Bilder från dagens översvämning!

Ödmjukhet och rädsla

Ibland behöver man överlåta sitt liv i någon annans händer, förlita sig att dom har den kompetens att rädda livet på en om man skulle vara nära döden.

Men det handlar om mycket mer än kompetens, det handlar om ödmjukhet, om empati och om förståelse för hela människan. Även personer som räddar liv får lära sig hantera rädslan över att inte kunna rädda livet på någon. 

Alla gånger går det inte att rädda livet på en människa och då tar rutinerna över. Man spritar av sängen, man bäddar och man lägger in nästa patient. Skriver ner på en lapp om personens behov och sjukdomstillstånd. Innan personen blir en person, så blir det ett ting, en sak som måste hanteras. Man vänder och vrider för att undvika liggsår, man tvättar av dom, vänder kudden för att den är varm.

 Man sätter på nya kläder varje dag, man rakar dom och man bäddar om dom.

Man förvarar dom och man hanterar dom med en lätt hand. Ibland så finns det inte mycket mer än ett skal att tvätta av, men omsorgsfullt så behandlar man dom som vilken annan som helst. Vi är alla kämpar, man ger inte upp för att någonting känns hopplöst. Man ska få behålla sin värdighet tills döden tar över, tills själen lämnar kroppen.

Ödmjukhet är någonting som måste gå före rutiner, man måste se hela människan. Man måste vara ödmjuk mot personen i fråga som befinner sig i en livskris. Dom har bara en att förlita sig på och det är en själv som arbetar med patienterna. Bemötande och förståelse är två saker som vävs ihop och måste beaktas.

Man måste också tänka på, att när en person befinner sig i en livskris så ändras humöret. Det dom säger är ingenting dom menar, det är kaos hos dom. Även om tålamodet tryter, så har man ändå valt att jobba inom vården och ibland måste man bara stänga av och låta det som måste utageras - utageras. Likaväl som det är viktigt hos ett barn att få utbrott så är det väldigt viktigt i en människas sorgestege att känna ilska, hat, sorg och glädje.

När en person har gått igenom sin sorgestege, så befinner sig ett lugn. Dom har kämpat sig upp, dom ska lära sig leva med det dom varit igenom. Man lär känna människan på ett annat sätt, får förståelse. Ibland måste man bekräfta det som har hänt, för att kunna gå tillbaka och påminna hur långt personen i fråga faktiskt har kommit.

Vissa människor, patienter, påverkar en direkt. Känslomässig, det handlar inte om att man tycker synd om dom. Utan auran dom besitter är större än livet. Man får ut så mycket av att jobba med människor, och jag vet att man måste ha distans och inte låta jobbet gå ut över ens tid utanför väggarna.

Men ibland tror jag det är nyttigt, för man blir mer ödmjuk mot livet. 

Lär man sig ingenting känslomässigt från vården, så har man antagligen jobbat för länge eller kanske inte ens borde jobba där.

Jag känner mig oerhört tacksam över alla år jag har fått jobba, även om det har varit jobbigt vissa perioder. Denna sommaren har jag lärt mig mer än någonsin.

Jag ska aldrig sluta vara öppen mot livet, jag kommer aldrig sluta tro på att alla är kämpar och att alla kan vinna. Bara en själv sätter gränser, beroende på livssituationen. 

Viktigaste av allt - låt aldrig modet bromsa framgången, låt aldrig motgångar bli ett hinder. Var dig själv hela vägen, för ingen är bättre på att vara du än just du.

Det viktigaste målet är livet är att få må bra och ibland måste man kämpa lite extra.

All heder till alla ni som kämpar för att komma någon vart, ge inte upp halvvägs - det är mycket roligare  att springa förbi mållinjen. Som Gunde Svan säger - Ingenting är omöjligt.

Kära Reinfeldt, äldrevården ser inte ut som du hävdar.

När jag ser på socialdemokraternas reklam som handlar om äldreboende, när en man undrar vart personalen har satt hans mamma denna gången, så kan jag utan tvekan känna igen mig.

När en person har ohållbar situation, så måste denne eller dess anhöriga ta ställning till om dom ska "sättas på ett hem", för det är precis så det är. Åldringar sätts på ett hem för förvaring, palliativ börjas från den dagen dom hamnar på hemmet. Dom blir en tyngd för den redan belastade personalen, där schemat rullar på direkt efter rapporteringen och kaffet på morgonen.
Klockan har slagit åtta och tre-fyra personer ska ha fått upp 16 personer innan frukost.

Sovmorgon?
Rättigheter att bestämma när dom ska gå upp själva?
Ha personal som suckar och stönar när åldringen har haft avföring som hamnat i den jättevåta blöjan som vägdes kvällen innan, där det konstaterades att den inte behövde bytas.
  För personalen vet, att när en person gör någonting som inte är schemalagt så blir allt försenat.

All personal är inte stressad, dom gör medvetna val där dom prioriterar sina behov framför de personer som förvaras på deras rum.
  Dom tar cigaretten vid elva för fjärde gången, dom är inne på sin sjätte kopp med kaffe.

Medan personalen plockar fram dom torra vetebullarna så ska det samtalas om allt och strax innan allt dukas fram till förmiddagsfikat så hämtar dom åldringarna som SKA samlas runt bordet för fika.

Rutinerna säger så.

Ett hem för mig är någonting som liknar det hem man kommer ifrån. Man ska få bestämma när man vill gå upp, om man är hungrig, när man vill gå på toaletten - slippa att bajsa och kissa i blöjan "bara för det är besvärligt" för personalen att ta liften till toastolen.

Självbestämmandet är någonting som fråntas om man visar tecken på att man är lite snurrig i huvudet, eller om man behöver hjälp med förflyttning.

Äldreboende ska inte vara en förvaringsplats, det ska inte vara palliativ vård.
  Bara för att man är gammal, levt och lärt sig under livet, så ska man inte bli en grönsak som kan plockas fram hur som haver när personalen hinner eller när dom behagar att göra "en extra insats just idag".

Ett äldreboende ska vara en plats anhöriga kan komma till, känna trygghet och där personalen är tillmötesgående och trevliga. Ett äldreboende ska inte lukta urin och avföring, utan hemmet ska renoveras och vara i det skick som man själv hade velat bott i.

Det ska inte finnas svartmögel, eller spruckna badrumsmattor i badrummet. Kaklet ska vara rent och helt.

Personalen ska finnas där för att dom vill, inte för att dom ska vara där för att sitta av tiden tills pension.

Äldrevården, vården över lag, borde bli mer personlig där resurserna kan fördelas rättvist och där alla får en bit av kakan - och inte bara några få (inom den privata faktorn).

Vinster i välfärden är någonting som får min mage att vända sig ut och in. Självklart ska en grundare av ett företag få betalt, men inte på kostnad på det dom lovar - en bra vård för alla.
  Dom flesta kronorna ska gå tillbaka in i företaget för vidareutveckling, renovering, nyskapelse, till personal som faktiskt ser till att företaget går runt.


Människor är ingen förvaring, som ska stängas in, som inte ska få vara ute och känna frisk luft. En person som behöver förflyttas, som är i vägen, som enbart ska komma ut till fika och maten för att personalen är överbelastas.

Fredrik Reinfeldt, besök äldreboendena runt om i landet - inte enbart privatvården, så ser du verkligheten som du har skapat tillsammans med kommunerna.
  Hade du velat bo där du hade behandlas som en möbel, bakom pissgula väggar där den enda lukt du kommer känna är halvfabrikat och urin?