Den nakna sanningen.

Ibland önskar jag att jag hade någon mer i min krets som var likadan som mig, som man kunde bolla tankar med, som man kunde känna gemenskap med.

Jag känner mig jobbig, jag kommer klaga, jag kommer gråta, jag kommer vara trött, jag kommer vara ivägen, jag kommer behöva bekräftelse - för det är så jag är.

Jag kommer tappa ord, blanda ihop dom och inte få ut det jag vill. Jag kommer kanske säga konstiga saker, för att hjärnan inte vill samarbeta.

Jag känner inte mig själv, jag blir rädd för mig själv. Jag känner skam över att vara som jag är. Jag skäms över mig själv, men det hjälper fan inte att skuldbelägga sig själv. Jag har inte valt det här livet, men jag är glad att jag har en man som valt mig, som vill ha mig i sitt liv. Som älskar mig..

Jag har inga direkta vänner som hör av sig, jag är faktiskt till och med överraskad att en vän inte ens hörde av sig vid branden. Jag känner mig besviken där, men det är ju så, vänner har ju lämnat mig längst vägen hela tiden.

Frågan är i och för sig - har jag någonsin haft en nära vän, som brytt sig helt och håller om mig? 

Jag är osäker, men i och för sig, känner jag oftast inte någon gemenskap med någon. Känner mig alltid utanför.

En person, en enda person, vet jag är med mig. Som inte bryr sig om att jag är konstig i huvudet, som en arbetskamrat till mig klargjorde för mig att bipolära är. Jag är tacksam över henne, så väldigt tacksam. Hon tar ingen energi, hon ger mig energi. 

När jag mår som bäst, så är jag med hela min familj. Jag älskar att vara med min familj, med min man och våra barn. Det är fullständig lycka, även om känslan saknas, så vet jag att det är där mår som bäst.

Det finns ett annat ställe där jag mår bra, det är på jobbet. Där går jag in i en roll, där jag faktiskt känner gemenskap. Dom är underbara mina arbetskamrater.

Jag kan vara disträ även där och jag önskar att jag vågade berätta Vem jag är. Men jag har inte energin eller orken till det just nu, och jag vet inte om det är väsentlig heller. Dom kanske inte förstår, vem vet. Det finns många som inte har kunskapen och nervärderar en, kanske blir skrämd eller helt enkelt undrar varför jag är där och arbetar.

Någonting jag önskar, är att samhället hade en förståelse för oss. Som hamnar i svackor. Men arbetslivet fungerar inte så, samhället fungerar inte så. Vissa dagar är man inte lämpad för att arbeta, men sjukskrivning fungerar inte. Man får istället dåligt samvete över att man sjukskriver sig, för man vet att det inte finns personal för att täcka upp, och då blir ens arbetskamrater belastade.

En fysisk skada syns mer än psykisk skada, det går att ta på - det syns.

"Alla har vi boktavskombinationer om vi bara letar", sa en person en gång. 

Det är precis som att säga "alla har vi diabetes".

Okunskap, det kommer man inte långt av. Jag är ändå något lycklig över att jag blev som jag blev, fan var tråkigt att inte kunna vara medmänsklig och kunna känna empati.

Så, nu har jag vädrat lite. På återseende.

Ett vandrande apotek.

Jag känner mig som ett vandrande apotek efter att jag fått tilläggsmediciner och medicinhöjning av min vanliga medicin.

Antagligen har jag hamnat i en djup depression också och behöver antideppresiva mediciner som tillägg till mina stämningsstimulerande.

Jag känner mig extremt trött och slak. Jag skulle kunna sova dygnet runt och jag hittar ingen motivation till någonting nu. Barnen vill åka och bada och jag känner mig som världens tråkigaste förälder just nu som inte orkar.

Jag vill så gärna, men jag vet att skulle jag utmana mig själv just idag, så kommer jag ligga med ångest i soffan ikväll..

Så disfunktionell och bortdomnad. Jag orkar knappt lyfta mina armar för tillfället. Jag har fått insomningstabletter också för att ta, men jag är så trött så att jag somnar utan problem. Jag behöver inte ens tänka på mina bekymmer jag har kvällstid, för jag orkar inte.

Jag var på en akuttid i fredags, för en händelse som hände dagen innan. Vad det var för händelse är inte relevant just nu och ingenting jag känner för att dela med mig. Dom ville att jag skulle åka till en specialist direkt, men dom fick tag på en läkare på plats som skrev ut mediciner åt mig.
Sen blev jag hemskickad med en lista med mediciner.

Vi skulle ha kontakt idag, får se om dom hör av sig. Dom, och jag, har väl förstått att jag behöver stöd nu för att klara mig framåt.

Ibland känns det riktigt hopplöst att ens försöka ta mig framåt, ibland vill jag bara vara som nu, men någonstans inom mig så finns en kämpe som verkligen vill ta mig ur dimman för att befinna mig i solen ett tag.

Andas fritt, tänka fritt, inte alls tänka, glädjas, gråta och bara finnas.
Ha normala känslor.

Mediciner, verkar vara en lösning för allt. Tilläggsmediciner behövs också, för att ta bort biverkningarna från dom andra medicinerna. Jag har till och med skaffat en dosett för att lägga mina tabletter i.

Men jag går igenom vad som helst för min familj, för en dag kommer jag orka med att leva fullt ut. Just nu får jag acceptera att jag går på sparlåga, hankar mig fram.

Just nu behöver jag lugn och ro, jag behöver stillsamhet. Jag behöver att alla mina nära accepterar att det är så här, för jag är sådan här. Tålamod får ni ha.. I och för sig, vet jag inte vilka ni är..
 Men någon i alla fall, ha tålamod.

Dom alla olika känslorna.

Glad, ledsen, arg, besviken, ensam, fökrossad, nere, förvirrad, trött.. Kärt barn har många namn - känslor.

Vi alla försöker mota vissa av känslorna, jag försöker mota även de bra känslorna.
Jag har gått som i en dimma ett tag här, som jag inte kunnat sätta ord på. Kroppen har känts ur balans, mitt sinne har inte tillhört mig. Tankarna har inte varit mina, jag har känt mig trött, nere, ledsen, glad, förtvivlad och förvirrad. Jag har känt mig le på allt och lite till..

Idag har jag känt alla känslor, precis som vilken bipolär, konstig människa som helst. För konstig, och inte riktigt som man borde fick jag höra på jobbet att människor med bipolär sjukdom är.

En arbetskollega frågade en annan vad bipolär var och hon svarade "Ja, jag vet inte.. Det är väl när man är konstig i huvudet". Jag satt precis bredvid och jag tackade högljutt.

Jag är inte funktionell alla dagar, jag har färre bra dagar än dåliga. Jag kan vända i humöret på minuten och jag kan känna mig ensammas i världen. Men jag är inte dum i huvudet..

Jag pratade med en av mina bästa vänner idag, hon bor flera mil i från men att få ett samtal från henne gör min dag mycket ljusare. Det ledsammaste är bara avsaknaden från dom jag höll kära är borta, eller är osynliga just nu. Jag orkar inte hålla kontakten med dom, för på något sätt känner jag mig besviken. Jag känner mig bortvald, då deras liv verkar viktigare än att underhålla ett förhållande.

Jag har energi så det knappt räcker till mig själv, jag ger all den energin jag orkar till mina barn. Dom behöver den, jag behöver och vill ge all min energi till dom. Dom är min energikälla, och vi är ett kretslopp tillsammans. Alltså, jag lever för mina barn.

Men det finns dagar då kretsloppet är helt ur balans, sådana dagar som dessa. Dagar där rutiner har frångåtts och när för mycket hopar sig.

Jag fick inte den praktikplats jag hade hoppats på, mattias är inte hemma, jag fick inte prata med honom i telefon när han åkte hem nu ikväll, barnen somnar aldrig, mina glasögon gick sönder och jag måste både ut med hund och duscha. Kan någon snälla komma på ett sätt att dela sig, så att man kan göra flera saker samtidigt?

Sen blev jag avundsjuk, det är fult, men även det är en känsla. Och känslor ska man inte förneka, dom är till för att kännas, accepteras, släppas och gå vidare.

När man hör skratt utanför, man hör prat. Man hör ur en familj är samlad, och själv sitter man där inne, själv, i soffan med barn som inte vill sova, med flera måsten som man inte kan göra - just för att man är ensam. Just då i alla fall, känner mig sig ensammas i världen.

Just nu, vill jag bara släcka ner och vakna till ett bättre mående. Idag vill jag känna mig ledsen, förtvivlad och arg.