och gå. Jag hoppas jag kan få en slinga som jag kan ha armen i när jag går ut och går av sjukgymnasten på onsdag, för då är det bara min vilja som stoppar mig.
Just idag mår jag bra, förutom min smärta. Men den är mer hanterbart än vad depressionen är när den slår till för fullt - som en tsunami. Inte mycket att göra, bara vänta på att det ebbar ut.
Tack ni som hörde av er, som visade att ni brydde er om mig. Det är guld värt, ni är mina riktiga vänner.
lördag 19 december 2015
onsdag 16 december 2015
Helt jävla inkomplett
Det här med att försöka se saker positiva även om det ramlar på negativa saker är fan inte så lätt...
Jag känner mig bitter, och jag kommer förbli bitter känner jag om det inte händer någonting snart..
Jag är snart 30 år gammal, jag har ALDRIG haft ett fast jobb någonsin. Jag har råkat ut för skada efter skada, mitt psykiska mående har rivit sönder mig bit för bit sen barnsben.
Varje gång jag blir glad, så fallerar någonting.
JA, jag har fått turen att få tre barn och fått gifta mig med världens underbaraste man.
MEN, ibland så önskar jag att saker och ting kunde lösa sig runtom det.
Som att jag kan få ett jobb där jag trivs, där jag inte skadar mig.
En ekonomisk stabilitet,
en axel som fungerar,
ett knä som är helt.
Ett psyke som är starkare.
Lite flyt i vardagen ni vet...
Jag har studerat, och studerat och studerat ännu mera i hopp om att få ett jobb.
Jag läste till undersköterska, vilket gav mig 10 år som timanställd.
Jag läste till plattsättare, det gav mig en utbildning och inte ens en chans att få en lärlingsplats för att jag är tjej.
Jag läste till logistiker, fick ett vikariat och sen som vanligt så behövdes jag inte mer.
Jag fick ett annat vikariat, där skadade jag mig, där jag nu är sjukskriven och behövs inte mer efter mars 2016.
För helvete liksom - för helvete..
Igår kunde jag knappt lyfta temuggen för att min axel gjorde så ont, för att den var så svag.
Idag är det bättre eftersom jag inte gjorde ett skit igår.
Min man borstar barnens tänder, för att min arm är svag och inte orkar.
Jag är trasig, jag klarar fan ingenting.
Inte ens att få ett jobb, behålla ett jobb eller att få vardagen att flyta på.
Hur svårt kan det vara, att få ett jobb där jag kan sitta vid min dator, ha lite kundkontakter, knappa med siffror och bara få vara nöjd?
Jag känner mig bitter, och jag kommer förbli bitter känner jag om det inte händer någonting snart..
Jag är snart 30 år gammal, jag har ALDRIG haft ett fast jobb någonsin. Jag har råkat ut för skada efter skada, mitt psykiska mående har rivit sönder mig bit för bit sen barnsben.
Varje gång jag blir glad, så fallerar någonting.
JA, jag har fått turen att få tre barn och fått gifta mig med världens underbaraste man.
MEN, ibland så önskar jag att saker och ting kunde lösa sig runtom det.
Som att jag kan få ett jobb där jag trivs, där jag inte skadar mig.
En ekonomisk stabilitet,
en axel som fungerar,
ett knä som är helt.
Ett psyke som är starkare.
Lite flyt i vardagen ni vet...
Jag har studerat, och studerat och studerat ännu mera i hopp om att få ett jobb.
Jag läste till undersköterska, vilket gav mig 10 år som timanställd.
Jag läste till plattsättare, det gav mig en utbildning och inte ens en chans att få en lärlingsplats för att jag är tjej.
Jag läste till logistiker, fick ett vikariat och sen som vanligt så behövdes jag inte mer.
Jag fick ett annat vikariat, där skadade jag mig, där jag nu är sjukskriven och behövs inte mer efter mars 2016.
För helvete liksom - för helvete..
Igår kunde jag knappt lyfta temuggen för att min axel gjorde så ont, för att den var så svag.
Idag är det bättre eftersom jag inte gjorde ett skit igår.
Min man borstar barnens tänder, för att min arm är svag och inte orkar.
Jag är trasig, jag klarar fan ingenting.
Inte ens att få ett jobb, behålla ett jobb eller att få vardagen att flyta på.
Hur svårt kan det vara, att få ett jobb där jag kan sitta vid min dator, ha lite kundkontakter, knappa med siffror och bara få vara nöjd?
måndag 7 december 2015
Så här ligger landet just nu
Sjukskrivningen fortsätter,
men jag måste säga att FK var snabba med att få ut sjukpenningen. Även om det blir ett stort inkomstbortfall, så vet jag i alla fall att AFA finns när det kommer till en arbetsolycka. Så julen är ändå räddad, vilket känns väldigt skönt att ha i bakhuvudet.
Sjuskriven har jag varit en månad nu, och jag känner att isoleringen som infinner sig är väldigt obehaglig. Jag har fått höja mina tabletter som dämpar ångest, jag ligger mest och sover om dagarna. Jag har träningsabstinens, men kan inte träna. Jag vill åka mina inlines, men det är för dåligt väder och det ligger grus överallt på vägarna.
Min axel är paj, vissa dagar gör den ont - andra inte. När jag försökte leva som vanligt i söndags med att bära matkasse, åka skridskor med barnen, hänga tvätt och andra vardagliga sysslor så återkom smärtan mer konstant. Fick ta ett par citodon och gå och lägga mig. Den natten var inte kul, låg halvvaken typ hela tiden, lite hög av tabletterna. Ingen rolig känsla precis.
I fredags fick jag ett annat besked. Efter min knäoperation i augusti så har en nytillkommen skada på knät uppstått. Antagligen började jag arbeta för fort efteråt, så att min främre korsband gick av. Eller ja, den hänger i en tråd, det är väl det som håller ihop korsbandet fortfarande.
Nu väntar jag på att att få tag i ortopedmottagningen i Skövde, som min läkare skickade en remiss till i september, att ringa upp. Ska få träffa en specialist för att få en bedömning om operation..
Jag känner att två operationer räcker för i år. En stor bukoperation och en knäoperation. Jag faller ihop, och dom lagar mig likt en bil.
Samtidigt fallerar mitt psykiska välmående, men imorgon ska jag i alla fall till vuxenpsykiatrin för att få en behandlingsplan - äntligen. Utredningen lär väl dröja ytterligare några månader, har ju bara väntat över ett år nu.. 14 månader för att vara exakt.
Planerna för denna vecka är fullspäckad. Idag är det sjukstuga, imorgon är det sjukgymnastik och vuxenpsykatrin. På torsdag är det lugnt, på fredag ska jag ut med jobbet - någonting jag tror att jag behöver för att bryta min isolering och känslan av utanförskap.
På lördag är det barnkalas för att Jacob fyller år, senare på eftermiddagen är det överraskning för Jacob med hockey i Göteborg. På söndag ska vi titta på hus på förmiddagen, klockan ett är det kalas för Mattias sida, klockan tre för min sida.
I nästa vecka ska det inhandlas gran, det ska julhandlas och det blir att förbereda litegrann med maten inför julafton. På helgen blir det bakning, julbröd och tunnbröd! Blir också ett samtal från min läkare om fortsatt sjukskrivning av min axel.
Men vet ni va, det är bara julafton en gång om året. Jag släpper allt det negativa så julkänslan kan sätta sig inombords.
Det kunde varit värre, eller hur?
men jag måste säga att FK var snabba med att få ut sjukpenningen. Även om det blir ett stort inkomstbortfall, så vet jag i alla fall att AFA finns när det kommer till en arbetsolycka. Så julen är ändå räddad, vilket känns väldigt skönt att ha i bakhuvudet.
Sjuskriven har jag varit en månad nu, och jag känner att isoleringen som infinner sig är väldigt obehaglig. Jag har fått höja mina tabletter som dämpar ångest, jag ligger mest och sover om dagarna. Jag har träningsabstinens, men kan inte träna. Jag vill åka mina inlines, men det är för dåligt väder och det ligger grus överallt på vägarna.
Min axel är paj, vissa dagar gör den ont - andra inte. När jag försökte leva som vanligt i söndags med att bära matkasse, åka skridskor med barnen, hänga tvätt och andra vardagliga sysslor så återkom smärtan mer konstant. Fick ta ett par citodon och gå och lägga mig. Den natten var inte kul, låg halvvaken typ hela tiden, lite hög av tabletterna. Ingen rolig känsla precis.
I fredags fick jag ett annat besked. Efter min knäoperation i augusti så har en nytillkommen skada på knät uppstått. Antagligen började jag arbeta för fort efteråt, så att min främre korsband gick av. Eller ja, den hänger i en tråd, det är väl det som håller ihop korsbandet fortfarande.
Nu väntar jag på att att få tag i ortopedmottagningen i Skövde, som min läkare skickade en remiss till i september, att ringa upp. Ska få träffa en specialist för att få en bedömning om operation..
Jag känner att två operationer räcker för i år. En stor bukoperation och en knäoperation. Jag faller ihop, och dom lagar mig likt en bil.
Samtidigt fallerar mitt psykiska välmående, men imorgon ska jag i alla fall till vuxenpsykiatrin för att få en behandlingsplan - äntligen. Utredningen lär väl dröja ytterligare några månader, har ju bara väntat över ett år nu.. 14 månader för att vara exakt.
Planerna för denna vecka är fullspäckad. Idag är det sjukstuga, imorgon är det sjukgymnastik och vuxenpsykatrin. På torsdag är det lugnt, på fredag ska jag ut med jobbet - någonting jag tror att jag behöver för att bryta min isolering och känslan av utanförskap.
På lördag är det barnkalas för att Jacob fyller år, senare på eftermiddagen är det överraskning för Jacob med hockey i Göteborg. På söndag ska vi titta på hus på förmiddagen, klockan ett är det kalas för Mattias sida, klockan tre för min sida.
I nästa vecka ska det inhandlas gran, det ska julhandlas och det blir att förbereda litegrann med maten inför julafton. På helgen blir det bakning, julbröd och tunnbröd! Blir också ett samtal från min läkare om fortsatt sjukskrivning av min axel.
Men vet ni va, det är bara julafton en gång om året. Jag släpper allt det negativa så julkänslan kan sätta sig inombords.
Det kunde varit värre, eller hur?
onsdag 25 november 2015
Tänk om livet kunde ge oss mer tid
Tänk om,
tänk om livet vore enklare.
Tänk om en depression kunde läka ut,
helt ut.
Tänk om ångestsyndrom
kunde försvinna,
och bara vara borta för alltid.
Tänk om tiden,
kunde ge oss lite mer tid,
vi som förlorar tiden
och förlorar oss i ångest och depression.
Vi förlorar så mycket,
förlorar tid,
vi förlorar tid att få leva
leva lyckliga,
leva problemfria
leva helt enkelt, bara leva.
Vi ger så mycket,
mycket av oss själva,
mycket känslor,
mycket av livet tar också
vår energi.
Inte bara människor,
utan allt omkring.
Intryck, känslor, ljus, ljud
och omgivningen i sig.
Det är orättvist,
att tiden inte ger oss mer tid,
bara för att leva,
för att kunna andas
det där djupa andetaget
som har fastnat i ett ångesttillstånd.
tänk om livet vore enklare.
Tänk om en depression kunde läka ut,
helt ut.
Tänk om ångestsyndrom
kunde försvinna,
och bara vara borta för alltid.
Tänk om tiden,
kunde ge oss lite mer tid,
vi som förlorar tiden
och förlorar oss i ångest och depression.
Vi förlorar så mycket,
förlorar tid,
vi förlorar tid att få leva
leva lyckliga,
leva problemfria
leva helt enkelt, bara leva.
Vi ger så mycket,
mycket av oss själva,
mycket känslor,
mycket av livet tar också
vår energi.
Inte bara människor,
utan allt omkring.
Intryck, känslor, ljus, ljud
och omgivningen i sig.
Det är orättvist,
att tiden inte ger oss mer tid,
bara för att leva,
för att kunna andas
det där djupa andetaget
som har fastnat i ett ångesttillstånd.
måndag 23 november 2015
Att leva i en sjukskrivning
Att leva i en sjukskrivning på grund av en fysisk åkomma leder ofta till försämrat psykiskt välmående. Speciellt drabbad är man om man redan har en depression bakom sig eftersom den gärna träder fram redan efter en dags sjukskrivning.
Jag har varit sjukskriven i två veckor nu, med kronisk smärta som gör att jag inte kan sova hela nätter eller klarar av det basala utan smärta, så som borsta tänderna på barnen, laga mat, plocka ur och i diskmaskinen eller hänga tvätt. Att dammsuga förvärrar också den kroniska smärta, så som läkaren kallar det.
Jag vet att när jag mådde som sämst för några år sedan, så bad jag om att bli fysisk sjuk eftersom mitt psykiska välmående var körd i botten, jag ville känna en fysisk smärta som var "riktig". Ni som lever under panikångest eller annat besvärligt tillstånd kan säkert reflektera till detta.
Många startar sitt självskadebeteende genom att försöka lätta på sin ångest. Jag är för rädd för smärta, och jag skulle aldrig kunna självskada mig fysiskt.
Självskadat mig psykiskt har jag gjort, och det har satt ärr inombords. Mitt alkoholmissbruk var ett självskadebeteende som även kan visa sig fysiskt.
Det finns flera anledningar till varför sjukskrivningen för fysiska åkommor leder till psykiska besvär, bland annat är det att man tappar den sociala kontakt som man är van vid på jobbet, man tappar även sina rutiner som man har sedan tidigare. Man blir rastlös, vilket leder till en inre stress som i sin tur kan leda till en depression och ett ångesttillstånd.
Att gå sjukskriven för länge är inget som är rekommenderat, för ju fortare man kan komma igång att ordna rutiner kring sig desto lättare blir det att komma tillbaka i arbete.
Jag har svårt att motivera mig till att göra någonting, dels för rastlöshetens skull, dels för att mina rutiner är försvunna men främst för att jag inte vet hur det är att inte göra någonting alls.
Jag har inga vidare intresse. Ut och gå fungerar inte så bra, då min axel inte orkar bära upp min arm tillräcklig länge.
Jag har ingen jag kan socialisera mig med, vilket leder till ett utanförskap.
Mina barn är i skolan och på förskolan om dagarna, vilket gör att jag hellre går och lägger mig än att sitta och fundera och skaka ångestladdat på benen för att jag har en inre panik i att inte göra något.
Jag är matt av smärtan, jag är matt av depressionen och jag är matt på att vara begränsad. Jag är trött, kan sova på dagen i omgångar - men kan inte sova på natten. Det är en dålig vana.
Men även om jag håller mig vaken hela dagarna när barnen är hemma, så sover jag likt förbannad inte på natten.
Undrar hur man ska komma ur spiralen, kommer jag inte göra det förrän min axel är helt läkt eller kommer jag någonsin fungera fullt ut?
Det är lättare att gå in i väggen om man inte tar det försiktigt efter en sjukskrivning,
så ett steg i taget antar jag när och om jag väl kommer tillbaka innan min anställning tar slut.
Jag har varit sjukskriven i två veckor nu, med kronisk smärta som gör att jag inte kan sova hela nätter eller klarar av det basala utan smärta, så som borsta tänderna på barnen, laga mat, plocka ur och i diskmaskinen eller hänga tvätt. Att dammsuga förvärrar också den kroniska smärta, så som läkaren kallar det.
Jag vet att när jag mådde som sämst för några år sedan, så bad jag om att bli fysisk sjuk eftersom mitt psykiska välmående var körd i botten, jag ville känna en fysisk smärta som var "riktig". Ni som lever under panikångest eller annat besvärligt tillstånd kan säkert reflektera till detta.
Många startar sitt självskadebeteende genom att försöka lätta på sin ångest. Jag är för rädd för smärta, och jag skulle aldrig kunna självskada mig fysiskt.
Självskadat mig psykiskt har jag gjort, och det har satt ärr inombords. Mitt alkoholmissbruk var ett självskadebeteende som även kan visa sig fysiskt.
Det finns flera anledningar till varför sjukskrivningen för fysiska åkommor leder till psykiska besvär, bland annat är det att man tappar den sociala kontakt som man är van vid på jobbet, man tappar även sina rutiner som man har sedan tidigare. Man blir rastlös, vilket leder till en inre stress som i sin tur kan leda till en depression och ett ångesttillstånd.
Att gå sjukskriven för länge är inget som är rekommenderat, för ju fortare man kan komma igång att ordna rutiner kring sig desto lättare blir det att komma tillbaka i arbete.
Jag har svårt att motivera mig till att göra någonting, dels för rastlöshetens skull, dels för att mina rutiner är försvunna men främst för att jag inte vet hur det är att inte göra någonting alls.
Jag har inga vidare intresse. Ut och gå fungerar inte så bra, då min axel inte orkar bära upp min arm tillräcklig länge.
Jag har ingen jag kan socialisera mig med, vilket leder till ett utanförskap.
Mina barn är i skolan och på förskolan om dagarna, vilket gör att jag hellre går och lägger mig än att sitta och fundera och skaka ångestladdat på benen för att jag har en inre panik i att inte göra något.
Jag är matt av smärtan, jag är matt av depressionen och jag är matt på att vara begränsad. Jag är trött, kan sova på dagen i omgångar - men kan inte sova på natten. Det är en dålig vana.
Men även om jag håller mig vaken hela dagarna när barnen är hemma, så sover jag likt förbannad inte på natten.
Undrar hur man ska komma ur spiralen, kommer jag inte göra det förrän min axel är helt läkt eller kommer jag någonsin fungera fullt ut?
Det är lättare att gå in i väggen om man inte tar det försiktigt efter en sjukskrivning,
så ett steg i taget antar jag när och om jag väl kommer tillbaka innan min anställning tar slut.
måndag 2 november 2015
En förlorad identitet
Jag är född till att utveckla, att skapa konst med händerna. Att glädja andra, att få kärlek och att ge kärlek.
Jag har vuxit upp för att kunna säga "jag älskar dig", jag har också fått förmågan att kunna säga "förlåt" - för det lärde man sig som barn.
När man föds så blir man en egen individ, man hittar på vägen en egen vilja, den som säger åt en vilket håll man vill gå. Vilka färger man gillar, vilka smaker som man älskar.
Ingen är född till att hata, alla är födda med en nyfikenhet. Det handlar inte om religion, det handlar inte om hudfärg. Det handlar inte vilket funktionssätt man besitter,
utan vad föräldrarna har för värderingar och vilka utav dom som föräldrarna lägger i barnens händer.
Barns ögon är inte fördomsfulla - dom har en öppenhet mot världen.
Föräldrar behöver inte formulera sina värderingar i ord, utan barn märker - barn ser och dom känner, mycket mer än vad man tror.
Omvärlden formar, familjen och vänner formar ens identitet. Den som bör vara densamma, men som blir snedvriden av alla intryck och alla måsten. Vi ska vara superhjältar, vi ska tycka som alla andra eller helt tvärtemot.
Vi förlorar oss själva och vår identitet i samhället som är fullt med brus, bland scrollningarna på telefonen och i media. Vi håller på att förlora våra barn i utbyte av en telefon - av en maskin som var skapad från början att kunna hålla kontakt med våra nära via röstmeddelande.
Vi strävar inte längre efter att utvecklas, att skapa konst med händerna. Vi har svårt att balansera om vi ska älska oss själva eller andra, vi kan inte längre göra både och.
Vi vågar inte längre säga "jag älskar dig" för att vi har svårt för att säga "förlåt".
Vi förlorar vår egna vilja, för att följa andras. Den egna vägen grusades över för längesen, och få hittar tillbaka. Många samlas på motorvägen för att springa framåt, för att ta sig fort från punkt A till B - men missar alla rastplatser på vägen för att stanna upp och hinna andas.
Vi har förlorat oss själva för att vi inte orkar hitta vår egna identitet.
Vi behöver stanna upp, vi behöver inte springa på motorvägen fram. Livet går så fort ändå. Stanna på rastplatsen, ta upp kompasset. Lita på dig själv, lita på kompasset. För i kompasset vilar viljan, nyfikenheten och konsten att skapa ett eget liv.
Ställ dig frågan, vad är viktigast - att leva långsamt eller spring fort.
Jag har vuxit upp för att kunna säga "jag älskar dig", jag har också fått förmågan att kunna säga "förlåt" - för det lärde man sig som barn.
När man föds så blir man en egen individ, man hittar på vägen en egen vilja, den som säger åt en vilket håll man vill gå. Vilka färger man gillar, vilka smaker som man älskar.
Ingen är född till att hata, alla är födda med en nyfikenhet. Det handlar inte om religion, det handlar inte om hudfärg. Det handlar inte vilket funktionssätt man besitter,
utan vad föräldrarna har för värderingar och vilka utav dom som föräldrarna lägger i barnens händer.
Barns ögon är inte fördomsfulla - dom har en öppenhet mot världen.
Föräldrar behöver inte formulera sina värderingar i ord, utan barn märker - barn ser och dom känner, mycket mer än vad man tror.
Omvärlden formar, familjen och vänner formar ens identitet. Den som bör vara densamma, men som blir snedvriden av alla intryck och alla måsten. Vi ska vara superhjältar, vi ska tycka som alla andra eller helt tvärtemot.
Vi förlorar oss själva och vår identitet i samhället som är fullt med brus, bland scrollningarna på telefonen och i media. Vi håller på att förlora våra barn i utbyte av en telefon - av en maskin som var skapad från början att kunna hålla kontakt med våra nära via röstmeddelande.
Vi strävar inte längre efter att utvecklas, att skapa konst med händerna. Vi har svårt att balansera om vi ska älska oss själva eller andra, vi kan inte längre göra både och.
Vi vågar inte längre säga "jag älskar dig" för att vi har svårt för att säga "förlåt".
Vi förlorar vår egna vilja, för att följa andras. Den egna vägen grusades över för längesen, och få hittar tillbaka. Många samlas på motorvägen för att springa framåt, för att ta sig fort från punkt A till B - men missar alla rastplatser på vägen för att stanna upp och hinna andas.
Vi har förlorat oss själva för att vi inte orkar hitta vår egna identitet.
Vi behöver stanna upp, vi behöver inte springa på motorvägen fram. Livet går så fort ändå. Stanna på rastplatsen, ta upp kompasset. Lita på dig själv, lita på kompasset. För i kompasset vilar viljan, nyfikenheten och konsten att skapa ett eget liv.
Ställ dig frågan, vad är viktigast - att leva långsamt eller spring fort.
måndag 26 oktober 2015
Sverige är inte så kallt
Sverige är inte så kallt som media speglar det just nu,
allting handlar inte om politik,
terror, rasism och flykingkatastrof.
Det finns mycket värme i landet lagom, där faktiskt en annan verklighet fortgår parallellt med alla nyhetsflash på Aftonbladet, expressen och alla dom andra tidningarna.
Det finns alla vi andra, vi som sörjer, vi som läser och vi som blundar - men ändå känner empati, kärlek och öppnar upp till förståelse för all tragedi i världen.
Det råder flyktingkris, skolmassakern i Trollhättan var det värsta dådet sen 1940-talet i Sverige.
Historian skrivs hela tiden och när våra barnbarn och barnbarnsbarn läser historien i böcker om ett x-antal år så kommer dom inte se början av 2000-talet som en stor tragedi även om det känns som vi enbart lever i en sådan just nu.
Vi ska såklart inte förringa allt som händer, vi ska inte förneka att det finns ondska i världen där människor som minst förtjänar det lider ont. Verkligen inte, men vi måste också få lov att fokusera på allt det där som faktiskt är bra, annars kommer vi förgås och stupa i ruinen av utmattning och av hat.
Det har alltid funnits ondska i världen, dom första världskrigen var ett bevis för det. Långt innan det fanns det mycket hat och fördomar, det kan vi läsa om i historieböcker. Det arv som lämnades efter till oss är någonting som kommer fortgå i generationer. Alla människor har inte ett hjärta, tyvärr kommer det alltid att vara så.
Men det kommer alltid finnas en majoritet med öppenhet och med kärlek, som kommer strida emot det hat som finns för att få världen på rätt köl igen.
Anledningen till den skeva världsbilden som finns idag kan vi mycket tacka media för, dom vill sälja lösnummer och dom vill beröra, men allt för sällan publiceras det om vardagliga saker som gör skillnad.
Vi kämpar mot fördomar och vi kämpar för ett öppet samhälle, och vi har yttrandefriheten - en guldgruva som nyttjas ibland på fel sätt för att sprida propaganda, men som också ger oss möjlighet att uttrycka oss och våra känslor.
Varför finns det behov för att gnälla hela tiden, att hela tiden sträva mot allt som är "fel"?
Jag hörde på nyheterna här om dagen, om alla anmälningar som kommer till trafikverket för att vissa bilister har fått ett stenskott i rutan pga. vägarbete.
Är det inte någonting kanske man får räkna med, egentligen?
Lagar man inte vägen - så klagas det.
Lagar man vägen - så klagas det och ska anmälas om det råkar ligga grus under arbetets gång.
Gå ut och ta en promenad i höstvädret, även om det regnar. Umgås med dina bekanta, diskutera någonting annat än allt som media skriver om. Skärma av er, sluta scrolla på aftonbladets app. Sluta prata om massinvandring, om krig - om allt tragiskt.
Fokusera på vad du just nu ser - precis som barn gör.
Lev litegrann.
Andas lite,
våga stå på egna ben och se livet från den ljusa sidan.
Som en låt som sjungs i Life Of Brian - always look on the bright side of life.
Det blir helt enkelt lite lättare då.
allting handlar inte om politik,
terror, rasism och flykingkatastrof.
Det finns mycket värme i landet lagom, där faktiskt en annan verklighet fortgår parallellt med alla nyhetsflash på Aftonbladet, expressen och alla dom andra tidningarna.
Det finns alla vi andra, vi som sörjer, vi som läser och vi som blundar - men ändå känner empati, kärlek och öppnar upp till förståelse för all tragedi i världen.
Det råder flyktingkris, skolmassakern i Trollhättan var det värsta dådet sen 1940-talet i Sverige.
Historian skrivs hela tiden och när våra barnbarn och barnbarnsbarn läser historien i böcker om ett x-antal år så kommer dom inte se början av 2000-talet som en stor tragedi även om det känns som vi enbart lever i en sådan just nu.
Vi ska såklart inte förringa allt som händer, vi ska inte förneka att det finns ondska i världen där människor som minst förtjänar det lider ont. Verkligen inte, men vi måste också få lov att fokusera på allt det där som faktiskt är bra, annars kommer vi förgås och stupa i ruinen av utmattning och av hat.
Det har alltid funnits ondska i världen, dom första världskrigen var ett bevis för det. Långt innan det fanns det mycket hat och fördomar, det kan vi läsa om i historieböcker. Det arv som lämnades efter till oss är någonting som kommer fortgå i generationer. Alla människor har inte ett hjärta, tyvärr kommer det alltid att vara så.
Men det kommer alltid finnas en majoritet med öppenhet och med kärlek, som kommer strida emot det hat som finns för att få världen på rätt köl igen.
Anledningen till den skeva världsbilden som finns idag kan vi mycket tacka media för, dom vill sälja lösnummer och dom vill beröra, men allt för sällan publiceras det om vardagliga saker som gör skillnad.
Vi kämpar mot fördomar och vi kämpar för ett öppet samhälle, och vi har yttrandefriheten - en guldgruva som nyttjas ibland på fel sätt för att sprida propaganda, men som också ger oss möjlighet att uttrycka oss och våra känslor.
Varför finns det behov för att gnälla hela tiden, att hela tiden sträva mot allt som är "fel"?
Jag hörde på nyheterna här om dagen, om alla anmälningar som kommer till trafikverket för att vissa bilister har fått ett stenskott i rutan pga. vägarbete.
Är det inte någonting kanske man får räkna med, egentligen?
Lagar man inte vägen - så klagas det.
Lagar man vägen - så klagas det och ska anmälas om det råkar ligga grus under arbetets gång.
Gå ut och ta en promenad i höstvädret, även om det regnar. Umgås med dina bekanta, diskutera någonting annat än allt som media skriver om. Skärma av er, sluta scrolla på aftonbladets app. Sluta prata om massinvandring, om krig - om allt tragiskt.
Fokusera på vad du just nu ser - precis som barn gör.
Lev litegrann.
Andas lite,
våga stå på egna ben och se livet från den ljusa sidan.
Som en låt som sjungs i Life Of Brian - always look on the bright side of life.
Det blir helt enkelt lite lättare då.
lördag 24 oktober 2015
Livet efter panikångesten
Jag kommer dö,
jag kommer svimma,
jag kan inte andas,
min puls slår fort
jag kommer tappa det
jag kommer förlora förståndet
Vad tusan är det som händer?
Att vara i en grupp med flera, vara i ett varuhus, vara ensam, vara i stora utrymmen, vara i små utrymmet. Allting utlöste panikångesten. Det kunde vara när som helst.
Det kunde vara på natten, då jag vaknade upp och trodde att jag inte andades.
Det kunde komma när jag var på ett varuhus, när jag stod i rulltrappan. Det har varit nära några gånger att jag har svimmat av i rulltrappan.
Det kunde komma i samband med måltid, samtidigt som jag hade min ätstörning.
Det kunde komma när jag satt och tittade på filmen. När jag tog det lugnt, när kroppen började varva ner så började hjärnan och hjärtat gå på högvarv.
Även om förnuftet sa att jag inte kunde dö, att det inte var en infarkt eller att det var någonting farligt, så sprang någonting i hjärnan före förnuftet och låste dörren så att förnuftet inte kunde rädda situationen.
Hyperventilering, yrsel, hjärtklappning och den sista tanken - nu kommer jag dö. Jag är för svag, nu slår hjärtat för sista gången. Mina barn kommer lämnas moderlös, min man kommer förlora sin fru.
Jag dör nu.
Att leva ett normalt liv var ingenting som jag kunde hoppas på, ingenting som jag kunde tänka på. Framtidstron var nu ett stup ner till ett oändligt hål, svart och intetsägande.
Jag skulle aldrig kunna gå och socialisera mig på Öppna Steg, jag kunde inte gå ut på restaurang och äta. Jag skulle inte kunna gå i affärer utan att få panikångest. Jag var missanpassad.
Jag höll mig undan, jag orkade inte. Jag åt inte ordentlig på flera år, för min OCD sa till mig att jag skulle dö om jag åt någonting, jag skulle sätta i halsen och dö.
Min panikångest gjorde att jag kände smärta både psykiskt och fysiskt.
Allt detta begränsade mitt liv, men ändå kämpade jag vidare.
Varje dag led jag av panikångest fler gången än vad jag blinkade om dygnet. Jag förstår inte idag hur jag orkade mig igenom stormen, när jag knappt klarade av att öppna upp mig inför min man.
Jag ville inte vara till last, så har det alltid vara.
Men en dag öppnade jag upp mig inför min man, kröp mig in i hans famn när en panikångest kom. Jag grät, jag grät när vår dotter satt och lekte på sitt rum. Jag sjönk ihop, jag var blottad.
Just där började min utveckling, just där skulle jag hitta min vändpunkt.
Idag var jag på en teater med barnen, Pippis födelsekalas, jag satt i ett rum fullt med barn och vuxna. Lokalen var ljus, det var stimmigt och mycket ljud. I vanliga fall skulle jag flippat ut, men jag kände mig trygg när jag satt där på min stol. Stolt och trygg.
Jag har tagit mig igenom helvetet så många gånger, kommit på ett sätt att ta mig från flaskbotten på en flaska och upp genom öppningen. Jag kan stå på egna ben, jag klarar av att gå runt i affärer, titta runt. Jag kan sitta själv och fika, utan att känna mig uttittad. Utan att känna mig paranoid att folk tittar på mig och dömer mig, skrattar åt mig för att jag är ensam.
Ibland är det sjukt underbart att bara få sitta där, på caféstolen. Dricka kaffe, äta en kaka och titta på människor. Fantisera om vad dom tänker. Bara vara, låta bra tankar florera inuti.
Idag står jag på scen, talar inför människor, jag står naken med min historia. Berättar om mig själv, om alla mina fel - om felen som gick att rätta till. Som med vissa justeringar faktiskt fungerar.
Jag är inte helt fri från panikångesten, men så gott som. Jag kan hantera den, jag kan acceptera den när attacken väl kommer, vilket är extremt sällan.
Alla kan göra framsteg, alla kan bli fria. Alla kan komma hit där jag är,
det gäller bara att hitta sitt sätt att ta sig fram och ge sig fan på att man faktiskt är värd
att känna glädje, att få vara delaktig och att kunna känna sig trygg.
Mitt liv efter panikångesten har gett mig ett nytt kapitel i mitt liv, en nystart. En början på någonting annat, på någonting mer accepterat och fint. Ett öppnare liv.
jag kommer svimma,
jag kan inte andas,
min puls slår fort
jag kommer tappa det
jag kommer förlora förståndet
Vad tusan är det som händer?
Att vara i en grupp med flera, vara i ett varuhus, vara ensam, vara i stora utrymmen, vara i små utrymmet. Allting utlöste panikångesten. Det kunde vara när som helst.
Det kunde vara på natten, då jag vaknade upp och trodde att jag inte andades.
Det kunde komma när jag var på ett varuhus, när jag stod i rulltrappan. Det har varit nära några gånger att jag har svimmat av i rulltrappan.
Det kunde komma i samband med måltid, samtidigt som jag hade min ätstörning.
Det kunde komma när jag satt och tittade på filmen. När jag tog det lugnt, när kroppen började varva ner så började hjärnan och hjärtat gå på högvarv.
Även om förnuftet sa att jag inte kunde dö, att det inte var en infarkt eller att det var någonting farligt, så sprang någonting i hjärnan före förnuftet och låste dörren så att förnuftet inte kunde rädda situationen.
Hyperventilering, yrsel, hjärtklappning och den sista tanken - nu kommer jag dö. Jag är för svag, nu slår hjärtat för sista gången. Mina barn kommer lämnas moderlös, min man kommer förlora sin fru.
Jag dör nu.
Att leva ett normalt liv var ingenting som jag kunde hoppas på, ingenting som jag kunde tänka på. Framtidstron var nu ett stup ner till ett oändligt hål, svart och intetsägande.
Jag skulle aldrig kunna gå och socialisera mig på Öppna Steg, jag kunde inte gå ut på restaurang och äta. Jag skulle inte kunna gå i affärer utan att få panikångest. Jag var missanpassad.
Jag höll mig undan, jag orkade inte. Jag åt inte ordentlig på flera år, för min OCD sa till mig att jag skulle dö om jag åt någonting, jag skulle sätta i halsen och dö.
Min panikångest gjorde att jag kände smärta både psykiskt och fysiskt.
Allt detta begränsade mitt liv, men ändå kämpade jag vidare.
Varje dag led jag av panikångest fler gången än vad jag blinkade om dygnet. Jag förstår inte idag hur jag orkade mig igenom stormen, när jag knappt klarade av att öppna upp mig inför min man.
Jag ville inte vara till last, så har det alltid vara.
Men en dag öppnade jag upp mig inför min man, kröp mig in i hans famn när en panikångest kom. Jag grät, jag grät när vår dotter satt och lekte på sitt rum. Jag sjönk ihop, jag var blottad.
Just där började min utveckling, just där skulle jag hitta min vändpunkt.
Idag var jag på en teater med barnen, Pippis födelsekalas, jag satt i ett rum fullt med barn och vuxna. Lokalen var ljus, det var stimmigt och mycket ljud. I vanliga fall skulle jag flippat ut, men jag kände mig trygg när jag satt där på min stol. Stolt och trygg.
Jag har tagit mig igenom helvetet så många gånger, kommit på ett sätt att ta mig från flaskbotten på en flaska och upp genom öppningen. Jag kan stå på egna ben, jag klarar av att gå runt i affärer, titta runt. Jag kan sitta själv och fika, utan att känna mig uttittad. Utan att känna mig paranoid att folk tittar på mig och dömer mig, skrattar åt mig för att jag är ensam.
Ibland är det sjukt underbart att bara få sitta där, på caféstolen. Dricka kaffe, äta en kaka och titta på människor. Fantisera om vad dom tänker. Bara vara, låta bra tankar florera inuti.
Idag står jag på scen, talar inför människor, jag står naken med min historia. Berättar om mig själv, om alla mina fel - om felen som gick att rätta till. Som med vissa justeringar faktiskt fungerar.
Jag är inte helt fri från panikångesten, men så gott som. Jag kan hantera den, jag kan acceptera den när attacken väl kommer, vilket är extremt sällan.
Alla kan göra framsteg, alla kan bli fria. Alla kan komma hit där jag är,
det gäller bara att hitta sitt sätt att ta sig fram och ge sig fan på att man faktiskt är värd
att känna glädje, att få vara delaktig och att kunna känna sig trygg.
Mitt liv efter panikångesten har gett mig ett nytt kapitel i mitt liv, en nystart. En början på någonting annat, på någonting mer accepterat och fint. Ett öppnare liv.
söndag 27 september 2015
Jag är inte rasist men..
Nazister/Rasister/Främlingsfientliga/SD-sympatitörer/jag-är-inte-rasist-MEN
"Jag vill hellre se Putin som president än Löfven".
För det första, Löfven kan aldrig bli president - han är en statsminister.
Oavsett vem som sitter som statsminister så kan vi inte tillåta att Jimmy Åkesson eller något annat främlingsfientligt parti få chansen att sitta på den platsen.
Vi har inga gränser i Europa, även om flera vill hävda detta och sätter upp taggtråd och tillåter militärer att kasta tårgas i spädbarns ögon. Dessa ovanstående människor är för sånt här beteende. Min frågan är då om dessa människor har barn, om dom skulle vilja utsätta dessa för tårgas, misshandel och svält?
Man kan också visst skylla bristen på platser på äldreboendet på flyktingar. Snart kan man väl skylla på att man inte hittar kantareller på flyktingar eftersom dom tvingas sova på gräset där kantareller MÖJLIGTVIS kan växa.
Ovanstående personer som tillhör kategorierna, vill endast ha etniskt svenska i detta land. Vi är invandrade hit från början (visst, det boende neandertalare här. Kanske är ni släktingar med dessa, men inte utvecklats som alla vi andra). Är det då vår rätt att hävda att vi äger det här landet?
Kan vi räkna danmarks befolkning som svenska med tanke på att Lund var en dansk stad år 1104? Är dom etniska?
Vi har även historisk invandring som innebar att finländare, tyskar, fransmän m.fl. invandrade till Sverige. Flera av oss som är bosatta här har band även till Centralamerika.
Så vad är svenskt, egentligen? Vart går gränsen?
"Vi ska ta hand om våra först", våra egna? Hur ska vi göra det när vi har kompetensbrist i olika yrkeskategorier som är livsnödvändigt för att upprätthålla kvalitén i t.ex. vården?
Ni som har läst Svenska B på gymnasienivå, som faktiskt hänger med, vet att Sverige är beroende av arbetskraftsinvandring.
Vi har brist på många olika områden, lärare, läkare m.fl. Många "flyktingar"besitter just den här kunskapen som vi behöver här i "vårt Sverige".
För att återkomma till den idiotiska kommentaren nästan längst upp, det där om att dom vill ha Putin som president. Jag råder er att flytta ner till Ryssland, anslut till hans arme. Stöd kärnvapenkrig, döda befolkningen i Syrien.
Nej, förresten. Det ligger ju inte i er tro, ni skulle ju bli invandrare i deras land. Ni skulle snylta på deras välfärd.
Men säg så här, att vi med empati här i Sverige bistår med resurser så kan ni främlingsfientliga åka ner och hjälpa Syriens flyktingar att stanna kvar och ge hjälp på plats så slipper dom leva som parasiter på vår välfärd? Det känns som en bra lösning för alla, eller är det för riskabelt att åka ned?
Ni som kommer med äldre statistik från "källan" flashback eller liknande sidor, bemöda er inte. Ni med otillräcklig kunskap, bemöda er inte heller att diskutera eller debattera eftersom den fakta ni besitter är en tolkning av verkligheten som ni lever i som är långt från den sanna verkligheten.
Nej, man kan inte skylla på immigranter för att äldre inte får plats på äldreboende, för där bor inte flyktingar. Socialtjänsten strävar efter att så många som möjligt ska få bo hemma. Vi som jobbar/har jobbat inom vården vet att dom flesta faktiskt vill bo hemma. Sen finns det enstaka människor som borde få en plats, självfallet. Men ibland fungerar faktiskt lösningen med hemvård, ett fikabesök, hjälp med städet och tillsyn så att personer i fråga får i sig mat och slipper sitta ensam.
Tack för mig.
"Jag vill hellre se Putin som president än Löfven".
För det första, Löfven kan aldrig bli president - han är en statsminister.
Oavsett vem som sitter som statsminister så kan vi inte tillåta att Jimmy Åkesson eller något annat främlingsfientligt parti få chansen att sitta på den platsen.
Vi har inga gränser i Europa, även om flera vill hävda detta och sätter upp taggtråd och tillåter militärer att kasta tårgas i spädbarns ögon. Dessa ovanstående människor är för sånt här beteende. Min frågan är då om dessa människor har barn, om dom skulle vilja utsätta dessa för tårgas, misshandel och svält?
Man kan också visst skylla bristen på platser på äldreboendet på flyktingar. Snart kan man väl skylla på att man inte hittar kantareller på flyktingar eftersom dom tvingas sova på gräset där kantareller MÖJLIGTVIS kan växa.
Ovanstående personer som tillhör kategorierna, vill endast ha etniskt svenska i detta land. Vi är invandrade hit från början (visst, det boende neandertalare här. Kanske är ni släktingar med dessa, men inte utvecklats som alla vi andra). Är det då vår rätt att hävda att vi äger det här landet?
Kan vi räkna danmarks befolkning som svenska med tanke på att Lund var en dansk stad år 1104? Är dom etniska?
Vi har även historisk invandring som innebar att finländare, tyskar, fransmän m.fl. invandrade till Sverige. Flera av oss som är bosatta här har band även till Centralamerika.
Så vad är svenskt, egentligen? Vart går gränsen?
"Vi ska ta hand om våra först", våra egna? Hur ska vi göra det när vi har kompetensbrist i olika yrkeskategorier som är livsnödvändigt för att upprätthålla kvalitén i t.ex. vården?
Ni som har läst Svenska B på gymnasienivå, som faktiskt hänger med, vet att Sverige är beroende av arbetskraftsinvandring.
Vi har brist på många olika områden, lärare, läkare m.fl. Många "flyktingar"besitter just den här kunskapen som vi behöver här i "vårt Sverige".
För att återkomma till den idiotiska kommentaren nästan längst upp, det där om att dom vill ha Putin som president. Jag råder er att flytta ner till Ryssland, anslut till hans arme. Stöd kärnvapenkrig, döda befolkningen i Syrien.
Nej, förresten. Det ligger ju inte i er tro, ni skulle ju bli invandrare i deras land. Ni skulle snylta på deras välfärd.
Men säg så här, att vi med empati här i Sverige bistår med resurser så kan ni främlingsfientliga åka ner och hjälpa Syriens flyktingar att stanna kvar och ge hjälp på plats så slipper dom leva som parasiter på vår välfärd? Det känns som en bra lösning för alla, eller är det för riskabelt att åka ned?
Ni som kommer med äldre statistik från "källan" flashback eller liknande sidor, bemöda er inte. Ni med otillräcklig kunskap, bemöda er inte heller att diskutera eller debattera eftersom den fakta ni besitter är en tolkning av verkligheten som ni lever i som är långt från den sanna verkligheten.
Nej, man kan inte skylla på immigranter för att äldre inte får plats på äldreboende, för där bor inte flyktingar. Socialtjänsten strävar efter att så många som möjligt ska få bo hemma. Vi som jobbar/har jobbat inom vården vet att dom flesta faktiskt vill bo hemma. Sen finns det enstaka människor som borde få en plats, självfallet. Men ibland fungerar faktiskt lösningen med hemvård, ett fikabesök, hjälp med städet och tillsyn så att personer i fråga får i sig mat och slipper sitta ensam.
Tack för mig.
måndag 21 september 2015
Vi alla är lite dumma i huvudet
Idag stod jag framför en klass som läser socialpsykiatri och som ska ut i arbetslivet. Deras första termin klampade jag in,
sorterade ut alla tegelstenar från min ryggsäck,
blottade alla min kort.
Föreläsningen gick bra, elverna var intresserade och hade fokus på det jag sa hela tiden.
Jag var arg, jag var ledsen, jag var glad och jag var optimistiskt.
Alla känslor var blottade,
precis som det ska vara när man pratar om något så känslosamt.
Jag lät grupperna diskutera om vad som är friskt och vad som är sjukt,
vi staplade upp och hade handuppräckning.
Ungefär 90 procent av klassen hade känt ångest, varit deprimerade och hade känt som många gör som lider av psykisk ohälsa.
Ingen räckte upp handen på om dom kände glädje hela tiden. Ingen såg sig ha allt.
Dom hade fötterna på jorden när jag frågade om hur många som lider eller kände någon som lider av psykisk ohälsa.
Många trodde att det var högt över 90%, när sanningen ligger på 75% av befolkningen.
Älskar dessa elever på högskolan väst, vilken insikt! Vilken öppenhet.
Efter avslutat diskussion så ville jag framföra att vi alla är mer eller mindre dumma i huvudet, om man ska gå på samhällets normer eftersom vi nästan var närma 100% som hade lidit eller lider av psykisk ohälsa.
Det blev mycket allvar men också mycket skratt.
En bra föreläsning helt enkelt.
sorterade ut alla tegelstenar från min ryggsäck,
blottade alla min kort.
Föreläsningen gick bra, elverna var intresserade och hade fokus på det jag sa hela tiden.
Jag var arg, jag var ledsen, jag var glad och jag var optimistiskt.
Alla känslor var blottade,
precis som det ska vara när man pratar om något så känslosamt.
Jag lät grupperna diskutera om vad som är friskt och vad som är sjukt,
vi staplade upp och hade handuppräckning.
Ungefär 90 procent av klassen hade känt ångest, varit deprimerade och hade känt som många gör som lider av psykisk ohälsa.
Ingen räckte upp handen på om dom kände glädje hela tiden. Ingen såg sig ha allt.
Dom hade fötterna på jorden när jag frågade om hur många som lider eller kände någon som lider av psykisk ohälsa.
Många trodde att det var högt över 90%, när sanningen ligger på 75% av befolkningen.
Älskar dessa elever på högskolan väst, vilken insikt! Vilken öppenhet.
Efter avslutat diskussion så ville jag framföra att vi alla är mer eller mindre dumma i huvudet, om man ska gå på samhällets normer eftersom vi nästan var närma 100% som hade lidit eller lider av psykisk ohälsa.
Det blev mycket allvar men också mycket skratt.
En bra föreläsning helt enkelt.
onsdag 16 september 2015
Att vara min vän.
Att vara min vän är inte så komplicerat,
det behövs bara lite förståelse.
Någonting jag kan lova är att jag kommer göra allting för dig, helt utan att begära någonting tillbaka. Jag kommer finnas där, ställa upp och bara finnas.
Vissa dagar kanske jag inte alltid har lika mycket energi, men jag kommer ändå lyssna.
Vissa dagar när jag själv mår dåligt, så kräver jag inte att du ska lyssna, men det vore trevligt att ha ett bollplank.
Jag kräver inte att du ska höra av dig, för jag vet att jag kan vara lika värdelös på att höra av mig. Ibland orkar inte min hjärna att processa eller att vara social i ett samtal. Ibland ger telefonen till och med mig ångest. Därför är det bäst att träffas på riktigt, för det är där jag får mest utbyte.
Jag kommer älska dig villkorslöst, även om jag precis har mött dig. Jag är öppensinnad, jag dömer inte dig om du inte dömer mig. Jag skiter fullständigt i om du har stökigt hemma, om du kommer i mjukiskläder till mig.
Du ska vara bekväm och förlita dig på att jag förstår dig.
Att vara min vän kanske inte alltid är lätt, jag har mina dagar. Antingen är dom maniska eller så är jag djup under isen. Oftast så blir jag piggare av ett samtal eller ett besök.
Jag kan inte inte alltid höra av mig när jag mår dåligt, eftersom det krävs energi som jag inte har.
Så jag behöver en vän som förstår, som faktiskt hör av sig ibland. Som är ödmjuk och som vill lyssna på MIG. Jag vill inte bara behöva lyssna, utan jag vill kunna prata också - om mig själv ibland.
Jag lyssnar gärna, men ibland vill jag också kunna vädra tankar.
Jag gillar inte att prata om vädret och om andra I-landsproblem, jag gillar djupa samtal. Jag älskar att skratta, jag älskar att få syna allting i detalj och skratta åt saker som egentligen inte är roliga för andra.
Jag kräver inte att du ska ha samma värderingar som mig eller alltid tycka som mig, men om jag ska ha förståelse för dina ståndpunkter så ska du ha förståelse för mina. Alla är vi olika, och olikheter är bra. Det är inget hinder att tycka olika, det är ju det som gör oss unika och intressanta.
Så för att vara min vän krävs,
förståelse, empati, ödmjukhet, lojalitet och att man är öppensinnad.
Vill man ha pluspoäng så bjud gärna över mig på en kaffe ibland.
Svårare än så är det inte.
Jag är inte olik någon annan, trots att jag är som jag. Jag är bara mig själv, och det är också något jag kräver för dig.
Jag har inte många vänner, jag har bekanta och arbetskamrater. För mig är det svårt att veta vart jag har dom. Jag har aldrig haft riktiga vänner under min uppväxt och jag får sällan frågan hur det är. Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till vänner.
det behövs bara lite förståelse.
Någonting jag kan lova är att jag kommer göra allting för dig, helt utan att begära någonting tillbaka. Jag kommer finnas där, ställa upp och bara finnas.
Vissa dagar kanske jag inte alltid har lika mycket energi, men jag kommer ändå lyssna.
Vissa dagar när jag själv mår dåligt, så kräver jag inte att du ska lyssna, men det vore trevligt att ha ett bollplank.
Jag kräver inte att du ska höra av dig, för jag vet att jag kan vara lika värdelös på att höra av mig. Ibland orkar inte min hjärna att processa eller att vara social i ett samtal. Ibland ger telefonen till och med mig ångest. Därför är det bäst att träffas på riktigt, för det är där jag får mest utbyte.
Jag kommer älska dig villkorslöst, även om jag precis har mött dig. Jag är öppensinnad, jag dömer inte dig om du inte dömer mig. Jag skiter fullständigt i om du har stökigt hemma, om du kommer i mjukiskläder till mig.
Du ska vara bekväm och förlita dig på att jag förstår dig.
Att vara min vän kanske inte alltid är lätt, jag har mina dagar. Antingen är dom maniska eller så är jag djup under isen. Oftast så blir jag piggare av ett samtal eller ett besök.
Jag kan inte inte alltid höra av mig när jag mår dåligt, eftersom det krävs energi som jag inte har.
Så jag behöver en vän som förstår, som faktiskt hör av sig ibland. Som är ödmjuk och som vill lyssna på MIG. Jag vill inte bara behöva lyssna, utan jag vill kunna prata också - om mig själv ibland.
Jag lyssnar gärna, men ibland vill jag också kunna vädra tankar.
Jag gillar inte att prata om vädret och om andra I-landsproblem, jag gillar djupa samtal. Jag älskar att skratta, jag älskar att få syna allting i detalj och skratta åt saker som egentligen inte är roliga för andra.
Jag kräver inte att du ska ha samma värderingar som mig eller alltid tycka som mig, men om jag ska ha förståelse för dina ståndpunkter så ska du ha förståelse för mina. Alla är vi olika, och olikheter är bra. Det är inget hinder att tycka olika, det är ju det som gör oss unika och intressanta.
Så för att vara min vän krävs,
förståelse, empati, ödmjukhet, lojalitet och att man är öppensinnad.
Vill man ha pluspoäng så bjud gärna över mig på en kaffe ibland.
Svårare än så är det inte.
Jag är inte olik någon annan, trots att jag är som jag. Jag är bara mig själv, och det är också något jag kräver för dig.
Jag har inte många vänner, jag har bekanta och arbetskamrater. För mig är det svårt att veta vart jag har dom. Jag har aldrig haft riktiga vänner under min uppväxt och jag får sällan frågan hur det är. Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till vänner.
tisdag 15 september 2015
Hur mår du? Hur mår jag?
Hur jag mår, det är en komplex fråga som har flera svar.
Det är bra, det är inte så bra. Det är skit, det är toppen och det är åt helvete. Typ alltihop samtidigt. Jag kan inte bestämma mig, eftersom mina tankar är det som styr mitt mående. Ena sekunden kan jag vara på topp, sen stupar jag ner.
Jag kan vara skitglad över en sak ena dagen, för att sedan ligga och skaka av ångest senare på kvällen eller vara förlamad av ångest dagen efter över samma sak.
Jag är helt upp och ner och på avian.
Jag är nog lite allt möjligt, utan bokstavskombinationer eller med dom. Det säger ju ingenting ändå, men rätt medicinering vore ju rätt trevligt.
Jag känner igen dragen lite sen jag anordnade den där demonstrationen i Lidköping för 3 år sedan. Då hade jag någon energi som gjorde att jag anordnade demonstration och namninsamling. Jag bodde i tidningar, tv och på radion.
Under denna tid stupade jag.
Jag känner att jag kanske har gjort det misstaget igen, engagerat mig och inte sparat på energin. Jag startade mitt företag, fan, det är någonting jag har velat göra LÄNGE, men aldrig tagit steget. Nu står jag här, ett telefonsamtal bort från att ringa psykiatrin för att mäkta med livet.
Sen tror jag inte att mitt telefonsamtal gör någon nytta för mig i alla fall. Att komma intill och få komma på besök på psykiatrin krävs, ptja, jag vet inte vad som krävs. Men mer än vad jag har.
Mer än ångestsyndrom, djup depression, OCD och lite annat smått och gott.
Om jag tjatar så kanske jag kan få en telefontid om nån vecka. Så kanske jag kan få lite mer tabletter utskrivna.
Man släcker inte elden för att man gömmer den, utan man måste släcka den på rätt sätt. Mediciner kan hjälpa, men man måste släcka lågan så det bara glöder så man kan börja arbeta sig framåt. Ett samtal, öga mot öga. Kanske inte bara ett samtal, utan kanske flera. Väldigt många på ett ungefär, på en höft.
Jag har varit på psykiatrin 5-6 gånger, jag har fått träffa en psykiatriker två gånger av dessa. Ungefär en halvtimme vardera.
Undrar om man kan skräddarsy ett liv för mig, eller om jag kommer fortsätta pusha mig för att sedan åter gå in i väggen och stupa ner hårt?
Jag vill mer än vad jag orkar, det är frustrerande. Antar att jag behöver en paus, samtidigt som livet måste fortsätta där man inte har råd att ta en paus.
söndag 13 september 2015
Vad är framgång?
Vad är framgång?
Är det enbart karriär? Kan framgång bara mötas med verkligheten, så som i arbete?
Framgång kan vara känslomässigt, att man tar sig någonstans och rör sig framåt. Att man inte längre står stilla, utan att man med små steg tar sig fram. Tar man stora steg, missar man ibland möjligheterna som finns mittemellan stegen.
När man tar stora steg är risken också att man vrickar foten och faller ned, hårt och smärtsamt. Därför är det bättre att ta små steg, för då är det lättare att hitta balansen om man är påväg att ramla.
Skulle man ändå ramla omkull, så blir fallet inte lika hårt.
När man har en topp med energi, inombords, då vill man väldigt mycket. Man ska förändra och man ska leva livet. När man sedan dalar igen, blir man fråntagen allt det där man precis börjat bygga upp.
För mig håller jag igång, när jag är uppe på toppen, några dagar för att sedan falla ned igen. Kanske inte lika djupt alla gånger, utan bara till insikt att jag inte borde skynda på, kanske skynda långsamt, men inte ha bråttom att ta sig framåt.
För mig har framgång aldrig handlat om att landa känslomässigt stabilt, att acceptera att jag inte klarar av allting som jag skulle vilja. Utan jag har kört på, och kört slut på mig själv. Mått dåligt och beklagat mig över allt jag inte har kunnat - istället för att fokusera på det jag FAKTISKT kan göra.
Jag är inte som alla andra, det har jag länge vetat och accepterat. Men ändå, så har jag viljat ta mig någonstans dit jag inte vill egentligen eller mäktar med.
Jag har läst till många olika saker, utmanat mig själv. Börjat klättra för att övervinna rädsla, jag har börjat föreläsa för att få bättre självkänsla och få nå ut med allt det jag har varit med om.
Utmaning är ingenting fel i sig, men man måste först stanna upp och tänka på saker man egentligen vill och inte bara någonting som man måste. För måsten är någonting man sätter upp själv, oftast.
"Jag måste städa nu", varför behöver jag? Kan jag inte vänta tills imorgon? Vad gör det om dammråttorna snart attackerar mig under soffan, jag behöver inte krypa där. Jag kan ta upp fötterna i soffan istället och dra filten över mig och dricka te.
PRIORITERA dina måsten. Sätt delmål. Utan delmål så kan man inte nå sitt mål. Det blir en väldigt svår balansgång att nå ett mål direkt, för sträckan är lång.
När jag funderade vidare, om det här med alla saker man inte kan. Dom saker man kan då? Dom saker man har möjlighet till?
Jag har dragit en parallell med löpning. Jag har ett dåligt knä sen 15 år tillbaka, jag kan inte springa eller jogga. Jag kan inte stå på ett löpband eller på en crosstrainer. Det har varit deppigt att inte kunna det "alla andra kan". Men finns det bara dom alternativen? Man måste tänka outside the box.
Jag började spåna, för röra mig vill jag. Det mår jag bra av. Att utmana mig på det sättet, det mår jag också bra av. Så jag införskaffade mig ett par inlines och stavar. Och gissa om det gick bra?
DET GICK SKITBRA! Mitt alternativ fungerade, och jag behövde inte längre fokusera på vad jag inte kunde göra - utan glädjas av det jag helt plötsligt kunde göra.
Sätt inga hinder, mura in upp en vägg utan att sätta en dörr i väggen.
Ibland kommer jag må skit och ångesten kommer krama om mig rejält. Ångesten kommer krama ur varje energidroppe ur mig, men det ska inte vara något nederlag. Det är ju därför jag föreläser, för att få en acceptans kring psykisk ohälsa. Därför måste jag acceptera mig själv när jag mår dåligt och att det är okej, annars vore det dubbelmoraliskt.
Må bra, må dåligt. Jämför dig aldrig med någon annan, för du kommer aldrig kunna vara någon annan, men då kan ta chansen och våga vara dig själv.
Kram på er!
Är det enbart karriär? Kan framgång bara mötas med verkligheten, så som i arbete?
Framgång kan vara känslomässigt, att man tar sig någonstans och rör sig framåt. Att man inte längre står stilla, utan att man med små steg tar sig fram. Tar man stora steg, missar man ibland möjligheterna som finns mittemellan stegen.
När man tar stora steg är risken också att man vrickar foten och faller ned, hårt och smärtsamt. Därför är det bättre att ta små steg, för då är det lättare att hitta balansen om man är påväg att ramla.
Skulle man ändå ramla omkull, så blir fallet inte lika hårt.
När man har en topp med energi, inombords, då vill man väldigt mycket. Man ska förändra och man ska leva livet. När man sedan dalar igen, blir man fråntagen allt det där man precis börjat bygga upp.
För mig håller jag igång, när jag är uppe på toppen, några dagar för att sedan falla ned igen. Kanske inte lika djupt alla gånger, utan bara till insikt att jag inte borde skynda på, kanske skynda långsamt, men inte ha bråttom att ta sig framåt.
För mig har framgång aldrig handlat om att landa känslomässigt stabilt, att acceptera att jag inte klarar av allting som jag skulle vilja. Utan jag har kört på, och kört slut på mig själv. Mått dåligt och beklagat mig över allt jag inte har kunnat - istället för att fokusera på det jag FAKTISKT kan göra.
Jag är inte som alla andra, det har jag länge vetat och accepterat. Men ändå, så har jag viljat ta mig någonstans dit jag inte vill egentligen eller mäktar med.
Jag har läst till många olika saker, utmanat mig själv. Börjat klättra för att övervinna rädsla, jag har börjat föreläsa för att få bättre självkänsla och få nå ut med allt det jag har varit med om.
Utmaning är ingenting fel i sig, men man måste först stanna upp och tänka på saker man egentligen vill och inte bara någonting som man måste. För måsten är någonting man sätter upp själv, oftast.
"Jag måste städa nu", varför behöver jag? Kan jag inte vänta tills imorgon? Vad gör det om dammråttorna snart attackerar mig under soffan, jag behöver inte krypa där. Jag kan ta upp fötterna i soffan istället och dra filten över mig och dricka te.
PRIORITERA dina måsten. Sätt delmål. Utan delmål så kan man inte nå sitt mål. Det blir en väldigt svår balansgång att nå ett mål direkt, för sträckan är lång.
När jag funderade vidare, om det här med alla saker man inte kan. Dom saker man kan då? Dom saker man har möjlighet till?
Jag har dragit en parallell med löpning. Jag har ett dåligt knä sen 15 år tillbaka, jag kan inte springa eller jogga. Jag kan inte stå på ett löpband eller på en crosstrainer. Det har varit deppigt att inte kunna det "alla andra kan". Men finns det bara dom alternativen? Man måste tänka outside the box.
Jag började spåna, för röra mig vill jag. Det mår jag bra av. Att utmana mig på det sättet, det mår jag också bra av. Så jag införskaffade mig ett par inlines och stavar. Och gissa om det gick bra?
DET GICK SKITBRA! Mitt alternativ fungerade, och jag behövde inte längre fokusera på vad jag inte kunde göra - utan glädjas av det jag helt plötsligt kunde göra.
Sätt inga hinder, mura in upp en vägg utan att sätta en dörr i väggen.
Ibland kommer jag må skit och ångesten kommer krama om mig rejält. Ångesten kommer krama ur varje energidroppe ur mig, men det ska inte vara något nederlag. Det är ju därför jag föreläser, för att få en acceptans kring psykisk ohälsa. Därför måste jag acceptera mig själv när jag mår dåligt och att det är okej, annars vore det dubbelmoraliskt.
Må bra, må dåligt. Jämför dig aldrig med någon annan, för du kommer aldrig kunna vara någon annan, men då kan ta chansen och våga vara dig själv.
Kram på er!
onsdag 9 september 2015
Psykisk förkylning och den fysiska smärtan.
Jag vill så mycket, men min hjärna har ett RAM-minne som en PC från 1990. Det går inte spela Far Cry på en dator med såpass lite RAM som det var på den tiden - även om viljan finns.
Gårdagen började galet bra, kom till Håkantorps Ägg där jag har extraknäckt ett tag nu. Jag är så otroligt tacksam över att jag fått komma dit och jobba, för arbetsgruppen helt underbar. Så dagen flöt på precis som den brukar och allting var bra tills jag slutade.
Jag skulle på arbetsintervju, jag var inte direkt nervös innan. Men plötsligt satt jag där, framför tre personer som skulle granska mig, som antingen skulle ge mig godkänt eller ickegodkänt. Jag gillar inte att spela allan, låtsas om som jag är någonting jag inte är. Så jag spelade på mig-själv-kortet, för jag tror att det gör mycket mer. Ödmjukhet och inte säga att man har mer i bagaget än vad man faktiskt har när det kommer till erfarenheter och kunskap.
Till slut stod jag och två andra transportplanerare och snackade hockey, såklart höll dom på fel lag, men dom var helt okej ändå!
Efteråt åkte jag hem till det fantastiska paret Anneli och Nancy ute i Elling. Dom gör om gården till en Grön Arena (vilket jag hoppas att det blir). Gick runt i ladugården som ska bli en konferanssal tillsammans med en mötesplats på lika villkor.
Vi gick in och Anneli skulle glänsa lite genom att bränna bröd i ugnen, men det var gott ändå! ;-)
Drack kaffe, åt smörgåsarna och pratade högt och lågt om allting och ingenting.
Vi gick sedan upp på Annelis kontor och planerade aktiviteter som vi vill genomföra. Steg ett är att marknadsföra och genomför evenemanget "Hur når vi hälsa och lär oss acceptera våra och andras funktionssätt".
Sedan fick jag åka hem för att käka en räkmacka med mannen i mitt liv och blega på urusel fotboll.
På vägen hem var jag helt slutpumpad av energi, min hjärna la av och jag mådde piss.
Jag var trött, så trött. Hjärntrötthet tillsammans med fysisk utmattning är ingen höjdare. Hade haft en panikattack tidigare på dagen, så den låg väl och gottade till sig antar jag.
Alla intryck, press och händelser gjorde så hjärnan inte pallade med. Kom hem vid kvart i nio, tittade en stund på den fruktansvärda och pinsamma matchen mellan Österrike och Sverige.
Gick upp och la mig i en olustig kostym, alltså kroppen full med oro och ångest.
Vaknade då och då på natten. Drömde jobbiga drömmar. Sen ringde klockan, bara att gå upp. Planerade att komma något tidigare till jobbet idag, men min kropp protesterade. Jag vaknade nämligen upp med världens knävärk. Det har aldrig blivit bra efter operationen, så även om viljan fanns att åka iväg så protesterade knät. Kunde knappt ta mig ned för trappan.
Ångesten svällde över som en våg, en tsunami av känslor. Hela kroppen kändes bortdomnad, det enda som höll mig kvar på jorden var knäsmärtan.
Fick svälja min vilja att åka iväg till jobbet, messa till en person på jobbet. Efteråt fick jag ta en naproxen och attarax för att klara av att slappna av och släcka olustighetskänslan ett tag.
Blev helt däckad av medicinerna. Huvudet blev tungt, men ångesten höll sig väck och knäsmärtan hade minskat något.
Låg där ett par timmar, sen kom jag ned till min underbara man som satt och byggde tågbana med minstingen. Jag log inombords, tänk vilken tur man har haft ändå, att få skapa en familj. Att ha skapat tre barn och vara gift. Jag har en egen familj, en lycka som ingen ångest eller motgång kan ta bort från mig.
Staplade fram, satte mig i fåtöljen bakom dom och såg på. Nöjd över att ångesten hade minskat, att knät inte värkte speciellt mycket tack vare smärtstillande.
Nu sitter jag här i soffan, barnen är i skolan och på förskolan. Jag återhämtar mig från min plötsliga psykiska förkylning och från min fysiska smärta.
Egentligen hade jag viljat gå ut och gå en långpromenad, andas in den frisk höstluften. Men just nu får jag acceptera att jag är begränsad. Nu får jag försöka göra någonting annat, som jag kan göra.
Så här är det att leva med ett annat funktionssätt,
så här är det att leva ett vanligt liv.
Det går upp och ner, för mig händer det bara lite oftare och innehåller lite loopar.
Men att vara någon annan utan det jag har,
det vill jag inte. För jag har allt, plus lite extra.
Gårdagen började galet bra, kom till Håkantorps Ägg där jag har extraknäckt ett tag nu. Jag är så otroligt tacksam över att jag fått komma dit och jobba, för arbetsgruppen helt underbar. Så dagen flöt på precis som den brukar och allting var bra tills jag slutade.
Jag skulle på arbetsintervju, jag var inte direkt nervös innan. Men plötsligt satt jag där, framför tre personer som skulle granska mig, som antingen skulle ge mig godkänt eller ickegodkänt. Jag gillar inte att spela allan, låtsas om som jag är någonting jag inte är. Så jag spelade på mig-själv-kortet, för jag tror att det gör mycket mer. Ödmjukhet och inte säga att man har mer i bagaget än vad man faktiskt har när det kommer till erfarenheter och kunskap.
Till slut stod jag och två andra transportplanerare och snackade hockey, såklart höll dom på fel lag, men dom var helt okej ändå!
Efteråt åkte jag hem till det fantastiska paret Anneli och Nancy ute i Elling. Dom gör om gården till en Grön Arena (vilket jag hoppas att det blir). Gick runt i ladugården som ska bli en konferanssal tillsammans med en mötesplats på lika villkor.
Vi gick in och Anneli skulle glänsa lite genom att bränna bröd i ugnen, men det var gott ändå! ;-)
Drack kaffe, åt smörgåsarna och pratade högt och lågt om allting och ingenting.
Vi gick sedan upp på Annelis kontor och planerade aktiviteter som vi vill genomföra. Steg ett är att marknadsföra och genomför evenemanget "Hur når vi hälsa och lär oss acceptera våra och andras funktionssätt".
Sedan fick jag åka hem för att käka en räkmacka med mannen i mitt liv och blega på urusel fotboll.
På vägen hem var jag helt slutpumpad av energi, min hjärna la av och jag mådde piss.
Jag var trött, så trött. Hjärntrötthet tillsammans med fysisk utmattning är ingen höjdare. Hade haft en panikattack tidigare på dagen, så den låg väl och gottade till sig antar jag.
Alla intryck, press och händelser gjorde så hjärnan inte pallade med. Kom hem vid kvart i nio, tittade en stund på den fruktansvärda och pinsamma matchen mellan Österrike och Sverige.
Gick upp och la mig i en olustig kostym, alltså kroppen full med oro och ångest.
Vaknade då och då på natten. Drömde jobbiga drömmar. Sen ringde klockan, bara att gå upp. Planerade att komma något tidigare till jobbet idag, men min kropp protesterade. Jag vaknade nämligen upp med världens knävärk. Det har aldrig blivit bra efter operationen, så även om viljan fanns att åka iväg så protesterade knät. Kunde knappt ta mig ned för trappan.
Ångesten svällde över som en våg, en tsunami av känslor. Hela kroppen kändes bortdomnad, det enda som höll mig kvar på jorden var knäsmärtan.
Fick svälja min vilja att åka iväg till jobbet, messa till en person på jobbet. Efteråt fick jag ta en naproxen och attarax för att klara av att slappna av och släcka olustighetskänslan ett tag.
Blev helt däckad av medicinerna. Huvudet blev tungt, men ångesten höll sig väck och knäsmärtan hade minskat något.
Låg där ett par timmar, sen kom jag ned till min underbara man som satt och byggde tågbana med minstingen. Jag log inombords, tänk vilken tur man har haft ändå, att få skapa en familj. Att ha skapat tre barn och vara gift. Jag har en egen familj, en lycka som ingen ångest eller motgång kan ta bort från mig.
Staplade fram, satte mig i fåtöljen bakom dom och såg på. Nöjd över att ångesten hade minskat, att knät inte värkte speciellt mycket tack vare smärtstillande.
Nu sitter jag här i soffan, barnen är i skolan och på förskolan. Jag återhämtar mig från min plötsliga psykiska förkylning och från min fysiska smärta.
Egentligen hade jag viljat gå ut och gå en långpromenad, andas in den frisk höstluften. Men just nu får jag acceptera att jag är begränsad. Nu får jag försöka göra någonting annat, som jag kan göra.
Så här är det att leva med ett annat funktionssätt,
så här är det att leva ett vanligt liv.
Det går upp och ner, för mig händer det bara lite oftare och innehåller lite loopar.
Men att vara någon annan utan det jag har,
det vill jag inte. För jag har allt, plus lite extra.
onsdag 26 augusti 2015
Ångest som vänder upp och ner på allt.
Ångest, min kära ångest. Det är du och jag, hand i hand. Jag gillar dig inte alls, men du är en del av mig och det får jag acceptera. Men vi måste komma överens om att du inte behöver vara så tätt intill när du väl kommer på besök, du behöver inte klamra dig fast och göra så att jag skakar.
Du kommer när jag är trött, när jag inte orkar bära mig själv. Men du hjälper inte till genom att göra mig ofokuserad och knäsvag. Du hjälper mig inte med att ge mig glömska och koncentrationssvårigheter.
Du har ingenting med min omgivning att göra, du har ingenting att göra med om jag har det bra eller inte. Du kommer bara oinbjuden ändå.
Jag har det alldeles underbart här jag står, jag står i ett hem fyllt med kärlek. Med barn, men man och med allt jag behöver.
Det är inte det ångest handlar om, ångest är en känsla. Det finns ingen logik när det kommer till ångest.
Många ser en som svag när man faller ihop platt, när man inte orkar resa sig och beklagar sig över att man mår dåligt.
Allting handlar inte om miljö, utan hur hjärnan fungerar eller inte fungerar i detta fall. Yttre faktorer har ramlat in och beter sig som en parasit inne i mitt huvud just nu.
Det är arbetslöshet, det är trötthet, slaget mot huvudet här om dagen, det är inkomstbortfall, det är oro för framtiden, det är ovissheten, det är gamla tankar och det är många fler ospecifika tankar som snurrar runt. Det är en karusell i hela kroppen, en jordbävning. Inte konstigt att jag skakar.
Ni vet att när man mår dåligt, så kommer allt tillbaka och med min bakgrund så förstärks allting. Det är våldtäkterna, det är missbruket, mobbningen och allt det där. Det känns som igår och allting blir verklighet igen.
Att kapa band med det som en gång har varit går inte alltid, eftersom det alltid kommer vara en del av mig.
Kristian Hjort frågade mig igår om jag önskar att jag vore någon annan, och nej, inte ens idag när jag mår såhär så önskar jag det. Jag är stolt över mig själv, jag är stolt över min öppenhet och mina superkrafter.
Sen att det inte är kul att må bra, det är ju en annan femma, men det ingår lixom.
Nu ska jag ta mig igenom det här,
jag ska ta mig ifrån dagens ångest, jag ska kämpa emot mina problem med att äta igen, matlusten är inte på topp och med tanke på tidigare ätstörningar så ska jag kämpa mot det med. Jag har lite krig att bekämpa, men det som inte dödar - det härdar.
Jag mår skit nu, just nu är det helt ok. Jag kommer igen, som alltid. Men nu är det bara tungt, så in i helvete. Men jag har er, tack.
Du kommer när jag är trött, när jag inte orkar bära mig själv. Men du hjälper inte till genom att göra mig ofokuserad och knäsvag. Du hjälper mig inte med att ge mig glömska och koncentrationssvårigheter.
Du har ingenting med min omgivning att göra, du har ingenting att göra med om jag har det bra eller inte. Du kommer bara oinbjuden ändå.
Jag har det alldeles underbart här jag står, jag står i ett hem fyllt med kärlek. Med barn, men man och med allt jag behöver.
Det är inte det ångest handlar om, ångest är en känsla. Det finns ingen logik när det kommer till ångest.
Många ser en som svag när man faller ihop platt, när man inte orkar resa sig och beklagar sig över att man mår dåligt.
Allting handlar inte om miljö, utan hur hjärnan fungerar eller inte fungerar i detta fall. Yttre faktorer har ramlat in och beter sig som en parasit inne i mitt huvud just nu.
Det är arbetslöshet, det är trötthet, slaget mot huvudet här om dagen, det är inkomstbortfall, det är oro för framtiden, det är ovissheten, det är gamla tankar och det är många fler ospecifika tankar som snurrar runt. Det är en karusell i hela kroppen, en jordbävning. Inte konstigt att jag skakar.
Ni vet att när man mår dåligt, så kommer allt tillbaka och med min bakgrund så förstärks allting. Det är våldtäkterna, det är missbruket, mobbningen och allt det där. Det känns som igår och allting blir verklighet igen.
Att kapa band med det som en gång har varit går inte alltid, eftersom det alltid kommer vara en del av mig.
Kristian Hjort frågade mig igår om jag önskar att jag vore någon annan, och nej, inte ens idag när jag mår såhär så önskar jag det. Jag är stolt över mig själv, jag är stolt över min öppenhet och mina superkrafter.
Sen att det inte är kul att må bra, det är ju en annan femma, men det ingår lixom.
Nu ska jag ta mig igenom det här,
jag ska ta mig ifrån dagens ångest, jag ska kämpa emot mina problem med att äta igen, matlusten är inte på topp och med tanke på tidigare ätstörningar så ska jag kämpa mot det med. Jag har lite krig att bekämpa, men det som inte dödar - det härdar.
Jag mår skit nu, just nu är det helt ok. Jag kommer igen, som alltid. Men nu är det bara tungt, så in i helvete. Men jag har er, tack.
tisdag 18 augusti 2015
När är det ens tur?
När ska arbetsmarknaden ge mig något arbete, när är det min tur att inkassera månadslön?
När är det min tur att gå till en arbetsplats - som är min? En arbetsplats där man kan stanna,
där man är en del av något?
10 år, T I O år har jag gått som timvikarie. Tvingats plugga för att få inkassera pengar.
Jag har tre utbildningar nu, som gett mig CSN-skulder för att jag inte har fått ett arbete.
Jag kan inte köpa hus, eftersom banken säger nej. Jag är ju timvikarie, det fungerar inte då. Även om banken vet att vi skulle SPARA 6000 spänn på att flytta till hus med tanke på dom höga kostnaderna här.
Jag är en osäker inkomstkälla, jag känner mig T O T A L T J Ä V L A V Ä R D E L Ö S!!!
Hon på proffice hade fått ett gott intryck och ville hålla kontakten,
jag finns fan inte ens chansen hos Emerson och visa upp mig - att visa att dom faktiskt går miste om någon som skulle prestera allt. ALLT eftersom att jag bodde en timme bort.
För i helvete..
Rättvist?
Jag är jävligt bra och engagerad i det jag gör, jävligt lättlärd och empatisk, ödmjuk och socialt funktionell. Jag har en del i bagaget, men inte bara dåligt - utan även mycket, speciellt utbildningsmässigt.
Vart fan ska jag behöva flytta för att få jobb? Vart ska jag behöva dra med barnen någonstans för att jag ska kunna bidra till hushållskassan? Jag har levt på lånade pengar ett jävligt bra tag nu.
Är det meningen att allting ska skita sig för mig hela tiden?
Räcker det inte snart?
När ska det blir min tur, när ska jag ens ha någon tur?
Så fruktansvärt kul, att behöva välja att ställa mat på bordet eller flytta från ens hem när man blir arbetslös. Verkligheten gör verkligen ont.. Hur var det med att barn inte ska behöva flytta pga. arbetslösheten?
Sen kan vi ju inte direkt flytta heller, Mattias har ju ett fast jobb i Uddevalla.. Även därifrån tar det en timme att pendla till Göteborg ju, så jag kommer ju inte närmare storstan ändå även om det är så distansmässigt..
Hur ska man resa sig från det här nu då... Kommer bli kul att gå till arbetsförmedlingen, där ingen ändå för jobb.
Fast det får jag ju ändå inte, hur mycket jag än söker själv..
Far åt helvete just nu,
nu ska jag självdö några dagar.
När är det min tur att gå till en arbetsplats - som är min? En arbetsplats där man kan stanna,
där man är en del av något?
10 år, T I O år har jag gått som timvikarie. Tvingats plugga för att få inkassera pengar.
Jag har tre utbildningar nu, som gett mig CSN-skulder för att jag inte har fått ett arbete.
Jag kan inte köpa hus, eftersom banken säger nej. Jag är ju timvikarie, det fungerar inte då. Även om banken vet att vi skulle SPARA 6000 spänn på att flytta till hus med tanke på dom höga kostnaderna här.
Jag är en osäker inkomstkälla, jag känner mig T O T A L T J Ä V L A V Ä R D E L Ö S!!!
Hon på proffice hade fått ett gott intryck och ville hålla kontakten,
jag finns fan inte ens chansen hos Emerson och visa upp mig - att visa att dom faktiskt går miste om någon som skulle prestera allt. ALLT eftersom att jag bodde en timme bort.
För i helvete..
Rättvist?
Jag är jävligt bra och engagerad i det jag gör, jävligt lättlärd och empatisk, ödmjuk och socialt funktionell. Jag har en del i bagaget, men inte bara dåligt - utan även mycket, speciellt utbildningsmässigt.
Vart fan ska jag behöva flytta för att få jobb? Vart ska jag behöva dra med barnen någonstans för att jag ska kunna bidra till hushållskassan? Jag har levt på lånade pengar ett jävligt bra tag nu.
Är det meningen att allting ska skita sig för mig hela tiden?
Räcker det inte snart?
När ska det blir min tur, när ska jag ens ha någon tur?
Så fruktansvärt kul, att behöva välja att ställa mat på bordet eller flytta från ens hem när man blir arbetslös. Verkligheten gör verkligen ont.. Hur var det med att barn inte ska behöva flytta pga. arbetslösheten?
Sen kan vi ju inte direkt flytta heller, Mattias har ju ett fast jobb i Uddevalla.. Även därifrån tar det en timme att pendla till Göteborg ju, så jag kommer ju inte närmare storstan ändå även om det är så distansmässigt..
Hur ska man resa sig från det här nu då... Kommer bli kul att gå till arbetsförmedlingen, där ingen ändå för jobb.
Fast det får jag ju ändå inte, hur mycket jag än söker själv..
Far åt helvete just nu,
nu ska jag självdö några dagar.
söndag 16 augusti 2015
Invandring, politik och lite frustration och fakta.
Invandring eller immigration är en form av mänsklig migration och avser inflyttning och stadigvarande bosättning av utrikes föddperson i ett land.
Personen kan vara från Norge, Estland, Frankrike, Tyskland eller från något annat land utrikes ifrån.
Vad tänker ni på när ni säger invandrare, ser ni norrmän som invandrare? Skulle ni kalla en person med vit hy för invandrare, skulle media blossa upp om ett mord begicks av en norrman lika mycket som en person från Irak gjorde det?
Skulle alla personer som heter "jag är inte rasist.. men", fylla alla flashback-trådar då?
Skulle dom göra video på youtube om och om igen om Sveriges invandringspolitik då?
Jag är så äcklig trött på den här diskussionen om invandring och invandrare.
Man skyller på Fredrik Reinfeldt, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men Att öppna sina hjärtan, hade visst en större slagkraft än vad man först trodde.
Speciellt efter att många använder detta som ett negativt slagord, att det är tack vare honom som detta med IKEA-morden kunde ske.
Man greppar tag i varje halmtråd även om den är skitigt och inte har med saken att göra, just för att skylla på oss politiker.
Nu är det ju så, att ett brott görs av EN PERSON, inte en religion eller av "invandrare". Även om personerna i fråga var asylsökande, så är inte han majoriteten av invandringen som sker.
Vi i Sverige tar INTE emot flest invandrare, se Frankrikes siffror. Sen spelar det inte heller någon roll om vi tar emot människor från ett annat land, vi är ett öppet land. VI är med i EU, och kommer ni ihåg att det faktiskt var så att man röstade, demokratiskt om att gå med i EU?
Sverige bestämmer sig för att ansöka om medlemskap
I oktober 1990 meddelade Socialdemokraterna, som då var i regeringsställning, att man kunde tänka sig att Sverige anslöt sig till dåvarande EG, som var föregångaren till EU.
Folkomröstning och beslut i riksdagen
Sverige höll folkomröstning om medlemskap i EU den 13 november 1994. En knapp majoritet sade ja.
Alltså, över 50% av befolkningen ville ansluta sig till EU. Ett krav som var då var att Sverige skulle hållas neutralt. Och kom ihåg också att inte skylla på Socialdemokraterna med tanke på att det var Carl Bildt, den dåvarande statsministern som undertecknade i Korfu 1994.
Annars är det så lätt att skylla på Socialdemokraterna i alla frågor, det har vi ju hört flera gånger.
MEN, nu är det inte politik som avgör om en människa begår ett brott eller inte. Men det är bäst att man gör det klart på flera punkter, eftersom invandringspolitik mynnar ut i att Sverige anslöt sig till EU.
Sverige består inte enbart av politiker, utan medborgarna som har valt fram en demokrati.
Vi är nere på individnivå när vi pratar om demokrati, allas lika rätt att välja sin väg i livet - allas lika rätt att rösta med sitt eget tycke.
Så varför ska vi dra ett helt folk, t.ex. Irak - att bara för man är från Irak så är det hela landets fel att EN person begår ett brott? Då ska man helt plötsligt stänga gränserna, för att det folket är farligt.
Men säg att en person, där hemma på kammaren, en Svensk medborgare, sitter och gör bomber nere i källaren för att spränga någons bil. Då är inte den personen sitt folkslag, utan det är en person.
Återigen nere på individnivå.
Varför kan man inte se det så, i alla lägen? Ett brott - en människa, oavsett etniskt ursprung.
Tragedin på IKEA är hemsk, anhöriga får inte sörja i fred. För det ska spridas rasism, ilska över invandringspolitik och liknelser med Breivik och terrorister överlag.
Två personen miste livet, tack vare en person.
Hörde ett klipp på youtube, där personen i fråga sa att vid nästa val så borde alla rösta blankt för att "överraska", för att, som han kallade det, "direktdemokrati" skulle ha genomslag. Fantastiskt det låter, att låta ansvaret sväva fritt. Vem fasen ska man då skylla på när det går åt helvete om inte politikerna har ansvaret för dom svåra frågorna?
Innan jag blev politiker så var jag precis som dom flesta andra som inte hade någon inblick, det är lätt att kritisera det man inte har en kännedom om. "Högavlönade politiker som bara sitter på röven om förstör Sverige".
Ja, precis så är det. Vi går igenom utbildning efter utbildning. Vi går igenom säkerhetsutbildningar och går på informationsträffar om hur vi skyddar oss själva och våra familjer för hatbrott.
Vi måste meddela om vi fått hatbrev, om vi har blivit förföljda m.m.
Ja, vi sitter på våra rövar och göttar oss.
Vi tar svåra beslut, som inte alltid gillas av alla. VI måste ha bred kunskapsbas att stå på, vi ska representera folket. Men alla tycker olika, hur ska vi vara alla till lags? Gör vi ett bra beslut i vårt tycke och många andras, så finns det andra som sitter på kammaren och svär och funderar ut hur man ska författa nästkommande dags insändare om hur kassa vi är.
Ja, vi är överbetalda.
Nu kan jag ju såklart inte kalla mig överbetald, jag sitter som ersättare i regionen och får 1500 innan skatt för varje möte (typ en gång i månaden). Så överbetald är jag, och jag ska ändå vara delaktig i viktiga beslut som kan stjälpa min säkerhet.
Fruktansvärt överbetalda.
Så det här med invandringspolitik, det är svåra avvägande. Jag kan hålla med om att det tas fel beslut, en hel del gånger av Migrationsverket.
Det är samma med försäkringskassan, där tas många, sjuka beslut. Lagen är oftast en egen tolkning om man ska koppla samman mitt fall med försäkringskassan och lagboken.
Samma är det med fördomar, oftast tolkar man texter olika. Därför är media så farlig, för i texten ligger undangömda hemligheter, som var och en får tolka.
Det finns många rader mellan textraderna.
KÄLLGRANSKNING, är någonting som har försvunnit mer och mer. Ändå var det den viktigaste delen i skolan när man skulle skriva en uppsats. Istället idag använder men flashback som källa, eller någon websida på internet med propaganda.
DET ÄR INTE VERKLIGHET, nej, man kan inte läsa fakta på webbtidningar som leder propaganda och hänvisa dit.
Så, invandring. Invandring är bosättande i ett annat land av en PERSON - inte ett folkslag eller en religion. Vi bygger moskéer och man blir förbannad över att vi accepterar deras religion i Vårt land, att Dom aldrig skulle resa en kyrka av kristen tro i Deras land.
Ta seden dit man kommer,
min fråga är då, ni med denna åsikt,
skäms ni över att Sverige är ett öppet land, att vi faktiskt tänker på andra - även om dom har en annan religion? Är det fel att vi värnar om människor med annan tro?
Bara för att Dom inte gör det, så ska Vi inte göra det?
Det Svenska bondesamhället är faktiskt starkare, även om det är utformat annorlunda idag.
Konservatism, det ska vara som det alltid har varit. Inga jävla invandrare här. Men vi då, Svenska medborgare, vart kom vi ifrån från början? var det inte så att vi invandrade hit för många år sedan?
Jag tror att jag kom till Sverige från Holland, är jag då en invandrare från början?
onsdag 29 juli 2015
Steg 1.
Det är som att börja lära sig att prata igen,
som att lära sig gå
lära sig bygga med två klossar
när man har ramlat tillbaka i sin depression.
Jag gråter för allt,
mitt huvud är fullt med tankar
tankar som jag inte hör
som jag inte kan greppa tag om
som jag inte förstår
Jag gråter
för att lätta på trycket inifrån
mina tankar trycker dom ut från kroppen
min kind som bara låter dom passera ner
långsamt, långsamt
Mitt minne sviktar
jag hinner inte reflektera vad jag gör
vart jag ställer saker
eller vad jag ens tänker
Jag kan inte tänka aktivt på en sak,
förrän någonting annat stör
Jag lever i en verklighet som känns så overklig
så ofattbar
Förlåt om jag stör,
förlåt om jag tar upp din tid
jag vill inte vara till besvär
jag bara är, bara är sån här
Den här tiden är min,
den här tiden måste jag få ta
Jag vill ha er nära
jag vill ha er på distans
jag vill se er
men jag orkar inte
Jag älskar er
jag tänker inte ge upp
jag lovar på heder och samvete
Har jag inte dött av allting som har hänt,
efter alla gånger jag har däckat av sprit
av de våldtäkter jag har varit med om
av misshandeln, både den fysiska och psykiska
av panikångest, av socialfobi, av mina tvångshandlingar, av min ångest
så klarar jag även det här
Men just nu behöver jag må dåligt
just nu klarar jag inte av att le dagen efter fallet
Denna gången behöver jag kämpa lite extra,
men nu har jag er med mig, innanför
Tack.
som att lära sig gå
lära sig bygga med två klossar
när man har ramlat tillbaka i sin depression.
Jag gråter för allt,
mitt huvud är fullt med tankar
tankar som jag inte hör
som jag inte kan greppa tag om
som jag inte förstår
Jag gråter
för att lätta på trycket inifrån
mina tankar trycker dom ut från kroppen
min kind som bara låter dom passera ner
långsamt, långsamt
Mitt minne sviktar
jag hinner inte reflektera vad jag gör
vart jag ställer saker
eller vad jag ens tänker
Jag kan inte tänka aktivt på en sak,
förrän någonting annat stör
Jag lever i en verklighet som känns så overklig
så ofattbar
Förlåt om jag stör,
förlåt om jag tar upp din tid
jag vill inte vara till besvär
jag bara är, bara är sån här
Den här tiden är min,
den här tiden måste jag få ta
Jag vill ha er nära
jag vill ha er på distans
jag vill se er
men jag orkar inte
Jag älskar er
jag tänker inte ge upp
jag lovar på heder och samvete
Har jag inte dött av allting som har hänt,
efter alla gånger jag har däckat av sprit
av de våldtäkter jag har varit med om
av misshandeln, både den fysiska och psykiska
av panikångest, av socialfobi, av mina tvångshandlingar, av min ångest
så klarar jag även det här
Men just nu behöver jag må dåligt
just nu klarar jag inte av att le dagen efter fallet
Denna gången behöver jag kämpa lite extra,
men nu har jag er med mig, innanför
Tack.
Vi är det vi är.
Ingen vet vad just du krigar mot
Ingen vet vad du kämpar för
Ingen vet din historia
och ingen kan säga att dina känslor är fel
eller att dina erfarenhet inte betyder någonting
Du får känna precis så som du känner
du får tänka precis det som du vill
man krigar för att man kämpar för någonting man tror på
Även om man är rädd som krigare,
så är man även modig som ett lejon
som även vet sitt värde
som har styrkan att fortsätta
även om man har blivit träffad av kulor
Ingen diagnos berättar vem du är
ingen som pratar bakom ryggen om dig
kan berätta vem du är
ingen som inte vet ett skit om dig
kan berätta för dig hur du är och hur du borde fungera
Du är du, oavsett bokstavskombination, oavsett psykisk funktion
oavsett fysiskt funktionssätt
Vi är alla människor.
Ingen vet vad du kämpar för
Ingen vet din historia
och ingen kan säga att dina känslor är fel
eller att dina erfarenhet inte betyder någonting
Du får känna precis så som du känner
du får tänka precis det som du vill
man krigar för att man kämpar för någonting man tror på
Även om man är rädd som krigare,
så är man även modig som ett lejon
som även vet sitt värde
som har styrkan att fortsätta
även om man har blivit träffad av kulor
Ingen diagnos berättar vem du är
ingen som pratar bakom ryggen om dig
kan berätta vem du är
ingen som inte vet ett skit om dig
kan berätta för dig hur du är och hur du borde fungera
Du är du, oavsett bokstavskombination, oavsett psykisk funktion
oavsett fysiskt funktionssätt
Vi är alla människor.
tisdag 28 juli 2015
En del av någonting.
Vissa dagar är jobbiga, speciellt när allting blir så självklart. Att jag inte kommer få fortsätta på mitt jobb, att jag faktiskt blir arbetslös om 2,5 vecka. Att jag inte är en keeper på jobbet.
Så många år jag har varit i arbetslivet, dessa 10 års kämpande med både jobb och utbildning om vartannat. Alltid 150% med studier, graviditeter och jobb.
Vad har det gett mig?
Ännu en utbildning som inte verkar leda till någonting.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är, som jag tycker mig själv vara, hur empatisk och social man är - det leder ingenstans.
Om 2,5 vecka har jag ingenting alls. Ingen inkomst, inga arbetskamrater och inget jobb att åka till. Jag är A R B E T S L Ö S.
Jag är utanför samhället, utanför arbetsmarknaden. Jag är en av många, som kämpar dag ut och dag in efter att få en betydelse i samhället - på en arbetsplats.
Skillnaden här mot några andra procent på arbetsmarknaden är att jag har sökt aktivt jobb i 10 år. Buntat ihop timanställning på timanställning, krupit genom LAS-hålet ett par gånger.
Man börjar undra om det är en själv det är fel på, är jag så inkompetent och socialt handikappad att jag inte är värd att anställa?
Nu kan jag ju iofs inte fortsätta inom vården, där jag har jobbat i alla år som timvikarie. Möjligheterna finns inte längre, det är bara att acceptera.
En del glider på bananskal, jag har hackat mig fram på en kaktus H E L A mitt liv.
Idag känner jag ingen glädje att gå imorgon och ge allt på jobbet, för jag vet att allting jag gör inte har en betydelse längre. Jag kommer kanske lära mig fler saker, bidra lite, men jag har snart ingenstans att använda mina nya kunskaper efter detta.
Tar det lång tid tills nästa jobb, om jag ska jobba med samma, så kommer det vara raderat från mitt huvud.
Vad ska jag bli när jag blir stor? Jag känner att jag återhämtade mig ganska väl sen jag bröt ihop i december förra året, men jag känner att jag får fler downs nu ju mer det närmar sig slutet av det som varat i flera månader.
Jag söker jobb, säkert 10 jobb i veckan. Hur många svar får man? Ptja, inte är det en handfull i alla fall. Man kanske får någonting efter nån månad att tjänsten är tillsatt - i bästa fall då va.
Idag känner jag en stor tomhet och en obotlig trötthet. Känns som man faller sönder, bit för bit..
Jag är trött, ledsen och lite uppgiven.
Tur jag har min familj i alla fall, även om jag får ångest att tänka på att mitt konto kommer vara nollad och jag inte kan ge dom allting som dom förtjänar.. Nu är sommaren över i alla fall med allt var aktiviteter heter.
Ptja, livet ska inte vara lätt. Det är någonting jag har lärt min sen barnsben.
Så många år jag har varit i arbetslivet, dessa 10 års kämpande med både jobb och utbildning om vartannat. Alltid 150% med studier, graviditeter och jobb.
Vad har det gett mig?
Ännu en utbildning som inte verkar leda till någonting.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är, som jag tycker mig själv vara, hur empatisk och social man är - det leder ingenstans.
Om 2,5 vecka har jag ingenting alls. Ingen inkomst, inga arbetskamrater och inget jobb att åka till. Jag är A R B E T S L Ö S.
Jag är utanför samhället, utanför arbetsmarknaden. Jag är en av många, som kämpar dag ut och dag in efter att få en betydelse i samhället - på en arbetsplats.
Skillnaden här mot några andra procent på arbetsmarknaden är att jag har sökt aktivt jobb i 10 år. Buntat ihop timanställning på timanställning, krupit genom LAS-hålet ett par gånger.
Man börjar undra om det är en själv det är fel på, är jag så inkompetent och socialt handikappad att jag inte är värd att anställa?
Nu kan jag ju iofs inte fortsätta inom vården, där jag har jobbat i alla år som timvikarie. Möjligheterna finns inte längre, det är bara att acceptera.
En del glider på bananskal, jag har hackat mig fram på en kaktus H E L A mitt liv.
Idag känner jag ingen glädje att gå imorgon och ge allt på jobbet, för jag vet att allting jag gör inte har en betydelse längre. Jag kommer kanske lära mig fler saker, bidra lite, men jag har snart ingenstans att använda mina nya kunskaper efter detta.
Tar det lång tid tills nästa jobb, om jag ska jobba med samma, så kommer det vara raderat från mitt huvud.
Vad ska jag bli när jag blir stor? Jag känner att jag återhämtade mig ganska väl sen jag bröt ihop i december förra året, men jag känner att jag får fler downs nu ju mer det närmar sig slutet av det som varat i flera månader.
Jag söker jobb, säkert 10 jobb i veckan. Hur många svar får man? Ptja, inte är det en handfull i alla fall. Man kanske får någonting efter nån månad att tjänsten är tillsatt - i bästa fall då va.
Idag känner jag en stor tomhet och en obotlig trötthet. Känns som man faller sönder, bit för bit..
Jag är trött, ledsen och lite uppgiven.
Tur jag har min familj i alla fall, även om jag får ångest att tänka på att mitt konto kommer vara nollad och jag inte kan ge dom allting som dom förtjänar.. Nu är sommaren över i alla fall med allt var aktiviteter heter.
Ptja, livet ska inte vara lätt. Det är någonting jag har lärt min sen barnsben.
söndag 26 juli 2015
Snart är det måndag igen!
Snart är det måndag igen, en vecka har gått sen jag började spåna på hur den är veckan skulle bli, hur jag skulle känna och hur djupt jag skulle falla.
Jag föll inte, förutom i extrem trötthet. Jag har gått som en zombie hela veckan. Har ansträngt mig på jobbet för att hänga med i dimman av drömmarna som knackade innanför mitt huvud. Jag har försökt att koncentrera mig, men det har funnits någonting har lockat långt där inne - någonting som heter sömnen som uteblev.
Jag är inte van att vakna klockan 05.00 längre, köra slut på huvudet i 9 timmar, åka hem, laga mat, lägga barn och sen landa i soffan.
Veckan har ändå gått relativt smärtfritt, det är bara den enorma tröttheten som blivit mitt handikapp.
Humörsmässigt så har det varit helt ok!
Fredagen var den bästa dagen på hela veckan måste jag säga, absolut den bästa. Gick upp en kvart senare, men lyckades ändå stämpla in nån minut innan jag gjort på hela veckan när jag har gått upp tidigare.
Jag kände ett större sammanhang än någon annan dag på dessa månader som jag har varit där, jag har varit mer delaktig och fått ett större ansvar - människor har förlitat sig på mig. Och på något sätt, tack såklart vare speciella personer, så har jag lyckats ta mig fram och kunnat låta människor förlita sig på mig och min kunskap.
Jag fick en riktig rundtur av skiftchefen runt om i hela fabriken, vi talade om maskinerna, vilka detaljer som gick vad. Jag imponerades, men föraktade ändå i smyg, leankonceptet, där en helautomatisk robot var ledande. Men skiftchefen höjde alla dessa arbetare ute i fabriken och berättade vikten av deras enorma kompetens - att man faktiskt inte får glömma hur viktig den är. För utan dom, så skulle faktiskt fabriken inte bli desamma, och inte heller detaljerna.
Vi pratade om feminism, vikten av att ha tjejer i arbetslaget som är en bristvara idag.
Jag fick komma in i slutmonteringen, träffa en fantastisk människa till som tog sig tid att visa mig en nästintill färdig detalj. Jag älskar att kunna "ta" och se på sakerna jag egentligen bara försörjer med material.
Jag är praktisk lagd, så jag blev helt till mig när jag fick spåna, vrida och vända huvudet och diskutera problem med vissa nya detaljer som ska till. Jag kände mig hemma.
Han böjd mig över igen, han sa att han var där på måndag igen om jag ville se något eller veta något mer.
Detta var på eftermiddagen, ett par timmar innan hemgång.
På förmiddagen var jag i ett lyckorus för att jag löste ett problem som hade sträckt sig över ett par dagar. Jag ordnade det, utan hjälp - helt själv. Jag bemästrade IT-systemet, det komplexa systemet som oftast säger emot allt man knappar in.
Jag skulle hålla ett möte med en annan kille, som jag mest hejat på, typ nån gång bara. Det var han och jag på mötet, ingen annan hann att komma. Det var okej, vi fick gjort det behövde vid planeringstavlan. Han kom in sen och frågade "Tjena Kompis! Kan du tidsomsätta den här ordern så den kommer in i detta WC"?
OCH DET VISSTE JAG HUR MAN GJORDE, vilket jag nog berättade för honom på ett väldigt överentusiastiskt sätt. Han gjorde tummen upp i alla fall.
Dessa små saker för mig är oerhört stora för mig. Det är precis som när en hund förstår när han har gjort någonting bra och får hundgodis.
Det är med lite sorg i hjärtat att det redan är v.31. V.33 vinkar jag av mina arbetskamrater, jag kommer inte längre gå från parkeringen, genom porten, till min fabrik och stämpla in. Sätta mig på min kontorsstol - inte vara delaktig på möten. Jag kommer inte vara någon del av företagen längre,
jag kommer inte längre få vara en anställd på GKN Aerospace.
Om man ska se någonting positivt med det hela, så börjar rösten försvinna som har sagt att jag inte klarar av det här med produktionslogistik och materialstyrning.
När jag läste logistik, så var det transportlogistik. Så jag gick in i den här fabriken, utan egentligen en aning om hur det fungerade - och har faktiskt kommit så fantastiskt långt.
Jag får nog klappa mig lite på axeln för att jag faktiskt kom så långt som jag kom.
Jag får också klappa mina arbetskollegor på axeln som har varit så tålmodiga och oerhört snälla som har sett till att jag faktiskt har kommit framåt också. Som har svarat på frågorna som jag har haft.
Summering av veckan i alla fall, trots tröttheten som har gjort att jag nästintill somnat i kontorsstolen, så har den varit bra. Nu får jag göra det bästa av de sista veckorna som är kvar.
Också en påminnelse till andra där ute, som har ett arbete att gå till varje dag - var glada för att ni har en anställning att gå till. Alla har inte den ekonomiska tryggheten att få in någonting på kontot i slutet av månaden. Alla har inte den känslan av gemenskap som man får på ett arbete, där man känner betydelse. Alla har inte arbetskamrater, en utvecklande position.
En del har bara magont om hur man ska kunna klara månaden utan att ha en inkomst. En del känner ingen gemenskap och inte känner sig samhällsnyttig överhuvud taget. En del vill inte öppna brevet som visar pensionen hittills, för att summan är så låg.
En del vill bara vara en del av samhället, någonstans att gå till, få några kronor in på kontot så man har råd att ta hand om sig själv och sin familj. Någon vill ha ett tillsvidaretjänst och slippa gå som timvikarie i 10 år - typ en person som... jag.
Uppskatta istället för att klaga - detta gäller på alla plan.
Jag föll inte, förutom i extrem trötthet. Jag har gått som en zombie hela veckan. Har ansträngt mig på jobbet för att hänga med i dimman av drömmarna som knackade innanför mitt huvud. Jag har försökt att koncentrera mig, men det har funnits någonting har lockat långt där inne - någonting som heter sömnen som uteblev.
Jag är inte van att vakna klockan 05.00 längre, köra slut på huvudet i 9 timmar, åka hem, laga mat, lägga barn och sen landa i soffan.
Veckan har ändå gått relativt smärtfritt, det är bara den enorma tröttheten som blivit mitt handikapp.
Humörsmässigt så har det varit helt ok!
Fredagen var den bästa dagen på hela veckan måste jag säga, absolut den bästa. Gick upp en kvart senare, men lyckades ändå stämpla in nån minut innan jag gjort på hela veckan när jag har gått upp tidigare.
Jag kände ett större sammanhang än någon annan dag på dessa månader som jag har varit där, jag har varit mer delaktig och fått ett större ansvar - människor har förlitat sig på mig. Och på något sätt, tack såklart vare speciella personer, så har jag lyckats ta mig fram och kunnat låta människor förlita sig på mig och min kunskap.
Jag fick en riktig rundtur av skiftchefen runt om i hela fabriken, vi talade om maskinerna, vilka detaljer som gick vad. Jag imponerades, men föraktade ändå i smyg, leankonceptet, där en helautomatisk robot var ledande. Men skiftchefen höjde alla dessa arbetare ute i fabriken och berättade vikten av deras enorma kompetens - att man faktiskt inte får glömma hur viktig den är. För utan dom, så skulle faktiskt fabriken inte bli desamma, och inte heller detaljerna.
Vi pratade om feminism, vikten av att ha tjejer i arbetslaget som är en bristvara idag.
Jag fick komma in i slutmonteringen, träffa en fantastisk människa till som tog sig tid att visa mig en nästintill färdig detalj. Jag älskar att kunna "ta" och se på sakerna jag egentligen bara försörjer med material.
Jag är praktisk lagd, så jag blev helt till mig när jag fick spåna, vrida och vända huvudet och diskutera problem med vissa nya detaljer som ska till. Jag kände mig hemma.
Han böjd mig över igen, han sa att han var där på måndag igen om jag ville se något eller veta något mer.
Detta var på eftermiddagen, ett par timmar innan hemgång.
På förmiddagen var jag i ett lyckorus för att jag löste ett problem som hade sträckt sig över ett par dagar. Jag ordnade det, utan hjälp - helt själv. Jag bemästrade IT-systemet, det komplexa systemet som oftast säger emot allt man knappar in.
Jag skulle hålla ett möte med en annan kille, som jag mest hejat på, typ nån gång bara. Det var han och jag på mötet, ingen annan hann att komma. Det var okej, vi fick gjort det behövde vid planeringstavlan. Han kom in sen och frågade "Tjena Kompis! Kan du tidsomsätta den här ordern så den kommer in i detta WC"?
OCH DET VISSTE JAG HUR MAN GJORDE, vilket jag nog berättade för honom på ett väldigt överentusiastiskt sätt. Han gjorde tummen upp i alla fall.
Dessa små saker för mig är oerhört stora för mig. Det är precis som när en hund förstår när han har gjort någonting bra och får hundgodis.
Det är med lite sorg i hjärtat att det redan är v.31. V.33 vinkar jag av mina arbetskamrater, jag kommer inte längre gå från parkeringen, genom porten, till min fabrik och stämpla in. Sätta mig på min kontorsstol - inte vara delaktig på möten. Jag kommer inte vara någon del av företagen längre,
jag kommer inte längre få vara en anställd på GKN Aerospace.
Om man ska se någonting positivt med det hela, så börjar rösten försvinna som har sagt att jag inte klarar av det här med produktionslogistik och materialstyrning.
När jag läste logistik, så var det transportlogistik. Så jag gick in i den här fabriken, utan egentligen en aning om hur det fungerade - och har faktiskt kommit så fantastiskt långt.
Jag får nog klappa mig lite på axeln för att jag faktiskt kom så långt som jag kom.
Jag får också klappa mina arbetskollegor på axeln som har varit så tålmodiga och oerhört snälla som har sett till att jag faktiskt har kommit framåt också. Som har svarat på frågorna som jag har haft.
Summering av veckan i alla fall, trots tröttheten som har gjort att jag nästintill somnat i kontorsstolen, så har den varit bra. Nu får jag göra det bästa av de sista veckorna som är kvar.
Också en påminnelse till andra där ute, som har ett arbete att gå till varje dag - var glada för att ni har en anställning att gå till. Alla har inte den ekonomiska tryggheten att få in någonting på kontot i slutet av månaden. Alla har inte den känslan av gemenskap som man får på ett arbete, där man känner betydelse. Alla har inte arbetskamrater, en utvecklande position.
En del har bara magont om hur man ska kunna klara månaden utan att ha en inkomst. En del känner ingen gemenskap och inte känner sig samhällsnyttig överhuvud taget. En del vill inte öppna brevet som visar pensionen hittills, för att summan är så låg.
En del vill bara vara en del av samhället, någonstans att gå till, få några kronor in på kontot så man har råd att ta hand om sig själv och sin familj. Någon vill ha ett tillsvidaretjänst och slippa gå som timvikarie i 10 år - typ en person som... jag.
Uppskatta istället för att klaga - detta gäller på alla plan.
söndag 19 juli 2015
En oreda i min bokhylla
Mitt liv är som en bokhylla, nej förresten, som ett helt bibliotek. Jag har varsamt och noggrant ställt alla böcker i storleksordning, efter färg och försökt att ställa det alfabetiskt.
När rutinerna flyter på och allt håller sig inom ramarna så kan jag ta en bok därifrån och läsa och bara njuta. Det händer väl att en bok ramlar ner i bland, kanske ett par böcker från olika hyllor. Dom två, klarar jag av att ställa upp igen. För jag vet vart dom stod någonstans, för man ser glappet.
Men när ledigheten kommer, så är det precis som någon går runt och knuffar ner alla bokhyllor i hela mitt bibliotek. Sen så sprider den där jäveln runt böckerna, målar om dom till samma färg och sprider dom överallt.
Min ledighet blir lite smått kaotiskt, ibland kan jag välja att inte bry mig och skjuter upp ting. Men det är alltid någonting som gnager baktill som säger att jag har en oreda någonstans som måste ordnas upp innan ledigheten tar slut.
Nu är det så att jag börjar jobba igen, rutinerna ska åter tas i bruk, dammas av och sättas tillbaka igen. Jag har ingen aning om vart jag ska börja någonstans, allting ligger ju utspritt. Och den jäveln som puttade ner alltihop har ju målat om böckerna till samma färg! Nu har jag bara det alfabetiska och storleken att gå på.
Det är inte det att jag vantrivs att vara ledig, men det för med sig en ångest när allting ska köras igång igenom vanligt. Jag älskar ledigheten, jag älskar att vara ledig med min familj och allting som det innebär även om jag har det där gnagandes att jag måste städa upp i mitt kaos.
Omställningar är svåra för mig, jag kan inte riktigt hantera det. Det kanske går lättare nu än vad det gjorde för ett år sedan, men skräcken och förvirringen som skapas när man inte vet vart man ska börja någonstans sitter ändå i.
Ni vet hur det är, när ni ska storstäda ett stökigt rum, speciellt ett barnrum med ett barn som gillar att samla på sig en massa skit. Man suckar, går och tar en kopp kaffe och samlar kraft, sen sätter man sig på golvet och börjar sortera saker, kasta saker, skakar mattor och bäddar sängar. Man dammtorka och ställer tillbaka saker där dom ska vara. Man börjar dammsuga, tvätta golv och pustar ut.
Det tar ett bra dag, längre tid än vad man först tror.
Skillnaden denna gången är att jag är öppen om hur jag mår, vilka svårigheter jag har. Jag har en större förståelse för hur jag måste ha det och hur jag mår och vad som påverkar mig.
Denna gången kanske jag bara behöver städa halva rummet för att låta någon annan ta resterande.
För att kunna somna igår var jag tvungen att ta ett par atarax, just för att kunna av det känslomässiga. Annars hade jag återigen legat och grubblat och gråtit. Jag är glad att jag har en man som inte bryr sig om att hans axel blir våt av tårar. Utan gillar att jag faktiskt öppnar upp mig och släpper in honom. Vilket jag hade svårt med när min panikångest blev för svår för några år sedan.
Man får ju sota dock när man tar atarax, idag hade jag kunnat sova hela dagen. Gick och la mig ett par timmar förut och fick tvingat upp mig efteråt. På bättre humör och mer labil.
Nå, nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall..
Nu ska jag fortsätta att steka kantarellerna vi fick ihop igår.
Ha en bra kväll och en bra, första arbetsdag ni andra som också börjar jobba imorgon.
onsdag 8 juli 2015
Du är värd, du är fantastisk och du förtjänar allt och lite till.
Utan rädsla för att falla ned, släppa ångesten, stänga dörren till all kritik "du kan inte", stänga dörren till rösten som säger till en att backa tillbaka.
Jag kan inte
jag vill inte
jag vågar inte
Någon utanför säger:
Du kan inte
du vågar inte
.... för jag är rädd för att misslyckas själv
så varför ska du kunna
och inte jag
Att våga är att lyckas
även om man bara vågar lite..
Att falla ned betyder inte att man ramlar hårt,
att falla tillbaka betyder inte att man slår sig blå
När man har fallit en gång,
så kan man lära sig att man faktiskt kan ta emot sig själv så man inte ramlar så hårt
eller så kanske man har låtit någon komma nära inpå,
så man litar på att denne tar emot en innan fallet når betonggolvet
Tårar är inte något misslyckande, utan tvärtom.
Flyga, utan rädsla för att falla ned. När man har tagit språnget, att hoppa, att flyga, att låta sig andas - det ger fjärilar i magen, det ger en frihetskänsla. En känsla som kittlar i magen och man kan inte låta bli att känna sig så där löjligt glad, som man bara trodde att barn kunde.
Hoppa i vattenpölar, spring genom skogen. Hoppa över grenar, stig ur "kan-inte-bubblan" och stig in i "jag-kan-visst-världen".
Du är värd att känna lycka, du är lika värdefull som alla andra. Luften är till för att andas, världen är till för att utforskas. Du är inte annorlunda, du är precis den som du är född till att vara - dig själv.
Världen innehåller bara olikheter, varför ska det då finnas en ram att gå efter - hur man ska vara, hur man ska känna - och hur man ska bete sig?
Bestäm dig, här och nu, för att leva.
Livet är underbart, livet pågår här och nu. Jag säger inte att man ska fånga dagen och lev här och nu, för det är svårt. Hitta ditt sätt att leva, utan att skada dig och backa dig själv.
Du skapar möjligheter, du banar vägen för ditt liv. Du sätter begränsningarna, du är fantastisk - precis du är.
tisdag 7 juli 2015
Något deppig dag..
Idag känner jag mig något nere, nu när verkligheten börjar komma i kapp en..
Vecka 33 försvinner en mindre trygghet, examen är tagen och min visstidsanställning på GKN tar slut. Med höga boendekostnader i bostadsrätten, så får man börja tänka om och tänka nytt. Det går inte runt med en lön och när man inte är berättigad A-kassa så finns det inte mycket man kan göra mer än att titta på hyreslägenheter, runt om och överallt. Lämna allting man har byggt upp, lämna det boende som man har arbetat upp under många, många år.
Allting har ett slut, så är det. Vi har väl nått vårt..
Med ungefär 10 jobbansökningar i veckan, så blir det bara bottennapp på allting.
"Man ska inte behöva lämna sitt boende bara för att man blir arbetslös" var det någon politiker som sa.
Jag börjar tappa hoppet, och tron att allting kommer gå vägen. Vi har haft motstånd hela vägen.
SAAB-konkursen, uteblivna löner, ännu mera arbetslöshet. En kronisk sjuk hund, bilar som har gått sönder, sjukskrivningar, ett barn som var sjuk i 3,5 år. Det bara radas upp.. Och visst har det löst sig, men man har inte kunnat ge barnen allt det där som man hade velat, det känns inte rättvist.
Man har gått runt, det har man.. Men inte mycket mer.
Jag har kämpat i 10 år att få ett arbete, men har bara fastnat i timarbeten som inte har lett till något fast. Nu är jag begränsa, jag kan inte fortsätta inom vården eftersom det inte finns någon möjlighet när Mattias jobbar kväll och helger. Jag har handekem/stressutslag som gör det mer omöjligt att arbeta inom vården.
Det är bara skit med allt just nu, jag börjar ångra alla mina utbildningar. Min utbildning till plattsättare, där det är svårt som tjej att komma in. Min högskoleutbildning inom logistik, så mycket bortkastad tid när man ändå inte verkar kunna få jobb......
Vart ska vi ta vägen nu? Kommer vi kunna bo kvar i Grästorp, kommer vi få söka lägenheter över hela landet, kommer vi behöva rycka barnen för sina skolor för att man som förälder, som människa har misslyckats?
Vad i helvete ska jag göra, vad i helvete ska VI göra?
Vecka 33 försvinner en mindre trygghet, examen är tagen och min visstidsanställning på GKN tar slut. Med höga boendekostnader i bostadsrätten, så får man börja tänka om och tänka nytt. Det går inte runt med en lön och när man inte är berättigad A-kassa så finns det inte mycket man kan göra mer än att titta på hyreslägenheter, runt om och överallt. Lämna allting man har byggt upp, lämna det boende som man har arbetat upp under många, många år.
Allting har ett slut, så är det. Vi har väl nått vårt..
Med ungefär 10 jobbansökningar i veckan, så blir det bara bottennapp på allting.
"Man ska inte behöva lämna sitt boende bara för att man blir arbetslös" var det någon politiker som sa.
Jag börjar tappa hoppet, och tron att allting kommer gå vägen. Vi har haft motstånd hela vägen.
SAAB-konkursen, uteblivna löner, ännu mera arbetslöshet. En kronisk sjuk hund, bilar som har gått sönder, sjukskrivningar, ett barn som var sjuk i 3,5 år. Det bara radas upp.. Och visst har det löst sig, men man har inte kunnat ge barnen allt det där som man hade velat, det känns inte rättvist.
Man har gått runt, det har man.. Men inte mycket mer.
Jag har kämpat i 10 år att få ett arbete, men har bara fastnat i timarbeten som inte har lett till något fast. Nu är jag begränsa, jag kan inte fortsätta inom vården eftersom det inte finns någon möjlighet när Mattias jobbar kväll och helger. Jag har handekem/stressutslag som gör det mer omöjligt att arbeta inom vården.
Det är bara skit med allt just nu, jag börjar ångra alla mina utbildningar. Min utbildning till plattsättare, där det är svårt som tjej att komma in. Min högskoleutbildning inom logistik, så mycket bortkastad tid när man ändå inte verkar kunna få jobb......
Vart ska vi ta vägen nu? Kommer vi kunna bo kvar i Grästorp, kommer vi få söka lägenheter över hela landet, kommer vi behöva rycka barnen för sina skolor för att man som förälder, som människa har misslyckats?
Vad i helvete ska jag göra, vad i helvete ska VI göra?
söndag 28 juni 2015
Ett.. två... tre - nu tar jag dig, sa det förflutna!
Ett.... Två... Tre - NU KOMMER JAG!
Livet springer i kapp, alla tårar, alla ärr alla händelser springer förbi, man ser det som på film i fastplay.
Man tar en penna, sätter i videokassettet och snurrar tillbaka för att se igen. Filmen är inget bra, men just nu har man ingenting att göra så man kan se om den igen - bara för att ha någonting att göra.
Videokassettet är livet, det liv som har gått förbi - det liv som man har levt innan i dag.
Varje minut är livet, varje sekund som går är det som gått till spillo när man spolar tillbaka för att återuppleva det som varit.
Varför ska man tänka på det som har varit när man lever i det som är idag?
Varför ska man skada sig själv genom att tänka på det som smärtade,
det som lämnade ärren?
Det spelar ingen roll hur fort man springer, om man ska tänka tillbaka. Det är som att klättra upp i ett högt träd utan säkerhetslina och titta ned, titta hur smått allting är. Man känner en känsla av att tappa kontakten med marken, man känner att man blir yr och tappar andan.
Man är högt upp, man har inget fäste - man är fast i någonting man inte kan ta sig ifrån. Ibland behöver man släppa taget för att komma vidare, våga lita på att fallet inte behöver vara så hårt, att man kan sig upp och springa vidare helskinnad.
Lycka är ingenting som kommer till en, om man inte öppnar upp för det. Lycka är ingenting som man kan ta för givet om man inte vågar känna känslan av att falla fritt. Att falla är inte alltid att misslyckas, utan att våga falla är att våga lita på att någon annan fångar en.
Livet springer i kapp, alla tårar, alla ärr alla händelser springer förbi, man ser det som på film i fastplay.
Man tar en penna, sätter i videokassettet och snurrar tillbaka för att se igen. Filmen är inget bra, men just nu har man ingenting att göra så man kan se om den igen - bara för att ha någonting att göra.
Videokassettet är livet, det liv som har gått förbi - det liv som man har levt innan i dag.
Varje minut är livet, varje sekund som går är det som gått till spillo när man spolar tillbaka för att återuppleva det som varit.
Varför ska man tänka på det som har varit när man lever i det som är idag?
Varför ska man skada sig själv genom att tänka på det som smärtade,
det som lämnade ärren?
Det spelar ingen roll hur fort man springer, om man ska tänka tillbaka. Det är som att klättra upp i ett högt träd utan säkerhetslina och titta ned, titta hur smått allting är. Man känner en känsla av att tappa kontakten med marken, man känner att man blir yr och tappar andan.
Man är högt upp, man har inget fäste - man är fast i någonting man inte kan ta sig ifrån. Ibland behöver man släppa taget för att komma vidare, våga lita på att fallet inte behöver vara så hårt, att man kan sig upp och springa vidare helskinnad.
Lycka är ingenting som kommer till en, om man inte öppnar upp för det. Lycka är ingenting som man kan ta för givet om man inte vågar känna känslan av att falla fritt. Att falla är inte alltid att misslyckas, utan att våga falla är att våga lita på att någon annan fångar en.
Ett, två, tre - nu kommer jag, sa det förflutna.
Sa den som kom ifatt,
den som inte tänkte släppa taget om mig
som höll mig fast.
Ett, två tre - nu är det försent.
Du kan inte ta dig loss, du är för svag
Jag svarade, ett, två, tre - jag är inte svag, jag springer ifrån dig nu
du hinner inte i kapp mig igen. För jag har bestämt mig, jag ska springa
fort - fort som du, men åt ett annat håll. Jag ska springa framåt,
inte bakåt. Ramlar jag, så ska jag resa mig igen.
För du ska inte nå mig, jag har lekt klart.
Ett... Två... Tre
Jag är redo nu,
kom och ta mig om du kan
söndag 14 juni 2015
Keep on walking
I förra veckan så fick jag en nära bekantskap av min välkända ångest. Det började redan på fredagen veckan innan, för jag visste att måndagen skulle innebära ändringar på jobbet.
Jag skulle inte få ha samma skrivbord, all min oreda skulle städas undan. Mina diagram och mina arbeten skulle flyttas på. Jag skulle inte längre få sitta på den plats som jag hade byggt upp min trygghet runt.
Jag skulle bli hänvisad till grannens skrivbord, för hon var på semester. Jag skulle försöka få plats med min oreda så jag kunde hålla ordning. Allt jag hade skrivit ut för att hålla reda i oredan var borta och det som var kvar fick inte plats. Jag kände plötsligt inte igen min arbetsplats, just för att rutinerna rubbades.
Jag satt plötsligt vid någon annans skrivbord, som hade sin oreda in sin reda.
Jag kände mig ovälkommen vid det skrivbordet, det var inte hemma. Det var inte bekvämt, det var inte mitt.
Det var visserligen inte det andra skrivbordet heller, det var min förra handledares skrivbord. Man han hade varit borta över en månad, så jag hade boat in mig.
Så varje morgon var en kamp att komma upp, inte för att jag inte älskade att jobba. För det är fortfarande fantastiska kollegor och en underbar arbetsplats, men inne i mitt huvud hade alla klossar rasats. Jag var tvungen att börja om på noll igen, försöka bygga upp någonting som är så svårt. Mina klossar är som ett pussel, ett gigantiskt pussel. Alla bitar har nästan samma färg fast i olika nyanser och skiftningar.
I fredags vaknade jag alldeles yr, jag hade ångesten i huvudet som pickade på mig och berättade för mig att jag inte borde resa mig ur sängen. Kroppen var ur balans och ville signalera att jag skulle stanna hemma eftersom mitt balanssinne var ur spel.
Jag reste mig upp, åkte till jobbet. Var trött och sliten, satte lurarna i öronen och försökte stänga av allting utanför min bubbla. Intrycken svalde mig hel och dränerade mig sista energi.
Jag fick några avbrott när jag blev tilltalad eller fick något speciellt jobb till mig. Det var skönt, då kunde jag fokusera.
Jacob hade tidigare på morgonen vaknat alldeles svullen om ögonen, ytterligare en allergireaktion på alla jävla pollen. Så mitt i eländet med min ångest på jobbet så ringde jag vårdcentralen och fick en tid. Fick lämna jobbet och åka och hämta barnen för att sedan åka till vårdcentralen.
Barnen bråkade och tyckte inte alls om varandra. Min yrsel blev värre, mitt huvud var rejält trött och armarna var tunga. Träffade en dryg läkare som sa att dom inte kunde göra någonting för Jacob.
Åkte hem igen, kom på att jag var tvungen att åka till affären. Suckade djupt inombords, drog med mig barnen mot parkeringen. Minstingen påpekade innan vi skulle sätta oss i bilen att hon hade kissat på sig, så det var bara att gå in igen..
Väl inne i affären efter många om och men, så var barn som dom var, dom var högt och lågt. Eftersom jag hade min yrsel och min ångest var det säkert inte så farligt, och jag hade kunnat hantera allting bättre än vad jag kunde i fredags.
När vi kom hem skulle jag laga mat, barnen fortsatte bråka och jag kände ur sista droppen energin dunstade ur mig.
Mina armar blev tunga, min andetag orkade knappt sig ut ur kroppen. Jag föll inombords, jag orkade inte mer.
Min man kom hem precis, jag lämnade allt och gick upp och la mig ett par timmar. Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, jag orkade inte. Jag fick tagit ett par attarax och kunde senare på kvällen ta mig upp ur sängen.
Helgen har varit rätt lugn, jag har fått djupandas eftersom ljud och intryck fortfarande försvagar mig. Men i helgen har min man varit ledig och varit ett stort stöd.
Vi har grejat i badrummet som vi renoverar, vi var på Skrot-Nisseparken och käkade glass, kollade på fåglar och lekte. Sedan åkte vi till IKEA och sen hem och fortsatte i badrummet.
Idag hägrade också badrumsrenoveringen men med ett avbrott till akuten med sonen eftersom han återigen fick en allergichock. Fick kortisontabletter och mer allergitabletter och fick sedan åka hem.
Just nu sitter jag och funderar på vad veckan har med sig för möjligheter, om jobbet känns bra imorgon. Om min ångest kan hålla mig i schack, om min depression kan hålla sig på en fungerande nivå. Jag sitter också och funderar på VARFÖR jag funderar så.
Jag har sagt det förut, man ska inte oroa sig i onödan, för då har man oroat sig en gång för mycket. Och lite så ska jag tänka nu.
Jag ska ringa vuxenpsykiatrin i morgon, be om att få justera mina mediciner eller få något mer tillägg. Sen ska jag göra som varje dag, ta mig igenom den och lära mig någonting av dagen.
Jag är okej, så är det. Jag är okej, inte bra - men helt ok.
Just keep on walking!
Jag skulle inte få ha samma skrivbord, all min oreda skulle städas undan. Mina diagram och mina arbeten skulle flyttas på. Jag skulle inte längre få sitta på den plats som jag hade byggt upp min trygghet runt.
Jag skulle bli hänvisad till grannens skrivbord, för hon var på semester. Jag skulle försöka få plats med min oreda så jag kunde hålla ordning. Allt jag hade skrivit ut för att hålla reda i oredan var borta och det som var kvar fick inte plats. Jag kände plötsligt inte igen min arbetsplats, just för att rutinerna rubbades.
Jag satt plötsligt vid någon annans skrivbord, som hade sin oreda in sin reda.
Jag kände mig ovälkommen vid det skrivbordet, det var inte hemma. Det var inte bekvämt, det var inte mitt.
Det var visserligen inte det andra skrivbordet heller, det var min förra handledares skrivbord. Man han hade varit borta över en månad, så jag hade boat in mig.
Så varje morgon var en kamp att komma upp, inte för att jag inte älskade att jobba. För det är fortfarande fantastiska kollegor och en underbar arbetsplats, men inne i mitt huvud hade alla klossar rasats. Jag var tvungen att börja om på noll igen, försöka bygga upp någonting som är så svårt. Mina klossar är som ett pussel, ett gigantiskt pussel. Alla bitar har nästan samma färg fast i olika nyanser och skiftningar.
I fredags vaknade jag alldeles yr, jag hade ångesten i huvudet som pickade på mig och berättade för mig att jag inte borde resa mig ur sängen. Kroppen var ur balans och ville signalera att jag skulle stanna hemma eftersom mitt balanssinne var ur spel.
Jag reste mig upp, åkte till jobbet. Var trött och sliten, satte lurarna i öronen och försökte stänga av allting utanför min bubbla. Intrycken svalde mig hel och dränerade mig sista energi.
Jag fick några avbrott när jag blev tilltalad eller fick något speciellt jobb till mig. Det var skönt, då kunde jag fokusera.
Jacob hade tidigare på morgonen vaknat alldeles svullen om ögonen, ytterligare en allergireaktion på alla jävla pollen. Så mitt i eländet med min ångest på jobbet så ringde jag vårdcentralen och fick en tid. Fick lämna jobbet och åka och hämta barnen för att sedan åka till vårdcentralen.
Barnen bråkade och tyckte inte alls om varandra. Min yrsel blev värre, mitt huvud var rejält trött och armarna var tunga. Träffade en dryg läkare som sa att dom inte kunde göra någonting för Jacob.
Åkte hem igen, kom på att jag var tvungen att åka till affären. Suckade djupt inombords, drog med mig barnen mot parkeringen. Minstingen påpekade innan vi skulle sätta oss i bilen att hon hade kissat på sig, så det var bara att gå in igen..
Väl inne i affären efter många om och men, så var barn som dom var, dom var högt och lågt. Eftersom jag hade min yrsel och min ångest var det säkert inte så farligt, och jag hade kunnat hantera allting bättre än vad jag kunde i fredags.
När vi kom hem skulle jag laga mat, barnen fortsatte bråka och jag kände ur sista droppen energin dunstade ur mig.
Mina armar blev tunga, min andetag orkade knappt sig ut ur kroppen. Jag föll inombords, jag orkade inte mer.
Min man kom hem precis, jag lämnade allt och gick upp och la mig ett par timmar. Jag kunde inte förmå mig att lämna sängen, jag orkade inte. Jag fick tagit ett par attarax och kunde senare på kvällen ta mig upp ur sängen.
Helgen har varit rätt lugn, jag har fått djupandas eftersom ljud och intryck fortfarande försvagar mig. Men i helgen har min man varit ledig och varit ett stort stöd.
Vi har grejat i badrummet som vi renoverar, vi var på Skrot-Nisseparken och käkade glass, kollade på fåglar och lekte. Sedan åkte vi till IKEA och sen hem och fortsatte i badrummet.
Idag hägrade också badrumsrenoveringen men med ett avbrott till akuten med sonen eftersom han återigen fick en allergichock. Fick kortisontabletter och mer allergitabletter och fick sedan åka hem.
Just nu sitter jag och funderar på vad veckan har med sig för möjligheter, om jobbet känns bra imorgon. Om min ångest kan hålla mig i schack, om min depression kan hålla sig på en fungerande nivå. Jag sitter också och funderar på VARFÖR jag funderar så.
Jag har sagt det förut, man ska inte oroa sig i onödan, för då har man oroat sig en gång för mycket. Och lite så ska jag tänka nu.
Jag ska ringa vuxenpsykiatrin i morgon, be om att få justera mina mediciner eller få något mer tillägg. Sen ska jag göra som varje dag, ta mig igenom den och lära mig någonting av dagen.
Jag är okej, så är det. Jag är okej, inte bra - men helt ok.
Just keep on walking!
onsdag 3 juni 2015
Min tanke, min depression och min väg upp
Tyst, snälla tyst. Jag hör ändå inte vad ni säger när ni pratar om varandra. Det är ett ständigt brus, det är som en motorväg. Jag uppfattar att bilarna åker, men uppmärksammar inget mer.
Mina tankar går i ljusets hastighet och jag hinner inte greppa tag i en tanke förrän den andra tar vid.
Jag känner igen det här, hastigheten och platsen som jag befinner mig i just nu. Det är gränslandet, gränsen mellan sunt och osunt. Jag väger på kanten, jag är trött. Trött och rädd - tänk om jag ramlar i? Tänk om jag faller långt, finns det ljus där nere - finns det en stege?
Eller är det som det andra stället, bara leriga väggar med en botten som är mörkare är natten i december?
Kanske är det just det jag behöver göra, släppa taget och ramla i, bara för att se vart jag hamnar och om jag kan ta mig upp på egen hand?
Jag känner en inre stress, en stress som uppkommer bara sådär för ingenting. Det behövs inte mycket för att motorvägen inuti mig ska bromsa upp av rusningstrafik där alla trafikanter befinner sig bland avgaser, stress, frustration och ilska.
Tänk om alla kunde lära sig, att hålla jämn takt, åka i tid och respektera varandra, vad det hade förenklat och flutit på. Men riktigt så fungerar det inte, inte heller så fungerar våra tankar och vårt psyke. I alla fall inte mina tankar, dom ska surra runt där inne, kvävas av avgaser och ge en känsla av frustration, rädsla och uppgivenhet.
Det kommer alltid finnas idiottankar precis som det alltid kommer finnas idioter i trafiken som bara gasar på utan att tänka efter före, som kommer riskera livet för att komma ikapp den tid som gått förlorad för att man inte kom upp i tid på morgonen.
Idag, idag är jag helt fel ute med min sinnesstämning. Jag känner mig inte alls i harmoni med mig själv. Jag är trött och tankarna kommer spränga mitt huvud snart. Jag har inga specifika tankar, utan det är den där motorvägen jag snackar om. Det är helt enkelt fullt ös där inne och jag hör inte musiken för alla toner.
Jag har fått äran att höra så många historier idag, blivit fylld med känslor och med tacksamhet. Men idag, just idag tackade min hjärna för sig och sen gick den och vinkade adjö.
Men hörni, jag har ju gjort det här förut. Alltså det här att fastna och falla ned i min depression som jag har och som är återkommande (läs kronisk), men sen också rest mig och gått vidare. Det är det man behöver, man behöver bli mörbultad, precis som efter ett hårt gympass. Man ska vara sliten och utpumpad för att kunna bygga sig stark.
Låt mig vara lite deppig nu, det är inget farligt. Min kropp ber mig bara att tagga ned, bromsa och sänka farten. Den ber mig att sätta mig ned, gråta lite, skratta lite innan jag väl börjar gå vidare igen. Så låt mig tycka att livet suger lite, eller ja, inte livet för det är fantastiskt, utan låt mig tycka att mina funktionssätt suger lite - för dom är inte alltid enkla att hantera.
Mina tankar går i ljusets hastighet och jag hinner inte greppa tag i en tanke förrän den andra tar vid.
Jag känner igen det här, hastigheten och platsen som jag befinner mig i just nu. Det är gränslandet, gränsen mellan sunt och osunt. Jag väger på kanten, jag är trött. Trött och rädd - tänk om jag ramlar i? Tänk om jag faller långt, finns det ljus där nere - finns det en stege?
Eller är det som det andra stället, bara leriga väggar med en botten som är mörkare är natten i december?
Kanske är det just det jag behöver göra, släppa taget och ramla i, bara för att se vart jag hamnar och om jag kan ta mig upp på egen hand?
Jag känner en inre stress, en stress som uppkommer bara sådär för ingenting. Det behövs inte mycket för att motorvägen inuti mig ska bromsa upp av rusningstrafik där alla trafikanter befinner sig bland avgaser, stress, frustration och ilska.
Tänk om alla kunde lära sig, att hålla jämn takt, åka i tid och respektera varandra, vad det hade förenklat och flutit på. Men riktigt så fungerar det inte, inte heller så fungerar våra tankar och vårt psyke. I alla fall inte mina tankar, dom ska surra runt där inne, kvävas av avgaser och ge en känsla av frustration, rädsla och uppgivenhet.
Det kommer alltid finnas idiottankar precis som det alltid kommer finnas idioter i trafiken som bara gasar på utan att tänka efter före, som kommer riskera livet för att komma ikapp den tid som gått förlorad för att man inte kom upp i tid på morgonen.
Idag, idag är jag helt fel ute med min sinnesstämning. Jag känner mig inte alls i harmoni med mig själv. Jag är trött och tankarna kommer spränga mitt huvud snart. Jag har inga specifika tankar, utan det är den där motorvägen jag snackar om. Det är helt enkelt fullt ös där inne och jag hör inte musiken för alla toner.
Jag har fått äran att höra så många historier idag, blivit fylld med känslor och med tacksamhet. Men idag, just idag tackade min hjärna för sig och sen gick den och vinkade adjö.
Men hörni, jag har ju gjort det här förut. Alltså det här att fastna och falla ned i min depression som jag har och som är återkommande (läs kronisk), men sen också rest mig och gått vidare. Det är det man behöver, man behöver bli mörbultad, precis som efter ett hårt gympass. Man ska vara sliten och utpumpad för att kunna bygga sig stark.
Låt mig vara lite deppig nu, det är inget farligt. Min kropp ber mig bara att tagga ned, bromsa och sänka farten. Den ber mig att sätta mig ned, gråta lite, skratta lite innan jag väl börjar gå vidare igen. Så låt mig tycka att livet suger lite, eller ja, inte livet för det är fantastiskt, utan låt mig tycka att mina funktionssätt suger lite - för dom är inte alltid enkla att hantera.
söndag 17 maj 2015
Du är vacker
Du är vacker
du är perfekt
du är unik
du är du
skit i dom
fokusera på dig själv
riv ner normerna
våga inse att du är bra
att du duger
precis som du är
du är inte din diagnos
du är inte din bakgrund
din ryggsäck berättar inte vem du är
det är erfarenheter
snesteg
och lärdomar
va den du vill vara
ta inte till alkohol och droger
erkänn för dig själv
acceptera dig själv
att du faktiskt är mer än det som syns i spegeln
för utsidan berättar inte ett skit
om
VEM DU ÄR
riv ner den trasiga fasaden
mura om
och bygg upp
sätt in många fönster i din nya borg
och ha öppet dörren
släpp in människor
låt dom utforska
duger inte din borg åt dom,
kasta dom i vallgraven
var stolt över din bedrift
för det du har kämpat för
för det är bannemig inte lätt
att bygga upp någonting som har raserat
det,
det är styrka
att kunna börja om från noll
utan att ha rätta verktyg
eller kunskap om HUR man gör
Det klarar ingen annan
än bara du
Så sträck på dig,
för du är faktiskt
BÄST.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)