Jag är ledsen älskling

Jag är ledsen älskling,

men ibland faller fasaden,
ibland känner jag mig ensammast i världen
även om du är här

jag är ledsen älskling,
jag orkar inte alltid,
jag säger saker jag inte menar
och jag uttrycker mig ofta dumt

jag är väldigt, väldigt ledsen
att jag inte kan vara allt det där
som jag skulle vilja vara

jag vet att du älskar mig,
och jag hoppas du vet att jag
älskar dig ovillkorligt

ibland förstår jag inte dig,
och det är säkert likadant för dig
att du inte förstår mig

men vi reder alltid upp det,
för vi är menade för varandra,
och vi ska vara ihop till döden
knackar på vår dörr
 - helst lite längre än så

Ett liv utan dig,
är ett liv som inte innebär lika mycket glädje

Vi som familj är oslagbara,
men vi måste vårda varandra,
rå om varandra

Valen vi gör, får inte såra någon part

men jag är ledsen älskling
för ibland känner jag mig åsidosatt

Men det är inte lätt för dig heller,
du jobbar och sliter,
så vi kan få ha det bra

Du gnäller inte,
du ler och åker iväg till jobbet

Jag vet att du gör det med välmening,
men jag är så trött,
så jag kan inte alltid uppskatta ditt hårda slit
för oss

Jag sliter också, inte bara med hem och hus
utan med barn, skola och jobb

Jag jobbar 200%
är alltid trött,
men till skillnad från dig
så gnäller jag

Min ventil är trasig,
och den läcker hela tiden

Men jag ska arbeta på det,
för vår skull

För jag vill att vi ska ha det bäst,
inte bara bra,
för vi förtjänar så mycket mer än så

Vad var det vi sa?
Vi för alltid, vi mot världen
- vi mot livet.

Glöm inte av livet.

Fjärilar är vackra,
fåglar är fria.

Blommor växer vilt på marken,
och träden räcker sig mot solen.

Barnen leker och skrattar,
inne sitter vuxna helt oberörda av den frihet som väntar utanför

Dom inser inte vad dom missar,
mer än barnens skratt av lycka till livet

Vuxna tvättar och städar
betalar räkningar,
kollar facebook på telefonen.

Vuxna tränar inne på gym,
istället för att springa i det fria

Tappar man barnasinnet,
så är man död

Barnen utforskar insekter i gräset,
gräver för att hitta skatter i sandlådan

Cyklar, och ramlar omkull
springer in och får plåster
och fortsätter sedan leken precis som ingenting har hänt.

Vart tappade man barnasinnet,
vart tappade man känslan av frihet?

När blev det tabubelagt att ha tid över att vara fri,
vart tappade man bort tiden man borde använda till varandra?

Vad är viktigare än att leva,
är det att inte leva och ha fullt upp hela tiden?

Jorden är i obalans,
människan är i obalans.

Vi borde göra som träden,
räcka händerna mot solen
känna de varma strålarna porla mellan fingrarna

Vi borde utforska världen med största nyfikenhet,
och vi borde leva som om det inte fanns någon morgondag.

Glöm inte av att leva utanför ramarna,
leva,
glöm inte av att leva.

Idag är jag trött

I dag är jag trött, väldigt trött. Det var jag visserligen igår med, men idag är en annan dag.

Har hållit igång sen i morse med diverse göramål i hemmet, sen bar det iväg till Överby för att köpa en Furby till Jacob. Efter det drog vi ut till innovatum, för att äta och leka.

Åkte därifrån relativt tidigt på eftermiddagen, och stoppade på vägen hem på Hemmakväll för att inhandla helgens godis. Det blev en himla massa godis..

När vi åkte hem, började det regna så obehagligt mycket. Satt i bilen på parkeringen sedan när vi kom hem, försökte intala mig att det faktiskt borde ta slut med regn snart med tanke på hur stora droppar det kom. Min teori stämde inte, utan det blev att kasta ut alla barn ur bilen och springa in med dom.

Hemma serverade jag mellanmål och inväntade syster med barn.

När hon kom, drack hon te och jag inspekterade chokladen från Kahls som jag hade fått i julklapp. Visade sig vara äcklig choklad i fin förpackning. Det var ägglikörer och cognacstryfflar.


Nu står jag här i köket och hänger, medan barnen leker hyggligt snällt i vardagsrummet.  Väntar på att tacorullarna i ugnen ska bli färdiga, och att klockan ska gå.
  Längtar efter att få sjunka ner i soffan, halvsova och spöa lite monster.

Maten verkar vara klar nu, det hade varit lite lättare om inte mina grytlappar var borta. Jag tror min syster har snott dom, men jag har inga säkra bevis så det är bäst att vara tyst, men jag anklagar henne i smyg.

High-fivedag.

Vilken dag!
Vilken helg det kommer bli.

Idag gick vi i skolan till 11.45, sen var hjulet igång.
Man skulle komprimera ihop alla måsten på så få timmar som möjligt.

Åkte vägen förbi Överby, in för att köpa lite allt möjligt till Julias hamster. Egentligen skulle det bara bli en fröstång och lite mat, men det blev en två-våningsbur med tillbehör, mat, fröstång m.m.

Efter det så skulle det tittas efter en sista julklapp till minsta tösen, och jag gick runt i hela affären, undrandes om vad hon skulle ha riktig glädje av. Vad har en två-åring glädje av i leksaksväg? Typ allt skulle jag väl säga, men sålla är inte min starka grej. Jag vill köpa allt - helst.

Kom ifrån överby strax innan ett, sen var det in i stan som gällde för att hämta systrar. Efter detta, så var klockan runt två, och jag skulle hinna hem och skriva inköpslista för att handla inför jul och resten av nästkommande vecka (Mattias jobbar hela helgen, samt 4 dagar nästa vecka, så tiden finns inte nästa vecka, eller i helgen, att handla).  Och ta med tre barn, känns inte högaktuellt när hela vagnen ska fyllas.

Klockan kröp närmare halv fyra, och då fick jag åkt iväg för att hämta första barnet på fritids. Trött och ganska utmattad efter dagen, och jag hade inte ens hunnit äta någon lunch, och till frukost åt jag en halv smörgås och lite yoghurt.. Stabilt.

Hade inte köpt varken skinka eller ansjovis, så jag var tvungen att åka med Julia till affären innan jag hämtade de andra två på dagis.
  Men väl i affären fick jag kortslutning och fick för mig att jag skulle ha sardeller istället för ansjovis, och jag tittade inte detta någonstans. Så jag engagerade halva personalstyrkan i affären för att hitta dessa förbannade sardiner.

Väl framme i kassan, så såg jag misstaget, det jag trodde var misstaget - sardiner i tomatsås. Sardiner ska inte ligga i tomatsås tänkte jag, utan i en spad. Så jag la tillbaka dom..

Sen när jag väl kom tillbaka till bilen, så kände jag mig lite dum. Jag skulle ju fan inte ens ha dessa sardiner, jag skulle ju ha ansjovis..

Mycket konstigt händer i hjärnan när man inte äter, det kan jag fastslå nu.

Kom hem i alla fall vid femtiden med alla ungar och hund, kollade lite på hamstern när den sprang i sitt hjul. Kom fram till att hamstrar bajsar väldigt mycket.

Gick sedan in till min far med barnen, där mina systrar och deras respektive var, samt min far. Mycket trevligt. Åt ÄNTLIGEN lite mat, men jag kunde inte äta så mycket. Jag var väl fortfarande uppstressad..

Well, nu sitter jag här i alla fall i soffan. Älsklingen har precis kommit hem från jobbet, tar väl ca en halvtimme innan jag däckar. Men vet ni? I morgon är en ny dag, och jag har ju i alla fall inte varit deprimerad någonting under dagen, så det är en high five ändå på den här dagen!

En fasad är inte sann

Jag är inte stark,
för att fasaden är gjord av tegel

För med en stark fasad,
så tillkommer det ett svagt innehåll
som behöver skyddas

Jag är inte den jag ser ut att vara
och jag är inte den som jag borde vara

Rädd och ensam
svag och förvirrad
försöker jag finna mig själv

Att jag skulle vara stark,
är någonting jag inte ser

Kanske behövs tro,
för att att komma till ro

Komma i ro
för att kunna hitta dit jag ska

Hitta mig själv,
packa ur väskan
och fortsätta gå

Gå i rätt riktning,
och våga lita på mig själv

Lita på att jag kan navigera mig
fram i livet, utan att falla i gropar



Idag sa en person till mig, och jag vet inte om Hon läser det här, att hon såg mig som en helt annan människa än vad jag Är.
Hon såg inte den bipolära, ångestfyllda och förvirrade personen. Hon såg en person med framåtanda, råg i ryggen och en gnista. Ja, en person som man kan störa sig på för att man tar plats.

Fy fan vad jag önskade i det ögonblicket att jag var den personen hon såg, så jag slapp allt det andra. Det som ligger och släpar, den som trycker ner en.
  Tänk vad skönt att slippa vara trött hela dagarna, kunna tänka klart, orka göra saker, slippa smärta och bara vara glad och orka lära sig någonting.

Slippa dalarna, slipa ner topparna och vara mer jämn. Slippa isolera sig, slippa dödsångesten och bara få vara. Andas ut, andas fritt. Inte känna att det finns något hinder alls att andas..

Tänk att kunna få glädjas åt allt det lilla, hålla fast vid känslan och bara njuta av tillfället.

Jag vill vara den där personen som är lite störig, för att man kan så mycket och inte är rädd för att visa det. En kunskapsnörd som kan gå långt, bara platsen och utrymmet finns.

Tänk om man kan få vara den personen någon gång, med lite pondus och fasaden blir lika verklig som insidan?

För fasaden, den är stark för att skydda insidan. För när insidan är svag, ju starkare fasad bygger man.

Men jag vill tacka den här personen för att jag fick ta del av hennes syn, för det fick mig att tro att jag ändå är på rätt väg, att jag är på rätt väg i livet för att komma dit jag ska.
  Jag kanske är mer än vad jag tror?

Tack.

Hellre ensam än omringad av tusen idioter

Vem är jag,
om inte mig själv

Vart ska jag,
när vägen jag gått tar slut

Vem tar ansvar,
när jag inte kan bära tyngden mer

Kan man ställa krav,
om man inte orkar själv

Eller är man i vägen,
och stör någon annans liv

Vänner, vad det är det
om inte några som kommer och går

Vänder kappan efter vinden,
så man ensam står kvar i livet

Är dom värdiga att bry sig om,
om orken knappt räcker att öppna ögonen med

Hellre ensam,
är att tvingas hålla minen uppe

Bipolär,
är det ett ord eller ett tillstånd

Vem bryr sig,
jag är för jävla jobbig ändå

Träffas ibland,
och ta alla bekymmer på en och samma gång

Eller träffas ofta,
så man kan portionera ut känslorna
och bearbeta i lagom takt

Nä, det här får nog kvitta,
jag betalar nog hellre en person för att lyssna,
då vet man vad man har att vänta sig,
och vad man får tillbaka.

Orka bry sig mer, jag står hellre
ensam,
än med tio tusen andra som egentligen
inte vet hur man mår eller knappt ens
vet vad man heter.

Karusell

Frossa, spända muskler, yrsel, koncentrationssvårigheten, nära-döden-känslan. Det summerar min kväll och min natt.

Dalen är djup, toppen är hög och extremt kort.

Jag undrar för varje gång jag dalar, om jag kommer orka upp igen.. Panikångest är någonting som blir en del av en, för resten av livet, vissa perioder klarar man av att bemästra den, men andra gånger är det svårare.

Idag tog jag i alla fall beslutet, att försöka återuppta kontakten med psykiatrin för att bli en fungerande människa igen. Jag orkar inte av att känna mig utanför, som att det är sjukdomen som styr mig.
  Jag vill känna mig någorlunda pigg någon gång, känna meningsfullhet och bara kunna glädja mig åt någonting simpelt.


Trött på att ha spänningsvärk, illamående och ha ont i magen. Trött på att det ena löser ut det andra hela tiden, trött på att ursäkta mig för att jag inte orkar. Trött på att inte kunna ha någon förståelse för vad det är jag blir deprimerad över.

För det är så, när man är som jag, att man kan falla djupt ner och inte förstå varför. Det behöver inte finnas någon utlösande faktor, i alla fall inte som jag kommit på, utan det bara blir så..

Så när min man frågar mig vad jag är ledsen över, så finns det nästan aldrig något svar.. Just den dagen, just den tiden, behöver jag få tysthet och få gråta.

Det är också en del av mig när jag är på väg ner, har jag märkt, att alla ljud blir dubbelt så höga. Ljuset blir dubbelt så ljust. Så jag klarar varken av intryck eller ljud av något slag, utan jag måste få vara ensam. Men när man har familj, så finns ju inte alltid den tiden att stänga in sig på.

Sen är det väl inte en önskan att sträva efter, tysthet och mörker, då man vill vara en fungerande mamma i en fungerade familj.

Dysfunktionell, inte som alla andra, säregen, och ensam. Sådan blir och är man när man blir som mig.

Ingen kompis orkar med en, svaren blir alltid, när någon väl frågar, hur man mår är - Jo, det rullar väl på.

Jag har blivit allt mer åt hållet att jag inte alltid orkar svara på telefonsamtal eller sms, nu är det i och för sig bara telefonförsäljare som ringer mig så det är väl inget betydelsefullt i sig.
  Men det är tråkigt, för den sociala biten faller bort.

Nä, nu var det slut på det här blogginlägget. Mer gnäll kommer.. Var så säkra!

Hej du glada socialbidrags-tagare!

Kriminell, inte värt ett spott. Du ska kämpa för att överleva, en gata där den starkaste överlever.
  Helst ska du bo i en busshållsplats, hålla dig varm av en flaska sprit
allt medan du ser människor går förbi, personer som har ett liv, ett hem och ting som egentligen inte är värt ett skit mer än pengarna dom kostade.

Hej du glada socialbidragstagare, ställ din klocka och gå i väg på morgonen. Du ska söka jobb, jobb som egentligen inte existerar. Du ska utbilda dig, och du ska vara på praktik. Men här ska du inte tro att du kan hämta pengar. Nä.. Skattepengar ska gå till viktigare saker, så som ett femte jobb-skatteavdrag eller sänkt restaurangmoms. Nåväl, de borgliga försökte ju alla fall rädda några, och ge pengar åt dom redan välställda.

Du ska redovisa kvitton, och får du skatt tillbaka, så ska du leva på det hela året. För här ska inga medel betalas ut, och hyran  - den ska du bekosta, i alla fall, hela månaden själv.
Hyran är dyr som fan, i alla fall tre månaders matförbruk, eller kanske ett års matförbruk för en socailbidragstagare.

Har du hört talas om det där nya, som är inne, dumpsterdiving, det kanske är någonting för dig att prova? Då kan vi ta bort den punkten från socialbidraget för dig om du kan fixa det som vilket annat djur som helst.

Vi ska bryta ner dig, du ska svettas, smaka blod och tårarna ska spruta. Det ska kännas att du ligger i bottenskiktet, bortprioriterad och nerbruten av samhället.

Skattemedel kan vi ju inte betala ut hur som helst, eftersom det måste gå till Politikernas dyra restaurangnota och privatplan.


När det här är slut, så kommer du inte orka mer. Din kämparglöd är slut, och du orkar inte bry dig om dig själv. Du kommer sluta i en trasig buskur, och med en påse pantburkar. Du kommer hålla dig varm av spriten, och du kommer dö i kylan.


Slutsummering:  Hur fan ska unga, arbetslösa få tillit till samhället om dom bara bryts ner? Nekas socialbidrag, och behandlas värre än skadedjur?

Hur kan en socialarbetare sova om nätterna, när dom nekat ett beslut rörande en människas liv?

Verkligenheten ser lika dom ut som en socailbiragstagares plånbok. Detta är verklighet, en del lever på 200 kr i månaden. Är detta så vårt välfärdsland ser ut?

Alliansen har brutit ner samhällen, och nedmonterat välfärden. Det kommer ta år att bygga upp igen om de RödGröna tar makten igen, men tids nog, hoppas jag att vi kommer till den punkt där vi kan vara stolta över vårt land igen.
  Men frågan är bara, hur många kommer överleva på vägen dit?