Jag är inte Den längre.

Detta är ingen kontaktannons, utan bara en summering.

 Jag är snart 30 år, har tre barn och en man som jag älskar mer än livet.
  Jag är överanalyserande, och har många år levt med ångest och levt i ovissheten.

 Har blivit mobbad, slagen, lämnad och övergiven.

Jag har aldrig passat in, inte ens i mig själv. Min självkänsla har legat begraven i år, och alltid valt svansen efter andra.

Jag har missbrukat alkohol, nästan dagligen mellan 12-18 års ålder.

Aldrig haft ett förhållande förrän mu, där jag har varit känslomässigt engagerad, utan bara låtit mig utnyttjas.

Jag gillar inte direkt att supa, utan jag är lycklig när jag får gå på djurparken med barnen och min man.
  Jag är även lycklig när jag får träffa en vän på fika för att prata strunt.

Jag är inte 16 längre, utan jag är en mamma som hellre spelar sällskapsspel på en lördag än att vara ute och snurra runt full på stan.

Jag är jag, och det är hit jag har kommit. Jag är nöjd och glad, för jag har allt jag vill ha.. Jag behöver inte längre bevisa något, inte heller vara någon jag inte är. :-)

Nystart

Ibland är de svåra valen egentligen de enklaste.
  Man snöar in sig i rädsla och i ovissheten för att våga göra en förändring.

Vad jag vill och vad jag egentligen vill är två olika saker.

När polletten trillar ner så ser man allt lite klarare, och när man får höra utifrån att man borde sätta sig ner och tänk efter, så kommer allt till en - sådant man inte såg förut.

Jag var arg på psykvården förut idag, för att ingen kunde hjälpa mig med mediciner. Men egentligen så kanske den bästa medicinen är att lita på mig själv, och att faktiskt inse hur läget är.

Ifrågasätta ångesten som kramar om mig och känna efter vart den egentligen kommer ifrån. Aktiv självhjälp.

Jag har skrivit tidigare att jag inte är min sjukdom, men vet ni - jag har varit min sjukdom, och alla andras också.

Jag älskar att jobba inom vården, men det kanske inte är ett yrke som passar mitt psyke, eftersom jag bryr mig allt för mycket om alla andra, och vill vara alla till lags hela tiden.
  Det är nog kanske det som gör mig ångestladdad och trött?

Psykologer och läkare har frågat mig hur länge jag har känt såhär, och nu kan jag svara ärligt - i åtta år, sen jag satte min fot för första gången inom vården.

Jag känner nu att jag har fel diagnos, jag borde inte ha någon alls. Jag är bara trött och sliten, som alla andra inom vården - speciellt dom inom vården som har tre små kottar hemma..

Att letat efter diagnoser, som jag har gjort för att hitta en orsak till varför jag är som jag är, och känner som jag gör, är ett heltidsgöra.. Tro fan jag är trött..

Karriärsbyte är nog inte så fel ändå? Värt att prova, än att fortsätta leta diagnos efter diagnos.

Kunan le med glädje

Jag sa till min psykolog att jag vill kunna leva, vara lycklig. Och hon menade på att det bara är en norm som människan satt upp - som är alldeles för högt uppsatt realistiskt sett.

  Är att le med glädje, ett för högt uppsatt mål?

När ångesten sliter en åt olika håll, och hjärnan inte samarbetar med verkligheten så är förvirringen totalt. Att känna glädje åt ting är för längesen borta.

Ingen läkare eller psykolog kan förstå sig på mig, och jag känner att de flesta är inkompetenta. Ingen förstår mig när jag säger att efter en bra dag, så kommer någonting som gör att allt faller.

En bra sak kommer inte med någonting ont i slutändan, så har det alltid varit för mig. INGENTING kan vara bra hela tiden.

Min terapi är jobb, jobb på dagtid. För då behöver jag inte fokusera på mig själv som individ, utan leva mig in i min roll som jag har på jobbet.
  Tyvärr så går jag helt utan fast arbete, går på timmar - väldigt få timmar.
Jag är inte längre flexibel, vilket gör att det är svårare med att jobba.

Eftersom min man jobbar 5 dagar varje vecka, och alltid kväll - så finns det ingen möjlighet för mig att jobba.
Vi har inte lyxläget som många, där dom har föräldrar eller bekanta som ställer upp. Därför haltar man ekonomiskt och lite som familj.

Man kan ju byta dagis, och sätta dom på kvällskvisten och nattis - men då hade ångesten dödat mig helt och hållet.

Jag hoppas jag kommer in på yrkeshögskolan till hösten, jag tror det hade gett mig en skjuts framåt.. Då kommer jag läsa dagtid i alla fall två terminer, och resterande terminer skulle innebära ren praktik. Hur arbetstiderna kommer vara, eller vart dom kommer vara belagda vet jag inte, men man kan ju hoppas på att det blir bra..